fredag 29 oktober 2010

Mina begränsningar som kvinna


Folk fortsätter att ifrågasätta min ståndpunkt som feministisk aktivist. Varför den ståndpunkten ens existerar i ett sådant "jämlikt" land som Sverige. Jo. Så frågar de faktiskt. Konstigt nog. Kanske har de inte tittat på samhället utanför sitt eget hus. Eller sin egen kropp.

Vi har ju politisk jämlikhet mellan könen. Det ska väl räcka? Absolut inte. Jag vill ställa sexism jämte rasism i jämlikhetsdebatten. När någon förtrycks, marginaliseras eller begränsas utifrån medfödd grupptillhörighet, såsom klass, kön eller etnicitet, är det odemokratiskt och ovärdigt att deras liv ska styras av detta. Därför är jag feminist, anitrasist och klasskämpe. För demokrati och allas lika värde oavsett ursprung. Om man inte ställer sig bakom den moderna feminismens principer, ställer man sig inte heller bakom grundläggande demokratiska principer.

Jag minns första gången jag insåg min begränsning i mitt framtida liv, tack vare mitt kön. Jag ville tidigt bli professor i musik eller författare. En period ville jag också bli friskvårdsterapeut. För det ville pappa.

Jag fick höra att de högre akademiska titlarna, var anpassade för män. De krävde hårt arbete och dynamiska arbetsförhållanden. Det passade inte en kvinna eftersom jag var ämnad att bli hustru och moder. Självständiga yrken, som författare, var heller ingenting för kvinnor. Jag fick också höra att min ifrågasättande sida och mitt sätt att "lägga sig i samtal", inte ansågs vara passande för en kvinna. "En kvinna som bara gormar och härjar, vill ingen man ha." Så sade man till mig. Som samhällsintresserad kvinna, med tillräckligt mycket stake för att utmana männen i deras beslatagna sfärer, var jag ensam. Oattraktiv. Okvinnlig. Jag blev tidigt ett odjur. Jag grät över mitt kön. Förbannade det. Avskydde det. Jag ville skära sönder det. Skjuta kulor genom min livmoder. Kapa mina bröst. Jag ville vara man eftersom jag genom det skulle få möjlighet att uppnå mina drömmar. Jag var dömd att misslyckas. Så kände jag. Mitt kvinnliga kön skulle bestämma mitt livsöde, och det var ett öde jag inte kunde kännas vid.

Hur jag bemöts och behandlas socialt, är min största begränsning som kvinna. Jag släpps inte in i samtal om politik eller rock, vilka är mina största intressen. Jag har ingen som helst tillgång till tekniska prylar i mitt hem. Jag tillåts inte heller bestämma över min egen kropp. Gör jag det, blir jag genast manhaftig. Utöver det, förväntas jag jaga bekräftelser från män. Om ingen man älskar mig, hur kan jag då älska mig själv? Iscensätter jag någon form av visuella uttryck som inte uppskattas av den generella könsordningen, blir jag en otäck avvikare. Hamnar jag i obekväma diskussioner där min man deltar, frågar folk "Men vad sa M då?" Hur jag upplevde situationen, frågar bara mina medsystrar.

Begränsningen rör också mina fria val att själv skapa mitt eget liv. Jag är inte fri i strukturen. Jag beräknas vara en normslav. Följer jag inte de sociala konventionerna, är jag läskig och "konstig". Det finns bara en viss rörlighet inom normerna. Avviker man för mycket, blir man förkastad. Man blir inte inbjuden till sociala tillställningar. Man kontaktas inte av bekanta. Man blir cirkusmonsteret som andra vill undvika. Obekväna feministen. Obekväma demokraten?

När man tittar på individnivå, i detta fall min egen, blir man som kvinna begränsad i det vardagliga livet. Man blir dömd till ytlighet och passivitet. Inredning och mode. Skor och klänningar. Smink och mat. Aldrig större perspektiv än plussizemode. Inkräktar man på områden som patrilinjära mönster utsätt till "manliga", är man inte en värdig Kvinna. Jag ska vara den vårdande. Den uppassande. Slavinnan som får dig att må bra när du är sjuk. Hon som baddar din svettiga och salta panna. Hon som gör allt för dig även om du inte gör ett skit för henne. Hon som ändrar mycket av det hon vill vara för att passa in i det som önskas av henne.

Jag andas under en osynlig burqa.

Hon som ger upp sina innersta önskningar för andra, bara för att följa reglerna. Om inte, förpassas hon i avvikarnas fängelse. Detta avskyvärda hål av mörker och kyla. En plats där man bör känna skam. Skam för att inte vara värdig en plats i synligheten. Skam för att inte någon man vill definiera henne. Skam för att hon inte intresserar sig för det som tilldelats henne. En plats för sorg. Sorg över att inte ens få chansen att ta del i samhället.

Idag blev det negativt. Jag skyller på patriarkatet. Och alkoholen. Men mest uppgivenheten jag känner inför framtiden tack vare mina begränsningar. Jag vill bara leva. Jämlikt.

torsdag 28 oktober 2010

Dålig koll på anatomin


Jag har gjort en helt oventenskaplig undersökning. Den baseras mest på samtal och frågor jag ställt till min omgivning. Undersökningen berör den kvinnliga anatomin. Resultaten är mycket nedslående. Kvinnor har ingen koll på sin egen anatomi. Men främst är det mäns hjärnor som uppvisar ett susande ljud när man frågar dem om befruktingen och det kvinnliga könsorganets mekanismer.

Hur går en befruktning till?
"Det är ju när spermien tränger in i ägget."
Har ägget ingen del i befruktingen?
"Nja...det ligger ju mest där och väntar."
I väntan på...vadå?

Så går det ju förstås inte till. Synen på det passiva ägget övergav biologerna i början på 40-talet. Ägget har visat sig vara lika aktivt som spermierna, ibland till och med överrörligt i förhållande till de manliga simmarna. Befruktingen är inte en händelse där den aktiva spermien tränger in i det passiva ägget. Det ska istället ses som ett möte mellan spermie och ägg. Ägget tar emot spermien. Det har förberett sig. Det har vandrat från äggledaren, gjort sitt hölje tillgängligt och går därefter spermien till mötes vid ägglossningens mest fertila fas. Ägget är därmed aktivt. Det ligger inte och väntar. Det välkomnar aktivt spermien med öppna armar. Någon brutal inträngning, är det inte frågan om. Det är ett skapande möte.

Det verkar som om de människor jag frågat, inte vill se det så. De vill se mannens inträngande som det allra viktigaste. Inträngande i skötet. Inträngande små väpnade spermier sliter och hugger sig in i det kvinnliga ägget, som bara väntar på att få bli frälst av den maskulina kraften. Denna massvillfarelse måste förstås botas, efttersom den är en följd av det felaktiga sociala och filosofiska paradigmet rörande den passiva kvinnligheten och den aktiva manligheten.

Hur lång tid tar det generellt för kvinnans sköte att bli vått och halt, från det att de sexuella aktiviteterna börjar och hennes hjärna reagerar på dem?
"Typ några minuter..."
Tar det alltså lika lång tid för kvinnan att bli våt, som det tar för mannen att få erektion?
"Nja...lite längre kanske. Typ fem minuter."

Generellt har ett samlag en genomsnittstid på ungefär 15 minuter inklusive förspel. Generellt tar det mellan 15-17 minuter för det kvinnliga könsorganet att reagera på hjärnans sexuella tillstånd. Tittar vi lite extra på detta kan vi se att kvinnans könsorgan alltså har blivit redo när samlaget är slut, eller 2 minuter efter avslutandet. Hon har alltså i dessa fall blivit penetrerad utan att kroppen har varit redo, även om hjärnan har varit det.

"Man kan ju använda saliv också..."
Eller så kan man vänta med penetreringen tills dess att kvinnan är good to go. Kan inte mannen i fråga lägga band på sig så länge, kanske han bör gå i samlagskurs. Kvinnas bekvämlighet eller njutning sätts inte direkt i första rummet. En välkänd Paradise Hotel-deltagare/riksmongo skrev för ett tag sedan i hennes blogg att man kunde använda bedövningssalva vid analsex om man tyckte att det gjorde ont. För att kunna ställa upp och göra det skönt för killen. Note to self: Gör ingenting som gör ont!

Kanske saknar den här personen både självkänsla och självrespekt. Förmodligen är även hon fast i gällande norm och det visar på ett tydligt ställningstagande; Mannen först - kvinnan sedan. Om det finns tid. Eller ork.

Foreplay - for your pleasure.

tisdag 26 oktober 2010

Jag - en kropp?


Moder jord. Denna enorma moderskraft. Källan till allt liv. Hon som har den bördiga jorden i sitt sköte. Hon som har den fuktiga myllan som skall bära frukt. Hon har jorden där mänskligheten ska så sina frön. Hennes Kött ska plöjas av vassa plogar. Det ska plöjas upp av fallosens hårdhet. Hennes kropp ska vara sädens varma famn. Hennes sköte vaktar avkomman. Hon föder fram den ur marken. Mannen ser stolt sina planterade frön slå rot och växa. Moder jord har gjort sitt jobb. Då är hon värdefull. En jordlott utan växtlighet har inget värde. Ingen vill köpa den. Ingen vill äga den. Ingen vill vara nära den. En åkerjord utan förmåga att frambringa knoppar, är värdelös.

Åh, detta varma sköte. Det kan frambringa liv som har planterats. Det kan skänka njutning. Det är fängslande och fascinerande. Det är åtråvärt men samtidigt skrämmande. Det kan få dig beroende. Det kan få dig att släppa all kontroll. Men åh, denna njutning. Denna passionerade eld. Denna längtan efter kroppens hetta. Skötet är älskat. Det är högt värderat. Högre värderat än någonting annat som innefattas i det mysterium som är Kvinnan.

Ja...bilden ovan är en mycket pricksäker gestaltning av kvinnans värde. En kropp utan huvud. Hon ska inte tänka. Inte heller tala. Hon ska ge sig själv åt andra än sig själv. Kroppen representerar Kvinnan och vice versa. Det är i den hennes existens ligger. Hon är Köttet. Köttet som kan förleda mannen till kroppsliga aktiviteter. Hon kan få även honom att vara slav under sin kropp. Därför är kvinnans Kropp både älskad och hatad. Framför allt är hennes Kropp inte hennes egen.

Kvinnors kroppar bedöms både av kvinnor och män. Det är i Kroppen som Kvinnan finner sin existens. Framhålls inte kroppen, försvinner hennes värde avsevärt. Det kvinnliga intellektet är till ingen nytta. Det kan varken frambringa liv eller sexuell njutning för andra. Det kan ju bara frambringa ett värde för det ägande subjektet och ett sådant, är inte Kvinnan. När Kvinnan är gravid, har hennes kropp uppnått det högsta värdet som objekt. Därför är hennes Kropp också då allas egendom. Därför är det mycket vanligt att gravida kvinnor råkar ut för att okända människor rör vid deras magar. Sådant beteende äcklar mig.

Senast idag bedömdes min kropp av fyra män i en bil. De tutade, visslade och ropade. De visste ingenting om mig. Människan. De visste dock vad de tyckte om min Kropp. Var den duglig? Tydligen. Men när de ignorerades, när jag visade att jag inte gick med på min kroppsliga värdering, bytte männen ställning och kallade mig för "Hora". Mitt totala avståndstagande till deras objektifiering av min kropp, gjorde dem så osäkra att de var tvungna att gå till attack. De ville krossa min kropp och därmed mig som människa. För de ansåg, att jag inte var mer än en kropp. Är min kropp nedvärderad, är också Jaget nedvärderat. Jag är underkastad i och med min kropps totala ickevärde. Utan Kroppen är jag ett intet.

Min kropp är främst till för mig. För min sexuella njutning. För att kunna verkställa mina mål och ambitioner. För att kunna bära mig dit jag själv väljer att gå. Min Kropp är inte hela mitt Jag och mitt värde sitter inte i min Kropp. Min kropp är också mer än Köttet. Min kropp är en idé om kroppsligheten i vilken både själ, intellekt och förmågor ingår. Mitt Vara är inte min kropp, ej heller mitt kött. Det är också mer än idén om kroppsligheten. Jag existerar utan Kroppens funktioner och värden. Jag Är för att jag själv bestämmer mig för ett Vara. Min kropp har inte sitt värde i att ge mannen orgasm eller en avkomma. Ej heller ligger mitt värde som människa i mina kroppsliga funktioner.

My body is mine. My own. My precious.

måndag 25 oktober 2010

Bilder från livet III

Vilken tur att vi har Marknaden. Kapitalismens främste krigare. Den kan berätta för oss hur vi ska vara. Den kan också berätta för oss hur vi INTE ska vara. Bryter vi det, blir vi utfrysta. På ICA Maxi kan man köpa massor av trevliga filmer till flickor där de får lära sig hur man ska vara om man föds med en vagina. Då ska man vara passiv och framför allt vacker. Det är målet. Villfarelsen att vi alla har friheten och möjligheten att skapa vårt eget liv, ska tvättas bort fort som fan. IN I LEDET, OTÄCKA FEMININA KRAFT!









När barnen är små kan de absolut behöva sin egen könsmarginaliserande plånbok. Flickorna får en med princessor på, som självklart också är smala, vackra och storögda. Pojkarna får en svart med en häftig bil. Pojkar ska hålla på med bilar. Och maskiner. Allt som är mekaniskt och hårt. Helst ska de också bete sig så i sängen när de blir äldre.









Nu har det kommit ut en ny bok som handlar om trädgårdsskötsel. Men den här gången är det trädgårdsskötsel för kvinnor. Man understryker målgruppen genom att påpeka att det gäller trädgårdsarbete som man inte blir lortig under naglarna av. För det vill ingen kvinna. Om man är lortig under naglarna, eller skiter i vilket, är man då man?











Ingenting marknadsför Rock N Roll så bra som en objektifierad kvinna. Där sitter hon och väntar på att få bli penetrerad av både musik och av män. Kroppen ska genomborras. En kropp som inte ens är hennes. En kropp som är allas. En kropp som hör till allemansrätten. En varelse vars värde definieras i Köttet. Av män och vad de kan använda det till. Älskarinna. Eller moder.











Så här benig tycker Gina Tricot att man ska vara för att få köpa dessa jeans. Skyltdockan hade storlek 26. Den största stoleken de hade på dessa byxor var 38. Var man för fet för det, fick man köpa mammajeans.




(Klickar man på bilderna blir de större)






Kampen fortsätter. Snart kommer en hel del gästande feminister blogga för mig. Ser med spänning fram emot Sofia Nilssons inlägg om religionen "Systerskapet", där hon vänder på världsreligionernas uppfattning om manligt och kvinnligt. Vad tycker männen om att gå i huvudduk? Vad tycker de om att stå för det köttsliga och det irrationella? Vad tycker de om att ständigt vara kvinnans underordnade, tack vare att de är födda med en penis istället för en vagina?

Hoppas också på konstvetaren Mats Naxe, historieläraren Magnus Österberg, Dramapedagogen och teatervetaren Tina Ranerfors-Naxe och filmskaparen Maria Maya Lignell.

torsdag 21 oktober 2010

Skitmusik som försäljningsknep



UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ

Piiiiip-plopp-plopp-plopp-plopp-plopp-plopp!Piiiiip-plopp-plopp-plopp-plopp-plopp-plopp!Piiiiip-plopp-plopp-plopp-plopp-plopp-plopp!Piiiiip-plopp-plopp-plopp-plopp-plopp-plopp!Piiiiip-plopp-plopp-plopp-plopp-plopp-plopp!Piiiiip-plopp-plopp-plopp-plopp-plopp-plopp!Piiiiip-plopp-plopp-plopp-plopp-plopp-plopp!

Japp. Så låter det faktiskt inne på Gina Tricot i Falun. Igår var jag där för att inhandla ett par jeans. Även jag måste ju ha kläder på mig, även om jag fullständigt AVSKYR att "shoppa loss", som Übermodekonsumenterna kallar det. Så fort de elektriska dörrarna släppte in mig i den temperaturmässigt gemytliga miljön, ville jag lägga mig ner på golvet och skrika som ett trotsåldersbarn.

Detta hysteriska jävla oljud skar in i mina hörselgångar som om ljudvågorna hade varit slagborrar. Det bultade och det bankade. Volymen var bortom all sans och reson, vilket gjorde att det hela gick från avskyvärt till den djupaste form av självspäkelse i ett lavafyllt hål. Detta handlar inte om musiksmak, det handlar om tortyr.

Det är inte discomusik vi talar om. Inte heller sansade former av techno. Detta är någonting annat. "Musik" skapade av maskiner. Det låter som om skaparen tagit fram en dator med olika tangentbordskommandon för oljud, och sedan smattrat hysteriskt på alla möjliga bokstäver och siffror. Då och då har skaparen också lagt in en röst som med en iskall söndereffektiserad ton säger typ "Dance". I själva verket säger rösten - "KÖP!"

Det finns mängder av psykologistudier som lyfter fram stressmusikens påverkan på konsumenter i exempelvis en klädbutik. Om musiken bygger på 120 bpm, blir vi automatiskt uppe i varv. Vi springer runt som råttor i butiken och rafsar åt oss det mesta. Impulsköper. Vi provar inte ens. Vi bara köper. Vi vill skynda oss. IN! UT!
På så sätt ökar förstås vinsten för säljföretaget. Destå fler impulsköp och fler kunder som springer in och ut, ökar profiten. Är det inte gulligt och utvecklande för oss som mänskliga varelser så säg?

Jag frågade kassören om detta.
- Hur står ni ut att arbeta i detta oljud?
- Ja...men vissa gillar ju musiken också.
- Det tror jag säkert att de gör. Men volymen och stressnivån då?
- Ja...jag tror att man blir avtrubbad efter ett tag.

Det var hon som sa det.

Jag gråter för mänskligheten.

tisdag 19 oktober 2010

Genusperspektiv finns i kursplanerna!



Hör upp alla lärare! Arbetar ni med genus i er undervisning? Visste ni att ni begår tjänstefel om ni inte gör det? Att ert "sätt att tolka kursplanen", där ni blundar för genusperspektivet, kan medverka till kvinnors, OCH MÄNS, marginalisering utifrån stereotypa könsroller?

Hör upp alla föräldrar! Visste ni att arbete med genus ingår i läroplanerna från förskolan upp till eftergymnasial nivå? Har ni koll på hur era barn bemöts ur detta perspektiv? Ni har rätt att kräva arbete med genus från skolans håll. Hör efter hur man arbetar med genus på era barns skolor.

Låt oss nu titta på några riktlinjer och kursplaner från den svenska utbildningsfaktorn.

Ur läroplanen för gymnasieskolan
"Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden som skolan ska gestalta och förmedla.
I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition (Detta ska bort!!!) och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande (...)Skolan ska främja förståelse för andra människor och förmåga till inlevelse. Ingen ska i skolan utsättas för diskriminering på grund av kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning eller funktionshinder eller för annan kränkande behandling (...)Skolan ska aktivt och medvetet främja kvinnors och mäns lika rätt och möjligheter. Eleverna ska uppmuntras att utveckla sina intressen utan fördomar om vad som är kvinnligt och manligt."

Kursplan för IDHF1201 - Idrott och hälsa - Skolverket
"...kan bedrivas tillsammans och på lika villkor för att öka förutsättningarna för jämställdhet. Idrott och fysiska aktiviteter behandlas även ur ett genusperspektiv. Ämnet ger erfarenhet av samarbete och därmed möjlighet att stärka gemenskapen mellan ungdomar i ett mångkulturellt samhälle."

Kursplan för SHF1201 - Samhällskunskap - Skolverket
"...som medborgare i vårt samhälle har, och ha kunskaper om samhällsfrågor och kunna diskutera och framföra ställningstaganden i samhällsfrågor ur t.ex. genusperspektiv, miljömässiga och etniska perspektiv."

Ur Läroplan för förskolan Lpfö 98
"Inget barn skall i förskolan utsättas
för diskriminering på grund av kön, etnisk tillhörighet, religion eller
annan trosuppfattning, sexuell läggning hos någon anhörig eller funktionshinder
eller för annan kränkande behandling (...) Alla som verkar i förskolan skall hävda de grundläggande värden som anges i denna läroplan och klart ta avstånd från det som strider mot dessa värden. Vuxnas sätt att bemöta flickor och pojkar liksom de krav och förväntningar som ställs på dem bidrar till att forma flickors och pojkars
uppfattning om vad som är kvinnligt och manligt. Förskolan skall motverka
traditionella könsmönster och könsroller. Flickor och pojkar skall i förskolan ha samma möjligheter att pröva och utveckla förmågor och intressen utan begränsningar utifrån stereotypa könsroller."

I rest my case.

fredag 15 oktober 2010

Fruktansvärda jävla prinsessmode


Jag går för bi ett skyltfönster på stan. Jag ser två lådor som det står "Mina teckningar" på. Den ena är blå med en bil på. Den andra är rosa med en PRINSESSKRONA på. Människor köper dessa lådor åt sina barn och säger därmed: "Pojkar ska vara aktiva och hålla på med maskiner och flickor ska sitta på en rosa sidenkudde och vänta på sin prins." Snälla, sluta! SLUTA INNAN JAG BLIR TOKIG!

Prinsessmodet är ett hot mot jämlikheten. Det är ett hot mot den lilla flickans frigörelse från passivitet och skönhetsnorm. Alla prinsessor i sagor och på bilder, är vackra. Oftast är de också smala. Ännu oftare sitter de, eller eventuellt ligger, och väntar på en prins som ska rädda dem från stillheten i slottet. Och alla dessa mjuka och veka färger och former påverkar den lilla flickan till att endast bekymra sig om att vara söt. Söt frisyr. Söt klänning. Söt. Söt. Söt. VEK.

När föräldraskapet infinner sig och man får en dotter blir hon i nuläget i många fall en prinsessa. Hon blir kallad så av bekanta till föräldrarna. Av mor- och farföräldrar och av föräldrarna själva. "Men de säger vi för att hon ska behandlas som en liten prinsessa!" "Hon är vår lilla prinsessa!"

Jaha. Men då blir ju allt så mycket klarare. Nej! Hur behandlas en prinsessa egentligen? Hon ska passas upp på. Man ska behandla henne med både fruktan och enkelriktad respekt. Hon ska också behandlas som en porslinsfigur som man kan putsa på lite då och då. En högt uppsatt organism? Någon som är lite bättre än alla andra?

Är detta verkligen sunt? Är det detta som är sann kärlek till ett barn? Att göra henne till en docka, en sagofigur? Lära henne att hon är upphöjd bortom all sans och reson? Missförstå mig inte. Man ska upphöja sina barn. Men då ska man upphöja dem till att vara aktiva. Till att vara fria. Till att vara LIKA UPPHÖJDA SOM ALLA ANDRA. Annars får vi ännu fler egoister on our hands.

Det tycker jag då verkligen inte att vi ska ha.

"Vad vet hon, hon har ju inga egna barn!", tänker ni. Ja. Jag vet faktiskt massor! Jag ser och tolkar intryck och jag lider när jag ser hur vissa små flickebarn skolas in i den här normen. Jag lider också när jag ser föräldrar som är en tung motvikt till detta, känner hopplöshet och förtvivlan över hur deras dotter tvingas in i den passiva femininiteten så fort hon möter världen utanför hemmet.

Prinsessmodet säljer massor. Prinsessrelaterade produkter har en årsomsättning som är större än flera länders BNP. Kapitalismen är ett enormt, och kanske oigenomträngligt, hinder för jämlikhet. Reklam och produkter med ojämlikt innehåll pumpas ut till oss och vi gapar och sväljer som om vi vore hungriga fågelungar i ett slitet bo. Inte är det konstigt att detta påverkar även barnuppfostran. Föräldrar är lika fångna i kapitalismens klor som någon annan. Det är så synd!

Tack och lov finns det massor av medvetna föräldrar. Föräldrar som är en motvikt till samhällets försök att placera folk i konsumtionsfack. Föräldrar som ger sina barn fler möjligheter. Föräldrar som är starka och medvetna nog att stå emot och visa upp flera typer av femininiteter. Deras barn får säkert också en prinsessfas, men de har åtminstone sett annat. De har åtminstone en chans att välja. Och förhoppningsvis, går den över lika snabbt som den kom.

Jag tycker fanimej att arbete med genus, demokrati och jämlikhet ska in i föräldrautbildningen. Det handlar inte om att berätta för folk HUR de ska uppfostra sina barn. De får väl alla välja själva efter bästa förmåga. Det handlar däremot om att ge sitt barn möjligheten att vara fri. Möjligheten att vara aktiv i ett samhälle som gör allt för att forma befolkningen till kroppar som är helt tomma i bollen.

Ergo: Sluta kalla flickor för prinsessor. Det bäddar bara för ojämlik tragik.

måndag 11 oktober 2010

Skvallerkärring!


Generellt gillar kvinnor att skvallra mer än män. Jag säger absolut inte att alla kvinnor gillar att skvallra mer än alla män, men det är något visst med "tjejkvällarnas" samtal. Vad handlar de om? Samhällsfrågor? Nej, precis. Oftast inte. De handlar vanligen mer om ytliga åtgärder i hemmet eller på den egna kroppen. Man pratar också om män. Män som definierat dig. Män som sett dina kvalitéer som objekt. Sedan pratas det också om andra människors olika förfaranden, om "den" och "dens" barn som gjort något galet, eller om någon köpt eller sålt någonting annat. "Hörde du vem som köpte Nilssons villa?"

Varför är det då på detta sätt? Är det så att kvinnor föds med en drift att samtala om andra människors liv? Självklart inte. För att söka svaret på detta, kan vi gå bakåt i tiden ända till den neolitiska revolutionen, en tidsålder då människorna blev bofasta någon gång 10 000 år f.vt.

För att människan skulle kunna bruka jorden, krävdes en hel del verktyg. Det material man hade till verktygen var sten, och kanske senare brons och järn. Det var tunga redskap som krävde stor fysisk styrka vid användningen. Därmed föreföll sig det naturligt att de med större fysisk styrka brukade jorden, alltså männen. En följd av detta blir förstås, att det var männen som präglade och utvecklade samhället. Kvinnornas plats blev de sysslor som krävde mindre fysisk ansträngning - barnväkteri, bärplockning och skötseln av elden.

Detta kom att påverka samhällets utveckling genom världshistorien. Männens plats var längre ifrån hemmet där de kunde styra utvecklingen och skapa nya uppfinningar för att föra världen framåt. Kvinnan blev kvar i passivitet och hemskötsel. Detta syns också tydligt under den industriella revolutionen, som även den, styrdes av män. Trots att man då skapade maskiner som inte krävde stor fysisk styrka för användandet av dem, var kvinnorna runt maskinerna en minoritet. De var istället hemmafruar som var skapade för att sköta om den slitna arbetande mannen och hans avkommor.

Uppfinningar, revolutioner, krig och politik - allt som färgat samhällets utveckling har styrts av män. Det är Manligheten som varit den starkaste representanten för Mänskligheten. De har både skapat och varit samhället. Kvinnans enda chans till insyn i samhället har varit genom att objektifiera sig själv och därmed bli tillhörighet till ett manligt subjekt. Konsekvensen av detta blev att sådant som rör samhället, blev en totalt mansdominerad sfär. Det är inte en kvinnas plats att diskutera samhällsfrågor och göra djupare analyser av samhällsfenomen. Om en kvinna beträder detta fält, blev hon genast lite manhaftig och obekväm.

För kvinnorna i hemmen var mannen deras enda kanal till samhället utanför. Hon gick i hemmets dunkel hela dagarna och fick endast se en glimt av världen utanför genom hennes makes berättelser om den. Vad fanns det då kvar att göra för dessa kvinnor när de sökte socialt närverkande?

De började träffa varandra på bakgatorna, i varandras hem och i affären. De pratade om deras sysslor - tvätt, barn och hemskötsel. De pratade också om varandra. "Fru Svensson har visst köpt nya lakan!" eller "Jag hörde att Linda Svenssons son har hamnat i bråk!" Vad skulle de annars prata om, än deras värld som var vigd åt dem?

Om samhället kunde de inte prata eftersom de knappt var en del av det. Man kan inte prata om sådant som inte berör en själv. Politik och sådant, de kan inte Kvinnan bekymra sig om, för hon hade ett annat öde. Ett fängelse bakom stängda dörrar. En dom att endast prata om företeelser i den lilla låda som var hennes värld. En dom att endast "skvallra".

Finns detta kvar än idag? Ja, det gör det. Jag ser det varje dag. Jag finner inget fel alls i att intressera sig för heminredning och mode. Jag ser däremot fel i att inte göra annat än prata om andras liv, bara för att man själv inte skapar sig ett liv. Passiviteten gör Kvinnan till en skvallerkärring. När hon är understimulerad och förslavad, skvallrar hon. Jag tror inte att någon verkligen har ett genuint intresse för andras mer eller mindre lyckade levnadsval. Kanske om man arbetar som terapeut eller sociopsykologisk analytiker. Kanske också om man forskar i sociologi, men då ligger det inte på "Hörde du om hennes...-nivån".

Finn er inte i passivitet som gör er till uppstoppade dockor.

Create a life you love and make it happen.

lördag 9 oktober 2010

Täck ditt hår, kvinna!

















Niqab och Burqa är symboler för kvinnoförtryck tycker vi. Det är de också. Däremot kan vi inte förbjuda dem. Detta innebär bara att vi ersätter en marginalisering med en annan. Det är arrogant av oss att tro att alla kvinnor som bär Niqab och Burqa, inte vill det. Varför de vill det, är en annan fråga. Men inte blir alla tvingade till det varje dag av deras manliga överhuvud. Det är ett strukturproblem förstås. När heltäckande slöja förbjöds i Frankrike demostrerade kvinnor mot förbudet. De kände att det var en kränkning mot deras vilja och deras religion. "Men fattar de inte att de är förtryckta", säger många.

Fattar inte vi anledningen till förtrycket, kan vi inte heller se vårt eget. Vi måste börja med en systemgranskning, innan vi angriper individnivån. Annars blir det, som jag sagt tidigare, som att sätta plåster på en tumör. Eller att ersätta en sjukdom med en annan. En parentes bara. Åter till ämnet.


Den här typen av huvudbonad ser vi oftare i Sverige. Den är lite läskigt, tycker vissa. Varför har de så där år 2010? Det är ju bra konstigt att kvinnor inte får visa håret? "Oj, vad förtryckta de är." "Usch, vilken förlegad religion" "Ta av er sjalen och börja med löshår och 50 kg smink istället!"
Vi ska upprätthålla den svenska traditionen, tycker Jimmie Åkesson. Vad är då den svenska traditionen? När Jimmie Åkesson skulle sätta sig i riksdagshuset hade han på sig en traditionell svensk folkdräkt. Låt oss nu titta på hur kvinnor klädde sig under tiden för "folkdräktens" uppkomst och utveckling.


Detta är en vanlig kläddräkt från mitten av 1700-talet för troende kvinnor. Inte kvinnor som redan då kallade sig sekulariserade, utan de kvinnor som tillhörde en falang av kristendomen som av oss skulle kallas konservativ. Hon var tvungen att dölja sitt hår, i många fall också sin hals.


























Detta är en bondkvinna från slutet av 1800-talet. Vad har hon på huvudet?




































Här har vi också då slutligen en folkdräkt. Huvudbonad ingår självklart. I rest my case.

Islam är en 600 år yngre religion än Kristendomen. Ser vi på Sverige för bara 300 år sedan, finner vi samma symboler för den kvinnliga underordningen. Är det denna tradition du vill tillbaka till, Jimmie Åkesson, du som inte vill att kvinnor ska gå iklädd huvudbonad?

Jag försvarar verkligen inte Niqab och Burqa. Jag fördömer alla uttryck för den rådande könsordningen där kvinnan står under mannen. Jag vill bara visa på att vi i Sverige också har en tradition där kvinnans hår och hals ska täckas. Kvinnans hår ska täckas för att inte hetsa upp mannen. Hon ska inte leda in honom i köttsligt slaveri. På ett djupare plan ska hennes huvud vara under kontroll. Långt, utsläppt hår, har alltid varit en symbol för frihet och ett vildt leverne. (Se bara på de välkammade frisyrerna inom sociteten och de rufsiga, galna frisyrerna inom ex. ROCK.) Kontrolleras kvinnans hår av ett stycke duk, blir det en symbol för kontrollen över hennes frihet och egna tänkande. Hon har inget eget huvud, ty hennes huvud är Mannen.

Alla kristna kvinnor använde inte sjal då (ca.1000 e.vt.- ca.1920), precis som inte alla muslimska kvinnor döljer sitt hår nu. Tittar vi på utvecklingen av Islam tillsammans med Kristendomens tidslinje, ser vi exakt samma mönster. Vi måste tänka mer nyanserat och se anledningarna till förtryck och marginalisering istället för att försöka sudda ut uttrycken för en djupare och starkare struktur.

Fuck patriarchy, helt "enkelt".

onsdag 6 oktober 2010

Kvinnor är substantiv och beskrivs med adjektiv



Min älskling du är som en ros...

Det är inte bara Evert Taube som jämför kvinnor med substantiv och beskriver dem med adjektiv. Så ser det ut i all poesi, lyrik och i låttexter. Kvinnan som sådan beskrivs med hjälp av ett ting. Därför är det naturligt, att när man ger namn på hennes egenskaper, handlar det oftast om adjektiv.

"Dina ögon är som gnistrande stjärnor"

"Hennes hår var som savannens guldgula gräs..."

"Hon var smeksam och mjuk som vinden..."

Män jämförs däremot med verb och beskrivs därmed av adverb. Helst också med någon form av superlativ. De är en aktiv kraft. Ett Göra. Ett Vara. Ett Skapa.

"Hans muskulösa kropp rörde sig med stor kraft och styrka..."

"När han jagade efter den flyende hingsten (!) rörde sig hans kropp med vindens hastighet..."

Kvinnan är ett naturväsen. Någonting som saknar egen aktivitet. Någotning som kan stå ivägen för mannens kontakt med sig själv. Ett nödvändigt ont. En älva. En fe. Ett skogsrå. Kanske till och med en hynda. Sammanfattningsvis är hon ett ting som är skapat av naturen och som därmed styrs och är slav under, naturen. Kommer mannen i kontakt med detta, blir även han, slav under naturkrafterna. Låttexter kryllar av Mannens hatkärlek för Kvinnan. Samtidigt som hon berövar mannen kontrollen över köttet, kan hon vara ett ting som han kan avspegla sina drömmar och sin framgång i.

Detta skrev De Beauvoir om för mer än 50 år sedan. Det som dock är slående, är att det inte har förändrats mycket i dagens texter. När man ser över låttexter från hela världen ser det likadant ut. Speciellt i kvinnofientlighetens högborgar - ROCK och Hip Hop.

Eftersom jag inte lyssnar på Hip Hop kan jag inte uttala mig speciellt mycket där. MEN. Jag behöver bara titta i en sekund på 50 cents video till låten P.I.M.P för att kunna kommentera att kvinnor där framhålls som objekt som tillhör det manliga subjektet. Kvinnorna går där nakna I KOPPEL! Det är så fruktansvärt att jag skulle självantända om jag tog del av hela låten. Stackars, stackars 50 cent som känner att kan måste bete sig som en bergsgorilla för att passa in i framgångsmallen för hegemona män.

Rocktexter kan jag dock uttala mig om ytterligare.
Antingen utmålas kvinnan som ett objekt som gör mannen till slav under sin egen sexualitet. Kvinnan drar ner honom i det köttsliga helvetet. "Vad gör du med mig, kvinna", är en vanlig tematik. Hon jämförs med rovdjur och med blodsugare. Hon är en "mansätare", ett naturvidunder. För när väl mannen hamnar under sitt kött, finns ingen väg ut. Reptilhjärnan utmanövrerar pannloben. Hej då, tankeverksamhet?

Annars kan det handla om hur kvinnan fängslar mannen i en intim kärleksrelation. Hon berövar honom sin frihet som rörligt och aktivt subjekt. Hon kedjar fast honom i sitt egna passiva fängelse, där hon snällt sitter och väntar på Honom genom hela livet. Det gillar inte han. Han vill vara fri. Det kan han inte vara tillsammans med en kvinna, eftersom Kvinnan i sig aldrig kan vara fri. Jag kan räkna upp minst 100 rocklåtar på rak arm som besjunger den manliga friheten. Den kvinnliga friheten då? Nej men just ja. Den kan inte komma. Det vore omöjligt. Vad vore subjektet utan sitt objekt som kan symbolisera hans värde som rörlig och ägande kraft? "Titta på min bil, mitt hus och min kvinna så ser du också min framgång."

Sen kan det också handla om att Kvinnan som sådan bara utnyttjar honom för allt han har åstadkommit. Hon vill bara ha honom för hans framgångar och för hans materiella tillgångar. Hon som objekt, tilltalas bara av andra objekt. (?!) Så är det förstås inte. Här förväxlar textförfattarna sin egna subjektiva vurm för fantastiska objekt, med kvinnans längtan efter att få styras av ett subjekt och därmed bli rörligt.
(Lite grann som Freuds totalt idiotiska teorier om penisavund, där han fått för sig att Kvinnan värderar penisen på samma sätt som Mannen. För att tala klarspråk: Vem bryr sig om en köttutväxt mer än den sexuella njutning den kan ge? Snopptrix är inte jag imponerad av i alla fall. Lägg ner helikoptern och dra-bak-könsdelarna-och-vänd-er-om-och-visa-en-köttklump-mellan-skinkorna grabbar. Det är orgasmen som räknas.)

När jag tänker på den totala förklaringen av kvinnans passivitet i rocktexter undrar jag varför i hela helvete jag lyssnar på rock. Det är då tur att musiken är fantastisk, för texterna får mig att vilja köra in en finlandsfärja i röven på Paul Stanley.

Heja Riot Grrrl.

måndag 4 oktober 2010

Avvikare är dömda till livslång ångest


Hela vårt uppfostringssystem bygger på relationen mellan avslappning och ångest. Bryter du föräldrarnas uppmaningar ska du må dåligt. Lyder du, får du beröm och blir avslappnad. Nästan slaviskt behavioristiskt i viss mening, eller åtminstone ett skapande av ett fruset beteendemönster. Det finns någonting som är "rätt" beteende. Någonting som är "rätt" värderingar. Någonting som är "rätt" mål i livet.

"Så gör man bara inte" är en vanligt förekommande förmaning. Eller ett lite mer implicit språkval av föräldrar och skola: "När JAG var i din ålder, hade jag minsann åstadkommit det här och det här". Gör du det "man" inte får göra, eller gör du INTE det "man" SKA göra, är du dömd till ångest och andra psykiska besvär. Men vad fan betyder egentligen "man"? OCH, kan denna "man" verkligen bestämma vad som är "rätt" för alla människor?

Som jag tagit upp tidigare, betyder "man" den hierarkiskt högsta av normer. "Man" går inte före i kön, "man" hälsar artigt på folk man träffat förr, "man" säger inte sanningen till folk om den kan såra dem. Detta är förstås saker som passar in under "sunt förnuft". Det finns dock mer marginaliserande regelsystem som rationaliseras utifrån begreppet "man". "Man" ska också skaffa utbildning, jobb och familj innan trettio. För så gör "man". Om "man" inte gör det, är man en smula onormal, och därmed lite konstig och obekväm.

Det är ju helt befängt. Detta vet vi. Vi tar ställning emot det rent intellektuellt. Ibland också emotionellt. När vi matas med normen, spyr vi till slut ut den i toaletten och spolar ner den. Vi är upplysta. Vi kan med hjälp av utvecklade pannlobsaktiviteter gå emot reptilhjärnan och uppfostringens smala normer. Ändå får vi ångest när vi går emot "rätt" beteendemönster och "rätt" målsättning med livet. Vi får helt enkelt ångest av att avvika, det har vi lärt oss via föräldrar och skola. Och dessutom, får vi inte sent veta hur avskyvärt det är att avvika. Det blir en sorg både för individen och för dess omgivning när båda parter märker att normen inte efterföljs.

Omvärlden upptäcker en sorg för att individen inte uppfyller sin uppfostrans mål. Individen upptäcker istället en sorg för att denne inte accepteras, trots sitt avvikande. Kvinnans öde är att bli autonom via moderskap eller ett objektifierande av den egna kroppen. Inte förrän hon blir älskarinna eller moder får hon ett fritt värde i sig själv. De kvinnor som uppnått detta, hyllas av andra kvinnor som eftersträvar samma sak. De avundas Henne. Hon med det autonoma värdet. Detta ingår i den hegemona femininiteten och är högst eftersträvansvärt.

Därför är det en stor besvikelse för Hennes föräldrar och svärföräldrar, samt hennes kontrollerande subjekt - Mannen, när hon inte uppfyller kraven som satts upp på Henne under hennes uppväxt. Därmed kommer hon heller inte bli ett verktyg i uppfyllandet av det livsmål som Mannen fått uppsatt för sig under sin uppväxt. Hon kommer kanske inte stå bakom uppfyllandet av familjemålen vid Mannens 30-årsdag. Kanske kommer hon aldrig bli slav under sin kropp. Kanske strävar hon efter att aktivt kunna skapa sitt liv. Kanske vill hon själv välja om hon ska bli moder eller älskarinna, kanske inget av dem. Kanske vill hon till och med inte alls vårda den manliga säden. Och vill hon vårda ett nytt liv i sitt sköte, kanske hon vill göra det helt för hennes egen skull. Kanske vill hon till och med göra det när hon själv vill.

Och kanske vill hon uppfylla sina egna drömmar som aktivt subjekt och inte, som objekt och Kropp, vara en del i uppfyllandet av det manliga subjektets drömmar.

Det är nog hetsen kring normen utbildning, jobb, villa och familj, som bör kallas 30-årskris. Har du inte lyckats komma till det vid 30, skapas en inre konflikt. På ena sidan står ditt intellekt och delar av ditt emotionella liv (känslan för dig själv), på den andra står reptilhjärnan, andra delar av ditt emotionella liv (längtan efter att göra dig själv odödlig och skapa anspråkslös kärlek) och din uppfostran.

Vi bör nog bli sams med vår uppväxt och de krav som ställs på oss. Vi bör nog också se dem som omvärldens trånga önskemål, istället för deterministiska normer. Är det så farligt om man skulle välja en annan väg än den som satts upp för oss? Är det som farligt om Kvinnan kräver ett intersubjektivt förhållande? Är det så farligt om man råkar avvika?

Att vara en del i omvärldens besvikelse över mitt egna livsmål - vägrar jag. Jag har själv kontroll över min kropp. Den är ingen annans än min egen. Jag är heller inte bara en kropp. Jag är, åtminstone på individnivå, ett subjekt. Mitt människovärde ligger inte i om jag producerar en avkomma till min Man. Det ligger inte heller i det jag gör för honom. Jag blir ej heller endast autonom om jag underkastar mig min kropp. Jag lever, för att jag själv definierar mig som ett Vara. Inte för att jag blir definierad av omvärlden. Jag vägrar att reduceras till ett lydigt objekt i det mest strikta av normsystem.

Jag är inget substantiv. Jag är ett verb.