fredag 29 januari 2016

Livet i bubblan

Så har jag varit tvillingmamma i 3 månader. Tiden har gått så oerhört fort, men ändå så långsamt. Efter en väldigt tuff start har vi nu landat hemma och försökt etablera någon form av vardag med två spädbarn. Hur har det varit? Hur har jag mått? Blev det som jag hade föreställt mig? Nej. Det blev det inte. På både gott och ont.

Den vanligaste bebislooken (offentlig bild. Ej mitt barn)

Det väntade- Kärleken och ömheten. Beskyddarinstinkten. Det är det största. Otroligt häftigt och omtumlande. Det är dock det oväntade som chockerar.

Först och främst: jag mådde skit i början. Efter allt vi var med om på NEO. Sjukdom och förfall. Hopp och förtvivlan. Mardrömmar i veckor efteråt. Gråt och panik. Det var bara att kliva på antidepressiva igen. Det är så att jag behöver dem just nu. Skammen kom. "Nu har du ju fått barn, kan du inte ens vara lycklig då?!" Nej. Jag kunde inte det. För jag var livrädd att de skulle dö. Och att jag skulle dö. Tack och lov hjälper medicinen. Jag mår bra. Jag finns där. Är närvarande. Och mardrömmarna är borta. Tack Sertralin och terapeuten Gunilla! Tack Jennie för att du är så jävla stark.

Bilden av bebislivet sen då. På alla bilder jag lägger ut ler barnen. Eller så gör de en rolig min. Jag visar inte upp sanningen egentligen, utan hur jag skulle vilja att den var. Leende barn hela dagarna. Men så är det ju inte. Det så kallade "bebismyset" sker ju inte sådär jätteofta. På morgonen och under vissa stunder på dagen kan det vara fantastiskt mysigt med en underbart doftande bebis på bröstet. Men när kvällen kommer är denna bebis som förbytt. Då blir de riktigt jävla dryga. Japp. Så är den opolerade sanningen. Bebisar kan driva en till vansinne emellanåt. Gallskrik. Spyor. Bajs. ETC.

Jag var inte alls beredd på det här med kvällsoro. I timmar har jag och Magnus burit ett varsitt barn. Vankat av och an i lägenheten. Precis när en tror att de har somnat börjar de igen. Det går definitivt inte att lägga ifrån sig dem. Ibland går det inte ens att stå stilla. De blir rasande. "Gå då. Bär mig för i helvete!" De har inte ont i magen. De är inte hungriga. De bara gillar att skrika och gnälla. "They just like to scream. They are babies. That's what they do." (Miranda. Sex and the City)

Jag vet ju egentligen varför de gnäller. Det har jag naturligtvis hobbyforskat om. Det är inbyggt i alla spädbarn. När mörkret kommer behöver de mer närhet. De vill tanka upp sig inför natten. Mer mat och mer mamma och pappa. Och visst lyssnar vi på behovet. Men vi kan inte byta av varann. Vi fick ju två barn. En välsignelse i de flesta fall. Men ibland gör ryggen ont och en vill inget hellre än att lägga sig på soffan och titta på TV. Det är bara att glömma. UÄÄÄ. UÄÄÄÄ. UÄÄÄ. "Vafan skriker du för? Du har allt du behöver: mat, kärlek och högutbildade föräldrar!" sa jag en gång när det brast för mig. Men sen skämdes jag. De vill ju bara berätta att det är lite jobbigt att komma till världen och lära sig förstå hur allt fungerar. Ibland vill ju jag också bara ligga och grina när jag tänker på allt skit som finns i vårt samhälle...

Jag var inte beredd på ruljansen. Matar en inte, förbereder en för nästa matning eller städar upp efter den som var. Vi matar på flaska så det blir en del diskande och uppmätning av ersättningspulver. Däremellan byter en blöja, tröstar eller försöker vila en halvtimme. Livet är totalt inrutat och oerhört förändrat. En total låsning faktiskt. Vad gjorde jag egentligen hela dagarna innan jag fick mina barn? Duschade och satte på mig rena kläder kanske?

Jag trodde ju aldrig att jag skulle bli van så snabbt. När en såg hur alla föräldrar fixade matningar, påklädningar och allt däremellan hur enkelt som helst tänkte jag "hur fan ska jag palla det där med TVÅ?" Ingen av oss vågade vara ensam med dem en längre stund i början. Och var en ensam, tänkte en alltid "hoppas de sover hela tiden!" Och när en var ute med vagnen ville jag helst att de skulle sova redan innan jag packade ner dem och drog iväg. Jag ville inte hantera skrik och missnöjdhet. Men va fan. Det gick över snabbt. Nu har jag roddat med två skrikande barn för att få iväg dem till BVC i tid. Klär på dem fast de skriker med våldsam frenesi. Ja, ja. Axelryckning. Så kan det vara.

Tvillingföräldrar blir nog inte sådana föräldrar som hakar upp sig på detaljer. Det finns som inte utrymme för det. Men visst fan är det svårt att hantera två. De med ett barn kan aldrig förstå det. Särskilt inte pappor tror jag. Oftast börjar ju de tyvärr jobba efter 10 dagar. De missar ju hela den här matningsapparaten som pågår hemma. De kanske tycker det är jättekonstigt att Magnus är hemma i 5 månader med sina barn och har svårare att komma iväg än de som bara har en bebis...

Sen var det det här med den förändrade kroppen. Som feminist ska ju jag strunta i skönhetsideal och krav på viktminskning och platta magar. Jag vet ju hur det står till med idealen. De är falska, stressande och totalt jävla verklighetsfrånvända. Det är ju skamligt att jag, som en intellektuell och stark kvinna, känner av pressen. Men det gör jag. Jag hatar att min tidigare platta mage nu är sladdrig och täckt med bristningar. Brösten hänger och slänger som två raggsockor med tennisbollar i. Känslorna är överväldigande: "Jag bör bära sviterna av graviditeten med stolthet. I min kropp bodde min älskade ungar." Men ändå blir jag förbannad på det där vecket som finns runt ärret där barnen kom ut. Ser min profil i spegeln och irriterar mig på att jag fortfarande har en bula eftersom mina magmuskler blev separerade under graviditeten. Jag gick upp 47 kg. fattar ni? 47 kg. (Jävla preeklampsi) Nästan alla är borta nu, men min kropp är en spillra av sitt forna jag. Jag har så svårt att bli sams med den. Jag vet att jag kommer finna acceptansen, men det är bara att erkänna att jag inte trivs som det är nu. Men jag jobbar på det. "Du duger som du är. Ditt värde sitter inte i köttet. Du är vacker."

Så...det är asjobbigt att vara tvillingförälder. När båda gråter samtidigt och en är ensam. Vem ska jag trösta först? Att vara så oerhört oumbärlig hemma. Minsta ICA-besök lär planeras med största exakthet. Det är inte bara att dra. Så visst har jag tänkt "Oj, vad det skulle vara enkelt med bara en..."

Men ändå känner jag mig faktiskt tillräcklig. Jag räcker till. Jag ger mina barn allt de behöver: kärlek, närhet, mat, torra blöjor, trygg sömn och stimulans. Det är väl tillräckligt? Vi är så jävla bra på att slå ner på oss själva ibland, vi kvinnor. Att göra sitt bästa är gott nog. Så var det bra med det.

För det är en jävla välsignelse att få tvillingar. Redan nu finner de omedvetet trygghet hos varandra. De sover brevid varandra i sin spjälsäng utan större protester. Även om de inte har upptäckt varandra än, känner de en annan kropp brevid sin. De hör andetag. Får värme. Nätterna har alltid fungerat. De sover minst 5 timmar i sträck det första passet. På senare tid sover de nästan 6 timmar! De äter och sen somnar de om i några timmar till. Jag sover bra mycket bättre nu än under graviditeten. Jag inbillar mig att de sover så pass bra för att de har varandra. Och kanske för att vi från dag 1 har slitigt för att få till en stabil kvällsrutin.

Det är nog ett tag kvar tills att vi verkligen får skörda vinsterna med att få tvillingar, då när de börjar se varandra så att de kan leka tillsammans, men redan nu börjar vi förstå att det verkligen är en vinstlott vi har dragit. Dubbelt jobb dagtid naturligtvis. Jävlar vad svettigt det kan vara. Men det är också dubbel glädje. Två leenden. Två skratt. Två bebisar att älska. Fyra händer att hålla. Jag kan ju bara föreställa mig vilket kaos det kan bli framöver när de ska börja äta själva och springa omkring som dårar här hemma. Men fy fan så många skratt vi kommer att få. De är ju de skönaste människorna jag någonsin lärt känna.

Älskade, älskade döttrar, vad glad jag är att ni kom just till mig!