Kanske blir detta mitt mest personliga blogginlägg men i skrivande stund känns detta absolut nödvändigt.
Min familj är ena riktiga galningar. Oftast på ett bra sätt. Jargongen på våra släktträffar har en röd tråd av humoristisk sarkasm som ibland kan luta åt ett lite väl vasst håll men så har det alltid varit vilket gör att man näst intill är avtrubbad. Vi kan driva varandra till totalt vansinne med alla inbördes skämt som bara vi förstår. Paketkrull, spindlar med huggtänder och urkukade klockor har fått ett ansikte i våra traderade skämt. Vi har fem levande generationer av stående humorinslag som aldrig lämnas utanför vår gemenskap.
Utöver humorn finns det någonting mer som har kommit att betyda väldigt mycket för mig - socialdemokratiska värden. Min familj är arbetare. Stolta sådana. Lika stolt som jag är över dem, lika stolt är de själva över sin yrkesposition i samhället. Sedan jag var liten har jag fått lära mig att det finns fler än jag i världen. Det finns människor som inte har familj, hem och hälsa. Människor som behöver en hjälpande hand för att återigen bli en del av samhället. Kanske kan denna människa vara du en dag.
Jag fick frivilligt lyssna till tal av Olof Palme när jag var liten. Mamma och pappa beundrade honom. Jag gillade det. Likaså gillade jag socialistpropagandan i Bamse och Robin Hood. Jag insåg tidigt att jag ville att alla skulle vara jämlikar både implicit och expicit oavsett klass, kön och etnicitet. Även om tiderna har förändras avsevärt sedan mina första stapplande steg in i den röda politiken finns den alltid där - Den empatiska tanken och viljan att alltid dela med sig.
Min mormor berättade för mig att hon sett "Halv åtta hos mig" på TV4. En vecka hade vinnaren i programmet bjudit ut alla deltagarna på restaurang för pengarna hann vann. Hans motiv var att utan dem hade han inte ens haft dessa tillgångar. Mormor tyckte det var så fint att se att det faktiskt finns sådana människor fortfarande. För henne, hennes mor och min mamma är samhällsförändringen från empati till egoism oerhört påträngande och tragisk. De får se hela världen förändras till en ostadig plats vars ekonomi är beroende av ett förgängligt kapital som lätt kan falla i lågkonjukturens turbulens. De får se hur mattan dras bort under behövande människors fötter för att gynna den starka individens valfrihet. De tycker det är så sorgligt att se solidariteten utrotas till förmån för profitbegär och djungellag. Begreppet solidaritet omnämns idag både som dammigt och konservativt. Nu skall vi alla på den vänstra sidan överge det, flyttstäda och bege oss mot mitten för att inte simma ur bild. Nu ska våra skattepengar inte gå till vård, skola, omsorg, infrastruktur och medborgarsäkerhet utan de skall betala pigor och tjänstefolk åt de som inte vill kännas vid sin egen skit. Fuck that. Jag vägrar flytta mig mot mitten. Jag tänker inte dyka ner i centerförruttnelsen och sakta smyga upp bakom Reinfeldt för att trycka min bröstkorg mot hans iskalla kropp. Jag är uppfostrad bättre än så. Tack Mamma.
...och nej. Jag är inte kommunist. Jag bespottar begreppets svartmålning och feltolkning av både motståndare och av Josef S men jag ställer mig ändå inte bakom det. Jag är bara röd. Röd som mitt eget blod.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar