torsdag 28 april 2011

Reflektioner efter Milano


Jag älskar Italien. Jag tror det har mycket att göra med mitt hysteriska intresse för opera, sydeuropeisk arkitektur och italiensk konst från renässansen och barocken. När jag var till Italien första gången, då Rom, var jag som ett barn på uppåttjack i dagarna fyra. Jag rusade runt staden och vältrade mig i kulturhistoria. Vi gick då 3 mil om dagen och jag hade 12 vattenblåsor på min högra fot.

Nu har jag nyss kommit hem från min andra italienresa. Den här gången Milano. Det var lite lugnare här. Jag hade till och med tid att sitta ner och äta. Milano inger en helt annan känsla än Rom. Milano är metro. Den är europeisk, modern och pulserande på ett helt annat sätt än huvudstaden. Här är det okej för två män att strosa över Piazza Duomo hand i hand. På många sätt känns Milano som en mer modern stad än Rom. I alla fall på ytan.

MEN. Precis som Rom är Milano väldigt präglad av Italiens katolska historia. Kyrkor finns överallt och det sitter ikonbilder på varje hus och i varje rum. Il Duomo slukar staden med sin väldiga kropp som en symbol över kyrkodomens makt. En kyrkodom som har gjort många människor till irrationella, undfallande imbeciller som totalt ignorerar att det mesta som står i Bibeln saknar vetenskaplig validitet.

Kvinnosynen är den samma som på medeltiden. I alla fall i stort sätt. Kvinnor är följeslagare och inget annat. Överallt går männen före kvinna och barn i gatans grupperingar. Kvinnor anses vara veka och svaga. Överallt blir man behandlad som en mindre vetande idiot. Man får inte bära sin egen väska, man får inte dra ut sin egen stol och man får absolut inte prata högt. När jag beställde öl blev jag tillfrågad om jag ville ha "the lady size" eller "man size". Jag tror jag spydde i min egen mun av förolämpning. Jag beställde så klart "the man size" och då såg man ner på sambon som inte hade tuktat sin flickvän tillräckligt så hon skulle ta en liten öl och hålla käften.

Jag blundade dock för vissa orättvisor ibland. Jag var ju tvungen. För jag njuter faktiskt av kyrkorummets estetik. Där finns så mycket vackert. Hur det än är har den katolska kyrkan alltid haft pengar (förvisso genom vidriga medel) att beställa konstverk av de mest framstående konstnärerna. Därför är kyrkorna fulla med underbara skulpturer, vackra målningar och hisnande arkitektur. Jag låter mig förföras av denna tillfredställande yta. Det ska jag erkänna. Jag tror inte att det alltid var ytligt för de konstnärer som skapade detta. Vissa trodde ju att de skapade för Gud. Vissa skapade för sitt levebröd. Vissa av lust för konsten. Men deras känsla, kan jag aldrig känna.

Det är ju förstås så, att även om konsten är skapad av en anledning jag inte vill kännas vid (till sagofigurer som exempelvis Gud) och med medel jag tycker är äckliga (hårt skattetryck på fattiga) är mötet mellan den och mig stimulerande på många olika sätt där och då. När objektet möter subjektet. Ett subjekt med en särskild kunskap, med särskilda föreställningar och med ett särskilt sammanhang. Jag tittar på konstverket, upplever det och funderar sedan på varför jag upplever det på just det sättet. Jag kommer alltid fram till att jag upplever det på ett särskilt sätt eftersom jag har kunskaper om skapandekontexten och att jag är präglad av den förväntade reaktionen. Min perception är knappast fri. Men jag njuter av den ändå.

Sen älskar jag Italien för att man framför Bach´s cellosonater i en galleria. För att man sjunger opera på gatan. För att man har bevarat så mycket av kulturhistoriskt värde. För att folk på gatan känner igen Turandot-motiven i min tatuerade högerarm. Och för att maten och vinet är fantastiskt.

Religionens förtryck av mänskliga sinnen, kvinnornas position och kapitalismens förtärande kraft finns trots allt över hela världen och det är lika vidrigt i Italien som det är i resten av världen.

onsdag 20 april 2011

Det är nästan OK med våldtäkt



Många går till Julian Assanges försvar. Han är ju för bra för att vara en jävla våldtäktsman. (Jag säger ingenting om att han är skyldig eller inte.) Han har plockat fram dolt skit i ljuset för att sätta dit korrumperade idioter. Det är jättebra. Därför är det inte så farligt att han blivit anklagad för våldtäkt. Kvinnor får som skylla sig själva om de först säger ja och sedan nej. Säger man ja från början, är det bara att go with the flow hela natten. Detta är förstås helt vansinnigt äckligt. Hanne Kjöllers krönika om detta, är briljant på många sätt. Därför blir hon anklagad för att vara en manshatande lesbian. För att hon slår näven i bordet och förkastar allt som har med våldtäkt att göra. Men våldtäkt är tydligen inte så farligt längre. Därför blir motståndarna överdramatiska manshatare.

Det enda felet i Kjöllers krönika, är att hon delar in folk i höger och vänster här. Motståndet till våldtäkt är något som går över de partipolitiska gränserna. Även över de ideologiska. Det var bra onödigt att blanda in det här. Det blir bara ett billigt sätt att försöka sticka kniven i vänstersidan. Det vore bättre om man enade människor över gränserna mot våldtäkt.

En ung svensk kvinna anmäler en grekisk man för våldtäkt på ön Kos. Då blir istället hon anmäld för förtal. Hon själv säger att bemötandet från polis och myndigheter var värre än själva våldtäkten. De trodde inte alls på henne. Och om hon nu blivit påsatt, fick hon skylla sig själv eftersom hon kom hit och söp, klädde av sig och visade sig sexuellt tillgänglig.

En talesman för grekiska myndigheter säger att svenska kvinnor "är sådana". (Som tur är fick den äckliga gubben sparken. Det är inte en kvinnosyn som grekiska myndigheter står för överlag.) Det är också fler svenska kvinnor som anmäler våldtäkt än grekiska. De tror att detta beror på att svenska kvinnor helt enkelt är lössläppta luder. Det kan ju inte ha någonting att göra med skillnader i kulturella normer som rör kvinnans sexualitet.

Vad i helvete är det som händer? Är våldtäkt kvinnans fel? Många gånger har man hört om kvinnor som under våldtäktsrättegångar blir pressade med frågor som "Var du full?", "Var du lättklädd?" "Kysste du honom frivilligt?"


Det spelar tammefan ingen roll om svaret är ja på alla dessa frågor. Även om man skulle gå naken in på en pub och gnida sin inoljade kropp mot bardisken förtjänar man inte att bli våldtagen. Man ska också när som helst ha rätt att avbryta ett samlag eller oralsex.

Man ska också när som helst ha rätt till sin egen
kropp.


Det vore så jävla bra om vi på allvar började jobba emot strukturerna som sätter folk i sexuellt förtryck. Ingen ska någonsin känna att det är deras eget fel att de blivit våldtagna. Det är inte deras skam. Det är samhällets och de individer som blivit sjuk i huvudet av det äckliga väsen som kommer fram ur den psykosociala konstruktion som är Människan.

Kanske bör man också på riktigt förbjuda sexistisk reklam, TV, film, musikvideor och dylikt där människor framställs som Våldtäktstivolin, eftersom vissa människor inte verkar kunna sortera bort sådant trams på egen hand. (Det är enligt lag förbjudet att framställa en individ endast som sexobjekt. Men det är inte så många laglydiga i den sfären inte.)

Det är ALDRIG okej med våldtäkt. Oavsett vem som utför den. Assange, en grekisk man, ett svenskt fredagsfyllo eller en känd politiker. Vi måste göra något åt skiten innan man måste börja med självförsvarskurser i skolan. Det här samhället skapar bara mer våld, istället för att minimera det. Det är sannerligen en kakafoni av idioti där främst kvinnokroppen är stigmatiserad och utnyttjad till max.

Åt helvete med det.

fredag 8 april 2011

Sminkade barn


Igår var det dags igen. För en stund av förtvivlan. Jag tittade på aktuellt och fick se ett inslag om en flicka som sminkar sig varje dag innan skolan. Hon är 11 år. Mer förtvivlad vart jag förstås när sminkflickans mamma helt oreflekterat uttalar sig om detta. Jag skämdes ögonen ur mig. Igen.



Mamman säger att hon också började sminka sig tidigt. Det är väl fint att lilla flickan får måla sina bleka ögonfransar svarta med mascara. Flickan själv säger att hon ser så trött ut annars. Trött. En 11-åring är alltså orolig för att hon inte ska se pigg, uppspärrad och docklik ut. Stackars barn som redan sitter i detta fängelse. Bakom en järnmask.

Jag blir rädd för den här mamman. Där står det verkligen stilla. Inte finns det ett problematiserande av skönhetshetsen och att hennes egen dotter tvingas in i den trånga mallen för normativ femininitet redan som 11-åring. Flickan vill bli vuxen tidigt. Och att bli vuxen kvinna, är att göra sitt ansikte till en mask och tänka på hur man ser ut varje minut, varje timme och varje dag. Igen: Stackars barn.

Kvinnor får inte tycka att de duger som de är. Då är jakten borta. Jakten på perfektionism. Den jakt som ligger till grund för underkastelsen. Så länge Kvinnan inte tycker att hon är autonom och värdefull, kommer hon fortsätta att nedvärdera sig själv och dyrka det onåbara. Fast i sitt eget självhat kommer hon leva i underkastelsen eftersom hon tycker att hon aldrig kommer bli tillräcklig. Nedvärderingen av Självet har då blivit Kvinnans livslånga fängelse.

Världen snurrar snabbt. Informationssamhället styr oss. Normer pumpas in i oss som gift. Vuxenvärlden tränger sig på. Modetidningar, skönhetssidor på nätet och mammas egen bisarra jakt på skönhet präglar det lilla barnet. Barbie, Bratz och sminkdockor. Alla är de symboler för det onaturliga ideal som flickor ska iscensätta. Det är också det ideal som pojkar ska vilja ha som flickvänsaccessoar. Igen: Stackars barn.

Unga flickor berättar: "Att gå med på sex är det enda sättet att få pojkar att gilla en." Vägen in i vuxenlivet går genom att förkroppsliga sitt värde i ett vackert fodral. Vägen in i samhället går genom en man. Detta ska man lära sig tidigt. Så tidigt som möjligt. Igen: Stackars barn.

Jag ger upp.

onsdag 6 april 2011

Ni som kämpar för jämlikhet - uppmuntra varandra!


Det finns många människor som kämpar för jämställdhet. Vissa organiserar sig i projekt, i företag, i politiska partier eller i tidsskrifter. Andra kämpar på som enskilda individer mot klyftor, förtryck och könsmarginalisering. Vi har en lång väg att gå. Vi möter motgångar och elakheter, idioti och okunskap. Men vi får inte tappa modet. Därför måste vi uppmuntra varandra. Hylla varandra. Stötta varandra i vår agenda för ett mer jämställt samhälle. Vi är alla hjältar och vi ska också se oss själva som det.

Därför vill jag upphöja de som kämpar och har kämpat. Gudrun Schyman, Stina Sundberg, Anna Lindh, Selma Lagerlöf, Olof Palme, Tidsskriften Bang!, Ordfront Magasin, Frihet.se, Machofrabriken, Yvonne Hirdman, Jan Eliasson, Alla i F!, Ung Vänster´s studiecirkel "Feminism" och många, många fler. Jag skulle knappast kunna räkna upp alla här, för det finns inte plats. Men Ni vet ju vilka ni är. Ni som kämpar. Var stolta över er själva!

Och mina kära och underbara vänner och bekanta: Sofia Nilsson, Camilla Kärnhagen, Tina Ranaxe, Mats Ranaxe, Johan Mossberg, Leyla Abic, Madelene Petterson, Nakadai och många fler. Ni är hjältar ska ni veta. Jag älskar er alla för det ni gör.

Jen von T. Du är en jävla hjälte du med.

Det är så jävla lätt att bli bitter och bara se svart. Världen är ful och vedervärdig. Samhället är infekterat och en oerhört ogästvänlig plats för De Som Inte Gynnas Av Samhällsordningen. Ibland blir jag besviken när jag vaknar.
Besviken för att världen inte gått under än. Eller egentligen har den ju det. Rent socialt, andligt och moraliskt. Jag önskar att min existens inte färgades så av allt Det Fula. Men nu gör den det. Därför är det så skönt att veta att det finns fler som vägrar acceptera att det ser ut som det gör.

Tack för att jag slipper känna mig så ensam.

Ni som kämpar: Lyssna nu på Wiehes "En sång till modet" på direkten, ignorera prettoandan, och fortsätt med det ni gör.

Frihet framför allt.

Och ni soffliggare: Öppna ögonen för annat än TV-rutan.

fredag 1 april 2011

Jag blir så ledsen


Världen går under. Inte bara miljömässigt, utan också intellektuellt. Jämställdheten ser jag knappt spår av längre. Det är bara bakslag efter bakslag. Jag har gråtit mycket på sista tiden. I två dagar har jag gråtit. Gråtit av hopplöshet och förtvivlan. Gråtit över maktlösheten. Gråtit över hur illa människor behandlas. Gråtit över att kvinnor fortfarande inte definierar sin egen existens.

Kvinnors värde ligger i kroppen. Hennes kroppsliga funktioner sätter ut hennes livsmål. Sära på låren för en penis eller var en bäbisfabrik. Kvinnor är inte autonoma innan moderskapet. Kvinnor har inget värde i sig själva. De får bara ett värde genom barnet, och därmed är hon utan barn endast en skugga. Inte är det då konstigt att så många mödrar krampaktigt klamrar sig fast vid rollen som mamma. Det är ju bara då hon blir sedd. Rollen som människa glöms bort. Hellre hemmafru än aktiv i samhället, för hemma med mitt barn har jag åtminstone ett värde i mig själv.

"Nu blir du kvinna på riktigt" sa en kvinna till en annan gravid kvinna igår. För kvinna på riktigt är man inte innan moderskapet. Detta skulle då innebära att de kvinnor som inte kan få barn, förblir låtsaskvinnor livet ut, likaså de som väljer att vara barnlösa. Någon annan mening kan vi inte ge vårt liv, än den att ge liv till andra. Utan livmoder, är vårt liv meningslöst.

Därför ska man som liten flicka lära sig tidigt att drömmen om moderskapet ska prägla alla år fram till den stora dagen. Igår lanserades en ny leksak. Lösbröst med tillhörande docka som inte slutar gråta innan den blir ammad. Flickor i 5-6 årsåldern ska vara mammor innan de ens får chansen att välja om de vill bli det eller inte. De ska lära sig om sitt öde som inbundna i deras kroppar i sann immanens.













Det är ett stort misslyckande att kvinnor fortfarande inte har ett egenvärde utanför moderskapet. Sedan när man skaffar barn, låter samhället dem inte ens vara mamma. Då ska man träna, städa, göra karriär och skaffa nya ungar på samma gång. Då hyr man in en RUT-tjänst så man kan ta sig tid till att vara snygg också. Man ser då till utnyttja andra som får fylla hålen där man inte räcker till. Kvinnorollen i dagens samhälle är inte ens barnvänlig och ändå är det kravet vi alla måste leva upp till!

Om man inte har tid att vara förälder, skaffa då inte barn. Och tänker man låta TV´n uppfostra barnen, skaffa då inte barn. Skaffa helt enkelt inte barn för barnskaffandets skull bara för att få ett värde på existensen. Livet måste ha en mening innan föräldraskapet annars är risken att man lägger meningen med det egna livet på barnets axlar. En tyngd de inte förtjänar att bära. Meningen med livet kan inte ligga hos en annan person. Den måste ligga i vår egen existens. Som autonoma subjekt.

"Mitt liv hade ingen mening innan jag fick min dotter/son". Det tycker jag är tragiska uttalanden faktiskt, och det INTE på grund av att det är tragiskt med barn, utan för att livet anses vara utan mening utan barn. Att mening tillsätts av en utomstående individ, istället för skapad av subjektet självt. Nog må det vara en enormt stor och fin sak att bli förälder, men det är för sorgligt att man inte kan hitta meningen med existensen innan det. Men det är inte konstigt alls att kvinnor känner så. De får ju inte ha en meningsfull tillvaro utan barn. För då är ju risken att vi börjar existera på samma villkor som männen och det vore ju fasansfullt farligt för strukturerna.

Jag förstår att detta sticker i ögonen på många. Folk kommer reagera med känslorna först. "Men JAG tänker inte så", "Vadå säger du att mitt barn är meningslöst?", "Tror du att alla som skaffar barn gör det för att det är kravet på autonomitet?" Detta handlar inte om enskilda personer utan om moderskapskravet som fenomen och hur det påverkar vårt värde. Detta är en kritik av strukturen, inte av enskilda mödrar! Alla påverkas av det mer eller mindre. Vad som ligger bakom detta är normer som infiltreras i oss omedvetet. Vi agerar utifrån existensiella premisser vi inte ser. Vi är indoktrinerade att tro att vi är värdelösa utan vår kropp. Så även jag.

Vi är alla tragiskt fast i en struktur som förvandlar oss till tankelöst kött.

PS. Att TV4 i Big Brother använder sig av smygprostitution är det vidrigaste jag hört på länge. Ett harem av kvinnor som kommer in i huset för att passa upp på männen och utföra sexuella tjänster är ett enormt utnyttjande av svaga och osäkra individer. Ärendet är anmält. Sätt stopp du med.

PS 2. Även den sexistiska och diskriminerande Jack&Jones-reklamen är anmäld. Sätt stopp du med nr.2