måndag 29 november 2010

Raseriets förlösande kraft


På radio sjunger de om kärlek. Hopplös kärlek. Het kärlek. Förlorad kärlek. Svåråtkomlig kärlek. Ibland kan de också sjunga om materiell njutning. Bilar. Sprit. Kvinnokroppar. Då och då hör jag också en del ytliga uppmaningar om att man "ska vara sig själv", även om artisten som framför budskapet har genomgått diverse operationer och behandlingar för att inte vara den han/hon var från början. Ibland blir också låtar om rumpor, sjungna av hopplösa idioter med fruktnamn, etta på singellistan.

Tramstexter pumpas ut och in i våra hörselgångar. Hela låtar om höfter som inte kan ljuga eller om någon man som bara gillar kvinnor med jätterövar. Meningen med dessa låtar är att man ska "ha kul." Ha kul innebär oftast inte tänka - bara dansa. Eller knulla. Kanske ibland också festa hela natten lång. Obekymrade ansikten ler mot oss med blekta tänder. Ögonen ljuger.

Kill me now...

Vi vill bara att du köper, köper, köper. Köp vår skiva och ärv vårt liv. Lyssna på mig och du skall få ett blomstrande liv. Sug i dig min musik och förvandlas till mig. Förkroppsliga konsumismen och det otillräckliga intellektet. Dansa en makaber dans du lättkontrollerade pappersdocka!

Även jag lyssnar då och då på tramsmusik. Det finns många plattor i min samling som bara innehåller ytlighetsmusik som inte alls ifrågasätter eller kräver tankeverksamhet. (Som exempelvis alla skivor med Kiss och AC/DC.) Det jag känner då är ren och skär lycka, som även om den är flyktig, spelar stor roll just då. Det är skönt att fly för en sekund. Musiken svänger och jag kan obekymrat sjunga med i mitt tillfälliga energirus. Så fort jag stänger av musiken tar det dock inte lång stund innan jag kliver ur ruset.

För att ruset ska bestå behöver jag något mer. Jag behöver en total jävla utrensning av tankar och känslor. Jag vill höra musik som fylls av en sådan massiv kraft att jag får svårt att andas när jag upplever den rakt på. Jag vill ha texter som speglar mina egna idéer och tankar. Jag vill att musiken gestaltar hur jag uppfattar mig själv och min relation till omvärlden. Jag vill att musiken tuggar på mitt kött och pulserar i mina ådror. Jag vill att den angriper min benmärg och får min själ att vibrera. Jag vill ha samhällskritik och en total hänsynslöshet mot sådant som förtjänar hat. Jag vill förlösas.

Därför var gårdagens upplevelse av Raised Fist live i Borlänge helt fantastiskt. Det var förvisso ett segt söndagsgig med nyktra stelopererade människor i publiken, men fy fan vilken kraftfull musik. Raseriet flödade mot rasismen, girigheten och krigshetsen. Allt mitt svarta försvann ut i tomheten som infann sig efter slutet. Det kändes som en exorcism. Det var fan det det var. Utdrivning av demoner som matas och växer genom mitt infekterade hat mot sexism, rasism och nyliberalism. Min starka reaktion på tempot i musiken och den vassa sången, satte dem på flykt. Eller åtminstone var musikens mening ett verktyg i kampen som idag inte känns lika hopplös.

Riktigt bra musik känns. Kroppsligt, själsligt och intellektuellt.

måndag 22 november 2010

En kropp som inte finns


Barbiedockor tillhör favoritleksakerna bland de flesta unga flickor. De tycker om att borsta håret på dem och att ta på dem olika klädesplagg. Den lilla flickan lär sig tidigt att hon ska intressera sig för sådana saker. Hår och kläder. Barbiedockan berättar i tysthet om flickans framtid som kvinna i vårt samhälle. "Se på min kropp av plast. Se hur mina lår inte ens rör vid varandra. Se hur släta de är, helt befriade från celluliter och åderbrock. Se på mina smala armar och mina vackra händer. Händer som aldrig rört vid någonting som kan besudla dem med förhårdnader eller nedslitna naglar. Se på mina stora ögon som egentligen är för stora för mitt huvud. Se på mina fylliga läppar som alltid ler. Du vill se ut som mig. Du ska se ut som mig. Du ska vilja ha en kropp av plast. En kropp som inte finns."

För du är en prinsessa av glas.


När den lilla flickan kommer upp i tonåren ser hon "verkliga" kvinnor i "verkliga" tidningar. Verkliga tidningar som visar upp en fabricerad verklighet. En verklighet som inte finns. På bilderna ser hon framgångsrika kvinnor. Kvinnor som är kända. För vad? Det är inte intressant. Det som är intressant är hur vackra de är. Inte heller dessa kvinnors lår rör vid varandra. Deras bröst är uppblåsta och långt ifrån naturliga. Artificiellt hår smeker deras smala axlar. Läpparna är fyllda med låtsasvävnad för att skapa en perfekt plutmun. En plutmun som är redo att suga på det mesta. Detta är en kvinna som är eftertraktad. Sådant ska förstås eftersträvas. Åh, tänk om jag kunde se ut som henne?


På vissa bilder ser den unga flickan tydligt vad som är önskvärt när det gäller ansiktet. Inga porer. Inga orenheter. Bara len och ren hud. Hud som målats med puder och rouge. En hud som ser ut som en porslindockas. Munnen plutar och den är halvöppen. Öppen i ett lockande stön. Den glänser och den väntar på att bli kysst. Ögonen utstrålar ingenting. Bara passivitet. De är målade för krig. Ett krig mot den egna självständigheten.


För att uppnå det perfekta utseendet önskar den unga kvinnan att gå igenom diverse ingrepp. Förminska näsan. Tatuera in ögonbryn eller kajallinjer. Fettsuga kinderna. Plantera in konstgjorda kindben. Hakförminskning. Bröstförstoring. Fettsugning. Fotförminskning. You name it. Finns tanken; jag duger som jag är? I så fall; vart finns den? Knappast i modemagasinen eller i reklamen. Dessa medier gör allt för att du ska intala dig själv att du INTE duger som du är. Allt för pengar och profit. Inget för den enskilda individens självkänsla och unika egenskaper.


Hur mycket snyggare blir man då av plastikoperationer? Du får en mindre näsa men du förlorar förmågan att rynka på den. Rynkorna försvinner av botox, men så även din förmåga att visa olika ansiktsuttryck. Dina läppar är nu fylliga men du kan inte le utan att se ut som en akvariefisk. Hela ditt ansikte har förvandlats till en mask. En mask som döljer ditt riktiga ansikte. Ett ansikte utan känslor och personlighet. Men åtminstone är du snygg på håll. Du har blivit din barndoms favoritleksak - The Barbie. Din skönhet blir bekräftad. Av vem? Och är det verkligen du som blir bekräftad och inte dina tillköpta kvalitéer?


Plastioperationerna kan bli ett gift. Du kan inte sluta. Du blir vanställd. Otäck. Men du slutar inte. Du ser en spegelbild som du älskar. En dockas ansikte?


För många finns det ingenting som heter "att åldras med värdighet". Solariebrännan har gjort dig till en skinnportfölj. Huden känns som skinnet på en reptil. Läpparna är så svullna att de har tagit över hela ditt ansikte. Du förknippas inte längre med vad du är eller vad du har åstadkommit, utan med ditt vanställda ansikte. Donatella Versace är 55 år. För evigt ung?

Jag har beskrivit ett skräckscenario givetvis. Så här kan det gå, men det gör inte det för alla. Däremot tycker jag att vi ska se allvaret i alla signaler som leksaker, reklam och tidningar ger till alla unga flickor. Plastikoperationerna ökar och det är verkligen inte ett gott tecken. Det är så sorgligt att människor känner att de behöver gå igenom sådana saker för att känna sig nöjda med sig själva. Skönhetsnormen är så hård, att den gör att en individ inte kan känna sig nöjd med sig själv förrän hon passar in i den skönhetsnorm hon fostrats in i.

Jag har själv många gånger önskat att jag hade mindre näsa. Jag har funderat på att operera den. Göra den mindre och slankare. Jag har också längtat efter fettsugningar och smalare lår. Pressen från samhället var så enorm att jag började hetsträna som en idiot under mina tonår. Jag sprang 1,5 mil per dag och jag förlorade så mycket underhudsfett att östrogenhalten föll drastiskt, vilket påverkade många naturliga kroppsfunktioner. Jag kan än idag under korta stunder känna en enorm osäkerhet över min kropp.

JÄVLA MEDIAFÄNGELSE.

Därför väljer jag att bekräfta mina brister enligt normen, men sedan vänder jag dem till något positivt. Jag har lite celluliter. Men detta visar bara att min kropp är naturlig och att jag har haft mer spännande saker att göra än torrborstning och lårmassage. Jag har också börjat få kråksparkar i mina yttre ögonvrår. Detta visar att jag har skrattat väldigt mycket i mitt liv och det är jag stolt över.

Slakta era inre barbiedockor.

tisdag 16 november 2010

Föraktet mot starka kvinnor


"Ingen är mer arrogant, aggressiv och föraktfull gentemot starka kvinnor, än en man som är osäker i sin manlighet."

Så skrev De Beauvoir i slutet på 40-talet. Stämmer detta även i dagens samhälle? Ja, självklart. Ett tydligt tecken på detta är att feminister och framgångsrika kvinnor benämns antingen som arga eller som manhaftiga. Ibland beskylls de också för att försöka vara män. Om en kvinna är verklig, ett skapande subjekt och ägare av sitt liv och sin kropp; blir hon då en man?

Detta förutsätter fler saker. Exempelvis betyder det att framgång är någonting som klingar maskulint, likaså kontroll och skapandekraft. Om en kvinna icensätter dessa attribut, som den maskulina världen tagit patent på, förlorar hon sin kvinnlighet. Maskuliniteten äger begrepp som tyder på styrka, framgång och bildning. Och de begreppen är INTE till salu så att femininiteten kan köpa dem.

Manligheten är i idévärlden överlägsen kvinnligheten. Därmed är Mannen som sådan också överlägsen Kvinnan som sådan. Detta sträcker sig ända ner på mikrosocial nivå. Om en man känner att hans plats som rådande maktinnehavare hotas, blir han rasande. Ingen vill lämna ifrån sig makten. Dessutom innehar mannen makt bara genom att vara född som man. Han behöver inte ens anstränga sig. Hans manlighet är medfödd och därmed också hans plats som kvinnans överhuvud.

Om en man endast genom att befinna sig i en kropp med en penis, gestaltar maskulinitet är det lätt att rubba honom. Om hans manlighet sitter i det han tilldelats, inte det han själv skapat, kan Kvinnan utmana honom. Det är i detta män blir osäkra. Män vars manlighet sitter i något som kommit utifrån. Om endast bekräftelsen av hans manliga kropp och kraft i systemet är hans källa till maskulinitet, skapar han inte själv sin höga position i könshierarkin. Den har han fått genom att bli född och uppfostrad som en man. AV ANDRA ÄN HAN SJÄLV. Av modern, fadern, syskon, övrig familj, etnicitet, geografisk härkomst, klass och sociokulturella och fabricerade uttryck som skapas av media.

Det är sådana här män som är livrädda för starka kvinnor. De frustar och spottar om arga feminister och könlösa odjur med bröst. De är så osäkra i sin maskulinitet eftersom de själva aldrig fått definiera vilka de är eller vad de vill med sin identitet. Andra, både signifikativa och generella, har tuttat i dem att de med sin blotta existens kan inneha och utöva makt över Kvinnor.

Kvinnor som skiter i könshierarkin med tillhörande normer, representerar den sköra maskulinitetens fall. De tolererar inte att lägga sig på den smutsiga mattan bara för att de är född med livmoder och bröst. De utmanar den självbild av Den Store Mannen som den osäkre hanen blivit fostrad in i.

"Men mamma sa ju att jag var stor och stark?"

Kraft, mod och styrka är inte medfödda attribut. Det måste man skapa och iscensätta på egen hand. De tillhör inte dig tack vare din penis. De tillhör dig om du själv gjort dig förtjänt av dem.

Stackars livrädda män som känner att de måste mörda feminister för att få behålla sin makt som Man utan att anstränga sig. Stackars Nicolas Franzén (M) som vill "skjuta av hela högen". Grow up!

Jag är framgångsrik. Jag är högutbildad akademiker. Jag har en master of science. Jag följde mina drömmar. Jag skapade ett liv jag ville leva. Jag är stark och modig. Jag är en överlevare. Aldrig tänker jag be om ursäkt för att jag syns och hörs. Jag är hänsynslös mot de normer och sociala konventioner som finns kring Kvinnlighet. Jag skapar och äger mig själv. Ingen och inget ska begränsa mig. Speciellt inte hariga karlar som bestämt sig för att hata feminister helt enkelt för att dessa kräver att bli respekterade som jämlikar.

Aldrig någonsin har min man uttryckt ilska eller rädsla inför mitt sätt att vara och ta för mig av livet. Därför att han är trygg och stabil i sin manlighet. Lov och pris till honom.

onsdag 10 november 2010

Kvinnokroppen då och nu





















Dags för min andra gästbloggare. Magnus Österberg, lärare i samhällskunskap och historia, tittar här närmare på bilden av Kvinnan då och nu.

Under 1800-talet formades två viktiga bilder av kvinnan; den svaga, ömtåliga och sjukliga överklasskvinnan och den starka, farliga och smittsamma underklasskvinnan. Med övergången ifrån det agrara samhället till industrisamhälle, med ökad urbanisering och växande marknadsekonomi, växte en ny social struktur fram som skilde mellan produktionssfär och reproduktionssfär. Resultatet av detta blev att kvinnan blev förpassad till en marginaliserad hemmavärld och hennes värde placerades i uppfattningen om kroppen.

Denna förändringsprocess drevs av den nya medelklassen som med sitt kapital, sin rörlighet och puritanska strävsamhetsetik framstod som det moderna Europas motor. Detta ledde vidare till att medelklassen numerärt, politiskt och kulturellt kom att upprätthålla det som kallas för "tolkningsföreträde". Kvinnosynen som växte fram under 1800-talet var medelklassens kvinnosyn och huvudinnehållet i denna borgerliga ideologi är välkänt. Kvinnans styrka är omsorg och känslor medan mannens är handling och förnuft.

Det ideal som här växte fram, var av ganska motsägelsefull karaktär. Kvinnan hade upphört att vara ett nödvändigt verkande väsen till att bli ett angenämt verkande väsen. Hon vilar inte längre i sig själv utan blir tvungen att framställa någonting; oskuld, älsklighet, höghet eller det motsatta, syndighet, liderlighet och låghet. (Madonnan/horan-polariteten. Jen von T anm.)

Kvinnan förbjöds njutning. När man äter, njuter man och denna njutning är något förbjudet. En njutande människa lever för livet självt och är en lycklig människa, en "bra människa" helt enkelt. Samtidigt sprider samhället med veckotidningar som härförare, budskapet att smal är lika med vacker. En smal människa visar prov på disciplin och ordning. Hon är någon. Dessa föreställningar kolliderar med varandra och leder till att den unga kvinnan, som gärna vill vara smal, förvägrar sig själv rätten att äta, njuta och vara lycklig. Kroppsuppfattningen kvinnan ger uttryck för, är inte enbart ett resultat utav personliga erfarenheter, utan också av samtida föreställningar om kropp och identitet. Detta innebär att kroppen och dess innebörder inte kan förstås isolerat ifrån sitt sociala och historiska sammanhang.

(Exempel på detta kan vara att bondkvinnan helst skulle vara storvuxen och kraftfull för att orka med sina fysiskt krävande uppgifter, var det önskvärt att den borgerliga kvinnan var späd och förfinad. Hon skulle ju axla rollen som ljuv maka, mor och kultiverad värdinna.)

Denna tvetydighet något som växte fram redan på 1800-talet och som i viss mån även idag gör sig gällande. Oskulden och högheten verkar i detta fall representeras av kvinnan som smal och därigenom disciplinerad. Att äta känns som en synd och kan leda till skuldkänslor.

Den borgerliga syn som växte fram genom den ökade industrialiseringen under 1800-talet, verkar fortfarande vara det dominerande idealet. Denna syn vidmakthålls genom att kvinnan förväntas iscensätta sig som små och med förment kvinnliga attribut; en viss typ av kläder, smink och smycken, vilket signalerar hjälplöshet.

Forskning rörande dagens kvinnor pekar på att, oavsett vilka former kroppskontrollen tar sig, är den socialt och kulturellt betingad. Emellertid kan det vara värt att påpeka att den kontroll som unga borgerliga kvinnor under det sena 1800-talet artikulerade delvis skiljer sig ifrån den kontroll dagens unga kvinnor ger uttryck för. Övervikt har historiskt sett inte haft samma centrala mening som det har i dagens samhälle. Ett sådant synsätt kan bara ta form i ett samhälle där mat finns i överflöd och är möjlig att välja bort. Den mest extrema form av denna kroppskontroll identifieras idag som ätstörningar och diagnoser som anorexia och bulimi har blivit allmänt kända.

Roten till denna kontroll av kvinnokroppen var och är fortfarande en konsekvens av maktförhållandet mellan könen. Patriarkatet fängslar kvinnokroppen som objekt. Den kanske största skillnaden mellan våra dagar och hur det har sett ut historiskt är att mycket av kontrollen "har flyttat in i kvinnans eget huvud”. De tidigare mer uttalade strävandena att kontrollera kroppen, vilket illustreras ganska väl av korsetten, har ersatts av ett mer subtilt system av regler. Maktförhållanden mellan könen upprätthålls av dessa regler som anger lämpligt beteende, kroppsrörelser, gester, samt uppdelning av socialt och fysiskt rum. Detta blir som en osynlig korsett.

Denna historiska jämförelse visar att man kan uppleva att mycket har förändrats över tid, men att det i själva verket är samma mekanismer som agerar även i våra dagar som under 1800-talet. Istället för att ge kvinnan en korsett, agerar samhället genom media för att klargöra för kvinnan vad som är ett önskvärt utseende och beteende. Kvinnan kan genom sina idoga strävanden att efterlikna det mediaförmedlade idealet, utveckla livshotande sjukdomar som i värsta fall leder till döden. Detta sammantaget indikerar att kvinnan, kanske särskilt den unga kvinnan, har en mycket utsatt position i samhället både historiskt sett och i vår samtid.

/Magnus Österberg

Kvinnor sätter sitt liv på spel för att passa in i skönhetsnormen. Det är ett mycket allvarligt problem och en illa smakande frukt som mognat på ett träd där stammen är patriarkatet och grenarna är medias makt över människorna. Free your mind.

/Jen von T

måndag 8 november 2010

Femismen eller – Typiskt den där läskiga kärringen som ska va’ som en man!


Det är dags för min första gästbloggare: konstvetaren Mats Ranaxe. Här skriver han om hur han upplever könsordningen.

Sitter och lyssnar på Dido & Aeneas en barockopera av Purcell. I dessa gamla musikteaterstycken framfördes könsstereotypiska roller av i dag fantastisk förlegat gammalmodigt slag: eller kanske inte? Jag brukar jobba med att visa direktsända operor från värdens ”bästa” operahus; The Metropolitan Opera i New York, till svenska biografer, och dessa operors regissörers genuskritik är helt frånvarande i dessa produktioner.

Överhuvudtaget är dessa föreställningar museala på det viset att man oftast, med få undantag, framställer den tid den är skriven i, eller den tid operan beskriver handlingen i. Opera är en konservativ konstform på de allra flesta plan och så även i genuskritiskt tänkande.

Kvinnor är förtryckta och sköra varelser som väntar på sin hjälte som ska rädda henne och hon får offra sin kropp för att rädda sin kärlek. Mannen är mest ute efter äran eller att rädda densamma. Mannens kärlek är lika med heder och hjältemod. Trots att man på sexton- och sjuttonhundratalet hade kastrater, d v s män som sjöng med samma omfång som kvinnliga mezzosopraner, var dessa ansedda som sexobjekt av den kvinnliga publiken! Dessa var män som i barndomen blev berövade sina testiklars testosteronproduktion, varför deras röster stannande i pojkens läge. Dessa spelade hjältar i stora operaproduktioner och blev superstjärnor, även med dagen mått mätt. Hur gör man i dag då vill man ha en man som kan sjunga dessa partier? Oftast får en kvinna sjunga en mans roll som ska låta som en kvinna! Denna kvinnliga ”kastrat” ska uppvakta en kvinna och bete sig som en man och ibland sjunger bägge med exakt samma röstläge.

Kan detta vara ett operamässigt tecken på förvirringen om könsroller som många män och för all del kvinnor upplever med män som har feminina drag och rörelsemönster, men är rent sexuellt heterosexuella? Flickor då? Hur har en flicka det som är manlig i sitt beteende och har mörk röst? Kan hon vara intresserad av pojkar egentligen? Vad tänker omgivningen som ser dessa två? Vad säger oss den omedelbara fördomen?

Men om vi går till den plats som de allra flesta förknippar med könsroller; hemmet. Här diskuterar vi oftast vad som är typiskt kvinnogöra och om mannen borde tvingas göra mer i hemmet för att avlasta kvinnan som dubbelarbetar. Vi diskuterar om mannen ska tvingas med lagens hjälp ta ut mer pappaledighet. Hur ska mannen ta mer ansvar för barnen och hämta på dagis oftare o s v.

Här har vi tre olika typer av genusdiskussioner, men är inte dessa ganska irrelevanta egentligen? Om man har klart för sig att det finns en ojämlikhet mellan könen och att man vill ändra på det; är man per definition en Feminist! Vill man inte ändra på det faktum att kvinnor och män har olika möjligheter i vårt samhälle att uttrycka sig, på stan, i film, på scenen, i arbetslivet och i hemmet. Om vi ser att könsroller är inpräglade i oss alla av normer hur vi ska bete oss, t ex att raka benen,armhålorna och underarmarna innan man tar på sommarklänningen och går ut på staden. Att vara lätt kritisk och inte skratta högt och inte hoppa jämnfota på tåspetsarna och klappa händerna och ropa Oh! Så roligt! om du är en artonårig yngling med hopp om att få åka med på raggarrundan på stan en lördag kväll i Benkes Cadillac! Skulle detta spela någon roll egentligen i vart sätt att vara mot varandra? Eller hur vi vill vara mot varandra och andra även mot de som inte är som vi vill att folk ska vara och se ut.

När en kvinna blir trakasserad av sin chef som hela tiden kommer med sina antydningar om penisliknande frukter i lunchrummet och hennes kvinnliga och manliga kamrater säger samma förgörande repliker; lite får man ju tåla. Säg i från med samma saker, ge i gen. Man måste kunna slänga käft. Ingen frågar på allvar varför chefen säger sådana saker som ”En sån där skulle sitta fint i kväll va! Fast jag har en större på mitt kontor, he he.” Det är inte bara olagligt, det är förnedrande för kvinnan, förnedrande för chefen själv och för hans fru och barnen att ha en sådan i familjen.

Om en man blir tagen på baken av en kvinnlig arbetskamrat utan att han vill det, vad skall han göra? Om en kvinna helt plötsligt visar brösten för en man på arbetsplatsen, hur ska han reagera? Om en kvinnlig matgäst är full på en restaurang och börjar smeka på den vikarierande kyparens bak, hur ska han reagera? Nu tänker ni kanske att; men sådär har kvinnor alltid haft det! Min poäng är att om man ser att det är ojämlikt mellan könen och man vill ändra på det, är man Feminist! Om vi alla behandlar varandra med respekt i varje given situation skulle vi kunna avskaffa Feminismen.

Om män verkligen vill att det ska bli balans i respekten mellan könen i vårt samhälle skulle problemet vara borta. Var är Feminismens män?

/fil. mag; konstvetenskap Mats Ranaxe

Jag tackar Mats innerligt för de orden. Att många män vägrar att arbeta för jämlikhet och ömsesidig respekt är ett stort problem för feminismens framfart. Lagen borde inte behöva tvinga män till att hjälpa till mer hemma och ta hand om sina barn. Detta borde vara en naturlig vilja hos samtliga män! Partiarkatet ger män makten tack vare att de tillhör människorasens överlägsna kast. Någon som fått makten utan att ens anstränga sig, lämnar ogärna ifrån sig den. Om inte män i den rådande ordningen arbetar för jämlikhet ens på individnivå, har vi långt kvar till det stadium då män och kvinnor behandlas likadant. Det är verkligen absurt att inte fler män vågar stå upp för demokratiska principer. Hur kan man förvägra kvinnor en fri existens? Det går inte bara att stå och säga: "Ja, visst är jag för jämlikhet." och sedan totalignorera hur man själv bidrar till könsordningen. Upp och hoppa, män! /Jen von T

fredag 5 november 2010

Män bör avundas oss



























Det brukar ju sägas att kvinnor är känsligare än män. Generellt kanske det stämmer också. Det är ju egentligen inte intressant att de är det. Det som är intressant är varför kvinnor är känsligare än män, och vilka konsekvenser det får i livet.

Kvinnor skolas tidigt in i föreställningen om att de inte har en plats i de stora skeendena i samhället. De behöver inte sätta sig in i politik och samhällssfrågor. De ska helst inte tänka stort överhuvudtaget. Kvinnor får tidigt lära sig att istället bekymra sig över deras lilla tilldelade sfär. Mestadels handlar detta om att sköta sitt yttre eller sådant som de dagligen kommer i kontakt med nära inpå, såsom hemmets utseende eller vännernas privatliv. Kanske också grannens son som kom hem full inatt. Detta har jag tagit upp tidigare i mitt inlägg om skvallerkärringarnas födelse.

Eftersom flickor inte har tillgång till den stora världen på samma sätt som pojkar, får hon heller inte lära sig att rikta sina känslor utåt. Hon får inte omvandla sorg till ilska och projicera den på samhället. Om hon någon gång skulle göra det misstaget, blir hon genast en dramaqueen eller en frigid idiot. Hon blir då besvärlig i hennes katarsisliknande tillstånd, och hon förvandlas till en last för hennes omgivning. Speciellt blir hon ett tjatigt och emotionellt monster som ingen man vill närma sig.

Därför får flickor lära sig att inte utagera sina känslor mot omvärlden. Ilskan kontrolleras. Hon får inte ha åsikter om "det stora", utan bara över "det lilla". Gråten kommer ofta, och då skapas den där bölande vekheten som den kvinnliga känsligheten förknippas med. Hon gråter till filmer, Oprah och vackra texter. Hon får däremot inte gråta över att världen är ett stinkande rövhål och förlorade riksdagsval. Det vore väl för konstigt om hon gjorde det!

Den starka och beskyddande hanen får inte visa känslor öppet. Det försvagar honom. En gråtande väktare av flockens näste är till ingen nytta, ej heller en bölande alfahanne. Män tvingas att hålla tillbaka gråt och andra tecken på "svaghet".

(Gråt - ett svaghetstecken? Samhället anser att det är svagt att släppa fri en salt vätska och ett fetthaltigt sekret från Meiboms körtlargon till följd av ett känslomässigt klimax. Idioti. Att visa svaghet är tecken på styrka. Styrkan att bryta sig fri från en påtvingad och onaturlig maskulinitet.)

Känsliga män kan aldrig vara hegemoniska. De kan aldrig bli alfahannar. De kan inte bli en del av det allra högsta. Känsliga män blir per automatik homoaktiga, feminina eller mesiga. De blir tofflor på sina dominanta hustrurs förhårdnade fotsulor.

Självklart är den kvinnliga känsligheten en begränsning. Att vara tilldelad en känslighet utan att kännas vid den tack vare sin medfödda könstillhörighet, är tröttsamt. Det är också statiskt och uttjatat att den kvinnliga överkänsligheten gestaltas så flitigt i samtliga kulturuttryck. Den kvinnliga gråten används också som symbol för kontrollen över männen. Varje män blir förslavad i sin vilja att rädda den gråtande kvinnan.

En annan negativ följd av den kvinnliga känslighetsnormen, är förstås att man som kvinna förväntas vara överdrivet känslosam när det kommer till att "bli rörd" av någonting. Man ska visa upp sin mjuka sida och vara sårbar. På det sättet får männen känna att de kan ta hand om oss. När det istället gäller att visa sin ilska eller sin avsky mot någonting, blir man direkt manhaftig och obehaglig. Kanske till och med skällig, gnällig och outhärdlig. Man visar upp ett mörker som ingen man kan rädda oss ifrån.

MEN! Konsekvenserna av den känslighet som tilldelats oss är faktiskt också positiva. Tack vare att vi tilldelats en känslighet, har vi också fått mögligheten att utveckla intima och betydelsefulla vänskapsrelationer. Vi är lyhörda och empatiska. Vi utvecklar en känslighet för omgivningens humör. Vi får relatera till en annan människa på ett mycket nära plan. Vi kan umgås två och två, utan att få en homostämpel.

(Unga pojkar skolas tidigt in i "lagandan". Att umgås fler än två i exempelvis sportlaget, rockbandet och i gruppen av onlinespelare, är någonting som män lär sig under uppväxten. Detta påverkar mäns sätt att umgås. Flertalet forskningsrapporter inom sociologi visar att manlig vänskap baseras på en gruppnorm mer än på relationen mellan två individer.)

Att ha en "bästis" är typiskt "tjejigt". Pojkar kan ha en bästis i tidiga år, men detta går de ifrån när de kommer upp i de tidiga tonåren. Män har berättat för mig att de aldrig har umgåtts på två och två en längre stund, för då skulle ju folk tro att de var bögar! VE OCH FASA!

Vi kvinnor har också, tack vare vår uppfostran till känslosamma varelser, fått möjligheten att visa våra känslor öppet. Vi får gråta när vi är ledsna och vi får gråta när vi är glada för någon annans skull. Vi får också omfamna våra vänner i varma och uppmuntande kramar. Vi kan säga "jag älskar dig" till vår närmsta vänninna. För det är vi inte lesbiska. Vi är bara känslosamma. Det är inte alltid en last. Ej heller ett gissel. Det blir det bara när man beräknas vara det "till naturen", inte när situationen inbegriper det.´

För vår rätt att visa känslor öppet och för våra nära vänskapsrelationer, bör männen avundas oss. De bör genomgå en känslomässig metamorfos. Det finns en anledning till att Riddar Kato är ensam i sagan om Mio min Mio; för att han har ett hjärta av sten.

Tillägg:
Den kvinnliga känsligheten kan inte vara medfödd. Det finns för mycket avvikelser för att den biologiska förklaringen skulle kunna appliceras på detta, exempelvis Jeanne D´Arc. Det finns även mängder av matrilinjära samhällen där det har varit kvinnorna som försvarat flocken och krigat mot begränsande stammar. Där fanns heller ingen plats för kvinnlig känslighet. En människas emotionella uttryck kan självklart skilja sig mellan individer, men generellt uppfostras vi, som vanligt, på två olika sätt beroende på om vi föds med en missbildning (Ja. Snoppen är faktiskt det enl. flertalet läroböcker i biologi) eller en slida. Vi uppfostras till att ha en funktion i samhällsmönstret, helst "rätt" funktion.

onsdag 3 november 2010

Höga klackar, korta kjolar och tighta klänningar





















Typiskt "kvinnliga" klädesplagg och accessoarer är visuella symboler för inaktivitet. Typiskt "manliga" klädesplagg är istället anpassade för rörelse. Man springer hellre efter bussen i löst sittande byxor än i en åtsmitande klänning som tvingar höftrörelserna till minimal flexibilitet. Man går också hellre långa avstånd i loafers än i höga klackar, oavsett om klackarna sitter på ett par skor av märket Manolo Blahnik. Vill du röra dig smidigt och lätt mellan två punkter, vars mellansträcka innehåller språng, asfalt och vattenpölar, väljer du nog byxor i ett tåligt material framför en kort kjol som framhäver dina höfter. Till detta skulle jag nog också hellre sätta på mig ett par gummistövlar än ett par skinnstövlar med stilettklackar.

Det är förvisso längesedan kvinnor "tvingades" klä sig i "strikt feminina" kläder så fort de skulle visa sig i det offentliga rummet. Numer struntar de flesta kvinnor i detta och klär sig efter aktivitet eller individuell smak. Detta inlägg handlar dock inte om det. Det handlar om vad höga klackar och otympliga klänningar är symboler för. De är symboler för passivitet och kroppsframhävande och väljer du bort detta, anses du klä dig "okvinnligt". Alltså; AKTIVT.

Höga klackar underlättar inte rörelse överhuvudtaget. Istället försvårar klackarna utförandet av det naturliga rörelsemönstret. Höga klackar påverkar också vadmuskler, fotben och ankelmekanismer negativt och den dåliga hållningen som kommer av för höga klackar, gör din rygg sned och vind. Detta skiter många kvinnor totalt i. Klackarna symboliserar deras kvinnlighet och därmed också deras passivitet. Inte behöver kvinnor röra på sig särskilt mycket. De behöver mest sitta eller stå stilla och se söta ut. Gärna i skor som framhäver deras långa ben och/eller "kvinnliga" former.


Screw bekvämligheten och kroppsfunktionerna. Jag vill vara vacker enligt den hegemoniska kvinnlighetens norm, annars förlorar jag mitt värde i samhället! Ty jag är bara mitt yttre och min kropp och därför måste det vara vackert, annars är inte heller jag vacker som människa!

Och helt ärligt. Vem tycker egentligen att det är bekvämt och funktionellt med snäva kjolar och tighta jeans som gör att blodet inte kan nå vissa regioner? Inte många skulle jag tro. Men det är som inte viktigt. Inte viktigt alls faktiskt. Det är mycket viktigare att framhäva kroppen. Att tydligt visa att den är för alla att titta på och ta del av på diverse sätt. Som en skyltdocka med mekaniska rörelser. Ett vackert och inaktivt objekt som lätt kan erövras och ägas.

Vem kan röra sig obehindrat i en klänning utan axelband, utan att oroa sig för att den ska falla ner i midjan? Men just ja. Vi ska ju inte röra oss obehindrat! Detta gäller idag, men var kanske ännu tydligare under exempelvis 1700-talets slut, med diverse gördlar, korsetter och kjolar med fem lager. Den enda rörelse kvinnorna då kunde ägna sig åt, var pardans där de svängdes runt av mannens starka armar. Så sent som tidigt 1900-tal tvingades kvinnorna in i stela plagg som hindrade deras rörlighet. Till och med de kvinnor som arbetade på bondgårdar och i fabriker, tvingades in i otympligt kjoltyg som gjorde det till en bedrift bara att ta av sig för att gå på toaletten.

Jag får alltid skäll för att jag aldrig "klär up mig." Vad innebär det då? Jo. Kjolar, klänningar och höga klackar. Attribut som gör att jag hindras i min aktiva bana. Jag äger faktiskt ett par inaktivitetsstövlar med klackar så höga att jag bara kan stå still eller sitta på en stol. Jag använder dem aldrig. Kanske på enstaka konserter där jag som pianist, inte kan röra mig. För de är fan inte skapta för att underlätta rörelse. Därför tänker jag inte på "klä upp mig" som någonting positivt. Snarare förslavas jag bara i mina kläder om jag skulle hamna i den "uppklädda" situationen. Därför väljer jag att kalla det för "klä UT mig" eller kanske hellre "Klä NER mig". Klä NER mig till passivitet.

Därför bör uttrycket "klä upp sig" vidgas och innebära att någon vässar till plaggen istället för att krypa in i en mumiedräkt av gips som gör individen till en skulptur. När jag "klär upp mig" kan jag visst använda klänningar och kjolar. Men de ska INTE hindra min rörelse eller vara ett hinder för min bekvämlighet. Därför går höga klackar ALLTID bort. Jag är så jävla snygg i mina converseskor oavsett kläder och tillställning. Det är jag som avgör om jag är uppklädd. Inte mina kläders symboliska värde.

Och nej. Jag säger inte att det är fel att klä sig i inaktivitetskläder. Jag säger bara att det är fel att anse att de som inte gör det, är okvinnliga, manhaftiga och rent ut sagt - fula. Utöver är det synd och skam att kvinnor känner att deras yttre är mycket viktigare än deras inre. Att de lär sig så tidigt att satsa på den sfären där de kan accepteras - den ytliga. Sannerligen ett systemfel.

ERROR! ERROR! ERROR!