söndag 28 februari 2010

Självvald barnlöshet skapar ett utanförskap

Min syster är en hjältinna. Hon är en av de starkaste kvinnor jag vet. Det som imponerar mest på mig är hennes enorma tålamod, hennes pedagogiska skicklighet och framför allt, hennes villkorslösa kärlek till hennes två barn. Min syster fyller snart 25 år och är nybliven tvåbarnsmor. Det har inte varit en enkel resa. Det säger hon själv. Men hon berättar ändå om den underbara känslan att ha en familj. Det är ett av hennes största och viktigaste mål med livet. Jag tycker det är så stort och fint att hon har förverkligat det med sådan bravur. Jag respekterar henne enormt för hennes livsval och för hur hon hanterar allt som kommer med ett föräldraskap. Hon är fantastisk, min allra käraste syster.
För mig ser det annorlunda ut. Jag har valt att inte skaffa barn. Hur det kommer att se ut om några åt vet jag förstås inte men min baranalängtan är lika med noll i nuläget. Jag vill doktorera och satsa på en akademisk karriär som kräver flexibilitet och förflyttningar. Frivillig barnlöshet är bland det mest provocerande val du kan göra i dagens Sverige. Att välja barnlöshet ses som omoget, egoistiskt, okvinnligt och enormt avvikande enligt den starka familjenorm som präglar vår kultur. Att frivilligt leva utan barn är en ståndpunkt som sällan möts med respekt. Du är inte en tillräcklig kvinna om du inte är mamma. Jag har blivit rejält åtsatt i många sammanhang tack vare min ovanliga inställning till barn. Jag älskar nämligen inte barn. Jag älskar barn som jag har en direkt relation till men jag älskar inte barn som folkgrupp bara därför att de är just barn. Sanningen är den att jag till och med kan vara lite rädd för barn. Är jag omogen och okvinnlig bara för det?
Vanligaste reaktionerna på min ovilja att ha barn är oftast: "Du vill väl visst ha barn!", "Vänta tills du träffar rätt man" (vilket är rent ut sagt elakt mot mannen jag lever med och vill leva med för all framtid), "Det är onaturligt!", "Du är bara omogen", "Vänta några år så kommer snart du stå här med en rund mage". Kanske är den värsta "NÄR ska ni ha barn?" - ungefär som om fertilitet och barnalängtan naturligtvis finns hos precis alla. Den här frågan kan vara direkt sårande till dem som verkligen försöker skaffa barn men inte kan. Tänk på det innan ni ställer "När-frågan"!
För inte så längesedan berättade jag för min frisör att jag nog inte vill ha barn och om jag skulle skaffa barn ville jag nog helst rädda liv och adoptera. Hon sa "Men vad intressant." Detta visar förstås att jag är en avvikare men det visar också på respekt och en icke-fördömmande inställning. Tack till alla som respekterar mig för mina val, även om ni inte kan relatera till dem. Främst min syster. Jag älskar dig.

fredag 26 februari 2010

Passande låt och text till inlägget.

http://www.youtube.com/watch?v=dJhF8QSkIrs

"Mama's Boy"

Couldn't keep a secret
Got a concrete skull
Couldn't shut up you're an imbecile
You're an ugly dog there's
Nothing to gain
You couldn't shut up got a
Bad bad brain

Couldn't hold your tongue
You were just too young
Like a two year old you told
You told
You are all the same jelly
Bean brain
Every one's a secret nerd
Every one's a closet lame

Ma-ma-ma-mama's boy

Don't want to work in a hot dog stand
Be a busboy messenger or a doorman
It's an abstract world you're an
Abstract man
Abstract city don't give a damn

En plattbröstad lesbian?

"Med tanke på hur könlös du ser ut lär inte du få mycket k*k du heller. Skulle inte förvåna ett dugg om du gillar att lapa f*tta/sn*ppa i stället för att få rejäla doningar i dig. Korthåriga plattbröstade tjejer brukar föredra att spela i samma lag."
Mitt första möte med Gustaf - författaren till detta intellektuella inlägg, var när han på ett sportforum uttryckte både kvinnoförakt och böghat. Jag är inte den som då sitter på min stol och upprörs i det tysta. Självklart anmärkte jag på dessa vridna åsikter. Inte med personangrepp och utseendekommentarer, utan med förfrågningar om och analyser av vad stackars Gustaf kan ha varit med om för att odla sådant hat. kanske har han blivit ratad av kvinnor i hela hans liv och då blivit allt mindre som människa, stackarn.
Hans första angrepp på mig var ungefär: "Typiskt gnälliga kärringar att kommentera sådär. Inte undra på att man inte vill anställa kvinnor på chefsposter om de bara snackar känslor hela tiden. Har du lingonveckan eller? Det verkar nästan så." Detta inlägg besvarade jag bara med "You have no power here Gustaf" Sedan hörde jag inte mer från honom. Igår diskuterade jag med en annan man, tillhörande samma typ som Gustaf - kvinnohatare och anti-intellektuella män som inte kan ta att en kvinna står över honom både i bildning och i karaktär. Då dök Gustaf upp igen med just det inlägget som jag ordagrant citerade i början.
Det är förstås enkelt att avfärda sådant som uppmärksamhetssökeri av imbecilla folkölsrapande dårar med chipssmulor på tröjan och handen innanför byxlinningen varje lördag framför "Tipsextra". Men Gustaf personligen bryr jag mig inte i det minsta. Anledningen till att jag ville ta upp det här är att Gustaf är ett tydligt exempel på hur könsstereotypa normer påverkar människors uppfattning om andra så till den milda grad att de blir ödmjukhetskastrerade. Det finns mycket implicit i Gustafs inlägg som visar upp detta. För det första har han en bestämd uppfattning om vad "könslös" är. Det är alltså kvinnor med kort hår och platta bröst. Det är också en kvinna som direkt ställer sig utanför Barbienormen till förmån för ett uttryck som är utövat av en minoritet i jämförelse. En sådan kvinna kan ju ingen man vilja knulla. Därför har alltså jag blivit tvungen att "lapa fitta". Detta ska då vara det värsta som skulle kunna hända en kvinna, menar Gustaf. För de flesta kvinnor längtar mest av allt efter "rejäla doningar". Skulle jag dock ha fått smaka på en sådan skulle jag varit glad och positiv till hans kvinnoförtryck och inte alls reagerat på hur pojkar som han behandlar kvinnor.
Under mitt snart 30-åriga liv har jag mött många män som Gustaf. Män som inte kan ta en kvinnas överlägsenhet. Ibland kan det till och med räcka att kvinnan i fråga är jämställd med den lille mannen. De reagerar då utifrån rådande könsnorm att det inte är kvinnligt att uttrycka sig med en hög språklig nivå eller med sådana ytliga medel som kort hår. Det är där de slår. På kvinnligheten. För alla vill väl passa in och gör man inte det blir man ledsen och förtvivlad om någon berättar för en att man står utanför klippdockan för vad kvinnlighet är. Det är då tur att det finns så många underbara män som visar motsatsen och respekterar kvinnor som jämlikar. För vart existerar egentligen könsnormen? I lagboken eller i människors föreställningsvärld som påverkas av fördummningskultur och tramsblaskor?

In the head of a scream talker?

Ja, vad betyder egentligen rubriken "In the head of a scream talker"? Uttrycket är min sambos namn på mig. Skrikprataren. Han gav mig det när vi pluggade tillsammans och jag bara satt och kastade ur mig åsikter med hög samtalsvolym. Det känns då som det är helt rätt namn för min blogg eftersom jag har åsikter, ofta högljudda sådana, om det mesta.
Det var ju faktiskt inte alls längesedan jag yttrade mig mot blogghysterin. Jag ansåg att de flesta bloggar bara var uttryck för det egna jagets hybris. Det tycker jag fortfarande. Det finns så mycket skräp i bloggvärlden. Med skräp menar jag förstås sådant som inte intresserar mig det minsta, även om det intresserar andra. Sådant som mode, kändisbevakning, tramskulturyttringar och enskilda människors vardagsliv lämnar jag till andra att kommentera och blogga om. Den här bloggen kommer inte handla om mitt privatliv. Jag tänker inte ens lämna ut mitt fulla namn här (även om det lätt kan uppsökas förstås). Det intresserar mig inte att berätta vad jag har sysselsatt mig med varje dag. Jag kommer inte skriva saker som: "Vaknade sent idag så jag hann inte fundera igenom min outfit. Då valde jag något som ständigt fungerar i de flesta modeklimat...", "Idag ska jag äta lax." eller "Allt om Kronprinsessans bröllop, jag har hela listan". Vill ni läsa om sådant får ni vända er till andra.
Förmodligen kommer jag inte ens att uppdatera min blogg varje dag. Den uppdaterar jag när jag tycker jag har något relevant att skriva om, ur min synvinkel förstås. Kanske har även jag fått en smula hybris. Det må så vara. Jag älskar ju att skriva OCH att tycka till om det mesta. Min blogg blir nog mer en kanal där min kärlek till ordet och ickekränkande yttrandefrihet får utlopp. Dock kan ibland överdriven politisk korrekthet vara ett hinder för ett fritt och kreativt författarskap. Det kan nog hända att jag kommer vara rejält provocerande också. Mest för att röra om i den apatiska grytan lite.

Jag vet ju att jag åtminstone har en del läsare som anmält sig frivilliga till att ta del av det jag skriver. Tack för det!