Avstånd

Ett avgrundsdjupt avstånd som ingen kan ta på men som är starkare än den hårdaste granit. Det ska alltid göras skillnad. Män och kvinnor är olika. Så får vi lära oss, och så ska det vara hela livet. Redan i småbarnsstadiet lär vi våra försvarslösa barn att det är en enorm skillnad mellan flickor och pojkar. Dotterns barnkalas blir en fest med bara flickor. Sonen firas av pojkkompisarna. Så att SKILLNADEN kan firas samtidigt som barnets födelsedag. Varför gör vi så mot framtiden?

Leksakerna är könsstereotypa och sagoberättandet understryker skillnad, inte förbund och vägar att relatera till varandra. Prinsen och prinsessan lever helt olika liv. Det enda som förenar dem är det heteronormativa förhållandet som alltid kräver hennes underkastelse. Hon som passiv skönhet, han som aktiv krigshjälte. Hon som vårdare av barn, han som kraft i samhället. Så går leken vidare och indoktrineringen fördjupas in i minsta cell.

Detta förstärks genom skillnaden i fritidsaktiviteter, kläder, färger, beteenden och tankar. Kvinnor ska ägna sig åt passivitet och ytlighet, män åt fysisk aktivitet eller tankekraft. De är olika. De är inte ens av samma art, samma sort. Det feminina är alltid underlägset det maskulina. Därför tycker de flesta recensenter att Die Hard är så jävla bra filmer, medan filmer med ett feminint narrativ klassas som trams. Machokultur och våld. Chick flicks. Båda är så könsstereotypt och innehållsslöst att jag vomerar bara av tanken på att spendera tid åt sådant vidrigt skit.

Män och kvinnor börjar tro saker om varandra utan att veta. Kvinnan förmodar att mannen beter sig på ett sätt genom att tänka på honom som motsatsen till sig själv. Lika gör Mannen. Han bildar sig en uppfattning om Det andra könet genom att måla upp en bild av ett väsen som är den totala motsatsen till sitt eget jag.

Våra nära vänner får inte vara av det motsatta könet (bara det är ju en värdelös och avståndsskapande benämning. MOTSATTA.) Då misstänks genast en sexuell relation eller homosexualitet hos någon av parterna. En man och en kvinna kan inte vara lika nära vänner som två män eller två kvinnor. Det är onaturligt. Vi måste göra skillnad. DET är naturligt. Tror vi.

Alltså, han är typ bästis med en TJEJ. Han måste vara bög.

Detta är vansinne. Galenskap. Äckligt. Retarderat. Att vi dömer bort varandra som något annat tack vare vilken typ av kött vi har i skrevet. Längre och längre glider vi ifrån varandra. Vi tar inte varandras händer. Vi sträcker oss inte efter varandra. Vi relaterar inte till varandra. Vi förstår inte varandra. Vi får heller inte önska att förstå varandra.

Individualismen och marknaden bidrar starkt. Tydliga målgrupper ger mer profit. Rikta reklamen till män, respektive kvinnor. Förslava dem ytterligare under flaggan OLIKA. Den hegemoniska maskuliniteten och normativa femininiteten eftersträvas och ingjutet i dessa ideal finns ojämställdhet och avstånd. Och vi vill så gärna reproducera idealen eftersom de inger trygghet. Då blir det som det alltid har varit. Det blir NORMALT och skönt. Söner och döttrar stöps i samma former som mamma och pappa. Borta är de kritiska verktygen och känslan av befrielse. De som inte kan relatera till det normala hamnar antingen utanför gemenskapen, eller så blir de ändå indragna i skiten mot sin vilja.

Jennie, du som är kvinna gillar väl mode?

FUCK YOU

Varför reser vi murar istället för att bygga broar?

Sympati utan handling

Jag tittar på världen och blir besviken. Människors tomma ansikten och deras döda engagemang för humanitära frågor. De politiska partiernas påhittade agendor utanför den sexuella upphetsningen de får av ekonomiska debatter. Moderaterna är ett arbetarparti. Centern är det enda miljöpartiet. Socialdemokraterna är ett feministiskt parti. Tillåt mig be er stoppa upp dessa lögner där solen aldrig skiner.

Vilka eftersträvar egentligen jämställdhet? Socialdemokraternas agenda för de feministiska frågorna existerar knappt. När de tas upp är det på en sådan oseriös nivå att man skäms. De har bara med orden "feministiskt parti" för att det ska vara så jävla PK. Klart ett socialdemokratiskt parti ska vara för jämställdhet. Kvinnor och män ska existera på samma villkor. Det tycker (V) också. Det tycker till och med (M). Det låter ju så jävla bra.

Men det är skillnad på ord och handling. Det är också skillnad på sympati och kamp. Bespara mig orden om de inte leder till handling. Bespara mig också sympatierna om de inte leder fram till en seriös kamp för jämställdhet.

Moderna människor förväntas vara mer liberala när det gäller synen på kön och maktstrukturen kring detta. Men jag tvivlar på att många egentligen förstår problemet. Man kan ha sympati för att kvinnor mår dåligt och känner sig förtryckta och marginaliserade, men det stannar där. I själva verket tror jag att många är ambivalent inför detta. "Klart vi ska ha jämställdhet, men jag vill inte ge upp den position min penis ger mig!"

Jag tycker i alla fall att jag gör mitt bästa för att tycka synd om kvinnor i deras trånga tillvaro.

Om ni sympatifulla människor inte tänker göra mer för att uppnå jämställdhet än en löjlig paragraf i ett partipolitiskt program, eller en klapp på huvudet på mikronivå, kan ni lika gärna erkänna högt: "Vi skiter i jämställdheten. Vi gillar att leva i en hierarki. Det är tryggt och bekvämt eftersom det alltid har varit så. Vi är fega och rädda. Vi är också okunniga om vad maktstrukturen utsätter människor för. Men det spelar ingen roll. Oavsett vilken smärta och ångest den fallocentriska ordningen orsakar människor tänker vi stanna i den och förneka problemet."

Det är nästan mer motbjudande med människor som låtsas bry sig om jämställdhetsfrågor för att sedan skita i dem, än folk som från början säger rätt ut att de är antifeminister.

Låtsasdemokrater: Fuck you very much.

Victorias graviditet är inte hennes

Först och främst: Grattis ni två helt vanliga människor till graviditeten. Jag hoppas innerligt att det är ert val och att ni själva kommer styra detta så gott det går.

Hela jävla mediahavet stormar med monarkins vindar just nu. Victoria är gravid. Hon strålar tydligen av lycka och pressen gottar sig i bilder på hennes leende framför Daniels skygga karaktär. Nu äntligen har det avlats på stoet.

För det är det hon är. Ett avelssto. Victoria hade knappast något val. Det var bara att gifta sig och skaffa barn. Något annat var otänkbart. Hennes bröllop var inte mer hennes än hela svenska folkets. Likaså är det med hennes graviditet. Det pratas om att detta ska göra monarkin mer populär. Som om det vore någon jävla modefluga. Just nu är monarkin inne bara för att Victoria befinner sig i kvinnans mest autonoma tillstånd.

Kvällstidningarna publicerar motbjudande bilder på hur Victorias och Daniels barn kan komma att se ut. Fantombilder på en bebis får massor av gillande kommentarer från "det svenska folket" som enligt Aftonbladet öser gratulationer till kronprinsessparet. Viktiga människor måste skicka offentliga gratulationer. "Se och Hör" har paradnummer till det lilla adliga embryot.

Det är verkligen motbjudande hur Victorias kropp blir tagen från henne. Det är inte hennes graviditet, det är allas. Den ska kommenteras av allt och alla. Expertpaneler ska sitta i TV4´s mysmorgon och diskutera hur detta "förändrar Sverige."

Jag tycker att det är perverst hur man värdesätter ett embryo på det här sättet. Därför behandlas Victorias graviditet som ett PR-trick för monarkin istället för vad det egentligen är: två människors lycka i att bli föräldrar. Jag tycker verkligen synd om Victoria och Daniel i allt detta. De kommer att jagas besinningslöst genom detta. Skvallerpressen kommer slåss för den första bilden på barnet och det kommer vara söndertuggat av media innan det ens är fött.

Lika synd är det om den kommande monarken. Barnet kommer att födas rätt in i ofrihet. Så länge man ärver titeln som statschef finns det inget annat karriärsval för det här barnet. Precis som det var för Victoria när hon föddes. Det är verkligen bedrövligt att detta barn inte kommer få bestämma över sitt eget liv. Det kommer inte få skapa sina egna vägar eller välja sina egna intressen.

"Mamma, jag vill helst av allt spela gitarr i ett rockband!"
"Nej, du har mediaträning i eftermiddag sen ska vi på middag hos von Babianarsel och fira demokratins förfall."

Svälten kan inte endast skyllas på torkan

Vi är många som just nu skänker pengar för att rädda människoliven på Afrikas horn. Mängder av barn dör varje dag av svält. Andra barn förlorar sina föräldrar i AIDS eller någon annan sjukdom som trasar sönder familjer. Många skyller på torkan. Det har varit extrem torka länge i Somalia nu. Men är det inte lite väl enkelt att skylla orättvisorna på naturkrafterna när Somalias folk inte hade människovärde ens innan torkan bröt ut?

Det är lätt att förstå att Somalia är ett trasigt land bara man tar till sig lite av det som skett innan 2011.

Somalia är ett land där maktvakuum råder. Det är ett land som blivit plundrat och utnyttjat genom historien. Under 1800-talet uppmärksammades området, som nu kallas Somalia, för sina naturresurser av Storbritannien som självklart bestämde sig för att ockupera landet. Från och med 1880 var de norra delarna av Afrikas horn ett brittiskt protektorat som kallades Brittiska Somaliland. Italien gjorde anspråk på de södra regionerna och kallade de passande nog för Italienska Somaliland. Senare satsade Mussolinis trupper på att kolonialisera både Etiopien och Somaliland. Under andra världskriget ockuperade istället Britterna hela Somaliland, även de italienska delarna.

Inte förrän 1960 stod Somalia "fritt" från Storbritannien och Italien. Inre strider stod förstås på tur när britternas och italienarnas makt drogs tillbaka. Presidenter byttes ut och under inflytande av Sovjetunionen var landet styrt av ett högsta revolutionsråd fram till slutet av 70-talet. Ingen demokrati, ingen frihet. Fattigdomen var påtaglig och folk dog som flugor utanför de välbärgade områdena där makten göddes av ojämlikhet.

Efter störtandet av revolutionärerna går Somalia in i ett nytt maktvakuum. Flertalet klaner gör anspråk på att få självständiga republiker inom Somalias gränser. 1992 landstiger amerikanska flottan för att skapa ordning i landet. Det blev förstås ingen ordning utan snarare en upptrappad konflikt som ledde till att hundratals somalier miste livet. Man räknar med att ca. 20 amerikaner avled i striderna. Efter detta drog sig USA tillbaka. FN lämnade kvar trupper för att stabilisera läget, men de lämnade också Somalia efter blodiga dåd.

Det har gjorts många försök att etablera en stark maktfaktor i Somalia under modern tid. De islamistiska grupperna lyckades bäst och 2006 inrättades sharialagar i landet. Shariadomstolarna skapade en egen milis. Denna kontrollerade landet med järnhand men även denna störtades. En ny milis skapades. Även denna styrd av shariadomstolarna. Styrkor som ville ha en annan regeringsform utmanade milisen 2006 med stöd av Etiopien som i sin tur stöddes av USA. Detta skapade nya konflikter eftersom FN´s enda arabiska medlemsland Quatar ville att utrikes styrkor skulle lämna Somalia. Afrikanska Unionen och Arabförbundet stödde denna vilja, varpå USA delade ut en flygattack på de islamistiska grupperna i Somalia år 2007. De försvagades men finns fortfarande kvar i Somalia för att göra anspråk på makt. Läget idag är oerhört instabilt och landet är inte centrerat kring ett demokratiskt regeringsväsen. Det råder kaos. Brottsligheten är enorm och likaså dödligheten band de fattiga.

Freedom House rankar Somalia som ett av världens minst fria länder.

Somalia är ett av de länder i världen där det ofta förekommer piratattacker till följd av extrem fattigdom och ett bristande rättsväsen.

Somalias utlandsskuld är 2 750 443 000 US Dollar.

73,5 % av befolkningen räknas in under levnadsstandarden: Fattigdom.

69,90 % av barnen är i arbete.

9 % har tillgång till rent vatten på landsbygden.

Det är jävligt enkelt att se varför Somalias fattiga befolkning dör av svält och sjukdom. De gör de ständigt, men just nu har det eskalerat till följd av torkan. De har tack vare sin levnadsstandard ingen chans att klara sig från sådana påfrestningar. Det är också då vi märker det eftersom vi får bilder kastade i ansiktet på oss i Aftonbladet. Men som sagt: detta händer hela tiden i det här landet. Tack vare en historia och en nutid av plundring, krig, utnyttjande, brott mot mänskliga rättigheter och maktobalans har inte de fattiga en chans att värja sig mot torka och uteblivna skördar.

Ska vi hjälpa Somalia i längden räcker det inte bara med att skänka pengar i en sådan vidrig kris som pågår just nu. Vi måste ständigt ifrågasätta det system som gör att fattiga människor stannar i fattigdom. Vi måste ALLTID stödja de som behöver hjälp.

När man känner till Somalias historia förstår man att det inte är konstigt att den fattiga befolkningen dör. Däremot tycker man att det är konstigt att inte mer görs HELA TIDEN. De som verkligen kan göra stordåd gör ingenting. Det ska vi ha klart för oss. Noppe von Babianarsel kommer inte skänka stora summor pengar trots att han sitter på en förmögenhet som skulle rädda livet på många barn. De som sitter på makt kommer inte heller lämna ifrån sig den för att jämnt fördela makt och kapital. Så länge människor är berusade av makt och besudlade av korruption lär vi fortsätta se sådant lidande som vi idag ser i Somalia. (Och på många andra platser i världen.)

Det är verkligen förjävligt att fattiga människors liv inte är värt ett skit i jämförelse med makt och pengar.

Profit over people.

VIDRIGT.

Tack och lov för min icke-normativa uppfostran

Jag är ett vuxet barn till en alkoholist. Det är så man brukar säga. "Ett vuxet barn". Det är för att man har blivit berövad hela sin barndom. Utan föräldrakärlek måste man växa upp tidigt och börja ta ansvar för sig själv trots sin ringa ålder. Tack vare överlevnadsinstinkten tvingas man till ett vuxet tillstånd mot sin vilja. Det är enda sättet att klara av den miljö man befinner sig i. Vad är ett barn som befinner sig mitt i ett krig? Fullständigt försvarslöst. Därför måste man låtsas som att man är vuxen. Eftersom det inre barnet dras bort likt ett gammalt plåster, är inte övergången mellan barndomen och vuxenlivet naturlig. Därför finns det alltid ett litet plågat barn kvar i oss som vuxit upp i nära relation med ett alkoholmissbruk. Man är vuxen och barn på samma gång. Ett mycket komplicerat tillstånd.

Stackars mig?

Under hela min högstadietid var jag martyr. "Varför jag?" Jag satte på mig offerkoftan och även om dess tyg var stickigt och storleken för liten, var det ändå samma jävla kofta jag dagligen satte på mig. Efter denna fas kommer självhatet som ett brev på posten. Eftersom ingen någonsin kunde svara på frågan "Varför är just min pappa alkoholist?" Hittade jag på ett eget svar. Det var mitt fel förstås. Fast i självdestruktivitet kippade jag efter andan under år långa som en hel livstid. Jag försökte likt en guldjägare vaska fram guldklimpar i tillvaron. Jag hade ingen tur på den fronten. Allt var nattsvart. År efter att jag sagt upp kontakten med pappa sökte jag fortfarande efter några positiva effekter av min barndom. Det dröjde jävligt länge innan jag fann några. Det har jag faktiskt gjort nu.

Man kan inte för alltid vara ett offer. Jag kan inte alltid skylla på pappas sjukdom när ångesten knackar på dörren. Det finns många problem av idag som inte alls kan kopplas samman med min roll som vuxet barn. Många tror att min feministiska agenda beror på min besvikelse över pappas agerande under alla år. Men den agendan kom senare. Det är mycket ignorant att tro att jag avskyr kvinnors systematiska underordning tack vare att jag inandats pappas alkoholångor under mina ungdomsår. Det är att bedöma det hela utifrån naivitet och total intellektuell solförmörkelse.

Det positiva i allt detta är att jag fått en icke-normativ uppfostran. Jag har inte fostrats in i könsfällorna med hjälp av mina föräldrars totalt okritiska förhållningssätt till makt och kön. Vi människor gör kön genom att härma andra som man ser är begripliga i social interaktion. Detta såg jag sällan. Det fanns ingenting för mig att härma. Jag såg ingen inspiratör på det här planet. Jag må ha levt utanför den grupp människor som var populära i den lilla håla jag är ursprungen ur, men jag är så jävla glad att jag inte fastnade i den sortens gruppdynamik där man ska jaga ständig bekräftelse och innanförskap på bekostnad av den individuella utvecklingen; intellektuell, existentiell och emotionell.

Trots all jävla skit jag har i bagaget som vuxet barn, har min dysfunktionella uppväxt och uteblivna könsuppfostran också gjort att jag ramlade av vagnen vars färd gick till Normative Femininity City. Tänk vad härligt det är att inte registrera hur andra gör för att sedan kunna efterleva alla sociala regler och koder. Även om jag fortfarande sitter fast i en elektronisk fotboja vilken endast min pappa kan inaktivera, är jag ändå till stor del befriad från de bojor som normsystemet sätter kring människolivens handleder.

Som en klok kvinna en gång skrev:
"Jag står hellre utanför hierarkin, än är begravd i botten av den"

Tack för den pappa.

Att knulla eller bli knullad

Kvinnokroppen är vansinnigt sexualiserad. Kanske är det inom detta område som feminismen har sitt stora nederlag. Man har ännu inte lyckats göra kvinnans kropp till hennes egen. Den är istället allas att använda till vad som helst. Främst att påvisa för vad den är till: reproduktion och öppenhet för penis insertion. Detta är väldigt tydligt i de flesta reklamkampanjer där det ska visas mycket kropp och hud. På bilden ser vi en kvinna som gör reklam för Calvin Kleins underkläder. Kroppen är inoljad och benen är särade. Den är tillgänglig för diverse aktiviteter. Kvinnan själv tittar bort. Munnen är öppen. Detta är en symbol för sexuell tillgänglighet. Hon utstrålar inte styrka och framåtanda. Hon utstrålar istället att hennes kropp är till för att ägas och definieras av en fallocentrisk samhällsordning.

Knulla mig.


David Beckham eftersträvar den hegemoniska maskuliniteten. Hans kropp framhålls också i denna reklamkampanj, men på ett helt annat sätt än kvinnans kropp i reklamkampanjen ovan. Kroppen står i fokus, men det utstrålar fysisk styrka och han har en intensiv blick som ger tecken på att han kan äga och kontrollera hela världen. En säkerhet som man sällan ser hos kvinnor i liknande reklamkampanjer. Det är också i detta hierarkin blir tydlig. Kvinnan tillåter sig bli ägd, medan mannen visar att det är han som ska iscensätta detta ägande. Direkt hamnar vi i en könsmaktsordning som inte borde existera i ett modernt och upplyst samhälle.

Jag ska knulla dig.


Sex säljer säger man. Det man menar med detta, är inte att jämställt sex säljer. Det som säljer är en sexualisering av kvinnokroppen där den är till för allas tillfredsställelse. Det som säljer är en kvinnokropp som är tillgänglig för hela världens pubertala lust. Dessutom är det så att kvinnokroppen faktiskt utnyttjas allt mer. Detta går inte tillbaka. Det är bara att slå på MTV för att se en kakafoni av sexualisering av kvinnors kroppar. Hennes värde kan därför inte trancendera. Det är fast nedanför naveln. På den sista bilden blir det jag argumenterat för här extra tydligt. Detta är ett framstående exempel på hur kroppar framställs olika beroende på om kroppen är socialt överenskommen som manlig eller kvinnlig.

Det är en jävla skillnad på att utstråla att man vill bli knullad, än att utstråla att man vill vara den som knullar.

Måste man vara ung för att få vara arg?

Punkbandet Strebers har gjort en låt som heter "Ung och arg". Titeln anger en naturlig kombination. Punkrock och andra genrer med revolttema har ett tydligt ungdomligt narrativ. Så har också protester mot det vi utsätts för dagligen. Vansinniga sångare med ilskna gitarrer tilltalar främst unga, arga män. Flickor har rättats in i ledet redan på förkolan. I ungdomsåren gör de kanske revolt mot föräldrarna, men aldrig mot den trångsynta strukturen. Man ska vara snäll som tjej.

GLÖM INTE DET FÖR FAN, DIN LESBIAN!

Nej, revolt är männens sfär. De unga männens sfär. När Sex Pistols spelade på Peace&Love tyckte man att det var bisarrt med gamla farbröder som försökte sticka kniven i etablissemanget. Det blir så fel i våra ögon. När man har kommit över 35 fyllda, är det dags att lägga sig ner och underkasta sig. Revolten bleknar i samma takt som ungdomen försvinner. De arga rynkorna i pannan förvandlas till en slätstruken tillvaro.

Precis som Johnny Rotten tycker jag att det är skitsnack att man inte kan vara upprörd över skitsystemet när man lämnat ung-och-arg-åldern. Men detta är inte accepterat beteende varken utifrån ålder eller kön.

Give up already

Hur orkar hon hålla på?

Kan hon inte bara bli normal nångång? Lugna ner sig och visa att hon lyder under normen som de flesta andra?

DUKTIG FLICKA

Det är livsfarligt att kritisera systemet när man själv ingår i det. Att kritisera det, är som att kritisera det som gör att man får lön, att man kan åka bil och att man helt enkelt kan leva ett drägligt liv. Men så är vi där igen: Jag är inte egoist. Det spelar ingen roll hur jävla bra jag har det om dagarna i min trevliga lägenhet i en av Faluns finaste stadsdelar, drickandes dyrt vin med ögonen inställda på nästa resa. Trots att det är systemet som gör att jag kan leva så, är det ändå en vidrig plats att befinna sig i när man tittar på min plats i strukturen.

LILLA FLICKA

Det spelar ingen roll hur gammal jag blir eller vilket yrke jag har. Jag kommer alltid att vara ung och arg till sinnet. Det finns fan mer att vara förbannad på nu ute i samhället än när jag var ung eftersom hela den globaliserade världen är besudlad av kapitalismens stinkande ångor. Det ser jag varje dag. Kanske är min medvetenhet större nu, vilket gör att jag ser mer än jag gjorde då. Oavsett tänker jag aldrig ställa mig i ledet bara för att jag snart fyller 30. Hur mycket normpoliserna än skriker åt mig i megafon att jag bör "settle down". Jag hoppas att jag som pensionär fortfarande demonstrerar och är feministisk aktivist.

Som Mikael Wiehe sa:

Aldrig bli som ni.

Fotbollshuliganism

Så har det hänt igen. En målvakt får hörseln skadad efter att ha fått en smällare i huvudet. En ung man rusar sedan in på planen för att ge sig på samma målvakt fysiskt. Han säger själv att han var förbannad. Detta var han tvungen att få utlopp för genom våld. Han tycker att det var en bra idé att springa in på planen och spela tuff inför polarna. Det som ligger bakom detta är är inte bara för slappa regler och sömndruckna politiska åtgärder. Det som ligger bakom är alkohol och hegemonisk maskulinitet.

Simon Bank på Aftonbladet tror att han har gjort en skarpsynt analys av detta. Han tror att man kan stävja sådant med hjälp av hårdare regler. Han skriver att fotbollshuliganerna gör sådant för att de kan. Det är nog att grovt förenkla problematiken som ligger bakom denna våldsyttring.

Kanske är reglerna för slappa och straffen pinsamt veka, men detta har att göra med ett djupt rotat samhällsproblem som kommer ut normer för maskulinitet i vilka våld och aggressivitet ingår. Genom att i det offentliga rummet utöva våld, kan fotbollshuliganerna hylla maskuliniteten i ett kraftfullt forum. Sen är det en förstås en sak till som spelar in: alkohol.

Det kan man ge sig fan på att det ska supas så det står härliga till när man firar under en fotbollsfest. Armen i vinkeln pojkar, för nu jävlar är det derby! En alkoholstinn, osäker man som vill spänna musklerna genom att visa på att han är slav under en marginaliserande könsnorm har inga problem med att utöva våld för att kanalisera ilska och frustration.

Att endast skärpa straffen för sådana här handlingar, vore som att försöka plåstra om en person som har inre blödningar. Man måste gräva mycket djupare än så för att komma åt komplexiteten i den här problematiken. Det spelar ingen roll hur mycket man straffar de som brutit mot lagen om man inte kan komma åt anledningen till VARFÖR de ens VILL bryta mot lagen. Att man har långa fängelsestraff för diverse brott, har knappast fått kriminaliteten att minska. Kriminalitet är ett symptom på en allvarlig samhällssjukdom. Man måste jobba förebyggande och lågsiktigt för att råda bot på den. Det gör man inte nu.

Jag tycker innerligt synd om de som verkligen älskar fotboll. De som vill stå på läktaren för att hylla sitt favoritlag UTAN att bruka våld och supa ner sig som losers, får sitt stora intresse berövat av gorillorna som får för sig att det är tufft att slåss och häva i sig bärs.

När ska det komma till kraftansträngningar som avbryter den maskulina diskurs som präglar fotbollshuliganismen? Fram för Machofabriken och andra projekt. Ge dem stöd och hjälp att utföra sitt viktiga arbete. Hjälp dem hjälpa 18-åriga pojkar som blivit ilurade att de får större kuk av våld.

Få apropen att tystna. Nu.

Reflektioner efter Milano

Jag älskar Italien. Jag tror det har mycket att göra med mitt hysteriska intresse för opera, sydeuropeisk arkitektur och italiensk konst från renässansen och barocken. När jag var till Italien första gången, då Rom, var jag som ett barn på uppåttjack i dagarna fyra. Jag rusade runt staden och vältrade mig i kulturhistoria. Vi gick då 3 mil om dagen och jag hade 12 vattenblåsor på min högra fot.

Nu har jag nyss kommit hem från min andra italienresa. Den här gången Milano. Det var lite lugnare här. Jag hade till och med tid att sitta ner och äta. Milano inger en helt annan känsla än Rom. Milano är metro. Den är europeisk, modern och pulserande på ett helt annat sätt än huvudstaden. Här är det okej för två män att strosa över Piazza Duomo hand i hand. På många sätt känns Milano som en mer modern stad än Rom. I alla fall på ytan.

MEN. Precis som Rom är Milano väldigt präglad av Italiens katolska historia. Kyrkor finns överallt och det sitter ikonbilder på varje hus och i varje rum. Il Duomo slukar staden med sin väldiga kropp som en symbol över kyrkodomens makt. En kyrkodom som har gjort många människor till irrationella, undfallande imbeciller som totalt ignorerar att det mesta som står i Bibeln saknar vetenskaplig validitet.

Kvinnosynen är den samma som på medeltiden. I alla fall i stort sätt. Kvinnor är följeslagare och inget annat. Överallt går männen före kvinna och barn i gatans grupperingar. Kvinnor anses vara veka och svaga. Överallt blir man behandlad som en mindre vetande idiot. Man får inte bära sin egen väska, man får inte dra ut sin egen stol och man får absolut inte prata högt. När jag beställde öl blev jag tillfrågad om jag ville ha "the lady size" eller "man size". Jag tror jag spydde i min egen mun av förolämpning. Jag beställde så klart "the man size" och då såg man ner på sambon som inte hade tuktat sin flickvän tillräckligt så hon skulle ta en liten öl och hålla käften.

Jag blundade dock för vissa orättvisor ibland. Jag var ju tvungen. För jag njuter faktiskt av kyrkorummets estetik. Där finns så mycket vackert. Hur det än är har den katolska kyrkan alltid haft pengar (förvisso genom vidriga medel) att beställa konstverk av de mest framstående konstnärerna. Därför är kyrkorna fulla med underbara skulpturer, vackra målningar och hisnande arkitektur. Jag låter mig förföras av denna tillfredställande yta. Det ska jag erkänna. Jag tror inte att det alltid var ytligt för de konstnärer som skapade detta. Vissa trodde ju att de skapade för Gud. Vissa skapade för sitt levebröd. Vissa av lust för konsten. Men deras känsla, kan jag aldrig känna.

Det är ju förstås så, att även om konsten är skapad av en anledning jag inte vill kännas vid (till sagofigurer som exempelvis Gud) och med medel jag tycker är äckliga (hårt skattetryck på fattiga) är mötet mellan den och mig stimulerande på många olika sätt där och då. När objektet möter subjektet. Ett subjekt med en särskild kunskap, med särskilda föreställningar och med ett särskilt sammanhang. Jag tittar på konstverket, upplever det och funderar sedan på varför jag upplever det på just det sättet. Jag kommer alltid fram till att jag upplever det på ett särskilt sätt eftersom jag har kunskaper om skapandekontexten och att jag är präglad av den förväntade reaktionen. Min perception är knappast fri. Men jag njuter av den ändå.

Sen älskar jag Italien för att man framför Bach´s cellosonater i en galleria. För att man sjunger opera på gatan. För att man har bevarat så mycket av kulturhistoriskt värde. För att folk på gatan känner igen Turandot-motiven i min tatuerade högerarm. Och för att maten och vinet är fantastiskt.

Religionens förtryck av mänskliga sinnen, kvinnornas position och kapitalismens förtärande kraft finns trots allt över hela världen och det är lika vidrigt i Italien som det är i resten av världen.

Det är nästan OK med våldtäkt

Många går till Julian Assanges försvar. Han är ju för bra för att vara en jävla våldtäktsman. (Jag säger ingenting om att han är skyldig eller inte.) Han har plockat fram dolt skit i ljuset för att sätta dit korrumperade idioter. Det är jättebra. Därför är det inte så farligt att han blivit anklagad för våldtäkt. Kvinnor får som skylla sig själva om de först säger ja och sedan nej. Säger man ja från början, är det bara att go with the flow hela natten. Detta är förstås helt vansinnigt äckligt. Hanne Kjöllers krönika om detta, är briljant på många sätt. Därför blir hon anklagad för att vara en manshatande lesbian. För att hon slår näven i bordet och förkastar allt som har med våldtäkt att göra. Men våldtäkt är tydligen inte så farligt längre. Därför blir motståndarna överdramatiska manshatare.

Det enda felet i Kjöllers krönika, är att hon delar in folk i höger och vänster här. Motståndet till våldtäkt är något som går över de partipolitiska gränserna. Även över de ideologiska. Det var bra onödigt att blanda in det här. Det blir bara ett billigt sätt att försöka sticka kniven i vänstersidan. Det vore bättre om man enade människor över gränserna mot våldtäkt.

En ung svensk kvinna anmäler en grekisk man för våldtäkt på ön Kos. Då blir istället hon anmäld för förtal. Hon själv säger att bemötandet från polis och myndigheter var värre än själva våldtäkten. De trodde inte alls på henne. Och om hon nu blivit påsatt, fick hon skylla sig själv eftersom hon kom hit och söp, klädde av sig och visade sig sexuellt tillgänglig.

En talesman för grekiska myndigheter säger att svenska kvinnor "är sådana". (Som tur är fick den äckliga gubben sparken. Det är inte en kvinnosyn som grekiska myndigheter står för överlag.) Det är också fler svenska kvinnor som anmäler våldtäkt än grekiska. De tror att detta beror på att svenska kvinnor helt enkelt är lössläppta luder. Det kan ju inte ha någonting att göra med skillnader i kulturella normer som rör kvinnans sexualitet.

Vad i helvete är det som händer? Är våldtäkt kvinnans fel? Många gånger har man hört om kvinnor som under våldtäktsrättegångar blir pressade med frågor som "Var du full?", "Var du lättklädd?" "Kysste du honom frivilligt?"


Det spelar tammefan ingen roll om svaret är ja på alla dessa frågor. Även om man skulle gå naken in på en pub och gnida sin inoljade kropp mot bardisken förtjänar man inte att bli våldtagen. Man ska också när som helst ha rätt att avbryta ett samlag eller oralsex.

Man ska också när som helst ha rätt till sin egen
kropp.

Det vore så jävla bra om vi på allvar började jobba emot strukturerna som sätter folk i sexuellt förtryck. Ingen ska någonsin känna att det är deras eget fel att de blivit våldtagna. Det är inte deras skam. Det är samhällets och de individer som blivit sjuk i huvudet av det äckliga väsen som kommer fram ur den psykosociala konstruktion som är Människan.

Kanske bör man också på riktigt förbjuda sexistisk reklam, TV, film, musikvideor och dylikt där människor framställs som Våldtäktstivolin, eftersom vissa människor inte verkar kunna sortera bort sådant trams på egen hand. (Det är enligt lag förbjudet att framställa en individ endast som sexobjekt. Men det är inte så många laglydiga i den sfären inte.)

Det är ALDRIG okej med våldtäkt. Oavsett vem som utför den. Assange, en grekisk man, ett svenskt fredagsfyllo eller en känd politiker. Vi måste göra något åt skiten innan man måste börja med självförsvarskurser i skolan. Det här samhället skapar bara mer våld, istället för att minimera det. Det är sannerligen en kakafoni av idioti där främst kvinnokroppen är stigmatiserad och utnyttjad till max.

Åt helvete med det.

Sminkade barn

Igår var det dags igen. För en stund av förtvivlan. Jag tittade på aktuellt och fick se ett inslag om en flicka som sminkar sig varje dag innan skolan. Hon är 11 år. Mer förtvivlad vart jag förstås när sminkflickans mamma helt oreflekterat uttalar sig om detta. Jag skämdes ögonen ur mig. Igen.



Mamman säger att hon också började sminka sig tidigt. Det är väl fint att lilla flickan får måla sina bleka ögonfransar svarta med mascara. Flickan själv säger att hon ser så trött ut annars. Trött. En 11-åring är alltså orolig för att hon inte ska se pigg, uppspärrad och docklik ut. Stackars barn som redan sitter i detta fängelse. Bakom en järnmask.

Jag blir rädd för den här mamman. Där står det verkligen stilla. Inte finns det ett problematiserande av skönhetshetsen och att hennes egen dotter tvingas in i den trånga mallen för normativ femininitet redan som 11-åring. Flickan vill bli vuxen tidigt. Och att bli vuxen kvinna, är att göra sitt ansikte till en mask och tänka på hur man ser ut varje minut, varje timme och varje dag. Igen: Stackars barn.

Kvinnor får inte tycka att de duger som de är. Då är jakten borta. Jakten på perfektionism. Den jakt som ligger till grund för underkastelsen. Så länge Kvinnan inte tycker att hon är autonom och värdefull, kommer hon fortsätta att nedvärdera sig själv och dyrka det onåbara. Fast i sitt eget självhat kommer hon leva i underkastelsen eftersom hon tycker att hon aldrig kommer bli tillräcklig. Nedvärderingen av Självet har då blivit Kvinnans livslånga fängelse.

Världen snurrar snabbt. Informationssamhället styr oss. Normer pumpas in i oss som gift. Vuxenvärlden tränger sig på. Modetidningar, skönhetssidor på nätet och mammas egen bisarra jakt på skönhet präglar det lilla barnet. Barbie, Bratz och sminkdockor. Alla är de symboler för det onaturliga ideal som flickor ska iscensätta. Det är också det ideal som pojkar ska vilja ha som flickvänsaccessoar. Igen: Stackars barn.

Unga flickor berättar: "Att gå med på sex är det enda sättet att få pojkar att gilla en." Vägen in i vuxenlivet går genom att förkroppsliga sitt värde i ett vackert fodral. Vägen in i samhället går genom en man. Detta ska man lära sig tidigt. Så tidigt som möjligt. Igen: Stackars barn.

Jag ger upp.

Ni som kämpar för jämlikhet - uppmuntra varandra!

Det finns många människor som kämpar för jämställdhet. Vissa organiserar sig i projekt, i företag, i politiska partier eller i tidsskrifter. Andra kämpar på som enskilda individer mot klyftor, förtryck och könsmarginalisering. Vi har en lång väg att gå. Vi möter motgångar och elakheter, idioti och okunskap. Men vi får inte tappa modet. Därför måste vi uppmuntra varandra. Hylla varandra. Stötta varandra i vår agenda för ett mer jämställt samhälle. Vi är alla hjältar och vi ska också se oss själva som det.

Därför vill jag upphöja de som kämpar och har kämpat. Gudrun Schyman, Stina Sundberg, Anna Lindh, Selma Lagerlöf, Olof Palme, Tidsskriften Bang!, Ordfront Magasin, Frihet.se, Machofrabriken, Yvonne Hirdman, Jan Eliasson, Alla i F!, Ung Vänster´s studiecirkel "Feminism" och många, många fler. Jag skulle knappast kunna räkna upp alla här, för det finns inte plats. Men Ni vet ju vilka ni är. Ni som kämpar. Var stolta över er själva!

Och mina kära och underbara vänner och bekanta: Sofia Nilsson, Camilla Kärnhagen, Tina Ranaxe, Mats Ranaxe, Johan Mossberg, Leyla Abic, Madelene Petterson, Nakadai och många fler. Ni är hjältar ska ni veta. Jag älskar er alla för det ni gör.

Jen von T. Du är en jävla hjälte du med.

Det är så jävla lätt att bli bitter och bara se svart. Världen är ful och vedervärdig. Samhället är infekterat och en oerhört ogästvänlig plats för De Som Inte Gynnas Av Samhällsordningen. Ibland blir jag besviken när jag vaknar.
Besviken för att världen inte gått under än. Eller egentligen har den ju det. Rent socialt, andligt och moraliskt. Jag önskar att min existens inte färgades så av allt Det Fula. Men nu gör den det. Därför är det så skönt att veta att det finns fler som vägrar acceptera att det ser ut som det gör.

Tack för att jag slipper känna mig så ensam.

Ni som kämpar: Lyssna nu på Wiehes "En sång till modet" på direkten, ignorera prettoandan, och fortsätt med det ni gör.

Frihet framför allt.

Och ni soffliggare: Öppna ögonen för annat än TV-rutan.

Jag blir så ledsen

Världen går under. Inte bara miljömässigt, utan också intellektuellt. Jämställdheten ser jag knappt spår av längre. Det är bara bakslag efter bakslag. Jag har gråtit mycket på sista tiden. I två dagar har jag gråtit. Gråtit av hopplöshet och förtvivlan. Gråtit över maktlösheten. Gråtit över hur illa människor behandlas. Gråtit över att kvinnor fortfarande inte definierar sin egen existens.

Kvinnors värde ligger i kroppen. Hennes kroppsliga funktioner sätter ut hennes livsmål. Sära på låren för en penis eller var en bäbisfabrik. Kvinnor är inte autonoma innan moderskapet. Kvinnor har inget värde i sig själva. De får bara ett värde genom barnet, och därmed är hon utan barn endast en skugga. Inte är det då konstigt att så många mödrar krampaktigt klamrar sig fast vid rollen som mamma. Det är ju bara då hon blir sedd. Rollen som människa glöms bort. Hellre hemmafru än aktiv i samhället, för hemma med mitt barn har jag åtminstone ett värde i mig själv.

"Nu blir du kvinna på riktigt" sa en kvinna till en annan gravid kvinna igår. För kvinna på riktigt är man inte innan moderskapet. Detta skulle då innebära att de kvinnor som inte kan få barn, förblir låtsaskvinnor livet ut, likaså de som väljer att vara barnlösa. Någon annan mening kan vi inte ge vårt liv, än den att ge liv till andra. Utan livmoder, är vårt liv meningslöst.

Därför ska man som liten flicka lära sig tidigt att drömmen om moderskapet ska prägla alla år fram till den stora dagen. Igår lanserades en ny leksak. Lösbröst med tillhörande docka som inte slutar gråta innan den blir ammad. Flickor i 5-6 årsåldern ska vara mammor innan de ens får chansen att välja om de vill bli det eller inte. De ska lära sig om sitt öde som inbundna i deras kroppar i sann immanens.













Det är ett stort misslyckande att kvinnor fortfarande inte har ett egenvärde utanför moderskapet. Sedan när man skaffar barn, låter samhället dem inte ens vara mamma. Då ska man träna, städa, göra karriär och skaffa nya ungar på samma gång. Då hyr man in en RUT-tjänst så man kan ta sig tid till att vara snygg också. Man ser då till utnyttja andra som får fylla hålen där man inte räcker till. Kvinnorollen i dagens samhälle är inte ens barnvänlig och ändå är det kravet vi alla måste leva upp till!

Om man inte har tid att vara förälder, skaffa då inte barn. Och tänker man låta TV´n uppfostra barnen, skaffa då inte barn. Skaffa helt enkelt inte barn för barnskaffandets skull bara för att få ett värde på existensen. Livet måste ha en mening innan föräldraskapet annars är risken att man lägger meningen med det egna livet på barnets axlar. En tyngd de inte förtjänar att bära. Meningen med livet kan inte ligga hos en annan person. Den måste ligga i vår egen existens. Som autonoma subjekt.

"Mitt liv hade ingen mening innan jag fick min dotter/son". Det tycker jag är tragiska uttalanden faktiskt, och det INTE på grund av att det är tragiskt med barn, utan för att livet anses vara utan mening utan barn. Att mening tillsätts av en utomstående individ, istället för skapad av subjektet självt. Nog må det vara en enormt stor och fin sak att bli förälder, men det är för sorgligt att man inte kan hitta meningen med existensen innan det. Men det är inte konstigt alls att kvinnor känner så. De får ju inte ha en meningsfull tillvaro utan barn. För då är ju risken att vi börjar existera på samma villkor som männen och det vore ju fasansfullt farligt för strukturerna.

Jag förstår att detta sticker i ögonen på många. Folk kommer reagera med känslorna först. "Men JAG tänker inte så", "Vadå säger du att mitt barn är meningslöst?", "Tror du att alla som skaffar barn gör det för att det är kravet på autonomitet?" Detta handlar inte om enskilda personer utan om moderskapskravet som fenomen och hur det påverkar vårt värde. Detta är en kritik av strukturen, inte av enskilda mödrar! Alla påverkas av det mer eller mindre. Vad som ligger bakom detta är normer som infiltreras i oss omedvetet. Vi agerar utifrån existensiella premisser vi inte ser. Vi är indoktrinerade att tro att vi är värdelösa utan vår kropp. Så även jag.

Vi är alla tragiskt fast i en struktur som förvandlar oss till tankelöst kött.

PS. Att TV4 i Big Brother använder sig av smygprostitution är det vidrigaste jag hört på länge. Ett harem av kvinnor som kommer in i huset för att passa upp på männen och utföra sexuella tjänster är ett enormt utnyttjande av svaga och osäkra individer. Ärendet är anmält. Sätt stopp du med.

PS 2. Även den sexistiska och diskriminerande Jack&Jones-reklamen är anmäld. Sätt stopp du med nr.2

Machofabriken

Machonormen är bland det värsta jag vet. Machoattityden är så oattraktiv att jag svettas av avsky bara vid blotta tanken på att ens vidröra en man som blivit slav under den. Machoattityden skapar stora problem i samhället. I normen kring machomaskuliniteten ingår det visuella och tydliga tecken som exempelvis stora muskler, läten som påminner om gorillans parningljud, en farlig blick, nedsättande snack om kvinnor samt ett starkt gillande av våld i olika former.

Problemet med machonormen ligger dock djupare än så. Beteendemässigt ska machomannen vara en fartdåre i trafiken, våldsam, aggressiv, spritfantast, ignorant mot samhället i stort och ogilla/vara rädd för homosexuella. (Kanske är detta eftersom han ofta hyser en homoerotisk beundran för sin muskulösa kropp och fantastiska penis) Machonormen och den normativa femininiteten ligger också till grund för skillnader mellan pojkars och flickors resultat i skolan. Det passar flickor bättre att sitta tyst och lyssna, medan pojkarna ständigt ska vråla och härja. Så gör man kön rätt helt enkelt.

Självklart jobbar machomannen också med ett yrke där han får visa prov på sin fysiska styrka. Diskursen kring machomannen genomsyras av en ovilja att förstå svaga och en syn där man nedvärderar andra män som exempelvis arbetar med yrken som i den trånga könsnormen benämns som typiskt kvinnliga. Män som sysslar med konståkning, frisöryrket, balett eller mode är absolut bögar. Något annat vore ju konstigt. En riktig man är inte bög och han vill väl inte pyssla med sådana mesiga kvinnosaker? Och han vill DEFINITIVT inte åka i en liten röd bil. För det är det bara kvinnor som gör.

En bra bild av machonormen - Ett troll.



















Normen kring machomannen gör att många män som iscensätter den, kostar samhället massor av pengar. De män som utsätter kvinnor för våld kostar miljonbelopp per år. Fotbollshuliganism kostar. Organiserad brottslighet kostar. Förstörelse kostar. Jag säger INTE att det bara är mäns kriminalitet som kostar, men generellt sett är män till antalet överrepresenterade i brottsstatistiken. Och NEJ, jag menar inte att ALLA män slår sina fruar, kastar sten på poliser eller beter sig som grottmänniskor. Jag menar att detta beteende är en konsekvens av MACHONORMEN.
(Om någon tar åt sig personligt av detta så måste jag påstå att det är överkänslighet och ett stort missförstånd gällande vad jag försöker få fram här. Men en gång till då: Jag säger inte att ALLA män är våldsbenägna. Jag säger inte heller att alla MACHOMÄN är det. Och jag säger inte att det BARA är män som blir våldsbenägna. Jag kritiserar normen här. Inte personer. Upp en nivå!)

Många män indoktrineras tidigt i denna norm där det är okej med våld och gorillaliknande aktiviteter. Pojkar får brottas och leka krig bäst fan de vill medan flickor får leka tyst med dockhuset. Så länge machomannen som norm fortsätter att vara den hegemoniska av alla maskuliniteter, kommer vi få det jobbigt i arbetet för jämlikhet mellan könen. För i machonormen ingår det att marginalisera kvinnor. Machomannens kvinna är alltid underlägsen. Hon sitter i en låst bur, dit bara hennes herre har nyckeln.

Därför gillar jag projektet Machofabriken där män för jämlikhet arbetar för att bryta sönder machonormen. De som jobbar med detta har fattat grejen. Könsnormer marginaliserar inte bara kvinnor. Även män lever i trånga mallar kring rätt beteende utifrån kön. Men 7 av 10 män vill inte förändra normerna. De vill inte lämna ifrån sig makten som de får tack vare att de har ett stycke roligt utformat kött mellan benen. Kanske ser de inte sitt eget fängelse. De ser det bara som att de får gå ner i status när de jämställs med kvinnor. Undersökningen som ligger bakom projektet visar ändå att många män känner sig trängda av machonormen tack och lov.

Machofabriken utgör en mycket viktig del i arbetet mot våld, förtryck och kriminalitet. De är också viktiga för den feministiska kampen. Kvinnorörelsen må ha ett svårare arbete eftersom det inte bara är segregation det handlar om utan också en föråldrad makthierarki, men när det arbetas med detta från fler håll kan vi nå längre. Tack och lov finns det män som aktivt arbetar för jämlikhet.

Samhället är verkligen en machofabrik. Dags att stänga den kanske?

PS. Nej. Jag hatar inte alla män. Jag hatar inte alla machomän heller. Jag hatar machonormen som fenomen och dess konsekvenser. Detta handlar inte om individnivå, utan systemnivå.

Självhjälpen

Den här världen krossar människors själar. Krig. Förstörelse. Kapitalism. Svält. Förtryck. Frihetsberövande. Stress. Totalt jävla mörker. Människor mår jävligt dåligt. Inte bara kvinnor, vilka generellt lever under större press än män, utan de allra flesta. Många lever i ångest. Utbrändhet är snarare regel än undantag. Människor går till psykologer och proppar sig fulla av lugnande läkemedel. De söker efter ljuset.

Samhället är jävligt bra på att berätta för folk att det är deras eget fel om de mår dåligt. Sök svaret inom dig själv. Självhjälpsböcker säljer mest av alla genrer i bokvärlden. Dr Phil har ett program på TV som drar enormt mycket tittare. Folk åker på spa och meditationsläger för att söka och finna friden i sig själv. Det är alltid enklafre att säga att det är en persons fel, än att finna destruktiva strukturer i samhället.

Är det då så enkelt? Är det bara i sig själv man ska söka efter fel då man mår dåligt? Det är självklart en bra början. Alla bör gå igenom en självrannsakan då och då. Men det är sannerligen enkelspårigt att endast stänga in sig och obducera självets existens och form, utan att förstå vad "självet" egentligen är.

Självet, identiteten, är inte ett väsen som endast bor i människan. Identiteten är resultatet av individuellt bagage (materiellt, känslomässigt, andligt och värderingsmässigt) och kulturell kontext. Självet är modifierbart och förändras genom livet då vi hela tiden möter faktorer som påverkar oss. Det är inte ett inneboende objekt. Vill man ta reda på vem man är, kanske man också ska försöka granska den relationen och försöka förstå varför jag är som jag är och hur jag kan förändra det genom att finna sätt att bemöta omvärlden.

Jag tror inte att man finner sig själv genom att fly till främmande kontexter för att slippa sådant som påverkar oss negativt i nuet. (Missförstå mig inte, det är fantastiskt utvecklande och bildande att resa. Att möta nya människor och miljöer är viktigt. Jag understryker bara att man inte kan fly sig fram till resultat.)

Saker och tings mening igger i det vi tillskriver dem genom kulturella och subkulturella rekommendationer. Därför kan det vara en framgång att förstå hur vår identitet både är en faktor som påverkar hur vi mottar och behandlar information, samt resultatet av reflektion.

Kanske behöver man också se sin del i samhället. Att kliva in i en egobubbla där man kan upphöja sitt eget värde gentemot andra, tror jag inte ett dugg på faktiskt. Det är då lätt att man börjar misstro andra som inte tar del i den bubblan. Man kan hamna i en fördömande tillvaro, där man dömer både sig själv och andra.

Även om "verkligheten" är fabricerad av det vi tror är vårt fulla medvetande, är den ändå ett väsentligt fenomen i våra liv. Detta oavsett om vi går på illusionen eller inte. Om vi fortsätter att endast gå in i oss själva och tro att vår misär endast är vårt eget fel, kommer vi aldrig kunna förändra allt det fula omkring oss som påverkar oss negativt.

Jag försöker vara rationell här. Finn inre frid för all del, men finn också din plats i nuet och hur du ska relatera till det. Det behövs lite av varje. Tänk både innanför och utanför lådan.

Förminska dig själv, kvinna!

Den psykiska ohälsan ökar bland unga tjejer. Antidepressiva mediciner skrivs ut på löpande band till kvinnor som känner att de inte duger. Antalet kvinnor som svälter sig själva ökar. Antalet skönhetsoperationer ökar. Naturliga kroppar förvandlas till vävnad av plast. Läppar sväller. Näsor förminskas. Bröst växer. Fettdepoerna sugs ut. Ja. Feminismen har sannerligen förlorat kampen om kroppen. Kvinnokroppen är fortfarande samhällets tuggben och mannens nöjesfält.

En ny kanadensisk studie visar att flickor upplever en dramatisk självförtroendesänkning i tonåren. Det är då hon ska lära sig att bli kvinna. Som flicka var hon ganska fri. Hon lekte som sin egen. Hon var stark och vass. Hon var ett fritt subjekt. När du blir kvinna, måste du överge friheten och styrkan. Du måste underkasta dig normen. Du måste söka manlig bekräftelse.

Du måste trycka ner naturliga styrkor och inta en passiv existens. Du måste bli mjuk och genomskinlig. Du måste göra dig sexuellt tillgänglig och söt. Du ska vara spontan men inte tillräckligt självgående för att själv styra ditt liv. Det räcker inte med att vara söt. Du ska också vara sötare än alla andra. Vi tävlar alla om att bli utsedd till den mest överlägsna av kvinnor. Vacker, sensuell och....tyst.

Att bli kvinna handlar i stor grad att överge delar av sig själv. Du måste förminskas och tystas. Tonårsflickan inser att för att passa in, måste hon försvagas. Hon måste ge upp. Hon måste omdefiniera sin identitet och objektifiera sig själv. Hon måste satsa på yta. Kroppen är det viktiga. Inte hjärnan. Hellre dum och snygg än intellektuell och mullig. Bara någon vill ha mig så blir allt bra. Bara någon väljer mig. Bara en man definierar min existens. Utan det, är jag blott en skugga som vandrar på jorden som ett osynligt spöke. Bara jag får föda min man ett barn. Bara jag får min man att passionerat sukta efter min kropp. Bara jag får en man, punkt.

Att vara kvinna är att låtsas vara mindre än vad man egentligen är.

Är vi inte annat än offerlamm, vars blod ska flyta på könshierarkins altare?

Det är fan inte konstigt att den hegemoniska femininiteten kväver den naiva flickans starka självförtroende.

Alf Svensson (KD) skiter där han äter

Alf Svensson är bra på att slå sig på bröstet. Han är en patriark utan dess like. En fossil från tiden före vår tideräkning. I Svenska dagbladet 12 mars skriver han en lång artikel om vad demokrati är. Det handlar om mer än så kallade "fria val". Demokrati handlar också om alla människors okränkbara värde. För att driva igenom demokrati krävs en "oskiljbar gemenskap" och "ett samspel mellan ideal och värderingar" påpekar han. Demokrati kräver en hög moral. Demokrati innebär respekt för "mänskliga fri och rättigheter".

Ja. Precis. Så långt har Svensson rätt. Han har läst på om demokrati och hur begreppet bör förverkligas. Han förstår det dock inte. Han har bara lyckats memorera information från diverse böcker i statsvetenskap. Han tänker inte alls på att hans parti, (KD), inte alls står för detta när det kommer till kritan. Det finns ett stort MEN. Det skriver han också i artikeln i SvD: "Men detta är verkligen inte liktydigt med att allt mänskligt beteende ska försvaras eller förklaras acceptabelt."

Här menar han säkerligen explicit våldsbrott och kalla mord. Men det finns också andra mänskliga handlingar som (KD) inte tycker är speciellt bra för civilisationen och "den goda moralen". (KD) är exempelvis i många avseenden homofientliga. Homosexualitet är ett mänskligt beteende som inte räkas till god moral i ett civiliserat och demokratiskt samhälle, menar många politiker inom (KD). Det är fortfarande smutsigt i deras ögon. Homosexuella passar inte in i Svenssons duktiga samhälle som godkänts av Gud Fader Allsmäktig.

En annan grupp som inte passar in i detta är förstås kvinnor. (KD) har en rent ut sagt kvinnofientlig inställnig där man än i dag vill fängsla kvinnor vid spis, strykjärn och barn via vårdnadsbidrag. De vill också plocka bort politiskt ingripande mot sexismen på arbetsmarknaden med sitt kvoteringsmotstånd.

I deras partipolitiska program ser man överallt tecken på att 50-talets ideal är ingrodda som fettfläckar på en annars så vit bomullsbakgrund. "Vi står för hög moral och familjepolitik." Ja. En familjepolitik där ordet "familj" inte förändrats sedan biblisk tid. En familjepolitik där kvinnan och mannen står fast i konservativa könsroller där kvinnan blott är ett redskap för mannens välstånd, inte en egen varelse och ett fritt subjekt. Kärnfamiljen så som den en gång var, ska inte existera år 2011. Det är bara så fruktansvärt förlegat. Den nya "kärnfamiljen" kan lika gärna bestå av pappa, pappa, hund som mamma, pappa, barn. Eller varför inte bara två jämlika individer som delar på ansvaret för barn och hem? Oavsett kön?

Nej du, Alf Svensson. Ska du jiddra om demokratiska rättigheter bör du se över din egen ståndpunkt gällande marginaliseringen av fler samhällsgrupper. Man ska helst inte skita där man äter förstår du.

Jämlikhet är inte bara en demokratisk rättighet. Det är en demokratisk SKYLDIGHET. Så var det bra med det.

Jag är ingen egoist

Tårarna bränner på mina kinder. De känns som syra. Egentligen bränner de mest i min själ och i mitt hjärta. Den här gången kommer tårarna när jag läser en artikel i nya numret av den feministiska tidsskriften bang! Där nämner man våldtäktslägren i Sarajevo under 90-talet. Våldtäktsläger dit man tog kvinnor vars kroppar skulle underhålla soldater. Blunda inte. Detta hände. Och det händer fortfarande. Vad gör vi? Ingenting.

Själv lever jag i ett rätt så jämlikt förhållande på individnivå. Förutom när det kommer till teknik. Där är genusmönstren tydliga. Och jag hatar det av hela mitt hjärta. Man ska inte jämföra marginalisering och lidande, men i jämförelse med våldtäktslägren är min individuella situation en fjärt i rymden. Varför bryr jag mig då så jävla mycket om kampen för kvinnors frigörelse?

För jag är nämligen ingen egoist.

Jag är som individ förhållandevis fri i min vardag. (I många offentliga rum blir jag dock fortfarande dömd först som kvinnan innan något annat.) MEN: Jag ingår också i kollektivet Kvinnor. Därför kämpar jag för det kollektivet. Jag vill kämpa för kvinnor världen över. Kvinnor som våldtas, kvinnor som misshandlas, kvinnor som fängslas i sina hem, kvinnor vars kroppar hyrs ut, invandrarkvinnor som saknar papper och därmed rätten till sina egna liv, kvinnor som gifts bort mot sin vilja, kvinnor som luras att tro att skönhet är det enda, kvinnor som får lära sig att de är dumma, kvinnor som lägger ner mer än 5 gånger så mycket mer tid på familjen än vad mannen i fråga gör.

Michael Jackson sjunger i låten "Man in the mirror":

Who am I, to be blind?
Pretending not to see their needs

Ska jag, bara för att jag lever ett jämförelsevis fritt liv, skita totalt i de som lider? Aldrig. Jag är stark. Därför tänker jag hjälpa de som är svaga i systemet. Inte skulle jag behålla min styrka för mig själv. Jag vill dela med mig.

Detta är någonting som dagens samhällsklimat gör allt för att stävja. Individen i centrum. Kollektivet är förlegat. Sköt dig själv, skit i andra. De vet ju, att tillsammans är vi starka och kan göra motstånd. Det antifeministiska arbetet är ännu starkt. Feminister målas upp som arga, oknullade, manshatande lesbianer som inte nöjer sig med något. Kvinnohatarna vinner på detta. Fy fan. Antifeminism är helt enkelt total avsaknad av empati för andra människor och ett underhållande av en könsmaktsordning som är jävligt omodern.

Antifeminism är också ett stort frihetsmotstånd. Men just ja. Frihetskampen gäller bara människor, och kvinnor räknas ju inte som sådana ännu. De är blott avelsston och knullpåsar.

Det är sannerligen arrogant att ignorera jämställdhetsproblemet mellan kvinnor och män världen över. Inte minst i Sverige. Vi är så jävla självgoda här att vi inte kan se blodet på våra egna händer. Lata jävla idioter är vad vi är. Drillade av kapitalism och reklam.

Göran Person: "Jag är feminist". BAH!!! Vad gjorde han för den feministiska rörelsen egentligen?

Jag är en övertygad feminist. För allas rätt till sitt eget liv.

Ja. Jag hyllar samtiga feministiska hjältar. Inklusive mig själv.

See you in court.

Förnyelse=högervridet?

En nya partiledarkandidat har blivit utsedd av Socialdemokraternas valberedning. Genast ska han tuggas på. Håkan Juholt är en "dark horse" säger många. Han har tidigare suttit på avbytarbänken. Aftonbladet skanderar att han stod bakom Sahlins avgång för att själv ta över jobbet. Han är en vänstersosse sägs det. Borgerlighetens representanter är då inte sena med att påpeka att han inte står för "förnyelse".

Göran Greider skriver idag i DD att "förnyelse" bara är ett kodord för "högervridet". Det har han förstås rätt i. Om man inte håller med marknadsliberalerna, är man bakåtsträvande. För dem finns det bara en riktning inom förnyelse och utveckling, och det är deras egen. Att det ska finnas nyanser på den skalan är uteslutet. Kapitalisterna tycker att de är framtiden. En världsmarknad där lilla Sverige är småskit. Dit ska vi. Till landet Rik Individ, där Djungelns Lag styr.

Det är så jävla tröttsamt med detta enkelspåriga tankesätt. På ledarsidor i landets liberala tidningar beskyller alla Juholt för att vara konservativ och bakåtsträvande, bara för att han inte slickar USA i röven. Har ni inget annat att komma med, kan ni lika gärna hålla käften. Det finns fler former av förnyelse, även om det inte är er egen definition på begreppet. Släpp istället upp debatten på lite nivå istället för att tramsa runt och använda ett jävla ord som vapen! Så hjärntvättade kan ni väl ändå inte vara?

Är förnyelse verligen alltid bra, även när någonting förndras till det sämre? En förnyelse där rika blir rikare och fattiga blir fattigare? En förnyelse där marknaden krossar de svaga och stärker de redan starka? En förnyelse där folk utförsäkras och blir suicidala? En förnyelse där marknaden utkristalliserar målgrupper som delar in folket i fack där de marginaliseras efter exempelvis kön? En förnyelse där offentliga verksamheter smälter likt snödrivor i vårsolen och ersätts med dyra privata alternativ? En förnyelse där hela jävla världen ska ägas av den liberalkapitalistiska marknaden?

Socialdemokratin behöver absolut förnyas och utvecklas. (För att inte tala om Vänsterpartiet) Men detta behöver INTE vara synonymt med att de ska bli mer högervridna. De behöver forma om sin egen ideologi, inte försöka ligga med Das Kapital hela tiden.

Normerna och Den Fria Viljan

André Frisk är en lustig liten människa. Han tycker inte alls att bloggerskor som objektifierar sig själva och kvinnor i allmänhet är ett hot mot jämställdhet mellan kvinnor och män. Han trycker på att alla människor är kapabla att själv avgöra hur de ska leva och varför de vill leva just så. Detta är förstås en fantasi som uppkommit ur en strävan efter det liberala samhälle vi inte alls har idag. En overklig vision om den fria människan. Frihet handlar nämligen inte bara om att kunna leva i frihet, det handlar också om att kunna tänka fritt och vara fri i varje val. Nej. André Frisk han tänker inte fritt. Inte heller utanför lådan, och absolut inte utanför kukarna. "Vadå? Kvinnor är väl fria nog att välja"?

Nej.

Det som påverkar människor i sina val är psykosociala konstruktioner om hur man ska vara för att passa in. Hur man ska välja för att ens val ska vara rätt och därmed vara accepterade av samhället. Alla val är inte rätt nämligen. Oavsett om de är tagna av en så kallad "fri individ". Vi tycker att vi väljer fritt hur vi ska vara. Men det gör vi förstås inte. Detta är inte att dumförklara människor, bara att kritiskt granska hur vi styrs av ett oerhört starkt normsystem.

Implicita regler, normer, berättar för oss varje dag hur vi ska bete oss. TV, radio och tidningar visar upp bilder av den perfekta kvinnan eller mannen. Det är detta vi har att förhålla oss till. Eftersom mannen är norm i vårt samhälle, är kvinnan underlägsen oavsett vad hon arbetar med eller vad hon tjänar. Den sociala ojämlikheten kommer vi aldrig åt om det ska sitta människor som varken ser eller förstår samhället.

Om man överguvudtaget öppet kritiserar normen och normbärarna, menar många att det inte är konstruktiv kritik. Det är bättre att kritisera "något verkligt" som löneskillnader eller politisk ojämlikhet. Detta är bara att blunda för en stor del av problemet. Dolda mönster och marginaliserande normer måste lyftas fram och ifrågasättas. Ytlighetsministrarna Kissie och Blondinbella representerar skönhetsnormen och obejtifieringen av kvinnokroppen. Trots att de visar kvinnlig företagsamhet, visar de inte kvinnlig frigörelse från att vara ett passivt ting.

André Frisk, och många med honom, har inte klarat av att analysera idén om kvinnan och hennes del i samhällssystemet. Inte heller har han lyckats se hur kvinnors enda styrka fortfarande framhålls som kropp och inte intellekt. (Inte blir det bättre när Kissies pattar får mer fokus än hennes hjärna.) Kvinnor luras fortfarande att tro att de endast behöver fokusera på skönhet så får de allt de vill ha. Tragiskt nog stämmer detta! Men ska vi då följa det, eller gå emot det och göra revolt mot kvinnans plats som förtryckt substantiv?

Om vi någonsin ska komma förbi det faktum att kvinnor marginaliseras för att de råkar vara födda på fel sida av makten, kan vi inte endast fokusera på materiell ojämlikhet. Vi måste attackera patriarkatets alla konsekvenser, även de som är dolda. För att göra det, måste vi se det vi inte vill se. Vi måste kritiskt granska hur bilden av kvinnan hela tiden reproduceras till en jävla klippdocka. Det spelar ingen roll om man är liberal och "tror på människans förmåga att själv välja". Även om man "tror" på det, måste man ändå se att det i många fall inte är så. Politisk ideologi eller religion spelar ingen roll här.

Vi är blott flockdjur, desperata att passa in. Fångar i normernas handklovar. Hur ska våra val kunna vara fria, när vårt tänkande kontrolleras av regler vi inte ens märker? Den Fria Viljan i dess mest fullständiga och rena form existerar inte. Det är blott en dröm. En saga. En utopi.

Kommersiell TV ger frätskador på min hjärna

Tablå för TV3 2011-03-04
15:00 Top Model 13. Amerikansk realityshow med Tyra EGOT Banks.
15:55 Project Runway. Amerikansk realityshow.
16:55 How I met Your Mother. Amerikansk humorserie med Barney - kvinnoförtryckaren.
17:25 How I met Your Mother. Amerikansk humorserie.
17:55 2 1/2 män. Amerikansk humorserie med Charlie - kvinnoförtryckaren.
18:25 2 1/2 män. Amerikansk humorserie.
18:55 Keno. Lotteri.
19:00 Äntligen fredag. Skrikunderhållning med Tomas Järvheden.
20:00 101 sätt att att åka ur en gameshow. Skrikunderhållning med Mårten Andersson.
21:00 Varning för barn. Skrikunderhållning med terroriserande barn.
21:30 American pie 2. Amerikansk komedi.
23:40 Cliffhanger. Amerikansk machofilm där kvinnor ska räddas.

Senare under kvällen/natten sänder TV3 amerikanska humorserier och TV-shop

Tablå för Kanal 5 2011-03-04
14:30 America's Funniest Home Videos. Amerikansk familjeunderhållning. Hög volym.
15:00 OC. Amerikansk dramaserie där alla kvinnor är mesar.
16:00 Entertainment Now. Kändis-TV från USA. Viktiga saker!
16:31 Familjen Kardashian. Amerikansk realityserie.
17:00 The Buried Life. Amerikansk realityserie.
17:30 Rules of Engagement. Amerikansk komediserie.
17:59 The Big Bang Theory. Amerikansk komediserie. Lite klass faktiskt!
18:30 America's Funniest Home Videos. Amerikansk familjeunderhållning.
19:00 Ullared. Idiot-TV för white trash-människor.
20:00 CSI. Amerikansk kriminalserie med snygga människor i.
21:00 Criminal Minds. Amerikansk thrillerserie.
22:01 Cop Land. Amerikanskt kriminaldrama för tuffa män.
00:01 Fringe. Amerikansk sci-fi-serie.

Tablå för 6:an 2011-03-04
13:20 Jims värld. Amerikansk komediserie om manliga fossil från 50-talet.
13:45 Jims värld.
14:15 The Legend Of The Seeker. Amerikansk actionserie med machomän och vackra kvinnor.
15:10 Simpsons. Amerikansk tecknad satir av oväntad bra kvalité.
15:35 Simpsons. Men det slår inte...
16:00 Family Guy. Som är ett långt och vasst långfinger åt samhället.
16:30 Simpsons
17:00 Family Guy
17:30 Hål i väggen. Här börjar misären igen. Gap- och skrik-TV för imbeciller.
18:00 Cops. Amerikansk realityserie om poliser som använder övervåld.
18:30 Simpsons
19:00 Simpsons
19:30 Family Guy
20:00 The Vampire Diaries. Amerikansk dramaserie. Beverly Hills fast med vampyrer.
21:00 Smallville. Amerikansk dramaserie. Om stålmannen. StålMANNEN och lilla Lois.

Nu orkar jag inte ta upp mer. Detta säger väl allt. Amerikanskt skit. Ojämlikhets-TV. Rädda kvinnor. Starka män. Mårten Andersson vrålskriker i en timme. Folk grinar och ramlar i vattnet. Dårar tävlar mot varandra genom att passa in i ett hål i väggen. Snygga poliser jobbar med maskiner som inte finns i verkligheten. Humorserier där man ska skratta åt korkade män som fängslar deras hustrur vid spis, barn och städskåp. Seriemakare kissar på The Who´s musik. Amerikansk realityshow där kvinnor tävlar om vem som är snyggast. Är det konstigt att folk blir allt mer korkade? Kommersiell TV är fanimej som en pannlobslobotomi.

VARFÖR IMPORTERAR VI DEN HÄR SKITEN!?

Ge mig styrka!!!

Rädda pengarna, mörda folket!

Man kan inte låta bli att jämföra de nuvarande konflikterna Egypten och Libyen med inbördeskriget i Rwanda i början på 90-talet. Jämförelsen jag gör är främst hur utomstående stater har valt att agera. När det kommer till detta, handlar stora världsaktörer som exempelvis USA, endast efter eget intresse. Obama väntade oroväckande länge med att ens kommentera Mubaraks styre och hans vanvård av folket. Det är inte konstigt, eftersom Mubarak var en viktig allierad i arabvärlden. Inte satte man hårt mot hårt gällande Khadaffi på direkten heller. Men när man upptäckte hur krisen i dessa länder påverkade oljepriset och därmed en stor del av den amerikanska marknaden, var man inte sen med att sätta stopp. "Åh nej, vår olja då?" Inte fan bryr man sig i folket. Vad är mänskliga rättigheter framför kapitalflöde?

Det är bara att titta på FN´s råd för mänskliga rättigheter. Det är ju ett skämt. Vad vill man med det egentligen? Där sitter fasciststater med och smilar upp sig i möteslokalerna, bara för att de är viktiga aktörer på den globala marknaden. Det är ju så man vill spy. Profit over people over and over again.

Låt oss då titta på Rwanda. Under inbördekriget där hade FN-trupperna ett uppdrag och det vara att rädda "de egna" ur stridens hetta. Vad som hände med tutsier och moderata hutuer, sket man fullständigt i. Milisgruppen Interahamwe beväpnade sig och mördade 937 000 människor från de grupper som revolterade mot regeringen. Med vapen som omvärlden försett dem med.

Mellan 250 000 och 500 000 rwandiska kvinnor våldtogs under inbördeskriget. Man använde våldtäkt som vapen. Man ville komma åt männen genom att våldta deras fruar och döttrar inför deras ögon. Psykologisk krigsföring. Kvinnornas kroppar var blott objekt som kunde förstöras för att nå framgång. Effektmålet var viktigt, inte vägen dit. Kvinnorna var inte något man ville komma åt egentligen. De var bara stigen man vandrade på mot seger. Många flickor trasades sönder av machetes som skar in i deras kroppar. Unga kvinnor dog av förlossningsskador när de tvingades föda fram barn avlade i våldtäkt.

Och världen blundade. Ingen reagerade. För det fanns ingenting man kunde dra fördel av i Rwanda. De har ingen olja. De har helt enkelt ingenting som behöver räddas. Förutom folket då. Men de kunde lika gärna dö tyckte man. Vad spelar det för roll för marknaden om en miljon bråkiga afrikaner dör? En halv miljon våldtagna kvinnor stör väl inte Farbror kapital? USA var sur för att de förlorat mark i Somalia och Frankrike, Kina och Ryssland ansåg att FN inte borde involvera sig i vad som sågs som "interna rwandiska frågor".

Nej. För det var bara människor som skulle räddas i Rwanda. De kunde inte i sig förvandlas till dollar. Så mycket för mänskliga rättigheter. Ditt värde ligger i din roll på marknaden. Glöm ditt egenvärde.

Det är pengar som är skillnaden mellan arabrevolterna och Rwanda. Vi hjälper inte dem som inte kan gynna vårt kapital. Punkt.

Fy fa-an säger jag bara.

Världen ska alltid motverka förtryck, våld och mord. Oavsett vad det gör för pengaflödet och vilka människor det handlar om.

Verkligheten ifrågasatt

Jag slår på TV´n och zappar runt i ren apati. Jag kan välja mellan gap- och skrik-TV för amerikanska hemmafruar, plastsåpor eller musikvideor på tramsutställningen MTV. Ingenstans ser jag en verklig människa. Jag ser inga verkliga bilder. Alla bilder har ett filter över sig som gör att det ska vara behagligare att titta på. Inget ljud är verkligt. Ljudet är komprimerat och är fyllt med effekter. Allt för att avtrubba oss. För att vagga in oss i en falsk trygghet. En påhittad verklighet. En verklighet där vi tror att inget kan skada oss. En verklighet där vi tror att världen är vacker.

Hos "Oprah" sitter omopererade kändisar och gråter över förlorade år, missbruk och psykisk press. Hitkavalkaden på MTV visar upp människor som mer består av plast, färg och syntethår, än verkligt kött och blod. Någon själ ser jag inte spår av i deras ögon.

Maria Montazami har mer TV-tid än ledande svenska politiker. Hon har en fan-club. Man avundas hennes liv. För det är hennes verkliga liv som presenteras på TV 3 tror man. Är hon verklig? Är det den verkliga människan vi får se i TV? Folk pratar om henne som om de kände henne personligen efter att ha följt århundradets mest värdelösa program, "Svenska Hollywoodfruar" en säsong.

Man pratar om kroppar och om frisyrer. Om kändisars liv så som de presenteras i skvallerpressen. Kvinnan behandlas som ett slit- och slängobjekt. Finns det ens någon reflektion över att detta inte är verkligt? Idén om kön är inte verklig. Inte mycket är verkligt som vi får kastat i ansiktet varje dag genom TV, radio och kvällspress. Aftonbladets fredagsbilaga "Klick" läses som om dess innehåll vore sanningen. Där kan man se att kändisar "är som vi". Jag måste massera tinningarna vid blotta tanken på denna värdelösa samling skitartiklar.

Melodifestivalen väcker mer intresse hos folket än riksdagsvalet. Vad har de för kläder på sig? Vilken låt är bäst? Vem spydde på efterfesten? Vem fick en nervpsykos i Green Room? Sådana saker bryr vi oss om, för det är den verklighet som är fabricerad i media, som vi reagerar på. Det är ytlighet vi kliar oss i huvudet över. Vad som sedan händer i världen när vi gräver på djupet, skiter vi i. För det är på tok för jobbigt. Man kan ju komma på hur lurade vi är. Man kan komma på att det vi kallar verklighet bara är en illusion.

På nyhetskanalen rapporterar de om krig, miljöförstörelse och naturkatastrofer. Vi ser barn som gråter över en mördad förälder. Vi ser det genom rutan och tänker "Usch vad otäckt. Tur man bor här i skyddade Sverige. Vi är osårbara." I nästa stund går vi över till sporten eller rapporter om någon kändis som gjort ett grovt fail på någon gala. Världens mörker hamnar sida vid sida vid ytlighet och skönhetshets. Hur ska folk kunna avgöra vad som är verkligt och inte, när Foppas trasiga ljumske hamnar i samma sken som folkmord och förstörelse?

När svenska soldater blev beskjutna i Afghanistan blev det ramaskri. Folk blev förvånade. Som om de inte alls fattade vad krig är. I krig sjuter man varandra. Människor dör. Det vet man. Men det är ändå overkligt. Det ligger långt borta. Men när en svensk blir skjuten, hamnar kriget nära oss och det går från att vara en liten film i TV, till att bli "på riktigt".

Ignorance is bliss.

Vilken är din verklighet?

Gentlemän - nej tack.

Han går in genom dörren och ser på sitt byte. Bytet skälver av både fasa och åtrå. Kanske kommer han välja ut henne. Kanske kommer han lyfta upp henne i sina armar och bestiga henne. Kanske kommer han göra henne till en verklig varelse bara genom att välja henne. Han är stor och stark. Hon är liten och osynlig. Han är aktiv. Hon står stilla. Han räddar. Hon är den som är rädd. Hon är kvinna. Han är en gentleman.

Ja. Ladies and gentlemen. Gentlemän. Vad är detta för varelser som samhället konstruerat? Någon som ska hjälpa och stötta de svaga. De svaga som här är kvinnor. Gentemän som håller upp dörren. Gentlemän som drar ut stolen. Gentlemän som låter kvinnan sitta när han själv står. Gentlemän som köper blommor och ger komplimanger gällande objektets yta. Gentlemän som bär bördor för tunga för de svaga.

I pratshowen Skavlan blev Gudrun Schyman intervjuad för inte så längesedan. Först och främst vill jag här framhålla min avsky mot Skavlan som intervjuare. Han är sexistisk, gammalmodig och idiotisk och jag fattar inte att han får plats i svensk television. När Schyman ville prata om jämlikhet mellan könen som politisk utopi, sade Skavlan att "det ville han inte prata om nu". Ungefär som om jämlikhet mellan könen, det kan man ju prata om när det är lämpligt. DET ÄR ALLTID LÄMPLIGT, GUBBE!

Hur som helst. I studion satt fler människor tillsammans med Schyman. Varpå en av dem (Jag tror det var Lene från tuggummigruppen Aqua som gjorde historiens värsta låt "Barbie Girl") sade: "Vill du inte att din man behandlar sig som en kvinna? Att han ska dra ut stolen och så?" Detta är ju förstås vansinnigt idiotiskt på två plan:
1. "behandla dig som en kvinna". Jahapp. Hur behandlar man en kvinna då? Finns det objektivt "rätt behandling" av någon för att denna någon tillhör en psykosocial konstruktion gällande könstillhörighet, som utgår dennes medfödda könsorgan?
(Just det. Kön och könsorgan. Det är två vitt skilda saker. Könsorganen är olika och dem föds vi med. Kön däremot, är något vi skolas in i. En fabricerad grupptillhörighet.)
2. Om man inte vill bli behandlad som ett skört objekt, är man då inte en kvinna?

Jag vill då verkligen inte att någon ska dra ut stolen för mig. Jag vill inte heller att jag ska sitta medan andra står, bara för att jag är kvinna. Jag vägrar att bli behandlad som en klen sjukling, bara för att jag inte har en penis. Är det någon som ska särbehandlas som svag, är det den som individuellt behöver det på grund av personliga handikapp. Inte för att denne tillhör det svagare könet enligt den könsmässiga masspsykos som fortfarande gäller år 2011.

Man kan behandla varandra väl som jämlikar. Ingen ska behöva bli mentalt försvagad av könsnormer. Lev istället i frihet och dra ut era egna stolar.

Gentlemän. Så jävla 1920-tal.

Ibsen, kvinnoroller och liberalkapitalism

Dags för gästblogg av Tina Ranaxe - regissör, dramapedagog och teatervetare. Här skriver hon om starka kvinnoportsätt i Ibsens pjäser, kvinnan då och nu samt hennes plats i dagens egosamhälle.





En gästblogg av mej måste starta i teater på något vis eftersom det är teater som fyller mitt liv. En av förra årets teaterupplevelser är pjäsen "Hedda Gabler" av Ibsen. Hedda är en kvinna som är fast i en trång kvinnoroll som hon inte kan ta sej ur. Hon har gift sig med Jörgen Tersman, som hon egentligen inte älskar men som kan försörja henne. Eftersom han, trots att han jobbat sig upp, kommer från en lägre samhällsklass än hon, kan hon ändå känna att hon har en viss makt över honom. Det Hedda egentligen vill är att leva som en fri kvinna, men i hennes tidsålder finns bara extremt trånga kvinnoroller; endera horan/krogsångerskan som utplånar sin individ för att behaga män, eller modern som utplånar sej själv för att inspirera en man och ta hand om honom och barnen. Hedda vill nåt annat och hon är frustrerad. Pjäsen slutar i tragedi; Hedda blir gravid och känner att hon är fast. Hon sätter en pistol i handen på Elin, den kvinna hon beundrar/är kär i, och uppmanar henne att ta livet av sig. Till slut har Hedda trasslat in sig i sina egna lögner och intriger så att hon ser som sin enda utväg att ta sitt eget liv. Där slutar pjäsen.

Jag kan inte låta bli att jämföra Hedda med en annan av Ibsens stora kvinnoroller; Nora i Ett Dockhem. Nora gör det Hedda inte vågar; hon går sin väg. Pjäsen slutar med att hon lämnar man och barn och går. Ibsens pjäser orsakade skandal av stora mått då de skrevs i under 1890-talet. Kvinnor gjorde bara inte så på den tiden. Kvinnan var sin mans egendom, omyndig, kunde inte äga något personligen utan bara gemensamt med sin man. De flesta utbildningsvägar var stängda för henne, och som outbildad hade hon ytterst få möjligheter att försörja sig och ev barn utan att prostituera sig. Den kvinna som på 1890-talet satt i publiken såg i Nora en kvinna som gjorde sig fri, en stark kvinna. Man får dock inte veta hur det gick sen. Hur hon levde i saknaden av sina barn som hon förlorade vårdnaden av, och inte fick träffa. Hur hon inte fick arbete så hon kunde försörja sig. Dåtidens kvinna hade egentligen ingen möjlighet att göra det som Nora gör. Det som är troligare är att hon följde Heddas väg. Hedda som blir ett monster som dödar och intrigerar, tills hon snärjts i sitt eget nät så hon ser sig tvingad att ta sitt liv.

Ibsen framstår som en framsynt och modig man som såg snedvridningen av kvinnans situation i samhället och vågade sätta fingret på den, trots att han orsakade skandal. Men en fråga infinner sig i mina tankar: Om nu Ibsen sett kvinnans svåra situation varför låter han inte Nora eller Hedda skapa en feministisk grupp som arbetar för att skapa bättre förhållanden för alla kvinnor? Varför skriver inte Ibsen ett drama som visar hur samhällets själva konstruktion stänger in både Nora, Hedda och deras män i trånga individualistiska, materialistiska och patriarkala strukturer? Det borde vara fullt möjligt med tanke på att han levde och verkade i samma tid som arbetarrörelsen och kvinnorörelsen växte fram.

Det som är implicit i bägge dramerna är individualismen; den viktigaste grundbulten i liberalismens evangelium som det predikades då såväl som nu. Det största målet för människan är individuell frihet, och då underförstått frihet att tjäna mycket pengar. Är du bara en stark individ, en selfmade man (vem har hört talas om en selfmade woman?) så kan man lyckas. Problemet ligger bara i att ALLA kan inte lyckas i den liberalistiska världen. Det finns en viss mängd pengar, och det faktum att några får mer betyder automatiskt att andra får mindre. Detta glöms dock alltid bort.

Jag såg under förra året ett par avsnitt av en amerikansk realitysåpa där chefen anlade skäggstubb, klädde ut sig till arbetare och låtsades vara trainee i sitt eget företag. Under Cover Boss. Ett rätt vidrigt program. Jag tror att Ibsen skrev sina dramer på det sätt han gjorde av samma anledning som arbetarna i TV-programmet Undercoverboss inte skapar en stark fackklubb och arbetar för att förändra allas situation. Istället går de till jobbet och kämpar för att sköta sig, jobba hårt och hoppas att en dag kanske den nya vikarien egentligen är chefen som klätt ut sig, och som ser vilken bra arbetare jag är, och då får jag löneförhöjning eller en resa till Bahamas. Precis som Nora och Hedda försöker de att på egen hand omskapa ett liv som inte går att omskapa ensam. De är fångar i ett samhällssystem som inte tillåter frihet för kvinnor eller för vanliga arbetare. Där en av grundvalarna heter individualism. Där "envar sin egen lyckas smed", "ensam är stark" "self made man" "jag har byggt detta med mina egna två händer" och andra sådana klyschor förgiftar människors sinnen och förmörkar deras synfält. Precis som idag, levde den lögnen även på Ibsens tid.

Vi lever idag i en kulmen av den liberalkapitalistiska individualismen. Den fick sin slutliga explosion i och med satsa-på-dej-själv-rörelsen som startade med Wayne Dwyers "Sikta mot stjärnorna" under 80-talet. Vi är inlurade i att tro att vi kan bli vad vi vill, om vi bara jobbar tillräckligt hårt och inte bryr oss för mycket om vilka konsekvenser våra handlingar får för våra medmänniskor och resten av världen. Du kan bli rik! Du kan bli berömd! Just Du kan bli ägare till ett slott, få gå före i kön till bra sjukvård, åka i en lyxig bil, dricka dyr champagne när du vill. Sikta mot toppen! Du kan bli vad du vill!!!

Det är inte sant.

Vi kan inte bli vad vi vill. Visst har vi individuell frihet att bryta upp, att inte acceptera rådande missförhållanden. Visst har vi ett, om inte oändligt, så ändå ett väldigt stort antal möjligheter, massor av olika vägar att gå. MEN att ha många möjligheter är INTE samma sak som att kunna få allt du vill. Vi har också begränsningar i form av resurser, miljö, osv. Vi har, hur otidsenligt och trist det än låter, ett ansvar mot andra än oss själva.

Vi har medmänniskor och en värld att ta hand om. Våra möjligheter innefattar också möjligheten att välja att inte satsa bara på oss själva, utan istället satsa på att alla ska ha det bra. Det är dock en svårare uppgift än att bara tänka på sin egen omedelbara vinning och bekvämlighet. Och för att klara av svårare uppgifter behöver vi göra det som inte Hedda, Nora och dokusåpa-arbetarna gör. Vi behöver gå ihop och hjälpas åt.

Det som håller på att hända nu i samhället är att många människor börjar upptäcka att de är lurade. De kan inte bli vad de vill. De kommer aldrig att bli stormrika, vackra och inne. De är för alltid arbetarklass, och i en liberalindividualistisk ideologi är det synonymt med personligt misslyckande. Det är snudd på omoraliskt att vara fattig, underbetald, ickestylad; dvs vanlig människa. Och vad händer då? Jo, eftersom de flesta inte ser samhällsstrukturerna som lurar dem, måste de istället hitta andra syndabockar.

Precis som Hedda inte ser den patriarkala individualismen som snärjer henne och istället riktar sin ilska mot väninnan som lever det liv Hedda inte har, precis på samma sätt riktar många i Sverige nu sitt missnöje mot ställen det inte hör hemma. Mot syndabockar som är lätta att fokusera på. Just nu är invandrarna en av de stora syndabockarna. Det måste vara deras fel att inte resurserna räcker till, att inte alla blir rika och lyckliga. Invandrarna, så klart, och så de sjuka och arbetslösa förstås. De som bara får, utan att göra sin plikt. Så lösningen blir hårdare tag mot alla som får och får så att inte JAG kan få allt jag vill. Frågan är vem det är som vinner på att en eller två grupper utses till syndabockar?

Vem vinner på att inte vi alla solidariskt ser till att samhället konstrueras om så att alla kan få det drägligt, men kanske ingen bli stormrik? Vem tjänar på att individualiteten tas för given? Vem tjänar på att var och en sitter ensam och drömmer om att vara stark nog att bryta sig loss på egen hand istället för att göra det på riktigt genom att gå ihop solidariskt med andra i samma situation och åstadkomma en verklig förändring? Enade vi stå söndrade vi falla. Och vi faller direkt, i individualismens fallgropar och fällor och sitter ensamma i tv-sofforna och drömmer om personlig kraft och styrka att nå mål som egentligen är omöjliga för andra än några få redan rika.

Det finns en serie filmer som heter "Zeitgeist", "Zeitgeist addendum", och "Zeitgeist moving forward". Den sista har premiär i januari 2011. De andra två går att se gratis på Youtube. Nästa gång du faller ner i TV-soffan, se på dem istället för "Bonde söker fru" eller "Undercoverboss". Se på dem och bli förbannad.

Bli förbannad och inse ditt eget ansvar. Sluta gå på pengamyten och framgångsmyten. Börja gå ihop med andra som är förbannade. Gå och se en teaterföreställning och prata med varandra om den. Prata med varandra om samhället och vad som krävs för att förändra det till det bättre. Använd teater, och annan kultur. Använd den till att genomskåda samhällets strukturer. Använd den till att fundera över vilken sorts människa du vill vara. Vilken sorts värld du vill leva i. Vilken av alla våra möjligheter du vill vara med och realisera. Vilka människor du kan realisera den tillsammans med.

Gör det.