Vilken grej det blev av det förra inlägget om graviditeten och vikten. Expressen ringde. Folk mailade. Ringde. Messade. Gemensamt för alla reaktioner som jag fick direkt till mig (jag skulle aldrig läsa kommentatorsfältet eftersom jag inte är masochist), var att de var stöttande och positiva. Det är, som jag förstod, många kvinnor med mig som känt av press och stress angående viktuppgången under en graviditet. Många har också upplevt skambeläggning från barnmorskor och annan personal i mödravården.
Fler kvinnor berättade att de har utvecklat depression och ångestsjukdom under graviditeten på grund av oron att gå upp för mycket i vikt, eller för att de hatar sig själva när de siffrorna visat för mycket. Det är som ett angrepp på hela moderskapet. De flesta kvinnor vill göra allt de kan för sina barn i magen. Blir en då anklagad för att sitta och stoppa munnen full av bullar och annat skit i stora mängder, är det som att hela ens föräldraförmåga ifrågasätts. Det är en djup och oerhört viktig fråga för gravida - att känna att de gör sitt bästa för sitt/sina barn i magen.
En kvinna berättade att de i hennes föräldragrupp tävlade om vem som gick ner i vikt snabbast efter graviditeten. Den som inte lyckades blev socialt bestraffad. Hur kunde en ha kvar mammakilon ett halvår efter det att bebisen var ute? Jo, det var väl så att denna mamma satt hemma och käkade Calzone hela dagarna, injicerade Coca Cola och sket i promenaderna. ELLER, så var det helt enkelt så att alla mammor är olika. De har olika benstomme, muskelsammansättning, metabolism, syreupptagningsförmåga, mjölkproduktion och mängd underhudsfett och vätska i vävnaderna. Så är det bara. Varför skulle detta ändras när en blir gravid eller ha fött barn? Då ska alla dessa personliga parametrar ignoreras för att ge plats åt viktkurvor och BMI som skuffar in alla under samma paraply.
Jag sa till Expressen (Jag vet inte kom detta kom med i intervjun eftersom jag aldrig läser de färdiga artiklarna om mig) att det är kvinnor som hetsar andra kvinnor när det kommer till detta problem. Jag har aldrig hört en man yttra något illa om min vikt, min gravidkropp eller om magens storlek. I alla fall inte straight to my face. Det är kvinnor som gärna berättar om hur snabbt de gick ner, hur lite de gick upp, eller när de kunde ha sina vanliga byxor igen. Det är ett sätt att berätta att de följer normen och att de är normala. Det är också ett sätt att bevaka en social status som endast kan erhållas om du är en lydig kvinna som ständigt bantar och späkar det egna underhudsfettet. I västvärldens skönhetsfascism får vackra och smala kvinnor per automatik en högre status än kvinnor som jag - mulliga nördar med överbett och fräknar. Att jag dessutom är nöjd med att vara mullig gör mig jävligt uppkäftig. Därför måste jag plockas ned av lejoninnorna som tragiskt nog har lärt sig att de ska leva på alfahannarnas uppskattning. Så - det är inte bara män som bevakar patriarkatets positionering som den rådande maktordningen - det gör också en hel del kvinnor (läs: Katrin Zytomierska) i samma utsträckning.
Mina vänner, låt oss ta hand om varandra och visa varandra respekt. Acceptera och medvetandegör allas olika förutsättningar för uppgång och fall i viktkurvan. Döm inte dem som faller utanför 12,5 kilosboxen. Döm inte heller dem som inte har tappat mammamagen 1 timme efter förlossningen. Och alla ni som med självhat i sinnet står och nyper er i magen och låren - sträck på er. Ni är alla vackra på ert alldeles egna sätt. Självvalidering har funkat skitbra för mig. Det låter som att jag är en övervintrad hippie eller Dr Phil's dotter, men det kan vara skönt att bara säga till sig själv:
"Jag är mullig och det är helt okej. Jag har celluliter, precis som de flesta andra, och det är okej. Min mage har bristningar efter att ha burit mina barn i 9 månader, det är helt okej. Mina lår flyter ut när jag sitter och går ihop när jag står, det är helt okej. Jag har dubbelhaka, det är helt okej."
I många år gick jag förbi spegeln och tänkte "usch", men det har jag slutat med tack vare självpeppen. All den pepp och det stöd vi ger andra, kan vi också rikta till oss själva. Därför ska systerskapet också innefatta relationen till självet, inte bara till andra kvinnor. Bli din egen bästa vän och syster.
Lättare sagt än gjort när en hela tiden kämpar mot samhällets äckliga värderingar, men vafan, kan jag fightas så kan ni. Jag tror inte vi är passiva offer för normen. Vi måste bara inse att vi faktiskt kan gå emot den. Även om det inte är gratis att göra det. Mod mina vänner. Mod. Bli en uppkäftig och jobbig jävel.
//Tiderman
PS. Den som snackar illa om sin kropp inför mina kommande döttrar åker ut. DS.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar