söndag 30 augusti 2015

Systerskap


Vilken grej det blev av det förra inlägget om graviditeten och vikten. Expressen ringde. Folk mailade. Ringde. Messade. Gemensamt för alla reaktioner som jag fick direkt till mig (jag skulle aldrig läsa kommentatorsfältet eftersom jag inte är masochist), var att de var stöttande och positiva. Det är, som jag förstod, många kvinnor med mig som känt av press och stress angående viktuppgången under en graviditet. Många har också upplevt skambeläggning från barnmorskor och annan personal i mödravården.

Fler kvinnor berättade att de har utvecklat depression och ångestsjukdom under graviditeten på grund av oron att gå upp för mycket i vikt, eller för att de hatar sig själva när de siffrorna visat för mycket. Det är som ett angrepp på hela moderskapet. De flesta kvinnor vill göra allt de kan för sina barn i magen. Blir en då anklagad för att sitta och stoppa munnen full av bullar och annat skit i stora mängder, är det som att hela ens föräldraförmåga ifrågasätts. Det är en djup och oerhört viktig fråga för gravida - att känna att de gör sitt bästa för sitt/sina barn i magen.

En kvinna berättade att de i hennes föräldragrupp tävlade om vem som gick ner i vikt snabbast efter graviditeten. Den som inte lyckades blev socialt bestraffad. Hur kunde en ha kvar mammakilon ett halvår efter det att bebisen var ute? Jo, det var väl så att denna mamma satt hemma och käkade Calzone hela dagarna, injicerade Coca Cola och sket i promenaderna. ELLER, så var det helt enkelt så att alla mammor är olika. De har olika benstomme, muskelsammansättning, metabolism, syreupptagningsförmåga, mjölkproduktion och mängd underhudsfett och vätska i vävnaderna. Så är det bara. Varför skulle detta ändras när en blir gravid eller ha fött barn? Då ska alla dessa personliga parametrar ignoreras för att ge plats åt viktkurvor och BMI som skuffar in alla under samma paraply.

Jag sa till Expressen (Jag vet inte kom detta kom med i intervjun eftersom jag aldrig läser de färdiga artiklarna om mig) att det är kvinnor som hetsar andra kvinnor när det kommer till detta problem. Jag har aldrig hört en man yttra något illa om min vikt, min gravidkropp eller om magens storlek. I alla fall inte straight to my face. Det är kvinnor som gärna berättar om hur snabbt de gick ner, hur lite de gick upp, eller när de kunde ha sina vanliga byxor igen. Det är ett sätt att berätta att de följer normen och att de är normala. Det är också ett sätt att bevaka en social status som endast kan erhållas om du är en lydig kvinna som ständigt bantar och späkar det egna underhudsfettet. I västvärldens skönhetsfascism får vackra och smala kvinnor per automatik en högre status än kvinnor som jag - mulliga nördar med överbett och fräknar. Att jag dessutom är nöjd med att vara mullig gör mig jävligt uppkäftig. Därför måste jag plockas ned av lejoninnorna som tragiskt nog har lärt sig att de ska leva på alfahannarnas uppskattning. Så - det är inte bara män som bevakar patriarkatets positionering som den rådande maktordningen - det gör också en hel del kvinnor (läs: Katrin Zytomierska) i samma utsträckning.

Mina vänner, låt oss ta hand om varandra och visa varandra respekt. Acceptera och medvetandegör allas olika förutsättningar för uppgång och fall i viktkurvan. Döm inte dem som faller utanför 12,5 kilosboxen. Döm inte heller dem som inte har tappat mammamagen 1 timme efter förlossningen. Och alla ni som med självhat i sinnet står och nyper er i magen och låren - sträck på er. Ni är alla vackra på ert alldeles egna sätt. Självvalidering har funkat skitbra för mig. Det låter som att jag är en övervintrad hippie eller Dr Phil's dotter, men det kan vara skönt att bara säga till sig själv:
"Jag är mullig och det är helt okej. Jag har celluliter, precis som de flesta andra, och det är okej. Min mage har bristningar efter att ha burit mina barn i 9 månader, det är helt okej. Mina lår flyter ut när jag sitter och går ihop när jag står, det är helt okej. Jag har dubbelhaka, det är helt okej."
I många år gick jag förbi spegeln och tänkte "usch", men det har jag slutat med tack vare självpeppen. All den pepp och det stöd vi ger andra, kan vi också rikta till oss själva. Därför ska systerskapet också innefatta relationen till självet, inte bara till andra kvinnor. Bli din egen bästa vän och syster.

Lättare sagt än gjort när en hela tiden kämpar mot samhällets äckliga värderingar, men vafan, kan jag fightas så kan ni. Jag tror inte vi är passiva offer för normen. Vi måste bara inse att vi faktiskt kan gå emot den. Även om det inte är gratis att göra det. Mod mina vänner. Mod. Bli en uppkäftig och jobbig jävel.

//Tiderman

PS. Den som snackar illa om sin kropp inför mina kommande döttrar åker ut. DS.

fredag 28 augusti 2015

Graviditeten och vikten


"Kan du göra någonting åt den här viktuppgången tror du?"
Barnmorskan tittar på mig med frågande blick när jag klivit ner från vågen. 25 kg har jag gått upp under graviditeten. Och det är 10 veckor kvar.
"Ja, jag kan väl sluta vara gravid?"
"Nej, men alltså, du kanske äter mycket bullar och dricker läsk?"
"Det gör jag inte. Jag äter faktiskt inte mer än annars. Kanske något extra mellanmål men då är det alltid frukt eller fullkornsbröd."
"Jaha...men då är det ju inte så mycket att göra åt."

Den här konversationen är helt sann och den inträffade på MVC i Borlänge igår.

Förra veckan. Ultraljud på Specialistmödravården i Falun.
"Bebisarna är lite rundare om magen än de ska vara i denna vecka enligt tvillingkurvan. Kanske mamma äter mycket choklad med schweizernöt?"
Läkaren skrattar. Jag tycker att det är mindre roligt och svarar bara:
"Nej. Det gör hon inte. Och är det ingen fara för ungarnas hälsa (vilket det absolut inte var) får de hellre vara lite knubbiga än tillväxthämmade, vilket är en ganska vanlig komplikation hos tvillingar.

Som jag har skrivit i tidigare inlägg har jag mött många människor som alltid har tjockis-skämt på lager. Det har dock alltid handlat om oförsiktiga kollegor, kompisar och familj. Jag trodde dock inte att utbildad personal inom vården skulle skambelägga kvinnor som går upp mer i vikt än vad kurvan säger.

12,5 kg. Det är vad en ska gå upp när en väntar ett barn. Är en överviktig innan ska en kanske gå upp ännu mindre. Är en underviktig kan en gärna gå upp mer. Hur mycket får en då gå upp med tvillingar i magen? Inte så mycket mer faktiskt. Mellan 15-20 kg kanske. Jag har full förståelse att en behöver hålla lite koll på vikten om en ligger i riskzonen för diabetes och andra komplikationer som kan förvärras av övervikt. Det jag dock inte förstår, är Den Heliga Kurvans totala diktatur över mödravården.

Ungarna i magen mår bra. De var omkring 1,5 mm knubbigare över magen än kurvans rekommendationer. Smaka på det. 1,5 mm. De växer likartat, 0,8 % skiljer det bara. Tvilling 1 är lite, lite större, vilket är helt normalt. Starka och regelbundna hjärtljud. Mamman mår också bra (Förutom en vidrig foglossning, ödem och prematura sammandragningar). Blodsockret är inte ett dugg förhöjt. Jag har bra med järn i blodet. Blodtrycket ligger kvar på samma stabila nivå som innan graviditeten. Ingen äggvita i urinen. Stabil puls.

Finns det då någon anledning till att skambelägga mig för att min viktuppgång rör sig ovanför kurvan om både jag och barnen mår finfint? Vi går på kontroller en gång i veckan, så skulle något vara på väg att gå käpprätt åt helwette så skulle detta upptäckas omgående.

Jag är en kvinna med former. Rejäl benstomme och ett saftigt arsel och kraftiga lår som jag älskar. Vanligtvis är jag ganska orubblig i min kärlek till min egen kropp. Men igår mådde jag dåligt när jag kom hem från MVC. Det som hände där fick mig att tvivla på allt. Min förmåga som mamma. Hur jag sköter min hälsa. Hur jag ser ut.

Detta avskyr jag kurvan för och de som förmedlar dess totalitära rätt över mödrars kroppar. Jag kommer säkert ha passerat en bra bit över 30 kg i viktuppgång under graviditeten. Men så länge proverna fortsätter att vara perfekta och ungarna mår bra, vill jag att detta ska vara okej.

Fuck your fucking beautystandards.

//Tiderman    


torsdag 27 augusti 2015

Den farliga bröstvårtan

Bild från The London Free Press

I juli i år gick ett antal barbröstade kvinnor genom Victoria Park i London. De firade "The Nipple Day". Målet var att avsexualisera den kvinnliga bröstvårtan. Många familjer täckte ögonen på sina barn. "Jag är en gift kvinna och det finns bara ett ställe där jag tar av mig tröjan", lär en förbipasserande ha sagt.

Under samma period censurerar facebook bröstvårtor som sitter på kvinnor. Mäns bröstvårtor går dock bra. Facebook tar också bort evenemanget "Free the Nipple". Många kvinnor protesterar genom att täcka sina bröstvårtor med manliga dito.

Tidigare i somras gjorde Fotografiska PR på Facebook för sin utställning "Zorn och kameran" där ett fotografi med en kvinnas nakna bröst censurerades. Fotografiskas Facebook-konto stängdes ned och de tvingades att själv klippa i Zorns fotografier för att dessa skulle tolereras på Facebook.

Så - What's the big deal med bröstvårtor som sitter på kvinnor?
För det första är all denna censur ett tecken på att kvinnor inte äger rätten till sina kroppar. Betydelsen av en bröstvårta är inte att den är en kanal där mjölk kan passera. Den har istället sexualiserats och gjorts till objekt som ägs av den heterosexuella mannens begär. Kvinnobrösten, och i synnerhet själva vårtan, ska upphetsa män. Därför kopplas bröstvårtan samman med sexuella sammanhang där bröst och vårta ska klämmas, nypas och slickas på av fullvuxna karlar. Då blir det oerhört tokigt i mångas ögon, om detta sexobjekt helt plötsligt ska uppträda offentligt utan manligt koppel.

Detta gör att bröstvårtans egentliga funktion, att mata spädbarn, anses vara rent äckligt av många. Att amma offentligt, det gör en bara inte hur som helst. Det kan ju bli så, att en man blir rent provocerad av att se en bebis suga i sig av bröstmjölken när han egentligen tycker att bröstet sitter där det sitter för hans skull. Hade jag varit Freud nu, hade jag sagt att detta handlar om moderskomplex eller avundsjuka. Men det är jag ju inte, så jag hävdar att detta har att göra med känslor av att ett subjekt (spädbarnet) har gjort anspråk på hans sexuella objekt (bröstet) och därmed snuvat honom på en erektion och utlösning. Usch, så äckligt. Nu lär vi ringa kyrkans äldremän och anmäla hets mot övertänd folkgrupp.

Hur det än är så är kvinnobröstet en klump av fettvävnad som bäddar in mjölkkötlar och mjölkkanaler. Det sitter där med funktionen att det ska vara skafferi för bebisar och barn. Det är varje kvinnas alldeles egna bröst. Det är hennes fettvävnad. Hennes mjölkkötlar. Hennes hud. Hennes bröstvårta. Därmed är det också upp till varje kvinna att själv bestämma vem som har rätten att röra vid, titta på och betydelsetolka hennes bröst. Det är ingen annans rätt, så är det bara.

Att vi lever i ett samhällsklimat där den heterosexuelle mannens kåthet bestämmer värdet och betydelsen av kvinnorkroppens delar är extra tydligt i fallet Bröstvårtan. Det är bara att ge upp, ni människor som blir äcklade av att se en kvinna amma sitt barn offentligt. Det är er blick det är fel på, inte kvinnans helt naturliga handling. Annat är det när en man slänger fram penis för att urinera kors och tvärs på offentlig plats. Eller när flåsiga, medelålders svettiga karlar som har solat sig rosa, går in på ICA och omedvetet skapar hudkontakt med diverse varor. Det är ohygiensiskt och äcklande på riktigt. Ni kan ju jämföra privilegier nu. Vad skulle hända om en kvinna ammade bland frukten på ICA? Ramaskri.

Jag säger som Elsa i "Frost": Let it go.

//Tiderman


måndag 24 augusti 2015

Hyllning till fittan

När vi hade biologi i skolan under tidigt 90-tal fick vi lära oss att klitoris var en liten knapp som kunde skapa njutning för kvinnan. En liten knapp. Rätt så obetydlig för sedan berördes inte det ämnet mer. Lite kort fakta om slidan och livmodern. Ägglossning. Mens. Bära barn. En ganska svettig och rödkindad lärare lotsade oss generad genom det kvinnliga könsorganets funktioner. Vi blev alla generade. Usch så pinsamt det var. En fick nästan skämmas att en hade ett ganska menlöst organ mellan benen. Annat var det med den erigerade penisen. Vilket organ! Det kunde svälla, spruta och sätta barn på kvinnor. Jävlar vad imponerade vi alla skulle vara. Idag vet jag bättre.

För att förstå och lära mig mer om detta fick jag lov att själv söka fakta och läsa på när jag blev äldre. Det visade sig att jag skulle bli grymt impad av fittan och livmodern. That's right. Jag kallar det fitta. För det är inget fult ord i min värld. Det är ett ord som representerar något oerhört starkt, coolt och spännande. 

Den där klitorisen, det är ingen knapp. Själva ollonet på klittan kanske kan likna en knapp, men det är mer än vad ögat kan se. Under huden ligger "skänklar" som är omkring 7-13 centimeter långa. De sträcker sig bakåt runt mynningen. En klitoris har också dubbelt så många nervändar som det är i hela penisen. Lite njutning? Nja. I erigerat tillstånd kan det nog bli fett skönt om en behandlar klittan på rätt sätt. (Alltså inte med hårda hand slaps och stenhård tunga som de gör i porrfilmer)

Blygdläpparna blodfylls också när en är upphetsad. Både de inre och de yttre. De kan då svälla till sin dubbla storlek. Även där finns mängder med nervändar som kan agera sweet spots. Behandla dem med respekt och kärlek.

Själva vaginan sen då. Det är där penisar tränger in och barn kommer ut. (Japp. Undervisningen var strikt heteronormativ) That's it. Eller? Slidkanalen kan både vidgas och förlängas vid sexuell upphetsning. Slidväggen består av veck som dras ut när vävnaden fylls med blod. Kanalen är omhuldad av muskler som kan styra storleken på diametern i slidan. Mödomshinnan, det lilla hinnvecket som sitter vid öppningen, den kan gå åt helvete av cykling, ridning och annan idrott, så det här med att penisen ska spräcka den och öppna ridån för framtida föreställningar, är bara skitsnack. Fittan, den sköter sig själv, utan penisinverkan.

Så slidan har ju en extrem anpassningsförmåga. Den kan både sluta sig kring ett finger och vidga sig för att föda fram barn. Slidan är alltså inte ett passivt rör som bara ligger där och väntar på erigerade penisar eller andra tillhyggen. Den är ett ytterst aktivt organ som behöver tid och omtanke. Det behövs lubrikation och blodtillströmning innan det är dags att penetrera. Lite spott i handen duger som inte. Det är bara att tagga ner och respektera fittan. (Ny forskning visar att lesbiska kvinnor får fler och skönare orgasmer. Detta på grund av att båda parter förstår sig på fittan. Så, män, lyssna på er partner om denne är en fittbärare. Det kan bli en spännande och minst sagt lustfylld resa om fittan behandlas som ett organ med egenvärde. Den är inte endast till för mannens njutning.)

Sen har vi då de reproduktiva organen. Äggstockarna som skapar äggceller. Äggledare där befruktningen sker. Livmodern där ägget fäster och växer. Livmoderhalsen som kan öppnas och släppa ut mensblod eller barn. Livmodern är ungefär så stor som ett hönsägg när den inte bär och när barn. Den kan expandera enormt. Bara när en bär ett barn utvidgas den lika högt som till bröstbenet. Tänk bara expansionen som sker när en väntar trillingar eller fler! Livmodern skapar också ett extra organ under en graviditet - moderkakan. Där bebisen får all näring. Livmodern kan också rena sig själv. Den byter ut fostervattnet fler gånger per dygn för att rensa från urin och andra slaggprodukter som kommer från fostret. Ligamenten som livmodern hänger i, (ja, den hänger faktiskt) kan också expandera och de blir längre ju mer livmodern växer. Livmodern är också en enda stor muskel som med stor urkraft kan värka ur sig fler barn under samma förlossning. 

Kan ni fatta vilka magnifika organ fittan och livmodern är? Ändå används ord som "pussy" och "fitta" för att beskriva någon som är svag eller dum i huvudet. Ord som "grow some balls" används istället för att säga till någon att de ska tuffa på sig. Som om "balls", eller testiklar, är något en bör använda för att beskriva mod och styrka. Testiklarna är oerhört känsliga organ med ganska låg smärttröskel. Njae, vi lär nog ändra på det här. 

Om någon gjort något starkt och modigt, som antagit nya utmaningar i livet eller något, bör vi säga: "Vad häftigt att du vågade söka det där utmanande jobbet. Du är en riktig fitta du!"
Och om någon fegat ur eller betett sig överdrivet känsligt:
"Du behöver inte vara rädd för en pytteliten spindel, din testikel!"

//Tiderman

torsdag 20 augusti 2015

Graviditeten och Det dåliga samvetet


När jag blev gravid behövde jag fortfarande äta antidepressiv medicin. Jag åt 50 mg Sertralin per dag. Detta hatade jag mig själv för. Detta trots att jag fått information av både psykiatriker och förlossningsläkare att detta var helt okej. De ansåg att det finns betydligt fler risker för skada på fostret om modern har upprepade ångestattacker. 

Jag läste massor av studier som gjorts på barn vars mödrar ätit Sertralin under graviditeten. Något förhöjd risk att barnet får lägre apgarpoäng efter fem minuter. I en av studiegrupperna var 7,8 % av barnen för tidigt födda med någon vecka. 1,8 % hade en missbildningsdiagnos. I fall där modern INTE har ätit Sertralin, låg missbildningsprocenten på 2,1 %. Vad gäller övriga diagnoser, så som hjärtfel, njur- och leverproblem, hypospadi och kromosomdefekter fanns ingen ökad risk för barn vars mödrar ätit Sertralin. Slutsatsen i samtliga studier var att det inte finns någon påvisbar risk för skada hos foster vars moder har använt Sertralin under graviditeten. 

Allt detta till trots hade jag otroligt dåligt samvete varje dag då jag svalde den där tabletten. "Fy, vilken dålig mamma jag är som drogar ner mina barn med antidepressiv medicin innan de ens är födda". Jag pratade ofta om detta med min ob/gyn. Hon sa: "Släpp det där nu, Jennie. Dina barn mår hur bra som helst i magen." 
Jag fortsatte att slå på min själv. Det dåliga samvetet åt upp mig fullständigt. 

Jag bad om tips från min terapeut. 
"Arbeta med acceptans. Nu är det så att du behöver äta den här medicinen ett tag till. Din kropp är gravid, men din själ är, eller i alla fall har den varit, sjuk. Den har behövt hjälp. Att du får må så bra du kan under graviditeten är också viktigt för fostren. Du är ingen dålig mamma för att du behöver äta en medicin som bevisligen är ofarlig för barnen i magen."

Kampen fortsatte. Tanken var att jag skulle trappa ner medicinen efter halva graviditeten för att undvika utsättningssymtom i tredje trimestern. Men jag ville inte trappa ner innan jag blev kompis med mig själv när det gällde medicinen. Tack vare extremt hårt jobb med acceptans nådde jag till slut någon form av frid och lugn inför Sertralin-tabletten. Då var jag redo att trappa ner.
Idag är jag helt fri från psykofarmaka och det har gått bra. Hade det varit så att jag hade börjat må mycket sämre utan medicinen, hade jag förmodligen trappat upp igen. För det är viktigt, mina vänner, att också mamman får må bra under graviditeten. 

Det dåliga samvetet har förstås gjort sig påmint i många andra situationer. När en blir gravid, då tänker en ju att det kanske kan vara lite kul att bläddra i graviditetstidsskrifter. Fy fan, vad jag ångrar mig. 
"Nu förstår ni, nu väntar den här toppmodellen barn och så här gör hon för att hålla sig i form under graviditeten."
Du ska träna minst en timme varje dag. Jaha. Det var ju enkelt när en spydde som en brandslang dygnet runt fram till v 14. Jag kom inte ut. Jag låg på badrumsgolvet och grinade. Dåligt samvete. Hur ska det nu bli för barnen i magen när mamman inte tränar?

Första tiden åt jag ju bara Piggelin. Åh nej. SOCKER! Det är inte alls bra för fostren. Ät istället kokt torsk med rå zucchini. Namnaranam. Nej. Det kunde jag bara inte i början när jag mådde så illa. Isglass, Ramlösa och gröna äpplen var min diet. Dåligt samvete. Nu kommer kanske mina barn komma ut med grav övervikt och diabetes. På ultraljudet sa de att ungarna växte över kurvan. De var lite runda om magen. Dåligt samvete. Jag har ju ätit en hel del hembakade havrekakor på senaste tiden.

När en bär sina älskade ungar i magen blir en överbeskyddande av bara farten. Du bygger upp ett inre dåligt samvete där du ihärdigt kritiserar dina val. Som om detta inte vore nog, ska du också behöva ta en massa så kallade tips från diverse tidsskrifter som ständigt påminner dig om att du inte duger. Nej hörrni, detta tror jag vi skiter i. Vi får nog lov att sålla i informationen, vända ryggen till och klappa om oss själva. Vi blir nog supermorsor ändå, även om vi blir äcklade av kokt torsk med rå zucchini och då och då väljer en schysst TV-serie framför en smärtfyllt träningspass där foglossningen gör så att hela "the va-jay-jay" håller på att falla sönder och samman.

//Tiderman


tisdag 18 augusti 2015

Människor som hatar Ernst

Det blir ett litet kort mellaninlägg denna gång:

För några dagar sedan hörde jag en diskussion som jag inte har kunnat släppa. Den handlade om huruvida Ernst Kirchsteiger verkligen är heterosexuell. Samtalet hade också inslag av avsky, intolerans och fördömande. Varför är det då så, att Ernst är föremål för kraftfullt negativa känsloyttringar?



Min fina mormor säger att män som hatar Ernst gör det eftersom han är så händig och han bygger, inreder och lagar mat till kvinnors stora förtjusning. Detta gör andra män rasande eftersom de i hela sitt liv ansträngt sig för att vara "riktiga karlar" och sen kommer en så kallad "smygbög" och ändå tar över hela uppmärksamheten. 

Detta sa mormor lite på skämt, men jag tror det ligger någonting i det. 
Många människor (både män och kvinnor) har problem med att Ernst sysselsätter sig med, och intresserar sig av, traditionellt feminina uttryck och aktiviteter utan att han på något sätt anser att det är lägre, sämre och pinsamt. Om en karl sitter vid en symaskin och romantiserar korsstygn och mjuka bomullstyger, ja, då måste det vara något fel på den mannen. Slutsatsen som gubb- och kärringligan drar: Han är nog garanterat "smygbög".

(Bara det faktum att "bög" fortfarande används som skällsord om någon som anses vara "less of a man" är ju bara det värt att kräkas över, men jag lämnar det för nu med bara en rusning av äckel genom kroppen - brrrrr!)

Det är oerhört svårt för vissa människor att hantera att vissa personer lever så pass postmodernt att de uttrycker lite av varje. De lånar lite här och lite där, går ifrån normer, bygger nya regler för varat och dessutom får de en enorm mängd uppmärksamhet för det. Detta kan vi inte låta vara. Eftersom vi så ofta vill stoppa in människor i fack, har vi så klart hittat på ett nytt sådant att stoppa Ernst i nu när han är så förbannat olydig att han bara far runt och gör som han vill. Ernst, han är nämligen meterosexuell. Detta begrepp myntades 1994 av britten Mark Simpson. Han ansåg att det behövdes ett ord för att beskriva män som brydde sig om estetik, stil och hudvård. För det är ju så otroligt knäppt att en man vill ha ett omskött hem, snygga kläder och mjuk hud. En riktig karl, han ska ha en kolmörk "man cave" med tomma pizzakartonger under sängen, skrynkliga gardiner, snus som rinner, lämna bajsränder i toaletten, lukta svett, använda noppriga skjortor och ha reptilhud över hela kroppen med stenhårda valkar i händerna. Helst ska han också omnämna kvinnor som "fruntimmer" och älska det lokala sportlaget mer än sin familj. Han kan också gärna ägna sig åt alkoholförgiftningsaktiviteter på random camping någonstans i Sverige. Vill mannen inte inlämma sig i detta, kommer han att nedvärderas genom att kallas för olika kvinnonamn, bögjävel eller alternativt mentalsjuk. 

Well, när vi nu har skapat en låda att packetera Ernst i, då kanske det blir lite enklare att hantera hans bara fötter och mjuka sätt där han pratar om förälskelser i naturen, garnbollar i julgranar och prunkande trädgårdar. Det är bara att lägga ner ilskan. Jag tycker verkligen att ilska, aggression och avsky är jättekonstiga reaktioner på Ernsts popularitet. Att bli så arg att en kokar för att en människa bryter mot mansnormen, och många andra normer med, till exempel att vara öppen med sina känslor i TV. Ja, ni kan säkert förstå hur starka regler det ligger kring det här med könsidentiteten "hegemonisk maskulinitet".

Nu tänker nog många: "Det är en massa fusk i hans program har jag hört, men han är så poppis ändå. Det är sjukt irriterande att ingen fattar att han bara fuskar!"
Det är fusk i alla inrednings- och makeover-program. Annars skulle det aldrig bli färdigt, om Ernst skulle bygga allt själv. Det är lika mycket fusk i "Äntligen hemma" men ingen hatar Martin Timell för det. Han är ju ändå en riktig karl som borrar och sågar och har sig. Det är ju kvinnorna som syr i det programmet, så det kan ni förstå och hålla er lugna inför.
"Nej, det är inte därför jag hatar Ernst, det är för att han är så irriterande när han flummar runt och säger konstiga saker om döda ting."
Men jag tror nog att det ligger djupare än så. Varför tycker ni att han beter sig flummigt? Varför är han irriterande när han uttrycker kärlek för materiella saker? Är det för att ni inte kan identifiera er med honom? För det är ju faktiskt så, att vi dömer vad vi tycker om saker i jämförelse med vad vi tycker om något annat. Att Ernst kallas knäpp och konstig, är ju för att folk gör bedömningen att han är det utifrån något som vi inte tycker är knäppt och konstigt - alltså det normala. Vad gör det för skada på era liv att Ernst inte beter sig normalt utifrån er bedömning? Är det inte mer relevant att vara arg på typ Josef Fritzl, Hagamannen och allsköns vidriga diktatorer, än en människa som med lugn röst visar hur vi kan styla våra hem?

//Tiderman

söndag 16 augusti 2015

Lär barnen om fattigdom

För inte så länge sedan läste jag en insändare där en pappa var bekymrad över det faktum att han var tvungen att svara på barnens frågor om de människor som satt utanför ICA och tiggde pengar. Han var upprörd eftersom hans vardag blev besvärlig på grund av den obekväma sitsen han hamnade i tack vare tiggeriet. Därför tyckte han att tiggeri ska förbjudas. För att hans tillvaro skulle bli lite enklare att hantera. Hans barn skulle fortsätta leva i illusionen att livet är rättvist.

Livet är inte rättvist. Allra minst för människor som tvingas tigga för att överleva. En stor procent av dessa tiggare hör till folkgruppen romer. Romernas historia är komplicerad och brokig. Det finns inte många säkra historiska källor eftersom folkgruppen oftast är nomader. Det är dock någolunda fastlagt att de har sitt ursprung i norra Indien. Redan på 1000-talet fördrevs de av muslimska folkgrupper och tvingades fly in i östra Europa. Från början blev de väl emottagna på grund av deras skicklighet inom olika hantverk. De blev dock relativt snabbt anklagade för att vara turkiska spioner och fördrevs från de flesta länder de bosatt sig i. På vissa platser fick romerna bo kvar, exemeplvis i Rumänien, men de förslavades och förlorade sin rätt att bestämma över sina egna liv. Det ordnades jakter där romer jagades som djur. Förföljelsen av romer fortsatte och eskalerade under Andra Världskriget där omkring en miljon romer dödades i nazisternas förintelseläger.

Sverige har en mörk historia bakom sig när det kommer till behandlingen av romer. Under 1500-talet var det belagt med dödsstraff för manliga romer att bosätta sig i Sverige. Konung Johan den III fastslog 1577 att "om tattarna försöker komma in i landet - häng dem alla!" Under 1600-talet hade befolkningen i Sverige rätt att döda romer som var män. Kvinnor och barn skulle utvisas. På 1700-talet utnyttjades romer som soldater. De fick alla arbeta utan lön.

En skulle kunna skylla denna avskyvärda behandling av människor på ett outvecklat och ociviliserat samhällsklimat, men det är inte bättre idag. Även om de vidriga lagarna som gav tillstånd att döda romer är borta, utmålas fortfarande dessa människor som infesterande insekter. De avhumaniseras, demoniseras och angrips. Deras brott? Att de är fattiga.

Eftersom romer är kringresande, ständigt på flykt eller på jakt efter bättre förutsättningar för ett drägligt liv, har de genom hela sin historia levt under ett ekonomiskt existensminimum. De har varit förslavade, förföljda och hatade. Under modern tid har kommunism och fascism generellt gjort alla medborgare fattiga i östra Europa. Nåväl, alla utom den maktberusade gräddan. När fattigdomen sprider sig i de undre klasserna vill alla skylla utsattheten på någon de inte fruktar. Romerna hade en tillräckligt avvikande kultur för att det skulle vara enkelt att måla upp bilden av syndabocken. Många romer tvingas fly igen. Och igen. Och igen. De flyr till Sverige. Här blir de åtminstone inte dödade. Men de blir hatade.

För det fungerar på samma sätt här. Under år av vanstyre har Sverige rustats ned. Klyftorna har ökat. De fattiga blir fattigare och de rikare blir rikare. Nyfascistiska partiet SD växer. De visar hur vi kan skylla det kalla samhällsklimatet och den raserade ekonomin på en enkel förklaringsmodell - det är invandrarnas fel. Det redovisas vad invandringen kostar. Att Sverige berikas både ekonomiskt och kulturellt av invandringen glöms medvetet bort.

Studier visar att den typiska SD-väljaren är en vit man mellan 25 och 50 år. Han har ingen högre utbildning. Kanske är han också arbetslös och står långt utanför gemenskapen. Han bor på en mindre småort. Utanförskap skapar frustration och desperation.
"Jag känner mig maktlös. Mitt liv rinner ifrån mig och jag kan inte kontrollera det. Jag får inget arbete. Jag får ingen ekonomisk hjälp. Jag är liten inför samhället."

Jag tror att rasism handlar mer om frustration och desperation än om rädsla faktiskt. Visst finns rädslan där som ett monster som får människor att fatta beslut baserade på känslomässiga reaktioner, men rädslan är sprungen ur frustrationen. Frustrationen att inte kunna kontrollera och bestämma över sitt eget liv. Frustrationen som uppstår när du försöker resa sig upp och ta dig in i gemenskapen, men samhället säger "Du har inget här att göra. Du har inget arbete. Ingen utbildning. Du är värdelös." Människovärdet försvinner när du är tärande på samhällsekonomin. Felaktigt, men verkligt - människor är reducerade till brickor i det kapitalistiska spelet. Känslan av att vara liten skapar frustrerade, hatiska, rädda människor som söker en enkel förklaring på deras situation. Där finns då Pappa SD som säger - "Det är invandrarnas fel."

I själva verket liknar nog SD-väljarnas känslor av maktlöshet och litenhet de känslor som en tiggare har när hen tvingas be om pengar av främmande människor. Där finns en gemenskap som ingen vågar se, att se sig själv i andra. Egentligen borde alla utsatta, oavsett etnicitet och bakgrund, ta varandras händer och lära sig sparka uppåt. Men det kräver en mental ansträngning som är mer komplicerad. Vissa kanske inte ens vet att de kan lära sig orsaker och verkan. För det är kunskap och mod som krävs för att förstå och utmana makten.

Idag äger 80 personer mer än hälften av hela världens tillgångar. Så ojämnt fördelat är det. Men ändå anser pappan som skrev insändaren att det egentliga samhällsproblemet är tiggaren utanför ICA.

//Tiderman

fredag 14 augusti 2015

Sektmorsorna

Jag sitter i en fruktansvärt obekväm fotölj på Borlänge sjukhus mödravårdsmottagning. Spyan åker upp och ner i strupen. Jag är i gravidvecka 13 och kräkningarna pågår dygnet runt. Just nu väntar jag på att få göra det andra blodprovet i glukosbelastningskontrollen. För er som inte vet vad det är kan jag berätta att det är ett test där de ska kolla hur väl min kropp kan bryta ner socker. Du får då åka till MVC på fastande mage, ta ett blodprov, sedan dricka ett glas glukos som smakar unken sirap för att sedan vänta i två timmar innan du ska ta ett blodprov till. Vidrigt men viktigt. Jag ligger i riskzonen för graviddiabetes eftersom jag väntar tvillingar.

Sen var det ju ännu en anledning till att jag behöver göra fler glukosbelastningar. Min vikt ligger över BMI-kurvan. Jag fick lov att för ovanlighetens skull dela med mig av mina åsikter.
"Forskning visar att BMI är inte ett tillförlitligt mått för alla. Det tar inte hänsyn till kroppstyp - benstomme och muskeluppbyggnad. Inte till ålder heller."
"Jag vet, men det är det enda måttet vi har."
"Skrota det då. Visst är jag lite fluffig, men jag är också kraftig i mig själv. Kraftig benstomme och stark som en oxe. Så onödigt att BMI säger att jag är fet för att jag ligger över någon kurva som är helt godtycklig."

Hur som helst, det slutade med att jag accepterade mitt öde och jag åkte snällt till MVC för att göra glukosbelastningen. Det var under den två timmar långa väntetiden mellan blodproven som jag träffade dem: sektmorsorna. De som har fler barn och därför vet bäst hur jag ska sköta mina.

"Ska du amma båda barnen samtidigt eller ta en och en?"
"För det första vet jag ju inte om amningen kommer funka. Dessutom vet jag inte om jag vill amma på heltid när vi får två barn. Vi kommer sikta på att flaskamma så får vi se hur det funkar för just våra barn."
"Flaskamning är inte lika bra som att amma från bröstet. Det är mer naturligt att ge dem bröstet, då blir de lugnare och tryggare."
"Vad är det för skillnad att ge dem bröstmjölk i flaska med bar överkropp och att ge dem bröstet hela tiden? Det är viktigt för pappan till mina barn att han också får vara del i matandet i början. Han vill att barnen ska förknippa honom med mat och tröst lika mycket som de gör det med mig."
"Du kan förstöra din barns sugreflexer om du ger dem flaska."
"Nej, det kan jag inte. Det är olika tekniker, men reflexen blir knappast förstörd helt."
På detta följer blickar, himlanden med ögonen och suckar.

Sen kommer nästa attack från energiutsugarna i sekten.
"Hur känns det då att du ska föda fram två barn?"
"Det blir planerat snitt."
"Jaha. Varför då? Det är mycket bättre för barnen med en vaginal förlossning. Annars kan de få svårt att andas och det kan leda till komplikationer."
"Vi ska ha snitt av anledningar jag egentligen inte behöver berätta för er. Men en anledning är att enäggstvillingar delar moderkaka och då kan den ena kvävas om den första får med sig moderkakan ut. Det finns dock fler anledningar att vi ska ha snitt och det är min privatsak."
"Jag skulle då aldrig välja snitt frivilligt i alla fall."
Här någonstans börjar jag förvandlas till en rabiessmittad hellhound.

"Hur ska ni få plats med båda barnen i sängen?"
"Vi hoppas att det ska fungera att de inte sover i vår säng. De kommer att dela spjälsäng i början och få en varsin säng när de börjar störa varandra för mycket."
"Det är mycket bättre att de sover i föräldrarnas säng. Annars kan de bli distansierade och få kolik."
"Tvillingar brukar trivas att sova tillsammans även om det inte är i föräldrarnas säng så vi kör på det."
"Vi har haft alla våra barn i vår säng och det fungerade jättebra och barnen sov så bra så."
"Whatever."

"Hur ska du göra för att gå ner alla mammakilon sen då? Det lär ju bli en del när man väntar två!"
"Jag tänker väga 100 kilo resten av livet. Sitta i soffan med pizza i hela ansiktet och Coca Cola i ådrorna."
"Men sluta! Jag har haft mina vanliga jeans på mig hem från BB med alla barnen."
"Jag ska åka hem i en onepiece storlek XXXXL. Go full Barbamamma liksom."
Här blir jag räddad av barnmorskan som hämtar mig för mitt andra blodprov. En sekund till och jag hade bitit huvudet av alla sektmorsor. "Glöm inte knipövningarna", ropar någon efter mig när jag vänder ryggen till och går...

//Tiderman

onsdag 12 augusti 2015

Att uppfostra döttrar

Rekommenderad litteratur till föräldrar, pedagoger och övriga medborgare
Jag har precis lyssnat på både Sanna Lundells och Zara Larssons sommarprat. För fjärde gången. Lika gripande varje gång. Tårarna rinner. Av ilska. Sorg. Frustration. Maktlöshet. Framför allt noterar jag en växande klump i magen. Ångest. Jag har själv lärt mig hantera förtrycket. Oftast går det bra. Ibland faller jag samman i en hög och bara gråter. Särskilt när jag upptäcker hur mitt hopp om framtiden slaktas av den strukturella ojämställdhet som råder. Jag är rädd för grupper med män om jag går ensam hem på kvällen. Jag får vågor av äckel genom kroppen av medelålders män som ogenerat använder sig av deras medfödda privelegium genom att kalla mig lilla gumman eller benämna alla kvinnor som fruntimmer med nedsättande ton. När jag läser om det ökade våldet mot kvinnor blir jag livrädd. Festivalvåldtäkter. Gruppvåldtäkter. Mord. Misshandel. Näthat. Ökad psykisk ohälsa bland unga flickor. Anorexia. Och i detta samhälle jag ska uppfostra mina kommande döttrar.

Jag och Magnus har pratat mycket om det här. Vilken blir vår roll som föräldrar till just döttrar? Hur ska vi lära dem att vara starka och stå emot? Att våga ta plats och tycka om sig själva? Att stå upp för de svaga och utmana sina förtryckare?

Vi vill inte att de ska behöva vara rädda för män (läs: män som folkgrupp, ej alla män som enskilda individer). Men ändå, är det rationellt att vara rädd för män med tanke på att det sker omkring 45 våldtäkter per dag i Sverige. 2012 anmäldes 17 700 sexualbrott mot kvinnor. I 98 % av fallen var förövarna män. I 32 % av fallen var brottsoffret under 15 år. År 2013 gjordes 27 056 anmälningar om mäns våld mot kvinnor. I 45 % av fallen utfördes våldet av en man kvinnorna hade en nära relation med. Varje år mördas omkring 20 kvinnor av sina män i Sverige. (Källa: Roks)


Generellt utsätts män för mer våld än kvinnor. Skillnaden är att våld i nära relationer nästan bara drabbar kvinnor, likaså det sexuella våldet. Det våld som drabbar män utförs generellt av andra män. 2 % av alla våldsbrott mot män begås av kvinnor. Statistiken är tydlig och fruktansvärt skrämmande. Jag förstår att detta kan vara provocerande att läsa, särskilt för män. "Ameh, alla män är inte så, de som begår dessa brott är ju enskilda galningar som måste låsas in!" Tyvärr är det inte så enkelt. Det finns helt enkelt inte tillräckligt många män med psykisk sjukdom för att alla dessa brott ska täckas in. Ett annat argument brukar vara "Kvinnor kan också slåss och mörda." De kan de absolut, och det är vidrigt det med, men statistiken får här vara vägvisare. Bakgrunden till siffrorna är att det i mansnormen ingår att män inte ska respektera kvinnor på samma sätt som de respekterar andra män och att män har rätt till kvinnors kroppar och sexualitet - Kvinnokroppen blir redskap i mannens utövande av makt och sin egen sexualitet. Kvinnokroppen förlorar därmed sitt egenvärde. Så bli förbannade istället, kära medborgare - på maktstrukturen, inte på de kvinnor som belyser problemen. Vi behöver mötas och kämpa ner den här skiten i skorna tillsammans. Som Silvana Imama sjunger "När du ser mig, se dig."  

Så, ska vi då lära våra döttrar att hela tiden vara på sin vakt och ta omvägar? Det är att leva i ofrihet att vara rädd för 50 % av befolkningen. Det är inte demokratiskt och det går emot mänskliga rättigheter. Vill vi då sätta dem i självförsvarskurser? Om de själva vill det kanske. Detta löser dock endast enskilda situationer för enskilda kvinnor, vilket förstås i stunden kan vara oerhört viktigt, till och med livsavgörande. Men samtidigt som en kvinna lyckas avvärja en förövare, våldtas en annan av sin man i sitt eget hem. Så självförsvarskurser löser inte själva kärnan av problemet: Hur får vi pojkar och män att sluta våldta och misshandla? Hur får vi dem att respektera kvinnor? Hur får vi bort det kvarsläpande patriarkatet?  

Exempel ur verkligheten: När jag arbetade på en gymnasieskola fick jag ofta höra om korridorshatet mot kvinnor. Mina elever som var kvinnor berättade att de ofta blev tafsade på. Sade de nej, blev de kallade horor. (Detta i en samtid när expressens söndagskorsord v. 32 2015 hade lösningen "slinkor" på frågan "dåliga kvinnor".) Jag berättade detta för en chockad blivande pappa till döttrar. 

"Men vad är det som händer? Var det så när vi växte upp?"
"Kanske. Men inte lika öppet. Dessutom kanske flickor och kvinnor idag i större utsträckning vågar berätta om dessa brott. (Det är nämligen ett brott att tafsa på en person som säger nej till det) Men visst har kvinnohatet ökat."
"Varför?"
"Jag tror att det kan handla om att fler och fler flickor och kvinnor hittar gemenskap och styrka i en gemensam kamp - feminismen. Detta hotar så klart vissa pojkar och män. De märker att de inte längre har samma makt över kvinnors kroppar och själar. Det är frustrerande för dem eftersom de blivit uppfostrade till att tro att de är kungar över hela jävla världen. För att återta makten går de till angrepp. Särskilt mot kvinnor som är drottningar över sina egna domäner. Det är ju detta våldtäkter handlar om också. Makt och ägande av kroppar för att upprätthålla och bevisa den. Sedan har förstås sexualiseringen av kvinnokroppen gått bananas. Reklam för jeans görs av nakna kvinnor. Jeansen är inte ens med på bild. Vad sänder detta för signaler egentligen?"
"Jag vill att vi visar våra döttrar att de ska äga sin egen kropp. Att de ska respektera sig själva nog för att inte underkasta sig. De ska säga ifrån till "tjatsex" utan att tänka att de då kan bli sedda som olydiga kvinnor. Det ska vara naturligt för dem att de är sina egna och ingen får göra anspråk på något annat. Jag hoppas att vi ska kunna visa dem en annan väg än det normen säger. Jag vill inte att de ska vara rädda och känna sig små."

Och det är väl precis det vi vill. Men det är svårt att hitta rätt väg i denna könsförtryckets snårskog. Jag tror inte att vi kan lära våra döttrar själslig styrka genom högläsning ur "Det andra könet" av Beauvoir, eller komplicerade diskussioner om strukturell makt och våld. Vi måste försöka lära dem detta genom att vi som föräldrar visar dem att en kan älska sig själv som kvinna. Att mannen inte behöver utöva explicit och implicit makt i hemmet. Att vi kan dela på hemsysslor. Att normativt feminina uttryck inte är sämre än maskulina, till exempel att det är sämre att ha vårdande egenskaper än att kunna borra upp hyllor eller laga bilen. Att kalla en man för feminina begrepp ska inte vara skällsord eller något förnedrande. Att Mamman kan ta lika mycket plats som Pappan och det är okej för båda parter. Att Mammans månadslön är högre än Pappans och det gör inte honom till "less of a man". Vi försöker nog låsa upp detta komplicerade problem med extra mycket kärlek och respekt för både självet och andra. Dock har jag inga illusioner om att alla heterosexuella relationer bär på maktobalans beroende på att de är pusselbitar i en större struktur. Det kommer vi inte ifrån vad vi än gör. Men vi kan kanske märka obalansen och försöka ge den en match på ett individuellt plan.

Sen måste vi nog också acceptera att vi som föräldrar inte kan förändra hela samhällsäcklet. Accepterar vi inte det är ju risken att vi blir deprimerade och desperata. Det vi kan göra är att försöka lägga en grund som våra döttrar han stå på när de möter de stora utmaningarna utanför föräldrahemmet. Vi kommer att göra episka fails då och då. Det gör alla människor i deras olika roller i livet. Den mänskliga faktorn påverkar förstås också föräldrarollen och det är naturligt och helt okej. Men vi kommer att göra vårt allra bästa för att ge båra döttrar verktyg att kunna hantera det kroppsliga och själsliga förtrycket. Vad de sedan gör med det vi lärt dem, kan vi nog inte kontrollera när de går framåt i livet. Men en sak är säker: varje gång de vänder sig om när osäkerhetens vindar blåser, ska de både se och känna att Mamman och Pappan finns där som stöd och kompass.

//Tiderman
PS. Jag tar gärna emot mail och kommentarer kring hur ni som uppfostrar pojkar tänker kring detta! Vore guld att ta del av era tankar :-)



måndag 10 augusti 2015

Därför väljer vi könsneutralt


Jag har mött många huvudruskningar, himlanden med ögon och suckar när jag tydligt markerat att jag och Magnus (That´s right, vi är båda överens om detta) kommer att välja könsneutrala kläder, färger, leksaker och övriga babyprylar. 

"Den där dryga feministen. Nu ska hon hålla på med extremistuppfostran också."
"Man måste väl släppa på principerna när man får barn."
"Hennes barn kommer bli förvirrade och utstötta."
"Vänta bara tills barnen kommer, då blir det annorlunda."
"Men åh, feministen, slappna av lite va!"

Att vi väljer könsneutralt handlar inte om mig och min ideologiska övertygelse. Inte heller handlar det om att det normativt feminina per automatik är sämre än det hegemoniskt maskulina bara för att normen säger det. Det handlar om frihet. Att våra ungar själva ska kunna välja hur de vill uttrycka sin valda könsidentitet. De kanske vill köra racet med den normativa femininiteten senare i livet. Rosa prinsessor, dockor, barnvagnar, köksprylar, pysselböcker med glitter, smink. Visuella medel som uttrycker passivitet - klackar, tighta kläder och håruppsättningar. Det gör ju självaste mamman också. Men då vill jag att de ska få välja det själva. Jag vill inte applicera normer på brudarna som vuxna kommit överens om är de rätta. Den dagen kommer säkert när prinsessfasen inleds. Då är det som det är. Mamman och pappan får då acceptera ungarnas egna val. Med viss ovilja, I might add, eftersom det i det normativt feminina ingår för mig negativa sätt att hantera sig själv - passivitet, kroppshat, osäkerhet, ovilja att ta plats, samt dålig självkänsla. Jag vill att de då ska veta att det finns många sätt att "vara en tjej" på. Den vanliga uppdelningen i snopp/snippa, blått/rosa, bil/docka, aktiv/passiv - bygger på ett könsbinärt system. Det går jag inte med på. Det gör att utvecklingen blir så inrutad. Det finns bara två lådor att existera i. Men vad fasen, det gör det ju inte. Det finns hur många som helst om vi vuxna bara klarar av att "wrap our heads around it." Vanligtvis tänker barn friare än vi vuxna innan vi förstör deras öppna sätt att se på världen.

slutsats: Att som vuxen bestämma vad som är rätt eller fel uttryck och beteenden utifrån snopp eller snippa, är för mig förkastligt. 


Så vi ber vänligt med bestämt om förståelse och acceptans från omvärlden angående våra val. Köp gärna gåvor till ungarna - det är vi så tacksamma för nu när kontot är tomt, men köp inte av anledningen "det är ju roligare att köpa gulliga klänningar är manchesterbyxor på second hand". And guess what - vi kommer också att läsa normkritiska barnböcker för dem - ve och fasa. Böcker om barn med två pappor. Eller en mamma som kommer från Syrien. Eller en pappa som är afroamerikan. Barn som är rörelsehindrade. Barn som har en pappa som är sjuksköterska eller förskolelärare. Barn som har en mamma som kör lastbil eller arbetar som chefskirurg. Det är bäst ni ringer kyrkans äldremän (alternativt gubb/tant-maffians ordföranden)- Jennie och Magnus bryter normlagarna och bör förvisas ur samfundet.

Som jag sa i en tidningsintervju för inte så länge sen - Vi vill att våra ungar ska uppfostras till toleranta, empatifulla och förstående medborgare. Och detta som jag nyss har beskrivit är vår väg. Jag vill också passa på att tipsa om Sanna Lundells sommarprat som handlar om att uppfostra döttrar i dagens samhälle där våldet mot kvinnor ständigt ökar. Hur jag ser på detta kommer i nästa inlägg.

/Tiderman

fredag 7 augusti 2015

Omvärlden och tvillinggraviditeten

"Typisk dig att bli gravid med tvillingar. Du kan ju aldrig göra något som alla andra gör", sa den ömma modern med glädjetårar i ögonen när hon fick veta att hon skulle bli mormor. Sådana kommentarer är gulliga och roliga att få. "Herregud, vad tjock du kommer bli", är exempel på kommentarer som får en gravid kvinna att vilja drämma en stol i ansiktet på personen som kläckte den.

Omvärldens reaktioner har varit starka när tvillingbeskedet släpptes lös. Alla delar gärna med sig av sina tankar och funderingar. På gott och ont. Detta inlägg handlar om verkliga händelser när personer i min omgivning så generöst hävt ur sig mer eller mindre genomtänkta kommentarer.

Naturliga funderingar som jag gärna svarar på:

Hur kunde det bli så? Är någon i släkten tvilling?
Nej, forskarna kan inte hitta någon säker länk mellan enäggstvillinggraviditeter och arv. Det verkar som att det är slumpen som avgör om det ska bli två foster av ett ägg. Ålder kan påverka. Om kvinnan är ett par år över 30 kan detta göra att ägglossningen går bananas.
Är det enäggs eller tvåäggs?
Det är enäggstvillingar. Det kan en oftast se på ultraljudet. Tvåäggstvillingar har nästan alltid en varsin yttre säck och en varsin inre säck. De har också varsin moderkaka. Enäggstvillingar har oftast en gemensam yttre säck och varsin inre säck. De delar också moderkaka. I vissa fall kan en se fler hinnor mellan fostren och då är det omöjligt att se om det är en- eller tvåäggs.

Lite mer enerverande funderingar och kommentarer utan ont uppsåt:

Åh, är det tjejer? Två små prinsessor!
Ja, de har det biologiska könet flickor, men de är inga prinsessor. Du vet, i Sverige är det så att en bara kan bli prinsessa om föräldrarna är kungliga. Det är inte jag och Magnus. Prinsessor för mig är passiva avelsston utan frihet och valmöjlighet. Det vill jag inte att mina ungar ska ha på sina axlar om de inte väljer det själva senare i livet.
Vad gulligt med tvillingar, då kan du klä dem i lika kläder!
Vi kommer inte att klä dem i lika kläder om de inte väljer det själva. Forskning visar att tvillingar, mer än andra syskon, behöver utveckla en egen identitet. För att stödja det kan föräldrarna ge dem namn som inte nödvändigtvis rimmar eller hör samman på något annat sätt (ex. Frej och Freja), klä dem olika, göra olika aktiviteter med varsitt barn, kalla dem vid namn istället för att kalla dem "tvillingarna" osv.

Ondskefulla kommentarer och funderingar utan eftertanke:

Åh herregud vad stor du kommer att bli!
Det är klart att jag kommer att bli stor - jag ska ju bära på mina två barn! Detta sägs ofta som någonting negativt och följden av denna kommentar förväntas vara ångest och ovilja från min sida. Men så är inte fallet. Jag ska njuta så mycket det går i min stora mammakropp och jag bryr min inte ett skit om det faktum att jag kommer att bli enorm. Det är bara naturligt.
Haha, nu kommer du förlora din platta mage. Och tänk vilka hängbröst du kommer få!
Vad vill ni att jag ska svara på detta? Nej, jag tror att min kropp blir oförändrad efter en tvillinggraviditet. Eller: Jag veeet! Fy vad hemskt att jag inte längre kommer se ut som jag gjorde innan! Bäst jag gör abort så jag får behålla min platta mage! Nej. Nej. Nej. Så ytlig är inte jag och jag vägrar falla offer för den orimliga skönhetsnormen som kvinnor lever under. Välkommen - bristningar, celluliter och hängnassar!
Oj vad stor du är redan! Så stor var inte jag i v 20. Hur mycket har du gått upp egentligen?
Ja, visst är jag stor. Men du vet, jag har två ungar i magen och du hade en. Oavsett detta, är det olika från kvinna till kvinna hur stor mage en får. Och att ens fråga hur mycket en har gått upp i vikt. Det skulle ni aldrig fråga en ogravid person. Bara för att jag är gravid betyder inte det att min kropp är tillgänglig för granskning och uttlåtanden från random människor. Min kropp är min. My own. My precious.
Hej, tjockis!
Tänk själva om ni skulle bli hälsade på detta sätt. Det är bara jävligt otrevligt att hälsa på någon utifrån hur dennes kropp uppfattas. I'm still a person.

Så. Det var de vanligaste kommentarerna. Jag svarar gärna på genuina och varma frågor i all välmening, men tjock- och fet-kommentarerna är bara unkna och onödiga. Jag vill bli behandlad med respekt och det är inte att respektera någon när en förutsätter att en får fälla halvruttna kommentarer om den tjocka magen. Det är min alldeles egna mage där mina barn har hyrt in sig under en period. Det är min privata sfär. Keep your distance.

onsdag 5 augusti 2015

Tvillingbeskedet


"Nu du, gubben min, ska du få höra: vi ska ha tvillingar."

Vi hade bestämt att vi ville bli föräldrar. Vi tänkte väl båda att det skulle ta ett tag att bli gravid. Det var ju bara normalt när en är ett par år över 30. Men så blev inte fallet. På första försöket skrek testet positivt och vi fick glömma allt vad "ta det lite softish" hette. Jag fick rejält ont i början. Som mensvärk from hell. Jag ringde MVC som sa att jag skulle se till att få ett tidigt VUL för att kolla läget så att det inte var utomkvädeshavandeskap, alltså när det befruktade ägget fastnar i äggledaren och börjar växa där det inte finns utrymme.

Jag fick komma in samma dag som jag ringde. Eftersom jag fick en akuttid hann inte den blivande fadern komma med på detta första besök på specialistmödravården på Falu lasarett. Jag fick träffa världens mest underbara förlossningsläkare - Cissi. Vi känner varandra sedan tidigare och det var en stor lättnad för mig att det var just hon som skulle göra mitt VUL.

Hon tittade länge på skärmen innan jag fick se något själv. Sedan slog hon på skärmen framför mig och sa: "Ja du, Jennie. Detta är två foster. Du väntar tvillingar!"

Denna information blev bara för mycket för min hjärna att ta in. Jag började vrålskratta. Jag skrattade väldigt länge innan jag kunde samla mig.

"Hur känns det?"
"Fan, vad coolt!"

Sedan gick vi igenom vad en tvillinggraviditet skulle innebära. Jag fick veta om riskerna. Graviddiabetes, havandeskapsförgiftning, blodproppar, svårt illamående, blodbrist. Alla komplikationer som kan inträffa vid en singelgraviditet upphöjt i två. Dessutom väntade vi enäggstvillingar. Cissi berättade om tvillingtransfusionssyndrom.
"De delar moderkaka och vissa blodkärl. Detta kan innebära att den ena tvillingen tar näring av den andra och detta är allvarligt för båda fostrens hälsa."
Därför skulle vi bli övervakade noga. Ultraljud och andra prover varannan vecka. Men jag, jag var inte orolig.

När jag lämnade specialistmödravården skrattade jag och ruskade på huvudet hela vägen fram till bilen. Jag tog upp telefonen och ringde Magnus. Efter beskedet reagerade han precis som jag; han skrattade oavbrutet i en kvart.

Sen började bearbetningen av tvillingbeskedet. För mig innebar det att plocka fram akademikernörden - att läsa all forskning jag kan hitta om tvillinggraviditeter och enäggstvillingar. Uppsatser, avhandlingar och papers. Jag fann ett tvillingcentrum på nätet och läste allt material de hade publicerat. Många trodde att all information skulle stressa mig eller göra mig orolig. Så fungerar inte jag. Destå mer jag vet, destå lugnare blir jag. Sen är det nog ett sätt för mig att försöka få lite mer kontroll över en skenande känslomässig situation. Visst hade jag stundtals känslor som resulterade i frågan: Hur i helvete ska jag palla detta? Men jag sa till mig själv: Jag är Jennie Tiderman - superwoman. Jag överlevde PTSD och svårt panikångestsyndrom. I can do anything.

Jag lärde mig att jag som tvillinggravid måste ta det oerhört lugnt. Vila, vila, vila. Och blanda det med korta promenader eller cykelturer. Eftersom min kropp producerar lika mycket relaxin, östrogen och progesteron som vid en singelgraviditet, skulle jag kunna bli tidernas graviditetsmonster. Det blev jag inte. Men jag kräktes dygnet runt de två första månaderna. Jag blev inte ilsken. Bara trött. Sov under skrivbordet på jobbet ibland. Powernaps på 10 minuter. Kunde bara äta piggelin och gröna äpplen.

Oroade jag mig då för alla komplikationer som kunde drabba mina barn i magen? Nej, faktiskt inte. Vi skulle dessutom vara så övervakade av läkare och barnmorskor. Efter att ha läst på om TTS lärde jag mig dessutom att det var en ytterst sällsynt komplikation som drabbade ca. 10 % av alla enäggstvillingar. Jag tänkte: vi är en av de övriga 90 %. Jag ville hela tiden fokusera på att detta går bra ända tills det inte gör det. Och det har gått bra. Än så länge inget TTS och vid organscanningen var allt normalt.

Jag tänker mest på det som är positivt med tvillingar. Vilken nytta de kommer att ha av varandra. De kan finna trygghet i varandra i sömnen. De har ju sovit tillsammans i 9 månader. Och de kommer tidigt lära sig att dela på uppmärksamhet, kärlek och materiella ting. Vår barnmorska menade skrattande att enlingar utvecklar ett större ego eftersom de under minst ett år är ensam på tronen! Självklart vet jag att det kommer vara mitt livs utmaning att få två barn på samma gång, men jag väljer att inte oroa mig i onödan. Det hjälper ju ingen att noja och oroa sig. Vi löser nog det mesta under denna resa, jag och Magnus. Vi kommer att vara hemma tillsammans det första halvåret och jag är övertygad om att vi kommer att fixa detta. Det har ju så många innan oss gjort, och vi är ju jävligt awesome people liksom.

//Tiderman

söndag 2 augusti 2015

Missbruket och föräldraskapet

Jag har fått många reaktioner på mitt förra inlägg. Särskilt den del som handlade om min pappa som är sjuk. Han är alkoholist. Jag skrev att jag nu kunde skilja på min pappa och den han senare blev i sjukdomens svärta. Många undrar hur jag har kunnat förlåta någon som sårat och skadat mig så som han gjorde i 10 år. Detta är inte enkelt att förklara.

För pappas sjukdom är komplicerad. Han är missbrukare av alkohol, en substans som är romantiserad och upphöjd i vår kultur. Jag tror dock inte att det var det faktum att han söp som skadade mig mest. Det som ett litet barn saknar från en missbrukande förälder är närhet, trygghet, bekräftelse och kärlek. Dessa viktiga beståndsdelar i ett föräldraskap hade jag saknat oavsett om han missbrukade något annat. Hade pappa jagat kickar i sex, poker, social bekräftelsemani eller något annat, hade det förmodligen varit lila illa eftersom det också hade inneburit att han inte var där även när han i fysisk form faktiskt var det.

Självklart är det obehagligt för ett barn att uppleva sin förälder personlighetsförändrad, så som denne kan bli av alkohol, men om min pappas tankar och känslor hela tiden riktades åt något annat håll hade jag förmodligen upplevt att även det var obehagligt. Därför skyller jag inte på spriten, utan på pappas sjuksom som kommer ur en missbrukspersonlighet. Pappas missbruksproblematik grundades i att han hade svår ångest och ständigt sökte bekräftelse. Precis som mig, ville han bli bekräftad och accepterad av rätt personer. I hans fall var det fadern, precis som i mitt. För att stilla känslosvallet vände han sig till alkoholen. Han kände ett tvång att dricka för att överleva sitt inre mörker.

Tack vare att jag nu har mer kunskap om komplexiteten i missbruket, kan jag nu känna empati för honom istället för hat. Visst kan jag känna att han många gånger medvetet valde spriten framför familjen, men jag vet att det inte är så enkelt förklarat. Han är så sjuk, min pappa. Det är en stor sorg. Det gör mig ledsen. Men att sörja och vara ledsen är känslor som inte alls är lika destruktiva som att hata och vara arg. Jag kan känna mig så oerhört sorgsen när jag tänker på att pappas sjuksom gör att han inte kan finnas i mitt liv, även om han fortfarande lever. Han kommer inte kunna lära känna sina barnbarn eller se sina båda döttrar med stor kraft ta sig igenom livets utmaningar. Det är en sorg. Inte hat och ilska.

Jag vet också nu att min pappa älskar mig och min syster väldigt mycket. Det trodde jag inte som barn eftersom jag då upplevde att kriget mellan honom och flaskan var som en avgrund som bara gjorde att avståndet mellan honom och mig växte. Men hans kärlek till mig har aldrig sinat eller varit försvunnen. Det är bara det att det har funnits en mur mellan oss. Missbruket. Sjukdomen. Spriten. Anklagelser. Krav på förklaring. Äckel.

Jag har accepterat att situationen ser ut som det gör och det kan jag inte förändra. Allt jag kan göra är att balansera upp minnen av desperation, utsatthet och våld, med minnen av kärlek, omtanke och glädje. För ljusa minnen finns där, bakom spritångorna. Pappas hinderbanor. När jag fick lära mig köra moped. Pappas gemenskap med min häst Dante. Hans pannbiffar som alltid var lite råa i mitten. Favorittårtan med bananer och chokladpudding. Trampbåtarna på Öland. Allt detta minns jag med värme. Minnen jag vill behålla utan att de besudlas av sjukdom och förfall. För det är så jag kan minnas min verkliga pappa, innan missbruket tog över och förgiftade hans kropp och sinne.

Därför kan jag också förlåta och gå vidare. Pappa blir inte frisk för att jag är arg på honom. Inte heller kommer min barndom förändras om jag hatar honom. Kriget med mig själv som vuxen blev inte enklare för att jag förtvivlat riktade äckel och nedsättande ord mot honom. Jag kommer heller inte finna en sann gemenskap med min övriga familj genom att vi samlas kring ilska riktad mot honom. Faktum är att jag älskar min pappa som han egentligen är, den försvinnande personen bakom missbruket. Jag saknar honom och sörjer det faktum att han är så sjuk. Det betyder absolut inte att jag tycker att det är okej, det han utsatte oss för. Det är det inte. Det är totalt förkastligt och vedervärdigt. Men att släppa fram känslor av förståelse och förlåtelse riktat till personen som åts upp av alkoholismen, gör mitt vuxna liv bättre och det är det som är det som betyder något för mig här och nu.

// Tiderman