onsdag 28 april 2010

Förpassa rasismen tillbaka till avgrunden!

1921 fick Deutsche Arbeiterpartei en ny partiledare. Han fick den posten för att han imponerade så stort på partistyrelsen när han deltog i en debatt där hans egentliga uppdrag var att granska partiet. Efter hans tillträdande som ordförande bytte partiet namn till Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei och de skulle representera en extrem högerinriktning som förordade etnisk rensning för att skydda den ariska rasen och dess ekonomiska tillgångar från den judiska eliten. Från början ansåg ingen att han var ett hot. Han och hans parti kunde tystas till obefintlighet. Det blev inte riktigt så. Mannen blev genom en kupp ensam herre på täppan och ledde Tyskland genom en period som gått till historien som Andra Världskriget. Mannen hette Adolf Hitler.

Sverige ser nu i Jimmie Åkesson Adolf Hitlers Mini-me. Istället för judehat finns där avsky och fruktan för muslimska grupper. Motståndet mot Åkesson och hans små lärjungar är vekt. Förjävla vekt. Oppositionen har bestämt tagit "avstånd" ifrån Sverigedemokraterna. Högern har uttryckt sitt "ogillande". Båda sidor har åtaliga gånger sagt att de inte under några som helst omständigheter tänker samarbeta med Sverigedemokraterna. That´s it. Sen håller man käften och pillar sig i stjärten. Kanske försöker de kväva rasismen med tystnad. Precis samma sak som den tyska makteliten försökte med Adolf.

Faktum kvarstår. Rasismen växer i Sverige. Som en produkt av missnöje i lågkonukturens kölvatten. Många av svenskarna är missnöjda. Vem ska vi då skylla på nu när vi är så pass antireligiösa att Djävulen inte kan ta på sig skulden? Araben. Muslimen. Han tar vi. Han är vår tids Djävul. Därför målar Jimmie Åkesson nu upp en nidbild av den livsfarliga muslimske fundamentalisten. Han vet att det är effektivt. USA har redan banat väg för arabhatet med sin skrämselpropaganda. De svenska trollen sväljer det med hull och hår. Sveriges obildade vitsopor behöver en ledsagare genom hatdjungeln. Jimmie är den perfekta ledaren för detta. Han är "fascismens racka".

Småpojkarna i Sverigedemokraterna och i andra rasistförbund längtar efter tillhörighet. De behöver något att samlas kring. Det behöver också de människor som känner sig rövknullade av livet. De människor som är bittra och uppfyllda av självförakt. Hat är en enkel utväg. Hat är den renaste av känslor. Hatet är starkt och våldsamt. Det kan vara en hjälp för det förtryckta känslolivets utlopp. Genom hatet kan vi kanalisera alla känslor som är för jobbiga att genomlida. Därför får de ikläda sig hatets svarthet. Ingen eftertanke. Ingen reflektion. Bara anti-intellektuellt raseri när de i själva verket bara behöver villkorslös kärlek.

Är det någotning som skall utrotas är det rasismen. Jag är stolt över vårt mångkulturella land. Det breddar perspektivet och lär oss att vara ödmjuka och öppna inför nya bekantskaper. Det lär oss att vi inte är allsmäktiga i vår bubbla.
(Det till trots tycker jag fortfarande att ALLA religiösa uttryck skall förpassas till enskilda lokaler och individer i privata rum och i neutralt vardagsliv. Vi skall ha religionsfrihet. Detta betyder också att de som inte tror skall ha friheten att slippa missioner och explicit religiositet från SAMTLIGA trosinriktningar, oavsett om det är från präster, shamaner eller imamer.)

Vi kan inte tiga ihjäl rasismen. Det har inte funkat förut. Tänk om Churchill och hans Allierade hade satsat på att tiga ihjäl Hitler? Självklart har inte den svenska rasismen samma proportioner som Tredje Riket, men det skall stoppas INNAN det blir så stort. Faktum kvarstår att Sverigedemokraterna har nästan lika höga väljarsiffror som Vänstern i oppinionsmätningarna. Det är så man vill kräkas. Våra folkvalda politiker måste ta upp denna fråga mycket mer. Det skall diskuteras och lyftas fram i riksdagen, i debatter och på gator och torg. Tack och lov för Ung Vänster vars hjältinnor och hjältar bekämpar rasismen med diverse projekt och demostrationer. Vad de andra ungdomsförbunden gör vet jag inte. De kanske fikar/räknar siffror/hatar det motsatta lägret. Det är så slappt att man bara vill rusa in i på deras möten och skrika "Stop the madness!" MEN. Det måste också till en skärpning på högre nivå. Ni är förjävla lama där i Rosenbad.

Avslutningsvis måste jag hålla med Michael Wiehe. 19 september är det val. Egentligen kan ni rösta på vilket jävla parti som helst, UTOM Sverigedemokraterna.

måndag 26 april 2010

Hej då, Alliansen

Jag har en ganska angenäm ovana. Det är att skriva låtar med politiska texter. Inte så allvarliga politiska texter, utan mer humoristiska där det drivs med både det ena och det andra. Självklart finns det ett allvar bakom men det är mest meningen att texterna ska håna och skapa menande skratt.

Låtarna i sig är kanske det enklaste du kan spela på en gitarr. Tre ackord. G-C, G-C D-C-G, D-C-G. Rytmiken är simpel. Ganska raka sextondelsvariationer. Du ska få in så många ord du kan på kortast möjliga tid helt enkelt. Lite grann som om du står framför Reinfeldt och skäller ut honom. Rätt in i hans ytligt snälla ögon som egentligen döljer den renaste ondskan.

För ett par dagar sedan fick jag inspiration. Det räckte med att jag såg Anders Borg på TV. Jag lyssnade inte ens på vad han sa. Jag kände bara att jag från botten av min själ avskydde hans uppsyn och borgerliga energi. "Det bara måste bli en rödgrön seger", tänkte jag. Därför ville jag passa på att skriva en avskedssång till Alliansen. Det säger jag bara...så mycket har jag inte skrattat åt mig själv i all min politiska ilska. Och se. Självdistans är en bra källa till skapandekraft!

To Freddie, Andy, Charles and Johnny

Hey there Freddie won´t you step on down, won´t you step on down and take a look on those who you´re controlling.
They´re not what you think
Hey there Freddie won´t you open your eyes, won´t you open your eyes and you will see, that you were wrong ´bout the people below.
They are kind of like you, only smarter
They are kind of like you but they care about each other

Solo H!!!

Hey there Andy what´s inside your head or is it only a shelf for your pony tail
You know numbers, but they aren´t humans.
Het there Andy did you think this through? Did you think about the things that your mad mind would do?
People are standing, they want your resignation
They want you out of your power position
Now you need to leave your neoliberal mission

Solo S, upp i läge!!!

Hey there Charles, you conservative man, you are a small minded man who keeps his nose in the ass of USA
The high God of war
And ol´Johnny B with his military grade, he has a smile on his face and it´s not for your sake, no, he is planning to put profit over people
They all got to go so we can cover their trace
So we can care about each other no matter what class or race!

(Jag tyckte att kommentarer om Maud hade varit överflödiga.)

söndag 18 april 2010

Royalist, javisst!?

64 miljoner kronor. Många menar att det är den summan det rör sig om. Den totala kostnaden för Det Kungliga Bröllopet alltså. 64 miljoner kronor. Det är lika mycket pengar som Haitis totala årsbudget för sjukvård och omsorg.

Men det är ju en statsangelägenhet. Därför ska staten skjuta till 5 miljoner kronor också. Utöver det som hovet betalar ur egen ficka. Men visst ja. De har ju ingen egen ficka. Det är ju min ficka. Och din. Och alla andra skattebetalares. En ficka som inte är lika djup nu efter det borgerliga vanstyret.

Vilka människor är egentligen värd en fest för 64 miljoner kronor? Skulle de vara mindre gifta om de åt raggarballe med svängdörr på festen eller om de åkte EU-moppe till kyrkan iklädd utstyrslar från H&M? Att det blir ett sådant äckligt ståhej i media kring en helt vanlig jävla vigsel är så bisarrt, att det får mig att vomera av blotta tanken på all lyx och flärd som endast tillfaller toppen på pyramiden. Det är bra upprörande att dessa två människor blir behandlade som om de vore av glas, medan människor ligger utslagna på plattan några hundra meter bort från Storkyrkan där vigseln skall hållas. Där ligger de som personifierade svek. Svek mot både dem själva och svikna av samhället som misslyckats med att motarbeta utanförsskapet. Samtidigt skrider Viktoria och Daniel genom kyrkogången i skor som skulle kunna föda samhällets botten i veckor. Det gamla ståndssamhället gör sig påmint som en kronisk inflammation i ett aktivt bensår. Och det stinker och varar utan stopp.

Bröllopet med stort B (som i Bajs) kommer förvisso omsätta helt sjukt mycket pengar. Beräkningar visar att handeln kring denna stora händelse kommer omsätta ungefär 2,5 miljarder kronor. Dessutom säljer Hovet rättigheterna till repotage om Vigseln, för miljoner till skvallerpressen. Privatpersoner hyr också ut sina lägenheter till journalister och andra fanatiska royalister. Pengarna är i rullning. Då är alla nöjda och glada. Pengarna kommer därmed också rulla tillbaka in i Den Svenska Staten. Eller?

Egentligen är det inte det ekonomiska som stör mig mest. Jag hoppas att pengarna som jag lånar ut till kanske den stelaste festen ever, kommer tillbaka och gynnar de som betalat för den. Det som stör mig är ojämlika förhållanden. Och kanske främst, upprätthållandet av monarkin som statsskick. Självklart skall kärleken mellan två individer firas. Det är fenomenalt att en man utan adlig börd klöser sig in i Kungafamiljen som en ilsken katt. Men det skulle inte ens vara en diskussion som tar upp plats i media och suger energi ur debattörer om de var vanliga människor utan låtsastitel. Stackars, stackars Viktoria och Daniel som inte har chansen att själva styra sitt liv tack vare monarkin. Jag skäms över monarkin. Skäms som om jag hade skitit ner mig offentligt. För det är det monarkin är. En bajsfläck i det svenska samhället.

Därför måste jag nu älska Lars Ohly intensivt i några dagar. Han tackade nej till inbjudan att närvara vid Det heligaste bröllopet. Inte för att han inte unnade brudparet lycka och kärlek, utan för att han tyckte att deras vigsel är ett manifesterande av ett förlegat statsskick. Bra där, Lasse. Jag håller, precis som du, tummarna för republiken Sverige.

måndag 12 april 2010

Jesus - kärleksbudskap eller maktredskap?

Redan på 1700-talet ifrågasattes den historiska bilden av Jesus. Den franske tänkaren Voltaire trodde inte alls på att det vandrade en man genom Judaland och predikade om kärlek och ödmjukhet i början av vår tideräkning. Sedan dess har det uppdagats en mängd forskning och andra muntliga berättelser som kritiserar Bibelns beskrivining av Jesus som Guds son. Nu senast var det Jonas Gardell som framställde Jesus som en man ifrån de lägre samhällsklasserna. Han var förmodligen tandlös och skitig, iklädd trasor som hängde och slängde kring hans svältfödda kropp. Kanske var han en bra talare som fick det judiska folket till uppror mot den romerska kejsaren. Efter Gardells beskrivning av sin bild av Jesus, reagerade den kristna världen som väntat. Markus Birro: Jag känner mig kränkt.

För Jesus var nog mellanblond och blåögd, precis som vi är vana att se honom ikoniserad i både konst och bildberättande. Han var välmående och hade en rad blekta tänder som blottades när han vänligt log mot de fattiga och sjuka. Precis som alla andra snickarsoner på den tiden. Bah!

Visst tror jag att det fanns en person som ledde det judiska folket mot romarnas förtryck. Kanske hette han Jesus. Kanske hette han Joshua eller Yeshua. Kanske var han också tandlös och fattig. Det spelar ingen roll. Det som spelar roll är att minnet av denna man förvridits till en saga där Gud sänder ner sin enfödde son, för att ta på sig människornas synder och frälsa dem från ondo. Lite synd är det nog om verklighetens Jesus om hans viktigaste gärning, som en ledare av folket, förbises för att han skall prisas som en Gud. Sittandes på sin fader allsmäktigs högra sida. Dessutom förtalas hans hustru Maria Magdalena så till den milda grad att hon öppet kallas för hora i Bibelns texter.

Män har skapat Gud till sin avbild. Inte vice versa. Konstantin kom på, 300 år efter denna Jesus död, att man kan ena folket under en religion. Det är så mycket enklare att behålla makten över ett folk som blir ituttade att man skall brinna i den eviga elden om man går emot kyrkan. Därför har världens ledare genom historien också kallat sig för "Guds utsände". Då kan folket inte heller gå emot dem. Det skulle betyda att du hamnade i Satans snaror. Kvinnor blev tidigt förkastade ut i samhällsperiferin. Innan kristendomen var den enda sanna vägen till paradiset sex. Genom orgasm tog du dig till skyarna. Detta var förstås tvunget att stoppas. Enda vägen till himlen skall vara genom tron på Gud och hans paradis! Inte genom sex. Därför utmålades kvinnor till demoner som drev männen till bejakande av deras köttsliga lustar. Tusentals kvinnor dränktes och brändes på bål. Dömdes de inte till döden blev de åderlåtna. Det var ju så effektivt mot köttsliga lustar.

Kvinnor har dock gjort sig mer och mer fria från religiöst förtryck i Europa. Så pass mycket att påven 1988 skrev ett apostlabrev där han var tydlig med att understryka att kvinnor endast var mödrar och att deras funktion inte skulle förväxlas med männens.

Tack och lov är den protestantiska kristendomen så gott som uträknad i Sverige. Ändå följer vi dess traditioner som vilsna får. Vi gifter oss i kyrkan. Vi döper våra barn i kyrkan och ställer dem i en religion vi inte ens själva tror på, utan att fråga dem. Vi begravs av kyrkan och vi firar samtliga kristna högtider. (Som förvisso härleds till äldre traditioner men vi räknar dem som kristna.)

Ja ja. Det kan vara fint med andlighet. Det kan vara toppen att människor litar på att det finns ett ständigt ljus och en ständig sanning. Frälsning. Stöd. Hopp. För dem är det Jesus eller Guds paradis. Tror ni så stenhårt på detta så skall ni dock inte bli kränkta av minsta ifrågasättande.

Jag tror också att det finns ljus i helvetets mörker. Vi skapar kärleken. Ibland i form av Gud. Ibland i form av vänskap. Ibland iform av intima relationer. Därför är det människan jag tror på och inte sagor om folk som går på vatten. Ingen har skapat kärleken och ljuset åt mig. Det gör jag själv tillsammans med mina medmänniskor. Det har inte religionen patent på. Religion och tro kan folk hålla på med för deras egen skull, för den personliga friden. Men att använda människans strävan efter hopp och kärlek, till att utöva makt över dem, är vidrigt. Tsar Ivan var verkligen förskräcklig. Att döda i Guds namn är bara en undanflykt för att slippa ta personligt ansvar för de mord du begår. Finns det en Gud så är det riktigt synd om honom/henne. Han måste sannerligen tycka att hans skara är ena riktiga idioter. Hoppas han "strikes upon them."

Själv tror jag fortfarande att vägen till paradiset går genom orgasm.

torsdag 8 april 2010

Kärlekslös?

-Kan du inte skriva om något du tycker om någongång, frågar min sambo efter att ha läst ännu ett argt inlägg.
-Det har jag ju gjort. Två gånger. Typ, säger jag.
-Men det är ju meningen att min blogg skall vara som en klagomur. Ett sätt för mig att skälla ur mig lite om saker som jag är jävligt missnöjd med i samhället. Society sucks!

För det mesta i alla fall. Jag kan inte bara ränna runt med hoppsasteg på en blommande äng medans folk förtrycks och pinas runt omkring mig. Både av krig, religion och av vidriga normer. Men okej. Jag kan väl göra det då. Skriva om saker jag tycker om.

Jag tycker om mina vänner. Jag älskar mina vänner. Enormt. Vad är bättre än att spela grym musik med So, He och Ma? Vad stimulerar mig mer än att prata om politik och genusfrågor med en annan So? Vad gör mig mer ödmjuk och öppen än att diskutera religion och kurdisk kultur med Le? Vad gör mig mer glad än att sjunga tillsammans med Ch eller att lyssna på "thuut" från Ce? Att åka hem till Sa och bli omhändertagen med humor och ett varmt hjärta, eller att skratta åt minnen med Ma uppfyller min själ till bredden. Jag älskar också att åka på vägarna i Bosse med en tredje So, Eb, Ca och ibland även Jo. Alla djupa filosoferande möten med J, trots att han kör nålar genom min hud, är alltid höjdpunkter i tillvaron. Stunderna på BAR på Nisserska där jag ibland ville strypa Ko men lät bli för att jag gillar honom trots blå idioti. Parmiddagar med Ke och Hå smakar alltid gott av både mat och vänskap. Alla utvecklande samtal med Ti underlättar vistelsen på en plats jag inte alltid älskar. Hurra för mina vänner!

Jag älskar också min familj. Min syster är bäst i hela världen och hon är underbar på alla sätt. Hon är också en av få som vågar ryta till åt mig när jag kör på som ett ånglok i 180 km/h i alla situationer. Dessutom är hon den grymmaste mamman jag sett "in aktion". Allra käraste syster. Min stolthet och bästa vän. Min mamma är även hon enorm på alla sätt utom när det gäller längd och bredd. Hon har tagit sig jävligt långt och förtjänar att hyllas varje dag. Hennes nuvarande man är även han ett förgyllande drag i mitt liv. Dessutom älskar han opera. Resten av min släkt har jag redan hyllat i ett tidigare inlägg. De är galna men jag älskar dem trots detta och även på grund av galenskapen för det är den som gör dem så speciella.

Jag älskar även mina två fluffbollar I och L. Ni är ett större stöd än många människor, mina söner!

Musik är min största abstrakta kärlek. Jag har ett intimt förhållande med musiken. Alla situationer har sitt eget soundtrack. Sitt egna ljudspår som jag hör i mitt huvud. Jag ägnar mig åt musik 24/7. Den är mitt yrke, min hobby och mitt liv. Utan musiken är jag ett intet.

Min kärlek. M. Vad vore jag nu utan ditt ingripande i mitt liv? För det var det det var. Ett ingripande. Jag hade nog fallit till botten av avgrunden utan dig. Jag hade inte haft en chans att se den där lilla avsatsen på klippbranten som blev min räddning. Tack vare dig är jag nu över kanten. Kanske för gott. Du och jag, Alfred!

Till sist måste jag säga att jag tycker om mig själv. För om jag inte hade gjort det, hade jag inte nått ända hit. Jag hade inte kunnat leva min dröm. Eller åtminstone delar av den. Tack J för att du kämpar på varje dag. Du är fucking fab!

Så. Nu har jag skrivit om det jag älskar. Förvänta er riktigt bitchigt gnäll nästa gång.

måndag 5 april 2010

Vad ska stoppa USA?

Jag har sett "Apocalypse Now" många gånger. Idag bestämde jag mig för att se den igen. Jag klarade 40 minuter innan jag både grät och spydde i min egen mun när Lieutenant Colonel William "Bill" Kilgore flyger in över en civil sydvietnamesisk by och bombar sönder allt som lever där. Jag vill tänka att det bara är en film. Men det är det inte. Veteraner från Vietnamnkriget säger att filmen beskriver verklighetens krig både nära och autentiskt. Om så är fallet, spyr jag och gråter ännu mer. Men det får mig också att tänka. På USA. På krigsföringsteknikerna då och hur de följer oss nu.

Den offentliga historieskrivningen säger att USA år 1965 gick in detta inbördeskrig för att stödja det Sydvietnamesiska styret och kämpa mot frihetsrörelsen Viet Cong och det kommunistiska Nordvietnam. Om detta berättas det i historieböcker, på internetsidor och i den muntliga traditionen. Dokumenten som finns bevarade i Pentagon förtäljer en helt annan historia.

Redan 1954 påbörjade USA detta politiska krig i Vietnamn. Men det började som en motaktion till Nord- och Sydvietnams självständighet. Det var alltså ett krig mot SYDvietnamesiska regeringar från början eftersom de stod nära att ena folk och land. Både Kennedy och senare Johnson ville motverka en neutralisation i Vietnam, Laos och Kambodja eftersom deras självständighet skulle innebära ett socialistiskt styre. Det var både säkrare och mer ekonomiskt vinnande att låta Vietnamn vara en fransk koloni som tidigare. Ett enat Vietnam under kommunistisk flagga var också farligt i kampen mot Sovjet. Under 50-talets sista år använde USA en väl beprövad krigsteknik. Att låta ländernas egna folkgrupperingar ta ut varandra utan att USA´s egna militära trupper behövde engageras. Kommunistledare och deras anhängare mördades och Vietminh försvagades enormt. Denna terroristaktion gjorde att Vietminh sökte sig till Genevekonferensen i hopp om ett avgörande i landets självständighetsprocess. Än så länge hade inte Sydvietnam gett order till varken styrkorna eller folket att försvara sig. Det var monopol på våld för särskilt utvalda och högt uppsatta grupper. Efter år av mord och förföljelse under USA´s dolda initiativ tog Sydvietnam 1959 beslutet att alla hade rätt att genom våld försvara sig. Eftersom det var en regering som hade makt genom sitt våldsmonopol föll de nu som ett korthus. Utan regering formades då Viet Cong som en front för den Vietnamesiska självständigheten. Det fanns alltså inte en enda nordvietnames i sikte när USA lade sig i kriget.

Syd föll tack vare USA´s dolda aktioner och inte genom attacker från norr. Därför fabricerade USA´s regering ihop ett scenario där amerikanska fartyg oprovocerat blev attackerade av Nordvietnamesiska trupper. Då började de 1965 bomba Nordvietnamn från Sydvietnamesiska baser för att påskynda den inbördes konflikten. Ingen protesterade från början i USA eftersom folket trodde att de hade blivit attackerade och att de var ute på ännu ett "befrielsekrig". Men deras syfte var inte att befria Sydvietnamn. Det var att med all sin makt försöka FÖRHINDRA självständighet i de södra delarna av landet eftersom ett enande hade förstört USA´s chans att genom en semikolonialisering uttnyttja Vietnams folk och naturresurser för egen vinning. Precis som de tidigare gjort med Filippinerna och andra områden där de enkelt hade dragit profit genom förtryck och totalt nerpissade mänskliga rättigheter.

Mycket av detta skriver Chomsky i "The Vietnam Lessons". Inte "nerpissade" kanske. Det är min fabricering. Som en del annat. Tack.

(Källa: http://chss.montclair.edu/english/furr/chomskyin1282.html)

Ca. 55 000 amerikanska soldater miste livet i Vietnamkriget. Sydvietnam förlorade ca. 250 000. Den nordvietnamesiska armén hade ett dödsantal på ca. 925 000 när kriget var slut. 4-5 miljoner civila miste sitt liv. Tiotusentals kvinnor blev våldtagna av soldater. Tusentals människor är fortfarande saknade. Vem led den största förlusten?

I Irak har, enligt resultaten från flera studier, ca. 650 000 civila dött som följd av ännu ett krig som startats med påhittade officiella anledningar från USA´s sida. "De har kärnvapen", "Vi vill befria folket." Offren är säkert fler i skrivande stund. Sist jag såg en siffra var det över en miljon civila dödsoffer. Och hur ser det ut nu? Fann man några massförstörelsevapen? Är folket fria, nöjda och glada?

Jag vill också här påminna att Sveriges utrikesminister Carl Bildt tjänade miljoner på att marknadsföra och driva opinion FÖR Irakkriget i Europa. Den 24 december 2002 uttalade sig också folkpartiledaren Jan Björklund att han ville skicka svenska trupper om det blev ett krig MOT Irak. Lite senare lämnade dock Alliansen ett uttalande som visade på ett visst missnöje med Irakkriget. Men ingen gjorde någon egentlig protest. Samtidigt säljer Bofors kanoner för miljonbelopp utan att bry sig om blodstänken från civila som hamnar på deras vita labbrockar.

Vad ska stoppa USA? Historien har visat oss att militanta imperialistiska stater till slut tappar sin totalitära makt. Jag undrar vad som ska spränga Dödsstjärnan i vår världs Star Wars...