fredag 20 november 2015

Förlossningen, skräcken och glädjen

Sigrid till vänster. Astrid till höger
med alla sina hjälpmaskiner.
Måndagen den 12 oktober fick jag veta att jag hade preeklampsi. Havandeskapsförgiftning. 160/90 i blodtryck. +2 på urinstickan. Det skulle inte vara någon fara. Tätare kontroller bara. Jag kände mig inte sjuk alls. Bara tung och oerhört trött.

Fredagen den 16 oktober. Blodtrycket stiger. 165/95. +2 på urinstickan fortfarande. Ökar snabbt i vikt. Ödemet blir extremt. Känner mig som en ballong. Ser ut som en sådan också.

Tisdagen den 20 oktober. Fortfarande högt blodtryck. 165/90. Börjar känna mig sjuk. Extrem huvudvärk och har dimsyn. Får svårt att fokusera blicken.

Fredagen den 23 oktober. Mår så dåligt att jag ringer förlossningen. De ber mig komma in direkt. Blir då inlagd på anternatalavdelningen över natten. De noterar högt blodtryck och +3 på urinstickan. Kan inte ens kissa. Njurarna är påverkade. Svårt att ta kurva på barnen då jag har så mycket fostervatten. De kollar ultraljud. Barnen ser ut att må bra. Jag blir utskriven.

Måndagen den 26 oktober. Jag bara gråter hemma. Har ont i magen. Svårt att hålla ögonen öppna på grund av huvudvärken. Det spänner och drar överallt. Åker till MVC i Borlänge. Har 170/110 i blodtryck och har gått upp 15 kg i vätska på 1,5 vecka. Barnmorskan ringer Specialistmödravården. Vi får en tid den 28 oktober för ultraljud och kontroll av mina värden.

Onsdagen den 28 oktober. Ultraljud på Specialistmödravården. De upptäcker att tvilling 2 har dåligt flöde i navelsträngen, samt att jag har extremt mycket fostervatten. Jag blir inlagd direkt på antenatalen. Efter 10 minuter kommer överläkaren in och meddelar:
"Vi snittar dig inom en timme."

Chock. Oro. Panik. Spänning. Glädje. Allt i ett. Operationen förbereds. Magnus, iklädd gröna operationskläder, håller mig i handen. Jag har svårt att hänga med vad som händer. Dubbel uppsättning personal i operationssalen. Jag får hälsa på barnläkare, kirurger, barnsköterskor, narkosläkare, narkossköterskor, barnmorskor. Det är svårt att sätta in ryggmärgsbedövningen då jag är tatuerad över hela ryggen. Svårt att se var nålen ska placeras. Jag får prova att krypa ihop i många olika ställningar. Kan inte andas då magen är så stor. Bedövningen tar till slut. Benen försvinner. Likaså bålen. Tur var väl det.

"Känner du det här?"
Nej. Det gör jag inte. Tydligen nyper de mig med en pincett på magen.
"Då börjar vi nu, Jennie."
Jag får blodtryckssänkande intravenöst. Mår fruktansvärt illa när trycket sjunker. En syrgasmask placeras över mun och näsa. Jag tror jag ska spy i masken. Magnus lugna röst:
"Djupa andetag, älskling. Du klarar det här."

"Nu börjar din förlossning", säger narkosläkaren.
Jag känner hur jag ruskas om och hur läkarna pressar nedåt för att förlösa mina barn. Den ena tvillingen, Sigrid, skriker direkt. Magnus gråter. Jag är chockad och mår illa. Allt snurrar. De håller fram henne nära mitt ansikte. Min dotter. Mitt barn. Hon mår bra. Jag fattar ingenting. "Vadå? Är jag mamma? Var är alla dessa kärlekskänslor som folk säger ska komma?" Dåligt samvete då jag inte översköljs av denna kärleksvåg.

Den andra tvillingen, Astrid, skriker inte. Hon är nästan blå till färgen. Ett team med läkare och sköterskor tar henne till ett bord bakom mitt huvud. Jag får inte se henne.
"Lever hon?"
"Ja, hon lever. Det ska gå bra."

Jag skjutsas till uppvaket på förlossningen. Där sätter kramperna in. Jag skakar och krampar besinningslöst i 1,5 timmar. Ingen medicin hjälper. Hela min kropp lyfter från sängen. De bäddar in mig i värmemadrasser och filtar. Två barnmorskor ligger över mig i sängen för att få min kropp att sluta skaka. "Hur mår Astrid?" Ingen kan svara.

Efter ett tag kommer Magnus upp till uppvaket. Han säger att Astrid lever. Det ska gå bra. Lättnaden. Jag börjar må bättre. Ringer mamma och syrran och berättar att de har blivit mormor och moster till tvillingar. Det känns fantastiskt att få meddela att jag blivit mamma till dessa underbara brudar. Allt har gått bra. Det var det vi trodde då. Tills vi inte trodde det längre.

Vi fick veta att det visat sig att Astrid var svårt lungsjuk. Hon hade mycket vätska i lungor och tarmar. Hela hon var svullen. "Det kan bli så att vi får flyga er till Uppsala", sa en vänlig läkare med helskägg. Skräcken var enorm och påtaglig. "Ska jag vara glad för Sigrid och livrädd för att Astrid är sjuk?"

Jag blev nedrullad i sjuksäng till barnintensiven på Neonatalavdelningen. Astrid ligger intuberad i respirator. Slangar överallt. Syrgasmask runt näsan. 4 dropp i naveln. Ventil för blod på den lilla handen och en i huvudet. Hon har en stor knöl på bröstet med vätska. "Hon har mycket ont så vi har gett henne morfin", säger en sköterska. Jag ser att de försöker vända Astrid och lägga henne på sidan så att inte vätskan ska trycka på hennes lungor. Hon har ont och försöker skrika men kan inte då hon har en tub i halsen. Hon kan bara gapa och kvida. Det var det värsta jag har sett i hela mitt liv. Mitt lilla, lilla barn. Jag vill bara skrika "STOPP! För i helvete!" Jag börjar tro att vi får åka hem med bara ett barn. Jag tror att Astrid ska dö ifrån mig.

Det dröjer ett helt dygn innan jag får hålla i mitt sjuka barn. Dagen efter har hotet om flyg till Uppsala lättat då Astrid visar tendenser att syresätta sig själv. Jag får då detta lilla liv i min famn för första gången. Hon har slangar och kablar överallt. Jag vill bara rädda henne från allt ont. "Herre. Rädda mitt barn", tänker jag.

I allt som händer med Astrid finns inget utrymme för glädjen över Sigrid. Jag finner ingen plats för min andra dotter det första dygnet. Först när läkaren med helskägget säger att Astrid börjar hämta sig rejält, kan jag börja förstå att jag har en dotter till som mår bra. Jag och Magnus sitter med en varsin liten tjej på bröstet nästan hela dagarna på barnintensiven. Hud mot hud. Vi pratar med dem och sjunger sånger. Jag sjunger samma sånger som jag sjöng för dem i magen - gospelballader.

Dagarna går och varje dag kan läkarna plocka bort slangar från Astrid. Först intuberingen. Då kunde jag få höra hennes röst. Sedan syrgasmasken, en så kallad Cpap. Nu kunde jag se hennes ansikte. Hon hade inte längre en syrgasgrimma som dolde henne för mig. Vi fick lämna intensiven och flytta till ett familjerum på Neonatal. Astrid hade fortfarande dropp i naveln, men de plockades bort ju mer hon kunde behålla av maten som vi sondade i henne.

Efter nästan tre veckor på neo började de äta själva ur nappflaska. Vi hade kämpat med amningen länge nog och eftersom vi bestämt att vi främst ville flaskmata, introducerade vi flaskan med min bröstmjölk som innehåll. Detta trots hets från amningsfascister och schamaner från amningshjälpen. Barnen jobbade upp ett eget intag relativt snabbt och vi fick åka hem på permission efter exakt 20 dagar.

Nu är vi äntligen hemma. Livet består av matning, pumpning, sova, överleva. Men nu kan jag börja läka själsligt efter de enorma känslomässiga påfrestningar som varit under barnens första veckor i livet. Nu kan jag börja förstå att jag har blivit mamma. Nu kan jag börja känna moderskärleken som aldrig kom i operationssalen och under första tiden på intensiven. Då tog andra känslor över, naturligtvis. Nu kan oron och skräcken bytas ut till naturlig nojighet och enorm kärlek. Och idag, när vi var på vårt första återbesök på neo, plockades också sonderna bort. Nu är barnen trådlösa. Fria. Friska. Starka. Vi kommer fortfarande åka på täta kontroller, men det känns som att faran är över.

Astrid

Sigrid


Jag är mamma till två fantrastiska individer. Mina barn. Mina döttrar. Så imponerad jag är utav er som klarat er så bra trots att ni fick komma ut för tidigt. Vilka kämpar ni är. Superhjältar - inga prinsessor. Det är för fjolligt för er. Ni borde gå i hero costumes resten av livet.

Mamma älskar er.

//Tiderman

PS. Tack och lov att vi har skattesubventionerad vård i Sverige. Hade vi bott i ett land där vi hade behövt betala för dyra försäkringar och helprivatiserad vård hade vi förmodligen inte haft råd att betala för mina barns vård. Då hade Astrid kanske inte ens varit i livet idag. Tack för att jag får betala skatt så att barnen fick trygg vård av fantastiska läkare och sköterskor trots att föräldrarna inte är miljonärer.