Musik används inte som den har gjort. Den brukade handla om så mycket mer. Den brukade handla om innerlighet. Den brukade handla om verkligheten. Den brukade också i de bästa fallen handla om politik. Inte alltid så explicit som "Staten och Kapitalet" utan också implicit där orättvisor berördes i det tysta. Nu handlar musiken oftast om ekonomisk vinst. Det passar sig då inte att sjunga om obekvämligheter. Det passar sig inte att sjunga om verkligheten som ligger långt ifrån kärlek, fred och sexuella relationer. Besjung kärleken mina vänner. Men vagga inte in världen i en djupsömn på rosa moln. Förblinda inte människor med mjukporr på MTV. Genom påhittade erektioner och overkliga sexuella relationer somnar musikvärlden.
Vissa menar att det idag inte finns lika mycket att protestera emot som det gjorde under progg- och punkeran. I fallet Sverige kan det inte bli mer fel. När punken erövrade Sverige under det sena 70-talet var samhällsklimatet lika välmående som en cigarrökande Berlusconi i Milanos kvällssol. År 2010 är klyftorna i Sverige större, djupare och mer infekterade än på mycket länge. Detta borde väcka politiska kulturarbetare. Framför allt borde det väcka musiker som vill agera mot orättvisor och egoism. USA´s toppsäljande artister kan vi glömma bort. Varför skulle 2000-talets mupp-elit säga ifrån till ett klimat som ger dem lyxvillor, Manolo Blaniks och rubriker?
Tack och lov finns det ljus i detta mörker där tramsmusiken släcker både hopp och tro. Från Fagersta kommer Bruket. De har nyss gett ut debutplattan "En annan klass" där de vågar sjunga om de röda rosorna som blivit blåa. I byn Julita i Södermanland föddes Sanna Carlstedt. Samtidigt föddes en ljusning för musikens politiska berättelse. Sanna har kamplust. En modern kamplust. Själv uttrycker hon det som:
"Samma längtan – andra ord…
Samma törst – andra mål…
Sluta aldrig tänka, fortsätt slåss!
Men var god!"
Michael Wiehe har länge stått i fronten för kampsång och politiska ord. Han har nu äntligen släppt en dubbelskiva. "Ta det tillbaka" innehåller gammalt och nytt. Den krossar regeringen till grus och aska. Den innehåller mellansnack som borde få Reinfeldt och co. att pissa på sig. Eller så bryr de sig inte. I deras ögon är nog Michael en liten människa som bör ignoreras. De tenderar att inte se små människor. Inte ens med hjälp av deras förljugna monocklar.
"Det var inte alls längesedan som de flaxade runt som kostymklädda gamar runt välfärdsstatens kadaver i hopp om att rafsa åt sig en liten bit...och nu, i nederlagets timme sitter de likt Hitler och hans kompisar i bunkern under Berlin, och fastän deras värld har rasat samman runt dem så har de inte till fullo insett att deras tid är ute!" - Michael Wiehe
Tack och lov för de små människorna. Jag vill gärna tro att det är de minsta människorna som hyser den största kärleken. Och den största musiken.
onsdag 31 mars 2010
söndag 28 mars 2010
Javisst, sup ihjäl er barn!
Många av höjdpunkterna i mitt liv har absolut kommit på fyllan. Festivaler, villafester och parkrus har satt sin prägel i mitt minne som händelser fyllda av goda vänners lag och skratt. Fy fan vad roligt vi har haft under alkoholens påverkan. Man blir ju så galet frigjord och pratsam. I alkoholens übersociala vagga möts vi alla och blir som en enda massa av glada människor. Det är det man vill minnas. Det man vill glömma är att alkoholen också inneburit störtdykningar rätt ner i ångest, vomering och kallsvettiga timmar i sängen. Lika många höjdpunkter man upplevt på fyllan, lika många möten med helvetet har man genomlidit i dess kölvatten.
Jag har därför valt att gå ifrån suparnormen. Detta innebär inte att jag är absolutist. Jag älskar öl. Jag älskar öl mer än någon dryck i världen. Ibland mer än många människor också. Grolsch, Starobrno och Red Stripe är vätskebaserad njutning i dess renaste form. Därför dricker jag dem med andakt. Därför dricker jag dem för att minnas hur de smakade dagen efter utan att kräkas ner ryamattan nedanför min säng. Oftast väljer jag dock att dricka 3,5´or. Så att jag kan dricka rätt så många utan att förlora mig själv i alkoholens varma sköte. Jag är livrädd för att vakna i ett tillstånd där det bakfulla monstret tagit över min identitet. Gårdagen är svart. Svart som döden. Svart på grund av att jag supit ihjäl fler hjärnceller än det hann födas nya.
Säger man nej till den totala fyllemisären reagerar folk. De påstår något av följande:
a) Du är gammal.
b) Du är tråkig.
c) Du är ett religiöst freak.
Jag är varken a, b eller c. Jag är bara jävligt trött på alkoholens funktion som social kastrering. Det gör folk till rädda harar när de inte har etanol i blodomloppet. När vi däremot är hög på sprit vågar vi närma oss varandra. Vi dansar, hånglar och gökar som djur. Ibland funderar jag om det ens hade existerat en befolkningsökning utan alkohol. Hade vi då levt i ensamhet hellre än att närma oss varandra i nyktert tillstånd?
Jag har inte moralpanik över människors alkoholkonsumtion. Jag måste bara ifrågasätta alkoholens värde i vårt sociala klimat. Jag har sett alkoholmissbruk på mycket nära håll och det är ingenting jag rekommenderar oavsett om du är trött på ditt jobb eller din oförmåga att slappna av och ha roligt utan 1,8 promille i blodet. Det är ju så jävla Rock n Roll att dricka en hel flarra Jack, eller hur? Men hur Rock n Roll är det att dö som Bon Scott?
Härja bäst fan ni vill. Men någongång kanske det är dags att möta din spegelbild dagen efter och fråga dig om du verkligen har kontroll över alkoholdjävulen.
Jag har därför valt att gå ifrån suparnormen. Detta innebär inte att jag är absolutist. Jag älskar öl. Jag älskar öl mer än någon dryck i världen. Ibland mer än många människor också. Grolsch, Starobrno och Red Stripe är vätskebaserad njutning i dess renaste form. Därför dricker jag dem med andakt. Därför dricker jag dem för att minnas hur de smakade dagen efter utan att kräkas ner ryamattan nedanför min säng. Oftast väljer jag dock att dricka 3,5´or. Så att jag kan dricka rätt så många utan att förlora mig själv i alkoholens varma sköte. Jag är livrädd för att vakna i ett tillstånd där det bakfulla monstret tagit över min identitet. Gårdagen är svart. Svart som döden. Svart på grund av att jag supit ihjäl fler hjärnceller än det hann födas nya.
Säger man nej till den totala fyllemisären reagerar folk. De påstår något av följande:
a) Du är gammal.
b) Du är tråkig.
c) Du är ett religiöst freak.
Jag är varken a, b eller c. Jag är bara jävligt trött på alkoholens funktion som social kastrering. Det gör folk till rädda harar när de inte har etanol i blodomloppet. När vi däremot är hög på sprit vågar vi närma oss varandra. Vi dansar, hånglar och gökar som djur. Ibland funderar jag om det ens hade existerat en befolkningsökning utan alkohol. Hade vi då levt i ensamhet hellre än att närma oss varandra i nyktert tillstånd?
Jag har inte moralpanik över människors alkoholkonsumtion. Jag måste bara ifrågasätta alkoholens värde i vårt sociala klimat. Jag har sett alkoholmissbruk på mycket nära håll och det är ingenting jag rekommenderar oavsett om du är trött på ditt jobb eller din oförmåga att slappna av och ha roligt utan 1,8 promille i blodet. Det är ju så jävla Rock n Roll att dricka en hel flarra Jack, eller hur? Men hur Rock n Roll är det att dö som Bon Scott?
Härja bäst fan ni vill. Men någongång kanske det är dags att möta din spegelbild dagen efter och fråga dig om du verkligen har kontroll över alkoholdjävulen.
fredag 26 mars 2010
Den passiva facebook-tyckaren
I skrivande stund är det 4573 medlemmar i gruppen "Nya hoppbackar i Falun - nej tack!" på Facebook. När det nyligen skulle demostreras på gator och torg mot kommunpolitikernas förslag angående upprustning av hoppbackarna var det högst 80 personer närvarande. Vi gick en runda på stan med plakat och utrop. Journalisterna från de lokala tidningarna var på plats för att med sömndruckna ögon skåda spektaklet. Några bilder togs också på oss demostranter. Det var kanske en av de tröttaste demostrationer som världen någonsin har skådat.
Det är dock föga förvånande att bara 80 av de 4573 medlemmarna lyckades dyka upp på demostrationen. I dagens Sverige tycker vi inte offentligt. Vi vill göra oss själva till passiva aktörer som tycker lite så där på halvfjärs mellan hemmets skyddade väggar. Det är så enkelt att klicka på "gå med", "bli ett fan" och "gilla" på Facebook. Det enda som krävs är att du någotsånär håller med om det som det skall klickas om. Det andra är en enkel pekfingerrörelse. Sedan har du tyckt klart. med den lilla finmotoriska yttringen har du minsann visat vad du står för.
Detta är lathet. Det är också feghet och det är framför allt så typiskt för samhällsklimatet i Sverige 2010 att knyta näven i fickan. "Sitt på din stol, tyst för fan" är mer aktuellt nu än när Ebba Grön skanderade det för 32 år sedan. Sverigedemokrater, kvinnofientliga rörelser och förtryckande verksamheter skall tigas ihjäl tycker många, stående både högt och lågt i hierarkin. När patriot.nu står på stan med sina färgstarka svenska flaggor, militanta flyers och bomberjackaklädda pojkar i för stora kläder är det endast Ung Vänster som visar sig för att föra fram sina protester med en motmanifestation. Vart fan är övriga partier? Att ignorera sådana här extremister fungerar bara för den egna sinnesfridens skull. Deras hat och växande verksamhet försvinner bara för din syn. Rasism som samhällsproblem krymper inte bara för att det inte längre syns på din näthinna. Det behövs inga demostrationer iklädd palestinasjal och med en gatusten som vapen. Det behövs antirasistiska projekt från samtliga partier. Framför allt behövs varje människas mod att säga ifrån i det verkliga livet och inte genom fegisknapparna på FB.
Jag uppmanar, precis som Miljöpartiet gör i sitt partiprogram, till lite civil olydnad. Det är inte tack vare att Anna Lindhagen knöt näven i fickan och satt och muttrade hemma som vi har kvinnlig rösträtt i Sverige idag. Det har vi för att hon vågade. För att hon trodde. Och framför allt för att hon hade civilkurage.
Det är dock föga förvånande att bara 80 av de 4573 medlemmarna lyckades dyka upp på demostrationen. I dagens Sverige tycker vi inte offentligt. Vi vill göra oss själva till passiva aktörer som tycker lite så där på halvfjärs mellan hemmets skyddade väggar. Det är så enkelt att klicka på "gå med", "bli ett fan" och "gilla" på Facebook. Det enda som krävs är att du någotsånär håller med om det som det skall klickas om. Det andra är en enkel pekfingerrörelse. Sedan har du tyckt klart. med den lilla finmotoriska yttringen har du minsann visat vad du står för.
Detta är lathet. Det är också feghet och det är framför allt så typiskt för samhällsklimatet i Sverige 2010 att knyta näven i fickan. "Sitt på din stol, tyst för fan" är mer aktuellt nu än när Ebba Grön skanderade det för 32 år sedan. Sverigedemokrater, kvinnofientliga rörelser och förtryckande verksamheter skall tigas ihjäl tycker många, stående både högt och lågt i hierarkin. När patriot.nu står på stan med sina färgstarka svenska flaggor, militanta flyers och bomberjackaklädda pojkar i för stora kläder är det endast Ung Vänster som visar sig för att föra fram sina protester med en motmanifestation. Vart fan är övriga partier? Att ignorera sådana här extremister fungerar bara för den egna sinnesfridens skull. Deras hat och växande verksamhet försvinner bara för din syn. Rasism som samhällsproblem krymper inte bara för att det inte längre syns på din näthinna. Det behövs inga demostrationer iklädd palestinasjal och med en gatusten som vapen. Det behövs antirasistiska projekt från samtliga partier. Framför allt behövs varje människas mod att säga ifrån i det verkliga livet och inte genom fegisknapparna på FB.
Jag uppmanar, precis som Miljöpartiet gör i sitt partiprogram, till lite civil olydnad. Det är inte tack vare att Anna Lindhagen knöt näven i fickan och satt och muttrade hemma som vi har kvinnlig rösträtt i Sverige idag. Det har vi för att hon vågade. För att hon trodde. Och framför allt för att hon hade civilkurage.
söndag 21 mars 2010
I´m in the band
1, 2, 3, 4!!!!
"I hear the train a ´comin´..."
J: Näe. Alltså ursäkta. Förlåt. Jag blev senil. Jag spelade fel en gång.
S: EN GÅNG!? Jag spelade fel 100 gånger!
H: Och jag 38 gånger.
M: *suck* Aja. Vi kör igen då...
Efter detta kommer vi fram till att vi faktiskt låter jävligt bra. Det blir en stunds möte i klubben för inbördes beundran. Det är helt okej att skita i Jante här.
Ensam är jag verkligen en helt usel instrumentalist men i mötet med Ol´Beggars Bush blir allt bra. Vi blir som bitar i ett pussel som satt ihop från början men har blivit separerade för att musiken sedan skall sätta ihop oss i samma helhet igen. Egentligen känner vi inte varandra särskilt bra ännu. Men det märks inte här. Att musicera tillsammans är som speed dating. Det känns som om dessa människor känner mig bättre än jag själv ibland.
Det är här i replokalen vår musik skapas och får sin mening. I mötet med andra människor. I mötet med S, H och M eller med människor som musicerar inför mitt lyssnande öra. Musik är inte autonom. Den är inte skön i sin mest rena och objektiva form. Musiken får sin mening i sociala praktiker och processer. När det klingande materialet möter musiker, teknik, lyssnare och kontext. Vår musik får sin mening i den lilla replokalen där vi trängs, musicerar och svettas. Eller om de andra svettas vet jag inte. Men jag gör det iallafall. Som en gris. Av koncentration och av lyckorus.
Det var en helt förjävlig dag innan vi repade. Jag trodde aldrig att pusslet skulle falla på plats igen. Jag trodde jag skulle slå sönder min gitarr idag. Jag kände en växande ilska någonstans, på något som egentligen inte fanns. Jag bet förvisso sönder ett rosa plektrum mitt i all frustration över snabba ackordsbyten men min Fender klarade sig. Tursamt nog. Musiken räddade den. Och H, S och M.
Detta är inget genomtänkt blogginlägg. Bara ett kort romantiserande över att jag älskar att musicera med andra människor. Att se allt falla på plats som om det inte funnits något annat någonsin. Musik i symbolisk interaktion mellan människor man trivs med och respekterar är starkt. Det är stort. Framför allt är det något som räddat mitt liv. Detta är nog ett tacktal. Till musiken och människorna i den.
"I hear the train a ´comin´..."
J: Näe. Alltså ursäkta. Förlåt. Jag blev senil. Jag spelade fel en gång.
S: EN GÅNG!? Jag spelade fel 100 gånger!
H: Och jag 38 gånger.
M: *suck* Aja. Vi kör igen då...
Efter detta kommer vi fram till att vi faktiskt låter jävligt bra. Det blir en stunds möte i klubben för inbördes beundran. Det är helt okej att skita i Jante här.
Ensam är jag verkligen en helt usel instrumentalist men i mötet med Ol´Beggars Bush blir allt bra. Vi blir som bitar i ett pussel som satt ihop från början men har blivit separerade för att musiken sedan skall sätta ihop oss i samma helhet igen. Egentligen känner vi inte varandra särskilt bra ännu. Men det märks inte här. Att musicera tillsammans är som speed dating. Det känns som om dessa människor känner mig bättre än jag själv ibland.
Det är här i replokalen vår musik skapas och får sin mening. I mötet med andra människor. I mötet med S, H och M eller med människor som musicerar inför mitt lyssnande öra. Musik är inte autonom. Den är inte skön i sin mest rena och objektiva form. Musiken får sin mening i sociala praktiker och processer. När det klingande materialet möter musiker, teknik, lyssnare och kontext. Vår musik får sin mening i den lilla replokalen där vi trängs, musicerar och svettas. Eller om de andra svettas vet jag inte. Men jag gör det iallafall. Som en gris. Av koncentration och av lyckorus.
Det var en helt förjävlig dag innan vi repade. Jag trodde aldrig att pusslet skulle falla på plats igen. Jag trodde jag skulle slå sönder min gitarr idag. Jag kände en växande ilska någonstans, på något som egentligen inte fanns. Jag bet förvisso sönder ett rosa plektrum mitt i all frustration över snabba ackordsbyten men min Fender klarade sig. Tursamt nog. Musiken räddade den. Och H, S och M.
Detta är inget genomtänkt blogginlägg. Bara ett kort romantiserande över att jag älskar att musicera med andra människor. Att se allt falla på plats som om det inte funnits något annat någonsin. Musik i symbolisk interaktion mellan människor man trivs med och respekterar är starkt. Det är stort. Framför allt är det något som räddat mitt liv. Detta är nog ett tacktal. Till musiken och människorna i den.
torsdag 18 mars 2010
Iscensätt din kraftfulla könsroll, man!
Den hegemoniska maskuliniteten. Den mest eftersträvansvärda av alla könsrelaterade identiteter för en man. Den står i överordnad alla andra maskuliniteter i penishierarkin. För att uppnå den måste du som man uppnå vissa krav. Du måste först och främst vara heterosexuell. Annars är du ute direkt. Känsliga och feminina bögar släpps minsann inte in i granitens hårdhet. Sedan ska du helst i smyg anse att kvinnan står under dig oavsett situation. Det är också ett stort plus om du har en grovhuggen auktoritet och en teknisk kompetens. Lort under naglarna eller fixa och trixa med diverse teknikprylar är enormt viktigt. Män som iscensätter denna hegemoniska maskulinitet har ett stort och explosivt ego. I denna värld har kvinnor ingenting att göra. Män med en hegemonisk maskulinitet vill absolut inte ha en kvinna som kan utmana dem intellektuellt eller ha en inkomst eller utbildning som överstiger deras egna. För dessa män är parningsakten antingen ett givande eller tagande och inte ett delande. "Att ge brudarna en omgång vettu, hä ä krejjer dä."
Är du innehavare av denna högt uppsatta maskulinitet får du inte visa känslor öppet. Du får inte heller må psykiskt dåligt. Om du gör det så håller du käften om det. "Borsta av dig karl och kör på för fan. Här blir det inga barn gjorda." Skulle du gå igenom en livskris så sköter du den med hjälp av alkohol och slagsmål som alla andra riktiga käääraar. Du får, Gud förbjude,
inte söka hjälp hos en hjärnskrynklare för då kanske du degraderas till en maskulinitetsgrad som ligger bra mycket lägre på skalan över vem som har störst ballar.
Detta gillar kvinnor mest av allt tror karlakarlarna. Alla kvinnor vill väl ha en man som besitter en hegemonisk maskulinitet. Vi vill såklart ha en man som kan beskydda oss och ta hand om oss när vi är rädda för omvärldens dömande ord. Vi vill ha en riktig man som inte faller i blåsväder som en torr gammal tall. Vi vill inte ha en lipsill som viker ner sig för minsta motgång. Drabbas du av psykisk ohälsa så håller du käften om det och lever ditt liv i ångestmonstrets slemmiga klor tills du fallit för gott och förlorat dig själv på vägen. Tramsa med känslor, det får kvinnor och gayvärlden pyssla med...
Många (inte alla tack och lov) män uppfattar samhällets krav på den hegemoniska maskuliniteten som den enda verklighet de kan agera utifrån. De måste visa sin kapacitet som alfahanne, tuppa upp sig och slå sig på bröstet runt två på stans innekrog. Detta är förtryck. Förtryck av en norm som män har skapat utifrån sin egen uppfattning om vad kvinnor och samhället kräver av dem. Många gånger har jag sett män gråta. Jag har sett dem i ångestvåndor och i tillstånd då de tappat tron på både dem själva och på deras omvärld. I alla dessa situationer tyckte jag att jag aldrig sett dem så vackra. Bara för att muren föll. Bara för att de tog sig ur den hegemoniska maskulinitetens förtryck. Vem vill ha en man vars slaveri är hans jakt på en vriden uppfattning hur en man ska vara? Tack och lov för känsliga och fria män.
Är du innehavare av denna högt uppsatta maskulinitet får du inte visa känslor öppet. Du får inte heller må psykiskt dåligt. Om du gör det så håller du käften om det. "Borsta av dig karl och kör på för fan. Här blir det inga barn gjorda." Skulle du gå igenom en livskris så sköter du den med hjälp av alkohol och slagsmål som alla andra riktiga käääraar. Du får, Gud förbjude,
inte söka hjälp hos en hjärnskrynklare för då kanske du degraderas till en maskulinitetsgrad som ligger bra mycket lägre på skalan över vem som har störst ballar.
Detta gillar kvinnor mest av allt tror karlakarlarna. Alla kvinnor vill väl ha en man som besitter en hegemonisk maskulinitet. Vi vill såklart ha en man som kan beskydda oss och ta hand om oss när vi är rädda för omvärldens dömande ord. Vi vill ha en riktig man som inte faller i blåsväder som en torr gammal tall. Vi vill inte ha en lipsill som viker ner sig för minsta motgång. Drabbas du av psykisk ohälsa så håller du käften om det och lever ditt liv i ångestmonstrets slemmiga klor tills du fallit för gott och förlorat dig själv på vägen. Tramsa med känslor, det får kvinnor och gayvärlden pyssla med...
Många (inte alla tack och lov) män uppfattar samhällets krav på den hegemoniska maskuliniteten som den enda verklighet de kan agera utifrån. De måste visa sin kapacitet som alfahanne, tuppa upp sig och slå sig på bröstet runt två på stans innekrog. Detta är förtryck. Förtryck av en norm som män har skapat utifrån sin egen uppfattning om vad kvinnor och samhället kräver av dem. Många gånger har jag sett män gråta. Jag har sett dem i ångestvåndor och i tillstånd då de tappat tron på både dem själva och på deras omvärld. I alla dessa situationer tyckte jag att jag aldrig sett dem så vackra. Bara för att muren föll. Bara för att de tog sig ur den hegemoniska maskulinitetens förtryck. Vem vill ha en man vars slaveri är hans jakt på en vriden uppfattning hur en man ska vara? Tack och lov för känsliga och fria män.
måndag 15 mars 2010
"Klagomuren, hej det är Olov?"
Ja men hej Olov. Jag bara måste få ikläda mig en gammal gnällkärrings humör och lämna in ett klagomål på vissa människors biblioteksvett.
Biblioteket är en av mina absoluta favoritplatser här i världen. Jag älskar nämligen böcker. Ibland vill jag bara gå längs hyllorna och smeka boksryggarna full av beundran för kunskapens och språkets makt. Bara lukten av papper och dammiga omslag gör mig lugn och inspirerad att själv skriva. Att öppna en riktigt bra bok släcker min onaturliga törst efter kunskap. Det behöver inte alltid vara en bok som endast berör mina passioner i livet. Det kan ibland räcka med en bok som är skriven med ett fantastiskt språk för att mitt sinne skall bli tillfredsställt. Jag spenderar naturligt ganska mycket tid på biblioteket. Oftast för att låna litteratur till mina studier men ibland också för att söka lugnet och inspirationen jag tidigare nämnde. Jag räknar också med att biblioteket skall vara en plats som oftast skall kunna ge mig den frid jag eftersträvar när jag söker mig till dessa lokaler. Jag vill kunna slå mig ner med en bok och bara läsa. Förvandla min verklighet till bilder i en värld som ligger långt bort från nuet, ta del av människans kunskaper och inre skönhet eller bara uppleva musik, historia, politik och filosofi genom ord. En stund av eftertanke och...AHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHAHHHHHHHHHHHHHAHHHHHHHHHHHHHHHHHHH!!!!!!
Detta var inte vad jag sökte. Tre vrålande barn på biblioteket. Det var inte det att de lekte och pratade med varandra med kanske ett och annat utrop utan de jagade varandra, skrek och grinade under hela min vistelse på en plats där tystnad skall prägla atmosfären. Jag hade kunnat tåla lite lättsam lek utan att bli förbannad. Men det handlade mer om Godzilla, Katla och T-Rexen i Jurassic Park som bråkade om vem som skulle få den största biten färskt kött. Stilla och apatiska åskådare var deras mammor. De stod brevid och samtalade om ammning och hur jobbigt det är med såriga bröstvårtor. De hade en varsinn nyfödd som stod som mittpunkt för samtalet. Deras äldre barn fick rusa runt och skrika som schimpanser på Furuvik bäst de ville. Jag undrar om mammorna ens hörde sina äldre barn. Kanske lär man sig till slut att förtränga skrik i denna höga frekvens om man lever i det varje dag. Vad vet jag. Inte skulle jag bry mig om ungarna vrålade på ett café eller på en affär. Då kunde jag välja att gå därifrån till någon annan liknande miljö som kunde erbjuda samma sak. Så är inte fallet på ett bibliotek för det finns endast ett i stan och där ska det vara någolunda lugnt och framför allt tyst.
Jag gick förstås fram och sa med vänlig ton "Ursäkta. Men detta är ett bibliotek. Det finns folk som sitter här och pluggar till tentor eller försöker läsa en bra bok. Kan ni kontrollera barnen?"
Varpå mammorna stirrade på mig och sa "Men ska man inte kunna vara på ett bibliotek bara för att man har barn?"
"Jo, absolut" sa jag. "Men då kanske man ska lära barnen vad som gäller här. Att det ska vara lugnt och tyst på ett bibliotek och att man måste respektera andra människor." "Men herreguuuuud..." sa den ena morsan och himlade med ögonen till sina så förstående morsa-polare.
Här blev jag "the bad guy." Jättekonstigt tycker jag. Ska det vara så fruktansvärt svårt att förstå att alla inte älskar avgrundsvrål när man skall försöka plugga? Barnen får gärna vara på biblioteket tillsammans med mig. Om de håller käften rent ut sagt. Annars kan de leka i ett bollhav "in a galaxy far, far away" istället.
Biblioteket är en av mina absoluta favoritplatser här i världen. Jag älskar nämligen böcker. Ibland vill jag bara gå längs hyllorna och smeka boksryggarna full av beundran för kunskapens och språkets makt. Bara lukten av papper och dammiga omslag gör mig lugn och inspirerad att själv skriva. Att öppna en riktigt bra bok släcker min onaturliga törst efter kunskap. Det behöver inte alltid vara en bok som endast berör mina passioner i livet. Det kan ibland räcka med en bok som är skriven med ett fantastiskt språk för att mitt sinne skall bli tillfredsställt. Jag spenderar naturligt ganska mycket tid på biblioteket. Oftast för att låna litteratur till mina studier men ibland också för att söka lugnet och inspirationen jag tidigare nämnde. Jag räknar också med att biblioteket skall vara en plats som oftast skall kunna ge mig den frid jag eftersträvar när jag söker mig till dessa lokaler. Jag vill kunna slå mig ner med en bok och bara läsa. Förvandla min verklighet till bilder i en värld som ligger långt bort från nuet, ta del av människans kunskaper och inre skönhet eller bara uppleva musik, historia, politik och filosofi genom ord. En stund av eftertanke och...AHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHAHHHHHHHHHHHHHAHHHHHHHHHHHHHHHHHHH!!!!!!
Detta var inte vad jag sökte. Tre vrålande barn på biblioteket. Det var inte det att de lekte och pratade med varandra med kanske ett och annat utrop utan de jagade varandra, skrek och grinade under hela min vistelse på en plats där tystnad skall prägla atmosfären. Jag hade kunnat tåla lite lättsam lek utan att bli förbannad. Men det handlade mer om Godzilla, Katla och T-Rexen i Jurassic Park som bråkade om vem som skulle få den största biten färskt kött. Stilla och apatiska åskådare var deras mammor. De stod brevid och samtalade om ammning och hur jobbigt det är med såriga bröstvårtor. De hade en varsinn nyfödd som stod som mittpunkt för samtalet. Deras äldre barn fick rusa runt och skrika som schimpanser på Furuvik bäst de ville. Jag undrar om mammorna ens hörde sina äldre barn. Kanske lär man sig till slut att förtränga skrik i denna höga frekvens om man lever i det varje dag. Vad vet jag. Inte skulle jag bry mig om ungarna vrålade på ett café eller på en affär. Då kunde jag välja att gå därifrån till någon annan liknande miljö som kunde erbjuda samma sak. Så är inte fallet på ett bibliotek för det finns endast ett i stan och där ska det vara någolunda lugnt och framför allt tyst.
Jag gick förstås fram och sa med vänlig ton "Ursäkta. Men detta är ett bibliotek. Det finns folk som sitter här och pluggar till tentor eller försöker läsa en bra bok. Kan ni kontrollera barnen?"
Varpå mammorna stirrade på mig och sa "Men ska man inte kunna vara på ett bibliotek bara för att man har barn?"
"Jo, absolut" sa jag. "Men då kanske man ska lära barnen vad som gäller här. Att det ska vara lugnt och tyst på ett bibliotek och att man måste respektera andra människor." "Men herreguuuuud..." sa den ena morsan och himlade med ögonen till sina så förstående morsa-polare.
Här blev jag "the bad guy." Jättekonstigt tycker jag. Ska det vara så fruktansvärt svårt att förstå att alla inte älskar avgrundsvrål när man skall försöka plugga? Barnen får gärna vara på biblioteket tillsammans med mig. Om de håller käften rent ut sagt. Annars kan de leka i ett bollhav "in a galaxy far, far away" istället.
lördag 13 mars 2010
Humor, demokrati och socialism - arvet från familjen
Kanske blir detta mitt mest personliga blogginlägg men i skrivande stund känns detta absolut nödvändigt.
Min familj är ena riktiga galningar. Oftast på ett bra sätt. Jargongen på våra släktträffar har en röd tråd av humoristisk sarkasm som ibland kan luta åt ett lite väl vasst håll men så har det alltid varit vilket gör att man näst intill är avtrubbad. Vi kan driva varandra till totalt vansinne med alla inbördes skämt som bara vi förstår. Paketkrull, spindlar med huggtänder och urkukade klockor har fått ett ansikte i våra traderade skämt. Vi har fem levande generationer av stående humorinslag som aldrig lämnas utanför vår gemenskap.
Utöver humorn finns det någonting mer som har kommit att betyda väldigt mycket för mig - socialdemokratiska värden. Min familj är arbetare. Stolta sådana. Lika stolt som jag är över dem, lika stolt är de själva över sin yrkesposition i samhället. Sedan jag var liten har jag fått lära mig att det finns fler än jag i världen. Det finns människor som inte har familj, hem och hälsa. Människor som behöver en hjälpande hand för att återigen bli en del av samhället. Kanske kan denna människa vara du en dag.
Jag fick frivilligt lyssna till tal av Olof Palme när jag var liten. Mamma och pappa beundrade honom. Jag gillade det. Likaså gillade jag socialistpropagandan i Bamse och Robin Hood. Jag insåg tidigt att jag ville att alla skulle vara jämlikar både implicit och expicit oavsett klass, kön och etnicitet. Även om tiderna har förändras avsevärt sedan mina första stapplande steg in i den röda politiken finns den alltid där - Den empatiska tanken och viljan att alltid dela med sig.
Min mormor berättade för mig att hon sett "Halv åtta hos mig" på TV4. En vecka hade vinnaren i programmet bjudit ut alla deltagarna på restaurang för pengarna hann vann. Hans motiv var att utan dem hade han inte ens haft dessa tillgångar. Mormor tyckte det var så fint att se att det faktiskt finns sådana människor fortfarande. För henne, hennes mor och min mamma är samhällsförändringen från empati till egoism oerhört påträngande och tragisk. De får se hela världen förändras till en ostadig plats vars ekonomi är beroende av ett förgängligt kapital som lätt kan falla i lågkonjukturens turbulens. De får se hur mattan dras bort under behövande människors fötter för att gynna den starka individens valfrihet. De tycker det är så sorgligt att se solidariteten utrotas till förmån för profitbegär och djungellag. Begreppet solidaritet omnämns idag både som dammigt och konservativt. Nu skall vi alla på den vänstra sidan överge det, flyttstäda och bege oss mot mitten för att inte simma ur bild. Nu ska våra skattepengar inte gå till vård, skola, omsorg, infrastruktur och medborgarsäkerhet utan de skall betala pigor och tjänstefolk åt de som inte vill kännas vid sin egen skit. Fuck that. Jag vägrar flytta mig mot mitten. Jag tänker inte dyka ner i centerförruttnelsen och sakta smyga upp bakom Reinfeldt för att trycka min bröstkorg mot hans iskalla kropp. Jag är uppfostrad bättre än så. Tack Mamma.
...och nej. Jag är inte kommunist. Jag bespottar begreppets svartmålning och feltolkning av både motståndare och av Josef S men jag ställer mig ändå inte bakom det. Jag är bara röd. Röd som mitt eget blod.
Min familj är ena riktiga galningar. Oftast på ett bra sätt. Jargongen på våra släktträffar har en röd tråd av humoristisk sarkasm som ibland kan luta åt ett lite väl vasst håll men så har det alltid varit vilket gör att man näst intill är avtrubbad. Vi kan driva varandra till totalt vansinne med alla inbördes skämt som bara vi förstår. Paketkrull, spindlar med huggtänder och urkukade klockor har fått ett ansikte i våra traderade skämt. Vi har fem levande generationer av stående humorinslag som aldrig lämnas utanför vår gemenskap.
Utöver humorn finns det någonting mer som har kommit att betyda väldigt mycket för mig - socialdemokratiska värden. Min familj är arbetare. Stolta sådana. Lika stolt som jag är över dem, lika stolt är de själva över sin yrkesposition i samhället. Sedan jag var liten har jag fått lära mig att det finns fler än jag i världen. Det finns människor som inte har familj, hem och hälsa. Människor som behöver en hjälpande hand för att återigen bli en del av samhället. Kanske kan denna människa vara du en dag.
Jag fick frivilligt lyssna till tal av Olof Palme när jag var liten. Mamma och pappa beundrade honom. Jag gillade det. Likaså gillade jag socialistpropagandan i Bamse och Robin Hood. Jag insåg tidigt att jag ville att alla skulle vara jämlikar både implicit och expicit oavsett klass, kön och etnicitet. Även om tiderna har förändras avsevärt sedan mina första stapplande steg in i den röda politiken finns den alltid där - Den empatiska tanken och viljan att alltid dela med sig.
Min mormor berättade för mig att hon sett "Halv åtta hos mig" på TV4. En vecka hade vinnaren i programmet bjudit ut alla deltagarna på restaurang för pengarna hann vann. Hans motiv var att utan dem hade han inte ens haft dessa tillgångar. Mormor tyckte det var så fint att se att det faktiskt finns sådana människor fortfarande. För henne, hennes mor och min mamma är samhällsförändringen från empati till egoism oerhört påträngande och tragisk. De får se hela världen förändras till en ostadig plats vars ekonomi är beroende av ett förgängligt kapital som lätt kan falla i lågkonjukturens turbulens. De får se hur mattan dras bort under behövande människors fötter för att gynna den starka individens valfrihet. De tycker det är så sorgligt att se solidariteten utrotas till förmån för profitbegär och djungellag. Begreppet solidaritet omnämns idag både som dammigt och konservativt. Nu skall vi alla på den vänstra sidan överge det, flyttstäda och bege oss mot mitten för att inte simma ur bild. Nu ska våra skattepengar inte gå till vård, skola, omsorg, infrastruktur och medborgarsäkerhet utan de skall betala pigor och tjänstefolk åt de som inte vill kännas vid sin egen skit. Fuck that. Jag vägrar flytta mig mot mitten. Jag tänker inte dyka ner i centerförruttnelsen och sakta smyga upp bakom Reinfeldt för att trycka min bröstkorg mot hans iskalla kropp. Jag är uppfostrad bättre än så. Tack Mamma.
...och nej. Jag är inte kommunist. Jag bespottar begreppets svartmålning och feltolkning av både motståndare och av Josef S men jag ställer mig ändå inte bakom det. Jag är bara röd. Röd som mitt eget blod.
onsdag 10 mars 2010
Internationella särbehandlingsdagen
På den Internationella Kvinnodagen demostrerade kvinnor världen över. De demostrerade mot kvinnovåld, utanförskap, könsdiskriminering och för lika lön för lika arbete. På vissa platser i Sverige anordnades det föreläsningar och seminarier där jämställdhetsfrågan berördes. Denna dag skulle det satsas på kvinnor minsann. Därför kunde man till och med satsa lite på modevisningar och makramé bara för att förstärka det som kvinnor sysslar med (?). För kvinnor behöver en dag om året där vi får veta att det kämpas internationellt för att utrota könsdiskriminering. Vi behöver en dag där vi kan visa upp oss och våra fina makramésnören i tidningen. Vi vill ha en dag där vi kan ägna oss åt mode och andra kvinnosaker. En dag som kanske avslutas med tjejkväll där vi super oss fulla på rödvin och gratulerar oss själva för att "kvinnor kan!" Vi vill ha EN dag då det är jämställt mellan könen. EN dag då vi kan få blommor av eventuella livspartners eller av vänner. EN dag för att bli klappade medhårs. EN dag då den patriarkala samhällsordningen vår vila.
Detta är rent ut sagt förjävligt. Varför ska vi ha en speciell dag där kvinnor och kvinnorörelser äntligen uppmärksammas? Kvinnodagen och kanelbullens dag är ungefär lika fåniga tillägg i våra kalendrar. Detta innebär INTE att jag anser att det arbete som görs under denna dag är fånigt. Tvärtom. Men! Det ska ALLTID uppmärksammas då det bedrivs kamp för likvärdiga förhållanden mellan könen. Det ska ALLTID ges seminarier och konferenser där jämställdhetsfrågorna tas upp. Det ska också ALLTID demostreras mot ordningar som innebär negativ behandling bara därför att du är just kvinna. Det ska inte vara en speciell dag där kvinnor skall kunna säga ifrån och ta fighten mot den maskulina makthierarkin. Alla dagar är allas dagar. Särbehandling tack vare kön är fruktansvärt, så också med en speciell kvinnodag. "Varsågod. Nu får ni en dag. Är ni nöjda nu så vi kan styra samhället ifred?"
Jag inser att det en sådan här dag finns mer möjligheter och plats för kvinnor att säga ifrån i länder där kvinnan inte har samma utrymme som i Sverige. Det är det som är felet. Det ska inte ske sådana här saker bara en dag om året. Låt oss byta ut Internationella Kvinnodagen till Internationella dagen för jämställdhetsarbete istället. Detta ska inte innebära att det endast skall satsas på sådant arbete just denna dag utan här skall man istället se över året som gått och det arbete som utförts sedan dagen firades sist. Vi skall alltid upphöja jämställdheten mellan kvinnor och män. Inte bara en speciell dag.
Detta är rent ut sagt förjävligt. Varför ska vi ha en speciell dag där kvinnor och kvinnorörelser äntligen uppmärksammas? Kvinnodagen och kanelbullens dag är ungefär lika fåniga tillägg i våra kalendrar. Detta innebär INTE att jag anser att det arbete som görs under denna dag är fånigt. Tvärtom. Men! Det ska ALLTID uppmärksammas då det bedrivs kamp för likvärdiga förhållanden mellan könen. Det ska ALLTID ges seminarier och konferenser där jämställdhetsfrågorna tas upp. Det ska också ALLTID demostreras mot ordningar som innebär negativ behandling bara därför att du är just kvinna. Det ska inte vara en speciell dag där kvinnor skall kunna säga ifrån och ta fighten mot den maskulina makthierarkin. Alla dagar är allas dagar. Särbehandling tack vare kön är fruktansvärt, så också med en speciell kvinnodag. "Varsågod. Nu får ni en dag. Är ni nöjda nu så vi kan styra samhället ifred?"
Jag inser att det en sådan här dag finns mer möjligheter och plats för kvinnor att säga ifrån i länder där kvinnan inte har samma utrymme som i Sverige. Det är det som är felet. Det ska inte ske sådana här saker bara en dag om året. Låt oss byta ut Internationella Kvinnodagen till Internationella dagen för jämställdhetsarbete istället. Detta ska inte innebära att det endast skall satsas på sådant arbete just denna dag utan här skall man istället se över året som gått och det arbete som utförts sedan dagen firades sist. Vi skall alltid upphöja jämställdheten mellan kvinnor och män. Inte bara en speciell dag.
söndag 7 mars 2010
Det rödgröna högerspöket
Fredrik Almighty sade att Mona Sahlin nog hade fått valfeber när den rödgröna alliansen presenterade att inte heller de vill höja skatten vid en eventuell valseger. Hör och häpna: Jag håller med F. Reinfeldt.
Vad har hänt med vänsterblocket? Eller rättare sagt: Vad händer med politiken överhuvudtaget? De flesta partier samlas kring en grumlig mitthögerliberal ideologi där partiledarna guppar runt som matrester i gammalt flottigt diskvatten. Ingen talar längre om de människor som skall ta del i deras utformade samhälle som egentligen är ett gemensamt projekt. De flesta talar istället om siffror hämtade från diverse dokument och undersökningar. Ingen vågar tala om klass eller segregation skapat av skillnader mellan folkgrupper. Att förneka att Sverige fortfarande är ett klassamhälle är som att förneka folket på marken deras existens och vardag.
Skattefrågan har blivit ett känsligt ämne. I dagens individbaserade klimat tänker var och en på sin egen plånbok eller i bästa fall den närmaste familjen. Får Andersson, Pettersson, Lundström och jag mer pengar på kontot så spelar det ingen som helst roll vad som händer med vård, skola och omsorg. En etisk utgångspunkt i egoismen lyser som polstjärnan en klar natt. Vi är så förblindade av den där extra tusenlappen att vi i vår egocentriska idioti inte ens inser allvaret i att skattereducering innebär en rejäl försämring för de institutioner som skall finnas där den dagen vi blir sjuka, arbetslösa eller när våra barn behöver dagis eller skola. "Det händer väl inte mig."
Sedan 1990 har faktiskt över 200 000 jobb i den offentliga sektorn gått förlorade tack vare skattesänkningarna. Under den nuvarande regeringens mandatperiod har skattesänkningarna kostat staten närmare 100 miljarder kronor vilket direktpåverkar den offentliga sektorn så till den milda grad att den krympt likt en pitt i kallvatten.
Nyligen blev en mycket nära person till mig nekad vård av hennes dotter på grund av otillräckliga resurser. Hon blev till och med nekad vård TVÅ gånger i olika kommuner. Tredje gången hon sökte vård ringde hon bara och sa "Nu kommer vi in oavsett resurser!" När hennes 2 månader gamla dotter då undersöktes upptäcktes ett virus som satt sig på luftvägarna. Det lilla barnet kunde ha dött om hon blev nekad vård ännu en gång. Hade vi då haft en privatiserad vård hade inte ens min närståendes dotter varit i liv idag eftersom hon som föräldraledig med lägsta möjliga penning aldrig hade haft råd med intensivvård i närmare 7 dagar. I Mora avled Albin, 2 år efter att ha blivit nekad vård tack vare för lite resurser på akutmottagningen. Ingen hade tid nog att grundligt undersöka pojken tack vare underskott i personalen. Detta är en direkt följd av skattesänkningarna. Vad spelar det för roll om jag som ensam individ får 1000 spänn mer i kassan när samhällets medborgare blir slagen på käften av skattesänkarmonstret?
Därför är det så oerhört inställsamt och fjäskigt av vänsterblocket att inte våga ta fighten mot segregation, egoism och nyliberalt trams. Vakna Ohly, upp och hoppa Sahlin, vässa skärpan Språkrör och dra ut näsan ur pengajägarnas empatilösa ringmuskel. Höj skatten.
Vad har hänt med vänsterblocket? Eller rättare sagt: Vad händer med politiken överhuvudtaget? De flesta partier samlas kring en grumlig mitthögerliberal ideologi där partiledarna guppar runt som matrester i gammalt flottigt diskvatten. Ingen talar längre om de människor som skall ta del i deras utformade samhälle som egentligen är ett gemensamt projekt. De flesta talar istället om siffror hämtade från diverse dokument och undersökningar. Ingen vågar tala om klass eller segregation skapat av skillnader mellan folkgrupper. Att förneka att Sverige fortfarande är ett klassamhälle är som att förneka folket på marken deras existens och vardag.
Skattefrågan har blivit ett känsligt ämne. I dagens individbaserade klimat tänker var och en på sin egen plånbok eller i bästa fall den närmaste familjen. Får Andersson, Pettersson, Lundström och jag mer pengar på kontot så spelar det ingen som helst roll vad som händer med vård, skola och omsorg. En etisk utgångspunkt i egoismen lyser som polstjärnan en klar natt. Vi är så förblindade av den där extra tusenlappen att vi i vår egocentriska idioti inte ens inser allvaret i att skattereducering innebär en rejäl försämring för de institutioner som skall finnas där den dagen vi blir sjuka, arbetslösa eller när våra barn behöver dagis eller skola. "Det händer väl inte mig."
Sedan 1990 har faktiskt över 200 000 jobb i den offentliga sektorn gått förlorade tack vare skattesänkningarna. Under den nuvarande regeringens mandatperiod har skattesänkningarna kostat staten närmare 100 miljarder kronor vilket direktpåverkar den offentliga sektorn så till den milda grad att den krympt likt en pitt i kallvatten.
Nyligen blev en mycket nära person till mig nekad vård av hennes dotter på grund av otillräckliga resurser. Hon blev till och med nekad vård TVÅ gånger i olika kommuner. Tredje gången hon sökte vård ringde hon bara och sa "Nu kommer vi in oavsett resurser!" När hennes 2 månader gamla dotter då undersöktes upptäcktes ett virus som satt sig på luftvägarna. Det lilla barnet kunde ha dött om hon blev nekad vård ännu en gång. Hade vi då haft en privatiserad vård hade inte ens min närståendes dotter varit i liv idag eftersom hon som föräldraledig med lägsta möjliga penning aldrig hade haft råd med intensivvård i närmare 7 dagar. I Mora avled Albin, 2 år efter att ha blivit nekad vård tack vare för lite resurser på akutmottagningen. Ingen hade tid nog att grundligt undersöka pojken tack vare underskott i personalen. Detta är en direkt följd av skattesänkningarna. Vad spelar det för roll om jag som ensam individ får 1000 spänn mer i kassan när samhällets medborgare blir slagen på käften av skattesänkarmonstret?
Därför är det så oerhört inställsamt och fjäskigt av vänsterblocket att inte våga ta fighten mot segregation, egoism och nyliberalt trams. Vakna Ohly, upp och hoppa Sahlin, vässa skärpan Språkrör och dra ut näsan ur pengajägarnas empatilösa ringmuskel. Höj skatten.
fredag 5 mars 2010
Carl XVI Gustavo - Bye Bye´o
Maria Abrahamsson (M) var den enda borgerliga riksdagskandidaten i gårdagens "Debatt" på SVT som berörde kungafjäsket i svensk media. Hennes ensamma position som blåsmurf kan förvisso kritiseras eftersom det ger en något onyanserad bild av debatten, men hur som helst så uttalade hon sig om att svenska folket tycker att det är en fest med Kungahuset.
Tycker svenska folket verkligen det? Vill vi betala för ett bröllop vi inte är inbjudna till där folk vi inte känner skall gifta sig? Vill vi betala Prinsessornas räkningar på "White Room"? Ska det dras in pengar från Svenska Kyrkans arbete i utlandet för att rusta upp Storkyrkan så den duger åt känsliga Kungaögon och instabila nasala skiljeväggar?
Det tjatas ständigt om Kunghusets viktiga roll i PR-arbetet för Sverige. Kungen kan göra reklam för volvobilar han. Madeleine kan ibland visa upp sig i diverse viktiga sammanhang för att sätta Sverige på kartan, till exempel visa upp sig i St. Tropez på lyxyachten som svenskarna betalat för. Viktoria kan till och med åka världen runt för att närvara vid någon form av räddningsarbete. Missförstå mig inte. Det är klart att deras arbete är viktigt i många fall men det finns många personer som genomför precis samma arbete om inte mer, utan att uppmärksammas eller överbetalas. Exempel på detta kan vara "Läkare utan Gränser", "Unicef" och varför inte "The Hives"? "Totala kostnaden i den svenska statsbudgeten är för Kungliga hov- och slottsstaten är ett ramanslag på 109 530 KKr. (2008) Varav ca 50 miljoner då går till Hovstaterna som så kallat apanage, resterande del ca 60 miljoner går till slottsstaten." säger fakta. Vissa hävdar att apanaget är för lågt för att Kungahuset skall kunna vara riktigt representativ när det gäller arbete vid exempelvis katastrofhändelser. Är då Kungahusets arbete tillräckligt för att förtjäna så hög offentlig lön? I´m thinking...NO. Även om denna jättekoncern drar in rejält med resurser som pumpas tillbaka in i statskassan så är det bara trams med denna offentliga tjänst som kungahuset utgör. Hur representativt är Kungahuset utanför Sverige? Finns det kanske till och med personer och företag som är mer representativa för Sverige än ers Kungliga Högheter? Skulle VOLVO sälja mindre bilar utan Kungen på huven? Kungahuset AB känns som en lösning. Kungahuset är en av få institutioner som jag anser skall privatiseras om det ens skall forsätta att existera. De klarar sig nog i decennier på alla rikedomar som Drottningholm innehåller.
Inte ska vi ha monarki som statsskick år 2010 där man ärver titeln som statschef istället för att den röstas fram av folket. Det är rent odemokratiskt även om Kungen själv inte har någon verklig makt. Sverige är en av de äldsta monarkierna i världen och har haft en konung sedan förhistorisk tid. Kanske är det dags att ändra på det nu. Eller åtminstone genomföra ännu en folkomröstning i frågan. Monarki är pinsamt även om jag inte har någonting emot Kungen personligen. Han verkar ha en rätt så skön och avslappnad inställning till uppgiften. Kanske skulle han bara bli lycklig av en tronbefrielse.
Tycker svenska folket verkligen det? Vill vi betala för ett bröllop vi inte är inbjudna till där folk vi inte känner skall gifta sig? Vill vi betala Prinsessornas räkningar på "White Room"? Ska det dras in pengar från Svenska Kyrkans arbete i utlandet för att rusta upp Storkyrkan så den duger åt känsliga Kungaögon och instabila nasala skiljeväggar?
Det tjatas ständigt om Kunghusets viktiga roll i PR-arbetet för Sverige. Kungen kan göra reklam för volvobilar han. Madeleine kan ibland visa upp sig i diverse viktiga sammanhang för att sätta Sverige på kartan, till exempel visa upp sig i St. Tropez på lyxyachten som svenskarna betalat för. Viktoria kan till och med åka världen runt för att närvara vid någon form av räddningsarbete. Missförstå mig inte. Det är klart att deras arbete är viktigt i många fall men det finns många personer som genomför precis samma arbete om inte mer, utan att uppmärksammas eller överbetalas. Exempel på detta kan vara "Läkare utan Gränser", "Unicef" och varför inte "The Hives"? "Totala kostnaden i den svenska statsbudgeten är för Kungliga hov- och slottsstaten är ett ramanslag på 109 530 KKr. (2008) Varav ca 50 miljoner då går till Hovstaterna som så kallat apanage, resterande del ca 60 miljoner går till slottsstaten." säger fakta. Vissa hävdar att apanaget är för lågt för att Kungahuset skall kunna vara riktigt representativ när det gäller arbete vid exempelvis katastrofhändelser. Är då Kungahusets arbete tillräckligt för att förtjäna så hög offentlig lön? I´m thinking...NO. Även om denna jättekoncern drar in rejält med resurser som pumpas tillbaka in i statskassan så är det bara trams med denna offentliga tjänst som kungahuset utgör. Hur representativt är Kungahuset utanför Sverige? Finns det kanske till och med personer och företag som är mer representativa för Sverige än ers Kungliga Högheter? Skulle VOLVO sälja mindre bilar utan Kungen på huven? Kungahuset AB känns som en lösning. Kungahuset är en av få institutioner som jag anser skall privatiseras om det ens skall forsätta att existera. De klarar sig nog i decennier på alla rikedomar som Drottningholm innehåller.
Inte ska vi ha monarki som statsskick år 2010 där man ärver titeln som statschef istället för att den röstas fram av folket. Det är rent odemokratiskt även om Kungen själv inte har någon verklig makt. Sverige är en av de äldsta monarkierna i världen och har haft en konung sedan förhistorisk tid. Kanske är det dags att ändra på det nu. Eller åtminstone genomföra ännu en folkomröstning i frågan. Monarki är pinsamt även om jag inte har någonting emot Kungen personligen. Han verkar ha en rätt så skön och avslappnad inställning till uppgiften. Kanske skulle han bara bli lycklig av en tronbefrielse.
onsdag 3 mars 2010
Kulturell globalisering krossar mångfalden
Runt tiden då åttiotal blev nittiotal släppte man in kommersiella kanaler på den svenska TV-marknaden. Det sades att det skulle skapa mer kulturell mångfald och att tittarna skulle få mer att välja på i tablåerna. Ungefär 20 år senare står vi här med facit i hand. Hur blev det? Erbjuder man mångfald i de reklamfinansierade kanalerna? Det är mycket enkelt att kategorisera utbudet. Amerikanska dramaserier toppar listan tätt uppföljd av Amerikanska komediserier och Amerikanska kriminalserier. Har man "tur" kan man någonstans hitta en svensk realityserie med sådant viktigt innehåll som förätna människor eller andra genomtänkta individer som spenderar mer än lönen för att kunna upprätthålla de materialistiska värdena i livet. Ibland visas det också mys-TV där folk skall hitta kärleken genom tvång eller dansa med kändisar. Det spelar inte så stor roll vilken dag i veckan det handlar om. Utbudet förändras inte mer än att det på helgen kanske kan visas en långfilm också. Helst Amerikansk. Det har blivit så att globaliseringen även har påverkat vår kultur. Allt eftersom världen krymper genom sammanslutningar som skapar världsordning genom bisarra härskartekniker som implicit även gäller kulturyttringar. Inte är det konstigt att Sverige apar efter USA i just sådana yttringar när vår regering helst av allt vill hålla sig väl med storebror. Fredrik Reinfeldt uttryckte till och med att "Bush är jovialisk" vilket är rent och skärt fjäsk. Vad han tycker om den nuvarande presidenten vet jag inte men sällan skulle han kritisera Paradiset. Det gynnar USA ekonomiskt att både i smyg och genom krig applicera deras egna kultur på andra eftersom en gemensam ideologi, en gemensam religion och ett gemensamt kulturellt klimat underlättar för den fria internationella marknaden. Konsumenter blir producenter. I denna cirkelformade figur blir det förhållandevis enkelt att se vilket som är av marknadsvärde rent kulturellt. Det som är inne. Det som är normbärande. Det som får folk må bra i sin lilla bubbla. Den fria kommersiella marknaden har totalkrossat mångfalden och skapat en fördummningskultur där vi retar upp oss på saker som "Bonden Stefan valde fel tjej ju! Han skulle ju ha valt den andra. Åh vad dum han är. Dumma, dumma Stefan!" Eller "Fy vilken ful klänning whateverhernameis hade i melodifestivalen! Asså, hur kunde hon visa sig i TV med den?"
Jag förespråkar inte att människor måste ägna sig åt samhällskritik och intellektuella aktiviteter dygnet runt. Vem orkar det? Jag önskar bara att vi någongång kunde kräva mer av det kommersiella utbudet som idag behandlar oss som imbeciller. Kanske behöver vi någongång titta upp från Tacotallriken och Let´s Dance för att se oss själva som tänkande varelser i ett samhälle som är ett gemensamt projekt av dess invånare. Inte av de kommersiella krafterna.
Jag förespråkar inte att människor måste ägna sig åt samhällskritik och intellektuella aktiviteter dygnet runt. Vem orkar det? Jag önskar bara att vi någongång kunde kräva mer av det kommersiella utbudet som idag behandlar oss som imbeciller. Kanske behöver vi någongång titta upp från Tacotallriken och Let´s Dance för att se oss själva som tänkande varelser i ett samhälle som är ett gemensamt projekt av dess invånare. Inte av de kommersiella krafterna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)