onsdag 29 september 2010

Bilder från livet II


På Arlanda flygplats i Sverige finns det skötrum på damernas toalett...


...och det finns det även på herrarnas nu för tiden. Det är ett ganska nytt tillskott i jakten på jämställdhet. Nu kan också pappor ta sitt ansvar på offentliga toaletter. År 2010. Hurra för den snabba utvecklingen! Men lönerna skiljer fortfarande 15 % mellan kvinnor och män, rapporterade DN i söndags. Precis samma nivå som för 15 år sedan. En besvikelse, förstås. Raseriet växer...


På boxningsmaskinen i spelrummet på hotellet i Grekland fanns det olika nivåer av styrka. Alla dessa nivåer symboliserades av manliga gestalter. Boxer. Superman. Killer? Ingen kvinna så långt ögat når. Just ja. Alla kvinnor är svagare än alla män. Eller? Det fanns en bänk brevid alla dessa maskiner. Där satt kvinnorna och tittade på när deras män tuppade upp sig mot varandra. Ungefär som i en apbur faktiskt. Styrkeprov. Battle of the Titans. Vem blir alfahanne? Vilken kvinna ska få skänka sin kropp som behållare för hans säd och skänka honom en avkomma?


Det fanns också nivåer för svaga boxare. Den mest svaga var förstås impotent. Kan du inte få ståfräs är du en svag människa. Den hårda penisen symboliserar all styrka. Erektionsproblem är ju verkligen bevis på att du är vek i din råstyrka.










Man kunde också leka prickskytt i en maskin. Kom nu alla barn ska vi lära oss att skjuta bovar! Som tur är fanns det en rosa och en blå pistol där också. Så barnen visste vilken gruppering de tillhörde, även när de spelade spel. Girl. Boy. Pink. Blue. Gynna inte samarbetet mellan könen. Uppfostra inte demokrater. Uppfostra istället två kaster. Skilda folkgrupper. Olika. En stark och en svag. En ledare och en följeslagare. En herre och en slav.


När man hade lekt färdigt och skulle gå upp på rummet möttes man alltid av ett städat rum. Det är skönt. Extra skönt var det ju förstås eftersom det hade varit en städpinuppa som donat omkring i min skit. Kort kjol, kurvig och vacker var hon säkert. Och självklart var det också en hona. Tjänarinna både via yrke och kön. Hurra!

Serveringspersonalen hade ganska jämn könsfördelning. Men hovmästaren var en man. Så också grillmästaren. Självfallet. Konstigt vore det annars.

På planet tur och retur fick också barnen leksaker. Flickorna fick en nalle. Pojkarna fick en bil. Kabinpersonalen var mestadels kvinnor. Flygvärdinnor ni vet. En man fanns det och han var naturligtvis chef. På vägen hem var det en man och en kvinna som arbetade som piloter. Mannen var kapten. Kvinnan var bisittare.

Varför älskar män kvinnor?

För det hon gör för honom. För att hon gör honom glad. För att hon är snäll mot honom. För att hon stöttar och hjälper honom. För att hon hyllar honom som sin älskade. Han älskar henne för att hon får honom att må bra. För att hon är en självförverkligande kraft. Han kan projicera sin kärlek för sig själv genom henne. Hon fyller tomrummet. Hon blir tryggheten. En spegelbild av egenkärleken.

Varför älskar kvinnor män?

För mannens egen skull. För att han är underbar i sig själv. För att han är älskvärd i sig själv.

Mannen är kapten. Kvinnan är bisittare.

Subjekt - objekt.

Aktiv - passiv.

Herre - slav.

Ett fyrfaldigt leve för vårt jämställda samhälle:

Hipp, Hipp

HURRA

HURRA

HURRA!!

MEN. Det händer saker. Någonting rör sig. Kvinnorna har börjat ta över universiteten. Åtminstone inom humaniora. (Ledarpositionerna besitts dock fortfarande främst av män.) Man arbetar med genus på förskolor i storstäderna. Gör man det inte, får man påbackning av skolinspektionen. Det känns åtminstone som en solsticka i detta mörker av social marginalisering, som är så svår att komma åt eftersom det inte finns i människors medvetande på samma sätt som politisk och ekonomisk ojämlikhet gör.

Surt, sa räven.

måndag 27 september 2010

Reflektioner efter en chartersemester





















Jag har nyss kommit hem efter en veckas semester på Rodos. Det var faktiskt skönt. Jag kunde vila kroppen. Jag var inte ens speciellt brydd över att jag befann mig väldigt nära andra människors avklädda kroppar, vilket jag brukar avsky. Kanske beror det på att jag hade "Det andra könet" som främsta sällskap på stranden eller vid poolkanten, vilken är kanske världens mest stimulerande bok. Där blir det aldrig stilla. Det blir aldrig utfyllnad. Texten föder hela tiden nya tankar och djupgående reflektioner om min egna situation. Där kunde jag gräva i mitt medvetande, i mina relationer till andra människor och till det samhällsklimat jag lever i. Tack som fan för det, De Beauvoir! Tack för att du stimulerar mig till och med i vila!

Jag betraktade då och då, som jag alltid gör, andra människors beteenden under min vistelse på den grekiska ön. När jag på den första dagen lät min blick vandra runt området kunde jag inte annat än ta in det totala kroppsliga förfallet. The Decline of Western Civilization in real life, skulle jag vilja säga. Fett. Fett. Fett. Här menar jag inte hälsosamt underhudsfett, vackra och naturliga fettdepåer och mulliga former. Nej. Det var sannerligen ett hav av fett.

Och kan ni tänka er, det var främst feta män. Vi kvinnor har tidigt lärt oss att hata våra svällande former och runda magar. Vi har utsatt oss för självsvält eller pryglat våra kroppar i gym för att få till size zero i många år. Visst fanns det mulliga och feta kvinnor på Rodos också, men det som var mest slående var alla dessa manliga ölmagar. Inte små rundade kulor som kan vara charmerande där de sitter, utan en stor svällande svulst som både putar och hänger samtidigt. En mage som täcker könet. En mage vars navel ser ut att kunna flyga ur som proppen ur en champangeflaska när som helst.

Magarna visas upp på dessa män som vältrar sig i västerlandets slappa livsstil med tillhörande ohälsosam kost. Vilandes på rygg med den röda inoljande magen som reser sig mot skyn som en bergstopp, håller de chipspåsen i ena handen och ölen i den andra. När de ätit färdigt den ena gången, suktar redan deras ögon bort mot buffébordet och den friterade potatisen. Och ännu en öl.

Det är inte främst av estetiska skäl jag reagerar mot detta. Det vore i så fall sannerligen ett bevis på total kollaps av min motståndkraft mot ytligheten och kontrolleradet av kroppens naturliga funktioner. Nej, jag reagerar mot detta för att det är total självspäkelse att vräka i sig sådana mängder, för att sedan inte göra annat än vila. Att man vilar på sin semester är inget konstigt. Jag vilade själv fem dagar av åtta. Men dessa magar, de har inte skapats för att man har vilat under en semester. De har skapats för att man vilat sig igenom livet med tungan i en bearnaiseklick. Livsnjutare kan man vara utan att man låter sin kropp falla in i mönstret som leder till framtida sjukdomar.

"Man måste få unna sig", säger folk. Ja, absolut ska man få unna sig! Det vore ju tråkigt annars. Men att unna sig 24/7 är att leda sig själv till en säker död. Det finns massor an anledningar till sjukdomar och död förstås. Men varför välja ännu ett sätt att snabbt ta kål på sig själv?

Peter Siepen skrev ett debattinlägg i Aftonbladet för ett tag sedan där han ifrågasatte det kroppsliga förfallet. Jag är beredd att hålla med till viss del, även om han mest koncentrerade sig på hur man ser ut. Så minimalt med kroppsfett som han har, kan man dock inte uppmana folk att eftersträva. Man kan däremot uppmana folk att ta hand om sig själva åtminstone. När vi får allt mer stillasittande arbeten kan man inte fortsätta med matvanor som skapades när tre fjärdedelar av Sveriges befolkning var kroppsarbetare. Gräddsåser, gelé och mängder av potatis ska gå bort om man sitter på sitt inaktiva arsle och knapprar på ett tangentbord hela dagarna. Ja. Jag vet att vissa har problem med långsam metabolism, men 45 av 50 män kan då rakt inte ha det. Och ja. Jag vet "att det inte är så lätt". Jag tycker själv att det är asdrygt att träna ibland. Men ansträngningen kan faktiskt rädda liv.

Jag vill här också påpeka att jag vet att matmissbruk är bland de djupaste och svåraste missbruken att bli kvitt tack vare en mycket komplicerad problematik. Det går inte bara att sluta äta, eftersom vi behöver mat för att överleva. Hur hittar man då en balans mellan bruk och missbruk? Det är en gåta. Dessutom kan mat bli till en utfyllnad i varje subjekts tomrum som kan skapa en känsla av ensamhet och overklighet om det inte ufylls av ett objekt som en kvinna eller en blodig biff med vitlökssmör.

Men alla dessa feta män kan inte vara missbrukare. Så tät är inte statistiken. Det är kan däremot vara så, att en gammal energirik matkultur inte faller samman med nutidens lågenergikrävande sysslor. Livsnjuteriet går också hand i hand med den rådande konsumismen, vilken innefattar intagandet av mat och dryck.

Många studier visar att kroppslig inaktivitet är bra mycket hälsofarligare än fet mat.

Upp och hoppa!

fredag 17 september 2010

Allians, mutor och förruttnelse


Nyss såg jag en video på youtube, ditlagd av Ung Vänster. Nämnda ungdomsförbund hade skickat ut en mullvad i en valstuga för ett samtal med Moderata Samlingspartiet. Det som kom fram förvånar mig inte. Inte ett dugg. Detta har jag vetat sedan jag var tillräckligt gammal för att förstå politiken i Sverige. Moderaten som uttalar sig i videon säger att de minsann inte är "nya" Moderaterna egentligen. Han menar att partiet står för samma politik som före valet 2006. Att de kallar sig för arbetarparti, tycker han ska tas som ironi. Han säger också att de vill fortsätta regera i fyra år till så de kan ta kontrollen helt över arbetarklassen. Helst vill de också utrota både facket och LAS.

Nähädå! JOHODÅ!

Precis som tiarafeministen Linnéa säger, ska man ha klart för sig att anledningen till att Alliansen har haft så god majoritet, är att det finns många arbetare som lämnat Socialdemokraterna och "bytt sida". Vad beror detta på? Jag tror att det beror på att vissa blev trötta på bidragsfusk. Högerns propaganda gick fram. Misstänksamhet mot sjuka och arbetslösa. (De allra flesta vill arbeta! En misstanke om lathet är bara okunskap om människan som sådan.) De blev också trötta på Göran Persson personligen. Han var ju så trög på slutet. ELler? Sedan har vi dessutom en stark tradition av landsfadersgestalter i Sverige. Per Albin. Olof. Ingvar. Göran. Det är en del i vår kulturella identitet att ha en landsfader som kan omfamna hela samhället. Därför är det så svårt för oss att se en kvinna som Mona Sahlin i den rollen.

Mer än dubbelt så många kvinnor än män, har förtroende för Sahlin.

Sedan blev vi också lurade. Mutade. Vi fick högre inkomst. Arbetsgivarna spelade bekymrade. "Okej, vi måste väl ge er mer rättigheter och högre lön då." Det de inte talade om, var att de samtidigt ökade på sin egna lön med säkert tredubbelt så mycket pengar.

Det finns ingenting som tystar ett hot såsom pengar. Från början var Hip Hop en genre för de förtryckta och mot förtryckarna. Det musikbranschen fick hjälp med då, var att ösa pengar över dem. Hip Hop idag ses inte alls som ett hot mot etablissemanget. De lät sig mutas. Köpas. Cash is king.

Äckligt.

Detta ser vi tydligt idag när Moderaterna framställer sig som ett arbetarparti. En nyliberal ideologi kan aldrig vara grunden till gynnsamma förhållanden för en arbetare. De mutar oss med mer pengar i och med lägre skatter. Det som de dock inte talar om, är hur de sakta men säkert sväljer och smälter arbetarnas inflytande och makt i samhället. Makten ligger hos kapitalet och kapitalägarna. Moderaterna har gynnat en liten del i samhället. Detta döljer de med en femhundring extra i månaden för Lelle på sågen. Noppe von Babianarsel i Danderyd däremot, har fårr skattesänkningar på tiodubbelt så mycket om inte mer. (Paret Reinfeldt fick -125 000 i sänkta skatter. Dessutom finns det tre kommuner som vägrat ta emot invandrare. Gissa vilka? Just det. Danderyd, Djursholm och Lidingö.)

Jag blir helt förtvivlad när jag tänker på att vi med största sannolikhet kommer få leva med en stasminister som hatar staten, i fyra år till. Jag blir förtvivlad på dem som låter sig mutas. Jag blir ledsen och förbannad på Alliansens falska retorik uppbyggd på snikenhet. Jag känner en stor sorg över den förlorade demokratin, den som går djupare än varje medborgares rätt att rösta.

Nu har jag bokat terapisamtal och hämtat ut antidepressivt för att förebygga depressionen som kommer om Alliansen vinner valet. Jag flyr också till Grekland på söndag för att slippa se deras äckliga översittarleenden i media efter vinsten.

Jag har aldrig förr hoppats så mycket på att jag har fel i mina antaganden som nu. Hoppas jag får äta upp mina ord sedan.

Jag hyllar alla er som kämpar på. Ni som fortfarande har glöd i ögonen. Ni som inte låter er mutas och tystas. Ni som vägrar mammondyrkan och konsumism. Ni som inser att man inte kan jaga ständig tillväxt på en jord med begraänsade resurser. Ni som röstar för demokrati i allmänhet och jämlikhet i synnerhet. Ni som röstar F!, V, S eller MP.

Adress till videon här:
www.youtube.com/watch?v=VC-QIvNp6z4

tisdag 14 september 2010

Who´s your daddy - om könsspecifikt språkbruk



Who´s your daddy?

Grow some balls!

Visa lite stake!

Who´s the man?

You are my bitch!

Dessa uttryck används ganska ofta. Över hela världen faktiskt. De fyra första brukar förekomma när man talar om mod, styrka och makt.

Who´s your daddy? Vem äger dig? Vem kontrollerar dig? Precis. Då måste vi använda ett maskulint ord för att beskriva vad eller vem det är som gör det. I detta fall är det då "pappa", eller "fader" som är den kontrollerande kraften. Han som bestämmer. Han som innehar kontroll över andra. Det är pappan det. Hur ofta hör vi frasen: "Who´s your mother?" Nej, precis. Tänkte väl det. Aldrig. För moder är inte synonymt med kontroll eller makt.

Grow some balls! Detta kan ju inte översättas ordagrant. "Väx på dig ett par bollar!" Detta betyder förstås att du ska skaffa dig lite mod. Eller att du ska skaffa dig lite, som vi säger i Sverige, "jävlaranamma". Referensen till bollar är förstås testiklar, en del av det manliga könsorganet. Ett organ som objekt blir till en symbol för styrka och kraft. Det är inte så att vi säger "Grow a vagina" och menar att du ska ingjuta lite styrka i dig själv. Säger vi så skulle det snarare vara en uppmaning till en kvinna som av samhället bedöms vara maskulin.

Visa lite stake! Här har vi nästan samma betydelse. Visa lite mod! Visa lite viljekraft! Visa att du inte är att leka med! Visa kuken? Återigen har vi här ett tydligt exempel på att det manliga könsorganet, eller fallosen, som symbol, betyder mod. Visa lite slida! Säger vi ju knappast. Det får man inte. Det är så känsligt så. För det kvinnliga skötet är som symbol inte någotning kraftfullt eller starkt. Då står det för vekhet. Som objekt är det endast källan till sexuell njutning eller en källa för avkomma.

Who´s the man? Vem är mannen? Jo. Den som är mannen i denna bemärkelse är den som gjort någonting som imponerar på anda individer, eller att denne har imponerat på sig själv. Det kan exempelvis vara ett mål i fotboll eller att man gjort ett starkt uttalande. Ordet "mannen" i detta uttryck är alltså en symbol för en lyckad handling eller för seger. "Who´s the woman" skulle snarare användas om en man vill få en annan man att känna sig liten i en debatt eller i något annat sammahang där man tävlar om vem som är alfahanne. I den bemärkelsen är då ordet "woman" symbol för svaghet eller förlust.

You are my bitch! Du är min ägodel. Du är min slav. Bitch är ett ord som står i femininum. Nu används det som symbol för antingen en kvinna som anses vara elak och hård, eller en individ som är underlägsen en annan individ. Finns det några uttryck som framhåller kvinnligheten eller feminina symboler som kraftfulla eller starka?

Så här fungerar vårt språkbruk dagligen. Hur män respektive kvinnor tilltalas och/eller omtalas är ett kraftfull bakomliggande faktor till att kilen mellan könen fortfarande är rejäl. Detta tänker vi inte så ofta på. Ytliga bevis för könsuppdelningen är lättare att upptäcka, som exempelvis leksaker, kläder eller dylikt. Att köpa dockor till en son eller bilar till en dotter, är egentligen bara en fjärt i rymden när det gäller barnuppfostran med ett genusperspektiv. Vi måste också tänka på hur vi tilltalar varandra eller omtalar individer beroende på könstillhörighet.

Microsoft Word har en synonymordbok. När man klickar på synonymer till ordet "maskulin" får man ordet "kraftfull". När man istället klickar på ordet "feminin" får man synonymen "vek". Det säger väl allt.

söndag 12 september 2010

Natten är Dagens Mor


I ett hus i skogens slut, liten tomte tittar ut.
Haren skuttar fram så fort, knackar på dess port.
Hjälp ack, hjälp ack, hjälp nu mig, annars skjuter jägarn mig.
Kom ja, kom i stugan in.

Räck mig handen din.


Den yngste sonen David sitter på golvet framför bandspelaren. Han lyssnar på ett band där han och hans mor sjunger barnvisan om den rädda haren som blir jagad av en frustande jägare. Haren klarar sig dock. Han får komma in i stugan. Han blir räckt en hand. Han får hjälp. Det får inte David.

Mitt i allt kaos i hemmet som stinker av alkoholångor, letar David efter en chans att få vara barn. Han lägger sig då i minnenas mjuka famn och lyssnar till den barndom som så snabbt gick förlorad. Han är så konstig, David. Det säger både mamma, pappa och storebror. Han är inte som alla andra. Han har svårt att koncentrera sig och han gör sig rolig hela tiden, även i situationer där humorn och lättsamheten är långt borta. David är den som fick ta hand om pappa när han hade delirium tremens efter en avgiftning. David är den som upptäcker pappa när han tar återfall på återfall.

"Vad gör du här?" Pappa skriker och tittar vredgat på sin son när han ifrågasätter varför han fört flaskan till sin mun ännu en gång. David vet inte svaret på den frågan. Han säger: "Ja, varför är jag här? Vad är jag? Och vad är här? David vet inte vem han är. Han vet inte heller om han ens existerar. Ingen ser honom. Inte ens storebror Georg vars uppmärksamhet David söker hela tiden. Broderlig kärlek. Syskonkärlek. Det är en kärlek som kan rädda både Georg och David undan verklighetens kyla i den dysfunktionella familjen.

Georg är en hårt arbetande man. Det berättar han gärna också. Han är minsann lyckad. Mycket mer lyckad än David som inte klarar av att leva ett normalt liv. Georg är hård. Han är kall. Han är sårad. Så sårad att han byggt upp en mur starkare än den kinesiska, runt sitt sargade psyke. Till slut brister det för Georg också. Han vill döda sin far som ännu en gång misshandlat sin fru Elin i alkoholrusets vrede. "Säg bara till mamma, så dödar jag honom!"

Elin vill lämna sin man. Hon har försökt många gånger. Hon tror dock att hon stannar för barnens skull. För att de ska uppleva ett hem, en familj. När Martin för 54:e gången ber på sina bara knän att hon inte ska lämna honom, viker hon sig igen. Hon kan väl stanna. I alla fall en dag till. Om han tar antabus. Om han lovar att inte dricka. Det lovar Martin. Men 10 minuter senare tar han till flaskan igen. De starka dropparna renar hans själ som är smutsig av sjukdom. Han säger att han älskar sin familj. Det gör han också. Han ljuger inte en sekund om det. Eftersom han älskar dem så mycket, måste han fortsätta supa, eftersom han i nyktert tillstånd inser hur mycket han sårat dem. Därför fortsätter han dricka. Skulden är för tung. Den blir lättare med renat i blodet.

David och Georg hatar att de älskar sin far. De hatar också att de älskar sin mor. Hatkärleken gör dem förvirrade. De har ingen trygg punkt i sin tillvaro. De faller ljudlöst mot ett hårt och kallt golv varje gång fadern stinker av sprit. De anklagar sin mor för att hon inte lämnar alkoholisten Martin. De anklagar också sig själva för att hon inte lämnar honom. Hon säger ju att hon stannar för dem. "Vad har jag gjort", gråter David. "Varför gråter mamma?" "Mamma gråter inte!" "Men varför gråter inte mamma?"

Martin är familjens centrum. Det är på hans villkor som de lever. På den alkoholiserade Martins villkor. De sitter i samma båt. De sover i samma säng. De har på sig samma kofta som mamma stickat. De har alla samma sjukdom. Alkoholen förtär kärleken. Slukar den som mörkret slukar dagens ljus.

Norén har själv varit där. Jag med. Därför vet jag att också Norén varit där. Eller åtminstone levt nära ett vuxet barn till en alkoholist. Har man inte varit där, kan man inte skapa ett sådant manus. Replikernas förhållande till varandra och vem som säger dem och när, är så pricksäkra att de inte kan skapas bara ur fantasin. Familjens roller. Moderns överlevnadsinstinkt, Georgs ilska, Davids introverta sorg. Allt är där. Precis som i verkligheten. Denna pjäs är socialrealism när den är som bäst.

Jag tyckte att det var oerhört jobbigt att se min barndom spelas upp framför mina ögon. När Georg tar stryptag på sin besusade far, var det som att få en kanonkula i magen. Jag slungades tillbaka till slutet på 1990-talet. Jag bytte plats med Georg. Gråtande i ett hörn sitter inte David. Där sitter min syster. Jag känner Georgs ilska för att den är min egen. Jag känner sorgen för att den är min egen. Jag känner också den uppgivna kärleken och saknaden efter en far därför att den är min egen. Trots att det var som en tärande gestaltningsterapi, tycker jag ändå att den var den bästa teaterupplevelsen jag någonsin haft. Jag önskar att alla går och ser "Natten är Dagens Mor" på Dalateatern i höst.

Hej. Jag heter Jennie och jag är vuxet barn till en alkoholist.

Hej Jennie.

fredag 10 september 2010

Sökes: Bortappad debatt om jämlikhet mellan könen


Snävt omfamnade av könsnormernas starka armar lever vi. Män och kvinnor. Sida vid sida, men ändå inte jämlika. Ändå existerar vi inte utifrån samma levnadsvillkor. Samhällets bestämmande krafter jobbar för kvinnornas ställning säger de. De gör det på låtsas. De gör det på hemsidor. I några korta rader författade av en vilja att ställa sig in hos "de svaga." De gör det för att vara så jävla PK att de blir blålila av ansträngningen.

Politisk jämlikhet har vi i de flesta lägen i Sverige. Åtminstone på papper. Kvinnor har numer rösträtt. (Men den kom så sent som 1921!!)De får också inneha samma positioner som män i partistyrelser och riksdag. Ekonomisk jämlikhet har vi däremot inte. Långt ifrån. Utvecklingen står stilla där. Generellt tjänar en man nästan 5000 mer än en kvinna varje månad och kvinnodominerade yrken ligger långt, långt efter i löneutvecklingen. Vissa menar att vi har ekonomisk jämlikhet om 250 år om det fortsätter i den här takten. Men så bra då.

Det är faktiskt skandal. Jämlikhetskampen osar av en övergripande ytlighetsstank. Jämlikhet mellan könen kommer i andra hand. Först kommer fjäsk om mer pengar till varje individ med ett sexuellt förhållande till pengar. För där har vi hamnat. Reducerade till pengakåta jävla idioter. Men det kanske är det vi är. Det är där vi har hamnat. Där pengar och trams-TV styr våra liv mer än gemenskap och solidaritet. Vi är blott daggmaskar i samhällets komposthög innehållande rester från välfärdsstatens och demokratins förfall. Vi är tragiska rovdjur beredda att köra över vår nästa för att äga jaktmarker och äta den saftigaste delen på månadslönernas ruttnande kadaver.

Förhållandet mellan herre och slav bygger på att slaven skall slitas mellan fruktan och hopp. Fruktan för sin herres hårda nävar. Hopp om överlevnad och kärlek. Här sitter vi kvinnor nu. Och väntar. Politikerna verkar vara fast mellan en fruktan att bli stämplade som bitchiga feminister och ett hopp om att uppnå jämlikhet utan ansträngning. Vem är då herren? Makten och härligheten i evighet. Amen.

De två politiska blocken har misslyckats fatalt i den här frågan. Ingen vidrör den ens. Det är bara trams. Ekonomitrams. Tjafs om en 50-lapp i skatteskillnader. Eller kanske en tusing eller fler för höginkomsttagare. Bråka om vem som har den bästa lösningen på arbetslösheten. Det är viktiga frågor. Men inte så viktiga att INGA ANDRA SAKFRÅGOR KOMMER UPP TILL DEBATT! Just ja. Maria och Maud var ju väldans osams om miljön också.(Lägg märke till att kvinnliga politiker ofta benämns med endast förnamn medan manliga benämns med för- OCH efternamn eller endast efternamn. Kvinnor blir i denna språkliga benämning personliga med hela svenska folket och nedtagna till objektnivå direkt. Respektlöst.)

Det enda som kommer upp ibland gällande jämlikhet, är några tafatta försök att tala om föräldraförsäkringen. Som om det skulle lösa den ojämlika strukturen. Kanske är det ett steg på vägen; men vägen mot VAD? VAD vill ni blockpolitiker?

Om ni inte redan läst Ordfront:Valspecial - DO IT! DO IT NOW!

Fram för Schyman!

Nästa inlägg: Den dolda marginaliseringen. Kvinnans ställning i språket och sociala relationer.

måndag 6 september 2010

Burqa och fettsugning - uttryck för samma förtryck


Titta på bilden. Hon visar upp två olika uttryck för samma förtryck.

Över hela världen förtrycks kvinnor med stöd i kulturella och religiösa bestämmelser. I vissa hinduistiska samhällen är kvinnan först underordnad sin far, sedan sin make och sedan också sina eventuella söner. I religiös mening likställs kvinnan med "shudras", vilket innebär att hon tillhör den lägsta och mest orena av kastsystemets fyra indelningar. En kvinna har sitt värde endast i den mån hon befrämjar mannen ekonomiskt, sexuellt och religiöst. Den vackraste kvinnan i en familj kan utses till "devdasi" och säljas för höga summor pengar och guld. Att vara maka och mor till söner är en kvinnas främsta plikt. Innan vigseln kan det förekomma en "hemgift" då fadern till bruden ska betala den framtida maken en summa pengar eller annat av högt värde. Lyckas inte fadern betala denna avgift bränns bruden till döds av maken och makens familj. Våldtäkt används också som vapen och krigsföring inom politiken. Kastlösa kvinnor vet att deras kroppar kommer att användas som redskap i de ledande männens maktkamp.

Så kan det se ut på vissa platser i det hinduistiska samhället. Det ser absolut inte så ut överallt, men det är extrema uttryck som vi får höra om här i väst. Resningar har gjorts mot patriarkatets våld mot kvinnor och kampen fortsätter i delar av Indien. Kvinnans ställning är dock rent social och kulturell. Det finns inte mycket som rättfärdigar detta i hinduistiska religiösa texter.

ISLAM
"MEN DE troende, männen såväl som kvinnorna, är varandras [sanna] vänner och fasta stöd; de anbefaller det som är rätt och förbjuder det som är orätt och förrättar bönen och betalar allmoseskatten och de lyder Gud och Hans Sändebud. Dem skall Gud visa barmhärtighet. Gud är allsmäktig och vis." (Koranen 9:71)

Kvinnornas underställning i islamistiska samhällen skiljer sig enormt inom olika inriktningar, och är inte alltid religiöst betingade. Kvinnornas plats som mannens underordnade är fastställt genom kulturellt arv och sociala omständigheter. Vissa verser i Koranen fördömmer till och med avskyn mot att få en dotter:

"Då någon av dem får höra den glada nyheten om en dotters [födelse], mörknar hans uppsyn och vreden kokar i honom; han drar sig undan människorna på grund av denna [för honom] dystra nyhet [och han överväger] om han skall behålla barnet trots förödmjukelsen och skammen eller begrava det i jorden. Hur vedervärdigt är inte deras sätt att [tänka och] döma?" (Koranen 16: 58-59)

"Var och en som prövas genom ansvaret att uppfostra döttrar och behandlar dem väl kommer att skyddas mot helvetets eld." (Sahih muslim 4:1384 nr 6362)

Det finns dock enormt mycket bestämmelser kring hur kvinnor får klä sig och bete sig, samt vilket mål deras liv ska ha i Koranen. Men tänk. Det finns också reprimander för kvinnor i Bibeln och i Toran. Ta er en titt på Paulus brev i NT och Femte Mosebok i GT/Toran exempelvis.

"Liksom överallt i de heligas församlingar skall kvinnan tiga vid sammankomsterna: de har inte lov att tala, utan skall underordna sig, som också lagen säger. Om de vill ha reda på något, skall de fråga sina män när de har kommit hem, för det passar sig inte för en kvinna att tala vid sammankomsterna." (1 Korintierbrevet 14:33-35)

"...om tecknen på att flickan inte var jungfru fanns, då skall man föra ut flickan utanför dörren till hennes faders hus, och männen i staden skall stena henne till döds, därför att hon gjort vad som var galenskap i Israel." (Femte Mosebok 22:20)


Dessutom: Under stora delar av 16- och 1700-talen i Sverige, hade kvinnorna huvudbonader och de förkastades av församlingen när de var gravida eftersom deras tillstånd påminde om synd. Detta är bara 300 år sedan. Minns att Islam är en 600 år yngre religion än Kristendomen. Slutsatsen av detta är: Kvinnoförtrycket är tydligt i samtliga av de stora världsreligionerna.

Så. Är det då bara religionernas natur som ser till att kvinnor förtrycks, eller kan det också finnas djupare bakomliggande orsaker?

Burqa. Niqab. Hijab. Brudbränning. Låg kast. Häxprocesser. Och i modern tid och mammondyrkan: Fettsugningar, lösbröst, löshår, lösögonfransar, anorexia, bulimi, dysmorfofobi, botox, foundation, ögonskugga och så vidare.

Det är det förstås. Det är det som ligger bakom religiösa bestämmelser. Patriarkatet som del i den kulturella identiteten. Mannen som kvinnans överhuvud. Mannen och makten. Stening och plastikoperationer. Båda är uttryck för samma förtryck. Missförstå mig inte. Plastikoperationer anses vara "frivilligt", medan burqa anses vara "påtvingat". Är du kvinnlig normbrytare i Afghanistan kan det ha dödlig utgång. Konsekvenserna är brutala. Råa. Fruktansvärda. Plastikoperationen väljer du själv. Tror du. Men konsekvenserna av dem kan vara lika dödliga. Lika råa. MEN: Vet vi att alla med Burqa fått den påtvingad? Lika lite som vi vet att alla som plastikopererar sig är offer för en ouppnåelig skönhetsnorm!

"Det finns olika nivåer i helvetet", sa Gudrun Schyman när hon debatterade mot imbecillen Jimmie Åkesson. Det är detta hon menade då. Det patriarkala förtrycket finns över hela världen. Ibland tar det sig i uttryck av stening. Det är blodigt. Lika blodigt som när den svenske alkoholiserade mannen våldtar och slår sin fru i hemmets dunkel. Ibland yttrar sig könsordningen i gruppvåldtäkter på unga kvinnor på Stureplan. Ibland tar det sig i uttryck av att kvinnor svälter sig själva och förställer sina kroppar och ansikten för att duga. Ibland är det frågan om prostitution. Ibland om surrogatmödraskap. Kvinnor förtrycker också varandra. Dömer varandra. Ber om ursäkt om de är osminkade och fula. Marginaliseras i det dolda. Eller i det öppna.

Våld! Våld! Våld!

I norra Afghanistan sätter vissa kvinnor på sig Burqa. I Sverige sminkar vissa sig i en halvtimme. Spacklar oss till oigenkännerlighet. Letar "rätt" outfit. Lämnar ut våra kroppar som allmän egendom. Det är bara olika uttryck, mer eller mindre grovt, för samma förtryck, samma könsordning.

PS. Nej. Jag är ingen manshatare. Jag är en kritiker av strukturen. Skilj på nivåerna. Detta är också bara en kort och ytlig beskrivning av ett komplicerat och djupt problemområde. Om intresse finns; läs vidare om ämnet i "Kärlekskraft, makt och politiska intressen : en teori om patriarkatet i nutida västerländska samhällen"
av Anna G Jónasdóttir, "Slöjans politik" av Joan Wallach Scott eller "The Structures of Patriarchy" av Bina Agarwal. DS.

söndag 5 september 2010

Etnocentrism


Etnocentrism föds ur okunskap och skapar intolerans.
Etnocentrism präglar människors föreställningsvärld och gör dem rädda för oliktänkande.
Etnocentrism gör att vi ser ner på andra människor som inte delar vår kulturella identitet.
Idag ligger etnocentrismen som en fuktig bakduk över den jäsande rasistiska massan.
Idag är etnocentrismen större än kunskapen.

William Graham Sumner grundade uttrycket etnocentrism och begreppet inriktar sig på att förklara en mänsklig föreställningsvärld som utgår ifrån självet som centrum. Exempel på etnocentriska utgångspunkter kan vara:
"Den kultur jag lever i är överlägsen alla andra kulturer."
"Det folkslag jag tillhör är bättre än andra folkslag."
"Den religion jag utövar är den enda sanna religionen."

Detta innebär att jag är så inne i min egna etniska grupp och dess kultur, att jag dömer alla andra utifrån de referensramar och regler jag dagligen iscensätter och lyder. Jag anser att min egna kulturella identitet är alltings centrum och även måttstock på vad som är bra och inte, när det gäller kulturella och/eller religiösa uttryck. Jag betraktar världen och dess folk endast utifrån mig själv och har ett starkt tunnelseende när det kommer till öppna sinnen och nya människor.

Etnocentrism baseras på okunskap. Okunskap om andra etniska grupper. Okunskap om dessa gruppers nyanser och skillnader. Okunskap om andra religioner och andra religioners olika inriktningar. Okunskap om möjligheter till andra tankesätt än det jag själv har. Okunskap om hur olika vi människor kan vara, utan att vi för den delen förlorar vårt lika människovärde. Okunskap om världen. Okunskap om mig själv i ett sammanhang. Okunskap om relationen mellan samhälle och människa. Okunskap om relationen mellan människor.

Okunskap. Okunskap. Okunskap.

Etnocentrism är farligt av många anledningar, inte bara att det baseras på okunskap som är farligt i sig. Allra farligast är etnocentrism för att det föder rasism. Människor med rasistiska åsikter dömer alla andra människor utifrån deras egna position. Sedan tänker de inte längre. Där stannar tankesmedjan. På självupplevd individnivå. Inte ens så långt som till andra individer sträcker sig reflektionen. Än mindre når den från individnivå till lokalnivå. Från lokalnivå till regional nivå. Från regional nivå till nationell nivå. Allra fattigast är tankarna på internationell nivå. Det finns inget som helst intresse att försöka vara kulturellt öppen och söka förståelse för hur och varför människor lever under andra religioner, regler och normer, samt hur vi kan leva tillsammans - sida vid sida.

I sverige lever vi dessutom under eurocentrism. Västvärldens överlägsenhet. Industrier. Konsumtion. Produkter. Kunskapsproduktion. Allt är överlägset. Därför är också vår kultur överlägsen. Vi kontrollerar marknaden. Gör vi det inte, ser vi till att göra det genom ekonomiska och ideologiska krig. Vi ser till att smutskasta andra kulturer och religioner. Arabhat. Muslimhat. Rasism. VIDRIGT.

Alla ska anpassa sig till superkulturen i väst. De muslimer som invandrar till Sverige ska genast anpassa sig och överge sin kulturella identitet. För i Sverige finns ingen plats för mångkulur och etnisk vidd. (SJÄLVKLART FINNS DET PLATS!) Fråga: Skulle vi själva genast anpassa oss till andra kulturer om vi invandrade till ett land med annan kulturell kontext, eller skulle vi söka möjligheter till att behålla vårt kulturella arv i samexistens med det nya?

Jag tycker det är så oerhört tragiskt att människor sitter i sin bubbla av okunskap och dömer andra människor för att de inte iscensätter våra västerländska normer. "Den svenska kulturen är hotad", säger de. Vilken kultur är det då? Den vi hade år 1850? Varför skulle det sluta vara svensk kultur för att den utvecklas och berikas av andra kulturer?

Ni som är rädda. Har ni någonsin upplevt en hotbild när ni firat midsommar? (
Som för övrigt är en hednisk tradition, sommarsolståndet, som firades över hela nordeuropa. Ergo: Midsommar är inte ursprungligen en helsvensk högtid.)

Har ni upplevt en hotbild när ni firat jul? (Som inte heller är en svensk högtid. Denna högtid firades 25 december i Egypten redan för ca. 5000 år sedan för att hylla jungfrufödseln av guden Horus.)

Vilket leder till frågan: Vad är egentligen svensk tradition?


Det som var "svensk tradition" då behöver inte vara det för alltid. På ren svenska: Sluta upp att lölja er om den svenska nationalsången den 6 e juni och "Den blomstertid nu kommer" - en gammal psalm från 1695. Det är helt otroligt småsint och fånigt att gråta över konservativa ideal. Det går helt utmärkt att behålla det som ni anser är "svenska traditioner" och kombinera dem med nya. Nu är det 2010. Inte 1695.

fredag 3 september 2010

Politisk ståndpunkt och livsstil


Livsstil. Gruppering. Subkultur. Mikrokontext.
Vad är inne och vad är ute? Vad är det som gäller i din specifika sfär? Vad är socialt accepterat och vad är fördömt?

En livsstil kan man se som ett system av ytliga och dolda koder. Koder som berättar vilka kläder du ska ha, vilka skor du ska använda, vilka märken som krävs och i vilka kretsar du ska röra dig. Det kan också handla om sätt att tala, ordförråd, förebilder och musiksmak. I detta inkluderas också yrke, utbildning och fritidsintressen. I många fall räknar man också in politisk ståndpunkt i detta.

Om vi granskar ekvationen vars lösning är man av övre medelklass/överklass kan man se tydliga mönster på systemkoderna jag nyss räknade upp. Klädseln är utmärkande, likaså umgängeskrets och sätt att tala. Till och med synen på andra människor och värderingen av pengar ingår. Rör du dig i dessa kretsar skulle det vara socialt självmord att inte rösta på något av Allianspartierna. Helst ska du också plugga ekonomiämnen på universitetet och förakta humaniora, framförallt konstarterna. IQ är viktigare än intellekt. "Sosse" är också här ett skällsord lika starkt som vilket könsord som helst, säkert värre. Du hatar fackföreningar bara för att de är "vänster". Det är åtminstone vad du tror. En fackförening kan inte vara höger. Och någon som är höger kan inte se fördelarna med fackföreningar. För du är indoktrinerad att anse så. Det är "inne" i din krets att anse så. Känn dig lurad.

Sen kan vi titta på en annan subkulturell kontext. Humaniorakademikern. Punkrockbruden. Vad ni vill titulera det är upp till er. Vi kan ta mig som exempel. Jag är en stereotyp i båda fallen. Humaniorakademikern som tillhör den "intellektuella vänstern". Analyserar allt i nivåer. Vad får en politisk linje för konsekvenser på individ-, lokal-, nationell-, internationell- och systemnivå? VARFÖR gör vi som vi gör? VARFÖR gör Reinfeldt som han gör? VARFÖR, VARFÖR, VARFÖR? Slappna av, säger ni. Upp och hoppa, säger jag.

Jag är också en feministaktivist som svingar min motorsåg klädd med genusvetenskapliga kedjor mot samhällets patriarkala furustammar. Det fräser och flyger sågspån från träskallarna som är jämlikhetens motståndare. Inget slipper undan. Minsta detalj som provocerar mitt feministiska sinne får sig en spark i solar plexus. Eller så stångar jag pannan blodig för min sak.

Punkrockbruden då? Jo visst har jag samma titlar i min skivsamling som genrens trendsetters. Jag har till och med tatuerat in en bild av Ramones på benet för att visa att jag har rätt smak för min subkulturella smakpolis. Jag väljer kläder, frisyrer och uttryck ifrån en mall som finns tydligt uppritad i systemet av sociala koder, vilket jag applicerar på mitt eget liv. I denna bemärkelse är jag också ett flockdjur. At least I know it.

Och hur i helvete kan jag vara inne i en av de mest kvinnofientliga musikgenrer någonsin - ROCK?

Självklart röstar jag också åt vänsterhållet. Första gången jag gjorde det röstade jag så för att jag bär på ett socialistiskt arv från mina föräldrar. Arbetarunge. Men jag röstade inte på Socialdemokraterna trots att jag vuxit upp med Olof Palme och sossarnas julfester. Jag ville rösta på Gudrun Schyman. Redan då var hon en inspirationskälla. Hon var stark och vass i diskussioner och vek sig inte under gubbismen i partiledardebatterna. Då röstade jag mest av ytliga skäl. Sedan läste jag den heliga skrift - "Att förstå makten" av Noam Chomsky och jämförde dem med massor av titlar från Timbro innehållande skräp. Därför röstar jag numer vänsterut för att det är en självklarhet. Jag anser att det är min plikt som medborgare i en demokrati att jobba för jämlikhet mellan klass, etnicitet OCH KÖN. Jag röstar också vänsterut för att jag står inte ut med tanken på vad som händer med demokratin när den blir sekundär i förhållande till marknadsliberalismen.

Vilken jag inte tycker ska förknippas med övriga liberala riktlinjer. Kapitalismen är snarare liberalismens antagonist när det kommer till humanistiska angelägenheter.

Frågan är: kan vi bryta oss ur dessa sociala kodsystem? Har vi kombinationen till sifferlåset?

Jag tror att de blir mer och mer lika lagar istället för normer. Föreställningen om att inte människor med ett stort ekonomiskt kapital kan rösta rött är bara en förvriden förlängning av kodsystemen. Eller att man inte kan vara sosse och intresserad av ekonomi. Politik har blivit en modegrej. En del i ett socialt system som styr dig mer än Svea Rikes Lag. Klassröstning har övergått till livsstilsröstning. Stureplansröstning. Röstning efter geografisk härkomst. Hur många ändrade politisk ståndpunkt när de flyttade från arbetarorten till storstaden Stockholm? Är det konstigt att MUF i Stockholm använder Blondin-Bella som PR-docka?

Ergo: Är vi inget annat än brännmärkt boskap som så starkt styrs av vår omgivning att vi inte ens kan stanna upp och reflektera; VARFÖR gör jag det här?

Och våga inte svara: "Så gör MAN ju."

torsdag 2 september 2010

Bilder som säger mycket

När jag gick igenom årets höstmarknad i Falun på väg hem från en fika med S, blev jag nedslagen. Jag såg en knall som sålde strumpor. En hängare hade strumpor för flickor.



Det fanns bara rosa, lila och röda strumpor. Vissa hade mönster. Fjärilar. Hjärtan. Blommor. Mjuka saker. Jag fotade en detaljstudie.



PRETTY. Söt. Fin. Mjuka färger. Mysigt. Varmt.
Det fanns också en hängare för pojkstrumpor.



Alla strumpor var hårda. Mörka färger. Mönster. Bilar. Maskiner. Tufft. Maskulint. Det fanns ljusgröna strumpor också. Men de sålde inte lika bra. På de hängarna fanns många fler par kvar, än på de andra.

Sedan såg jag en hylla på Glitter. Den hade tema "Prinsessa".



Rosetter. Glitter. Rosa. Mjukt. Gulligt. Feminint. Som om en barbiedocka spytt på väggen.

Är då detta bara klädesplagg i olika färger och mönster? Nej. De representerar en ojämlik struktur och är ingenting annat än en inskolning av den hegemona femininiteten, tillika maskuliniteten. Könsmarginaliserande indoktrinering pågår! Barn har snart inget val. Samhället förespråkar inte ett fritt val av femininitet eller maskulinitet. Inte heller dagis eller skola. Därför är det så viktigt med motvikt hos de signifikanta andra - föräldrarna. Ge barnen ett val att välja könsroll. Reflektera innan ni köper en spis, en dockvagn och en mopp till er lilla dotter. Eller en spindelmannenkostym till sonen. Jag önskar att det var så enkelt. Det gör jag verkligen. Och jag blir ledsen och nedstämd varje gång jag upptäcker hur trångt det är kring könsstereotyperna.

Därför är det skönt när man kan gå och lyssna på Micke Wiehe som sjunger om jämställdhet, åtminstone mellan klass och etnicitet.



Framför allt är det uppfriskande att lyssna till Gudrun Schyman och hennes passionerade kamp för jämlikhet mellan könen. En kamp baserad på kunskap, erfarenhet och vetenskap. (Inte manshat. Skilj på individ- och strukturnivå och LÄS VIDARE PÅ F!´S HEMSIDA)



Sedan är det underbart att Gudrun tar sig tid att prata med mig. Tack för inspirationen!

onsdag 1 september 2010

Hur tänker ni som personröstar?


Dagens samhälle handlar mycket om individer. Om kändisar. Om att synas i det offentliga rummet. Därmed handlar det också om hur man ser ut, talar och för sig i radio, TV och annan media. Hur man ser ut är viktigare än det man utför. Beyoncés röv har omskrivits mer än hennes musik. Denna ytliga syn har till och med drabbat politiken. Man skriver på ledarplats i tidningarna om partiledarnas dialekter, kläder och frisyrer. Att dra detta till sin absoluta extrem, är förstås att retuschera valaffischerna.

Alla ska de framställas som en fulländad invånare i mellanmjölkens land. Inte för vackra. Inte för glada. Inte arga. Inte bestämda. Ej heller verkliga. Mona Sahlin ser ut som en pensionerad fotomodell. Fredrik Reinfeldt framställs som en mysfarbror som vill tredje klassens medborgare väl, även om hans politik tydligt talar om att de ska spolas bort från Sveriges gator. Göran Hägglund ler så snällt och ser ut att hemskt gärna vilja bjuda homosexuella män på middag i sin sommarstuga i Skärgården. Värst av allt är att Jan Björklunds falska leende. Ett leende som egentligen bara visar upp ett gap där problembarn och annat bös som inte går på raka led, ska drunkna och dö.

Dessa valaffischer ska sedan bedömmas av diverse TV-experter och journalister. Vem hade egentligen bäst affisch? Vem hade bäst TV-reklam? Vem talar bäst? Inte är det då Mona. Hon får ständigt skäll för att hon tala för långsamt. Maud däremot, får höra att hon låter som en terrier på crack. Jan Björklund talar som en tysk furir och Maria Wetterstrand har för mörk röst. Lars Ohly kan inte riktigt bestämma sig för om han ska småfnissa eller attackera. Peter Eriksson påminner folk om Kenneth i sommarlovsprogrammet "Tippen" i SVT. Bäst är Reinfeldt. Han är bäst på retorik och ledarskap. Oj, så duktig han är Fredrik! Han kan tala lagom snabbt, lagom högt, i ett lagomt tonfall. Sådant som faller svennebanan på läppen.

Till frågan. Vad i helvete spelar det för roll hur partiledarna ser ut, talar och rör sig? Det är inte deras utseende eller dialekt som ska leda Sverige. Det är deras partipolitiska linje. Deras ideologi och jakten på deras utopiska samhälle. De ska vara representanter för en politik som det svenska folket röstat fram. Mer sunt vore att titta på om de som personer är ärliga mot oss och mot demokratin, samt mot den politik de förespråkar.

Det är synnerligen anti-intellektuellt och ytligt att rösta på ett parti för att man gillar deras partiledare. Det är en självklarhet att man ska ha förtroende för en framtida ledare för Sverige, men glöm inte att det är inte på "snälla Fredrik" eller "Långsamma Mona", man röstar. Det är inte deras personliga egenskaper som påverkar människor, samhälle, kultur och ekonomi. Det är deras politik som baseras på deras etiska utgångspunkt angående människans värde i ett samhälle.

"Så där skriver hon bara för att Mona inte är poppis!" tänker vissa. Nej. Absolut inte. Det hade verkligen inte spelat någon roll om Mona hade varit populär. (Vilket hon borde vara. Hon är mycket kunnig och erfaren, samt en kämpe för hennes övertygelse. Men sådant spelar ingen roll i vår ytliga värld.) Man ska aldrig rösta på ett parti för partiledarens personliga egenskaper. Oavsett om den är snygg och "verkar sympatisk". Ja. Det sistnämnda hörde jag på tåget inför förra valet. Påståendet gällde Fredrik Reinfeldt. Ja jävlar vad sympatisk han var.

Det är patetiskt att De Rödgröna säkerligen hade haft bättre chans med Gudrun Schyman för Vänsterpartiet och Tomas Bodström eller Margon Wallström för Socialdemokraterna, även om de hade representerat exakt samma politik. Det börjar bli som i USA. Obama vs. McCain. Inte Demokraterna vs. Republikanerna. I USA vinner man valet beroende på vilken person man är och hur mycket pengar man har till en kostsam kampanj som framhåller personliga egenskaper. Hur i hela friden kan vi numer tycka att det är okej även i Sverige?

Vad är det med människor som personröstar?

TÄNK SJÄLVA!