Redan på 1700-talet ifrågasattes den historiska bilden av Jesus. Den franske tänkaren Voltaire trodde inte alls på att det vandrade en man genom Judaland och predikade om kärlek och ödmjukhet i början av vår tideräkning. Sedan dess har det uppdagats en mängd forskning och andra muntliga berättelser som kritiserar Bibelns beskrivining av Jesus som Guds son. Nu senast var det Jonas Gardell som framställde Jesus som en man ifrån de lägre samhällsklasserna. Han var förmodligen tandlös och skitig, iklädd trasor som hängde och slängde kring hans svältfödda kropp. Kanske var han en bra talare som fick det judiska folket till uppror mot den romerska kejsaren. Efter Gardells beskrivning av sin bild av Jesus, reagerade den kristna världen som väntat. Markus Birro: Jag känner mig kränkt.
För Jesus var nog mellanblond och blåögd, precis som vi är vana att se honom ikoniserad i både konst och bildberättande. Han var välmående och hade en rad blekta tänder som blottades när han vänligt log mot de fattiga och sjuka. Precis som alla andra snickarsoner på den tiden. Bah!
Visst tror jag att det fanns en person som ledde det judiska folket mot romarnas förtryck. Kanske hette han Jesus. Kanske hette han Joshua eller Yeshua. Kanske var han också tandlös och fattig. Det spelar ingen roll. Det som spelar roll är att minnet av denna man förvridits till en saga där Gud sänder ner sin enfödde son, för att ta på sig människornas synder och frälsa dem från ondo. Lite synd är det nog om verklighetens Jesus om hans viktigaste gärning, som en ledare av folket, förbises för att han skall prisas som en Gud. Sittandes på sin fader allsmäktigs högra sida. Dessutom förtalas hans hustru Maria Magdalena så till den milda grad att hon öppet kallas för hora i Bibelns texter.
Män har skapat Gud till sin avbild. Inte vice versa. Konstantin kom på, 300 år efter denna Jesus död, att man kan ena folket under en religion. Det är så mycket enklare att behålla makten över ett folk som blir ituttade att man skall brinna i den eviga elden om man går emot kyrkan. Därför har världens ledare genom historien också kallat sig för "Guds utsände". Då kan folket inte heller gå emot dem. Det skulle betyda att du hamnade i Satans snaror. Kvinnor blev tidigt förkastade ut i samhällsperiferin. Innan kristendomen var den enda sanna vägen till paradiset sex. Genom orgasm tog du dig till skyarna. Detta var förstås tvunget att stoppas. Enda vägen till himlen skall vara genom tron på Gud och hans paradis! Inte genom sex. Därför utmålades kvinnor till demoner som drev männen till bejakande av deras köttsliga lustar. Tusentals kvinnor dränktes och brändes på bål. Dömdes de inte till döden blev de åderlåtna. Det var ju så effektivt mot köttsliga lustar.
Kvinnor har dock gjort sig mer och mer fria från religiöst förtryck i Europa. Så pass mycket att påven 1988 skrev ett apostlabrev där han var tydlig med att understryka att kvinnor endast var mödrar och att deras funktion inte skulle förväxlas med männens.
Tack och lov är den protestantiska kristendomen så gott som uträknad i Sverige. Ändå följer vi dess traditioner som vilsna får. Vi gifter oss i kyrkan. Vi döper våra barn i kyrkan och ställer dem i en religion vi inte ens själva tror på, utan att fråga dem. Vi begravs av kyrkan och vi firar samtliga kristna högtider. (Som förvisso härleds till äldre traditioner men vi räknar dem som kristna.)
Ja ja. Det kan vara fint med andlighet. Det kan vara toppen att människor litar på att det finns ett ständigt ljus och en ständig sanning. Frälsning. Stöd. Hopp. För dem är det Jesus eller Guds paradis. Tror ni så stenhårt på detta så skall ni dock inte bli kränkta av minsta ifrågasättande.
Jag tror också att det finns ljus i helvetets mörker. Vi skapar kärleken. Ibland i form av Gud. Ibland i form av vänskap. Ibland iform av intima relationer. Därför är det människan jag tror på och inte sagor om folk som går på vatten. Ingen har skapat kärleken och ljuset åt mig. Det gör jag själv tillsammans med mina medmänniskor. Det har inte religionen patent på. Religion och tro kan folk hålla på med för deras egen skull, för den personliga friden. Men att använda människans strävan efter hopp och kärlek, till att utöva makt över dem, är vidrigt. Tsar Ivan var verkligen förskräcklig. Att döda i Guds namn är bara en undanflykt för att slippa ta personligt ansvar för de mord du begår. Finns det en Gud så är det riktigt synd om honom/henne. Han måste sannerligen tycka att hans skara är ena riktiga idioter. Hoppas han "strikes upon them."
Själv tror jag fortfarande att vägen till paradiset går genom orgasm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar