onsdag 5 augusti 2015

Tvillingbeskedet


"Nu du, gubben min, ska du få höra: vi ska ha tvillingar."

Vi hade bestämt att vi ville bli föräldrar. Vi tänkte väl båda att det skulle ta ett tag att bli gravid. Det var ju bara normalt när en är ett par år över 30. Men så blev inte fallet. På första försöket skrek testet positivt och vi fick glömma allt vad "ta det lite softish" hette. Jag fick rejält ont i början. Som mensvärk from hell. Jag ringde MVC som sa att jag skulle se till att få ett tidigt VUL för att kolla läget så att det inte var utomkvädeshavandeskap, alltså när det befruktade ägget fastnar i äggledaren och börjar växa där det inte finns utrymme.

Jag fick komma in samma dag som jag ringde. Eftersom jag fick en akuttid hann inte den blivande fadern komma med på detta första besök på specialistmödravården på Falu lasarett. Jag fick träffa världens mest underbara förlossningsläkare - Cissi. Vi känner varandra sedan tidigare och det var en stor lättnad för mig att det var just hon som skulle göra mitt VUL.

Hon tittade länge på skärmen innan jag fick se något själv. Sedan slog hon på skärmen framför mig och sa: "Ja du, Jennie. Detta är två foster. Du väntar tvillingar!"

Denna information blev bara för mycket för min hjärna att ta in. Jag började vrålskratta. Jag skrattade väldigt länge innan jag kunde samla mig.

"Hur känns det?"
"Fan, vad coolt!"

Sedan gick vi igenom vad en tvillinggraviditet skulle innebära. Jag fick veta om riskerna. Graviddiabetes, havandeskapsförgiftning, blodproppar, svårt illamående, blodbrist. Alla komplikationer som kan inträffa vid en singelgraviditet upphöjt i två. Dessutom väntade vi enäggstvillingar. Cissi berättade om tvillingtransfusionssyndrom.
"De delar moderkaka och vissa blodkärl. Detta kan innebära att den ena tvillingen tar näring av den andra och detta är allvarligt för båda fostrens hälsa."
Därför skulle vi bli övervakade noga. Ultraljud och andra prover varannan vecka. Men jag, jag var inte orolig.

När jag lämnade specialistmödravården skrattade jag och ruskade på huvudet hela vägen fram till bilen. Jag tog upp telefonen och ringde Magnus. Efter beskedet reagerade han precis som jag; han skrattade oavbrutet i en kvart.

Sen började bearbetningen av tvillingbeskedet. För mig innebar det att plocka fram akademikernörden - att läsa all forskning jag kan hitta om tvillinggraviditeter och enäggstvillingar. Uppsatser, avhandlingar och papers. Jag fann ett tvillingcentrum på nätet och läste allt material de hade publicerat. Många trodde att all information skulle stressa mig eller göra mig orolig. Så fungerar inte jag. Destå mer jag vet, destå lugnare blir jag. Sen är det nog ett sätt för mig att försöka få lite mer kontroll över en skenande känslomässig situation. Visst hade jag stundtals känslor som resulterade i frågan: Hur i helvete ska jag palla detta? Men jag sa till mig själv: Jag är Jennie Tiderman - superwoman. Jag överlevde PTSD och svårt panikångestsyndrom. I can do anything.

Jag lärde mig att jag som tvillinggravid måste ta det oerhört lugnt. Vila, vila, vila. Och blanda det med korta promenader eller cykelturer. Eftersom min kropp producerar lika mycket relaxin, östrogen och progesteron som vid en singelgraviditet, skulle jag kunna bli tidernas graviditetsmonster. Det blev jag inte. Men jag kräktes dygnet runt de två första månaderna. Jag blev inte ilsken. Bara trött. Sov under skrivbordet på jobbet ibland. Powernaps på 10 minuter. Kunde bara äta piggelin och gröna äpplen.

Oroade jag mig då för alla komplikationer som kunde drabba mina barn i magen? Nej, faktiskt inte. Vi skulle dessutom vara så övervakade av läkare och barnmorskor. Efter att ha läst på om TTS lärde jag mig dessutom att det var en ytterst sällsynt komplikation som drabbade ca. 10 % av alla enäggstvillingar. Jag tänkte: vi är en av de övriga 90 %. Jag ville hela tiden fokusera på att detta går bra ända tills det inte gör det. Och det har gått bra. Än så länge inget TTS och vid organscanningen var allt normalt.

Jag tänker mest på det som är positivt med tvillingar. Vilken nytta de kommer att ha av varandra. De kan finna trygghet i varandra i sömnen. De har ju sovit tillsammans i 9 månader. Och de kommer tidigt lära sig att dela på uppmärksamhet, kärlek och materiella ting. Vår barnmorska menade skrattande att enlingar utvecklar ett större ego eftersom de under minst ett år är ensam på tronen! Självklart vet jag att det kommer vara mitt livs utmaning att få två barn på samma gång, men jag väljer att inte oroa mig i onödan. Det hjälper ju ingen att noja och oroa sig. Vi löser nog det mesta under denna resa, jag och Magnus. Vi kommer att vara hemma tillsammans det första halvåret och jag är övertygad om att vi kommer att fixa detta. Det har ju så många innan oss gjort, och vi är ju jävligt awesome people liksom.

//Tiderman

Inga kommentarer: