onsdag 23 februari 2011

Verkligheten ifrågasatt


Jag slår på TV´n och zappar runt i ren apati. Jag kan välja mellan gap- och skrik-TV för amerikanska hemmafruar, plastsåpor eller musikvideor på tramsutställningen MTV. Ingenstans ser jag en verklig människa. Jag ser inga verkliga bilder. Alla bilder har ett filter över sig som gör att det ska vara behagligare att titta på. Inget ljud är verkligt. Ljudet är komprimerat och är fyllt med effekter. Allt för att avtrubba oss. För att vagga in oss i en falsk trygghet. En påhittad verklighet. En verklighet där vi tror att inget kan skada oss. En verklighet där vi tror att världen är vacker.

Hos "Oprah" sitter omopererade kändisar och gråter över förlorade år, missbruk och psykisk press. Hitkavalkaden på MTV visar upp människor som mer består av plast, färg och syntethår, än verkligt kött och blod. Någon själ ser jag inte spår av i deras ögon.

Maria Montazami har mer TV-tid än ledande svenska politiker. Hon har en fan-club. Man avundas hennes liv. För det är hennes verkliga liv som presenteras på TV 3 tror man. Är hon verklig? Är det den verkliga människan vi får se i TV? Folk pratar om henne som om de kände henne personligen efter att ha följt århundradets mest värdelösa program, "Svenska Hollywoodfruar" en säsong.

Man pratar om kroppar och om frisyrer. Om kändisars liv så som de presenteras i skvallerpressen. Kvinnan behandlas som ett slit- och slängobjekt. Finns det ens någon reflektion över att detta inte är verkligt? Idén om kön är inte verklig. Inte mycket är verkligt som vi får kastat i ansiktet varje dag genom TV, radio och kvällspress. Aftonbladets fredagsbilaga "Klick" läses som om dess innehåll vore sanningen. Där kan man se att kändisar "är som vi". Jag måste massera tinningarna vid blotta tanken på denna värdelösa samling skitartiklar.

Melodifestivalen väcker mer intresse hos folket än riksdagsvalet. Vad har de för kläder på sig? Vilken låt är bäst? Vem spydde på efterfesten? Vem fick en nervpsykos i Green Room? Sådana saker bryr vi oss om, för det är den verklighet som är fabricerad i media, som vi reagerar på. Det är ytlighet vi kliar oss i huvudet över. Vad som sedan händer i världen när vi gräver på djupet, skiter vi i. För det är på tok för jobbigt. Man kan ju komma på hur lurade vi är. Man kan komma på att det vi kallar verklighet bara är en illusion.

På nyhetskanalen rapporterar de om krig, miljöförstörelse och naturkatastrofer. Vi ser barn som gråter över en mördad förälder. Vi ser det genom rutan och tänker "Usch vad otäckt. Tur man bor här i skyddade Sverige. Vi är osårbara." I nästa stund går vi över till sporten eller rapporter om någon kändis som gjort ett grovt fail på någon gala. Världens mörker hamnar sida vid sida vid ytlighet och skönhetshets. Hur ska folk kunna avgöra vad som är verkligt och inte, när Foppas trasiga ljumske hamnar i samma sken som folkmord och förstörelse?

När svenska soldater blev beskjutna i Afghanistan blev det ramaskri. Folk blev förvånade. Som om de inte alls fattade vad krig är. I krig sjuter man varandra. Människor dör. Det vet man. Men det är ändå overkligt. Det ligger långt borta. Men när en svensk blir skjuten, hamnar kriget nära oss och det går från att vara en liten film i TV, till att bli "på riktigt".

Ignorance is bliss.

Vilken är din verklighet?

torsdag 17 februari 2011

Gentlemän - nej tack.


Han går in genom dörren och ser på sitt byte. Bytet skälver av både fasa och åtrå. Kanske kommer han välja ut henne. Kanske kommer han lyfta upp henne i sina armar och bestiga henne. Kanske kommer han göra henne till en verklig varelse bara genom att välja henne. Han är stor och stark. Hon är liten och osynlig. Han är aktiv. Hon står stilla. Han räddar. Hon är den som är rädd. Hon är kvinna. Han är en gentleman.

Ja. Ladies and gentlemen. Gentlemän. Vad är detta för varelser som samhället konstruerat? Någon som ska hjälpa och stötta de svaga. De svaga som här är kvinnor. Gentemän som håller upp dörren. Gentlemän som drar ut stolen. Gentlemän som låter kvinnan sitta när han själv står. Gentlemän som köper blommor och ger komplimanger gällande objektets yta. Gentlemän som bär bördor för tunga för de svaga.

I pratshowen Skavlan blev Gudrun Schyman intervjuad för inte så längesedan. Först och främst vill jag här framhålla min avsky mot Skavlan som intervjuare. Han är sexistisk, gammalmodig och idiotisk och jag fattar inte att han får plats i svensk television. När Schyman ville prata om jämlikhet mellan könen som politisk utopi, sade Skavlan att "det ville han inte prata om nu". Ungefär som om jämlikhet mellan könen, det kan man ju prata om när det är lämpligt. DET ÄR ALLTID LÄMPLIGT, GUBBE!

Hur som helst. I studion satt fler människor tillsammans med Schyman. Varpå en av dem (Jag tror det var Lene från tuggummigruppen Aqua som gjorde historiens värsta låt "Barbie Girl") sade: "Vill du inte att din man behandlar sig som en kvinna? Att han ska dra ut stolen och så?" Detta är ju förstås vansinnigt idiotiskt på två plan:
1. "behandla dig som en kvinna". Jahapp. Hur behandlar man en kvinna då? Finns det objektivt "rätt behandling" av någon för att denna någon tillhör en psykosocial konstruktion gällande könstillhörighet, som utgår dennes medfödda könsorgan?
(Just det. Kön och könsorgan. Det är två vitt skilda saker. Könsorganen är olika och dem föds vi med. Kön däremot, är något vi skolas in i. En fabricerad grupptillhörighet.)
2. Om man inte vill bli behandlad som ett skört objekt, är man då inte en kvinna?

Jag vill då verkligen inte att någon ska dra ut stolen för mig. Jag vill inte heller att jag ska sitta medan andra står, bara för att jag är kvinna. Jag vägrar att bli behandlad som en klen sjukling, bara för att jag inte har en penis. Är det någon som ska särbehandlas som svag, är det den som individuellt behöver det på grund av personliga handikapp. Inte för att denne tillhör det svagare könet enligt den könsmässiga masspsykos som fortfarande gäller år 2011.

Man kan behandla varandra väl som jämlikar. Ingen ska behöva bli mentalt försvagad av könsnormer. Lev istället i frihet och dra ut era egna stolar.

Gentlemän. Så jävla 1920-tal.