onsdag 23 februari 2011

Verkligheten ifrågasatt


Jag slår på TV´n och zappar runt i ren apati. Jag kan välja mellan gap- och skrik-TV för amerikanska hemmafruar, plastsåpor eller musikvideor på tramsutställningen MTV. Ingenstans ser jag en verklig människa. Jag ser inga verkliga bilder. Alla bilder har ett filter över sig som gör att det ska vara behagligare att titta på. Inget ljud är verkligt. Ljudet är komprimerat och är fyllt med effekter. Allt för att avtrubba oss. För att vagga in oss i en falsk trygghet. En påhittad verklighet. En verklighet där vi tror att inget kan skada oss. En verklighet där vi tror att världen är vacker.

Hos "Oprah" sitter omopererade kändisar och gråter över förlorade år, missbruk och psykisk press. Hitkavalkaden på MTV visar upp människor som mer består av plast, färg och syntethår, än verkligt kött och blod. Någon själ ser jag inte spår av i deras ögon.

Maria Montazami har mer TV-tid än ledande svenska politiker. Hon har en fan-club. Man avundas hennes liv. För det är hennes verkliga liv som presenteras på TV 3 tror man. Är hon verklig? Är det den verkliga människan vi får se i TV? Folk pratar om henne som om de kände henne personligen efter att ha följt århundradets mest värdelösa program, "Svenska Hollywoodfruar" en säsong.

Man pratar om kroppar och om frisyrer. Om kändisars liv så som de presenteras i skvallerpressen. Kvinnan behandlas som ett slit- och slängobjekt. Finns det ens någon reflektion över att detta inte är verkligt? Idén om kön är inte verklig. Inte mycket är verkligt som vi får kastat i ansiktet varje dag genom TV, radio och kvällspress. Aftonbladets fredagsbilaga "Klick" läses som om dess innehåll vore sanningen. Där kan man se att kändisar "är som vi". Jag måste massera tinningarna vid blotta tanken på denna värdelösa samling skitartiklar.

Melodifestivalen väcker mer intresse hos folket än riksdagsvalet. Vad har de för kläder på sig? Vilken låt är bäst? Vem spydde på efterfesten? Vem fick en nervpsykos i Green Room? Sådana saker bryr vi oss om, för det är den verklighet som är fabricerad i media, som vi reagerar på. Det är ytlighet vi kliar oss i huvudet över. Vad som sedan händer i världen när vi gräver på djupet, skiter vi i. För det är på tok för jobbigt. Man kan ju komma på hur lurade vi är. Man kan komma på att det vi kallar verklighet bara är en illusion.

På nyhetskanalen rapporterar de om krig, miljöförstörelse och naturkatastrofer. Vi ser barn som gråter över en mördad förälder. Vi ser det genom rutan och tänker "Usch vad otäckt. Tur man bor här i skyddade Sverige. Vi är osårbara." I nästa stund går vi över till sporten eller rapporter om någon kändis som gjort ett grovt fail på någon gala. Världens mörker hamnar sida vid sida vid ytlighet och skönhetshets. Hur ska folk kunna avgöra vad som är verkligt och inte, när Foppas trasiga ljumske hamnar i samma sken som folkmord och förstörelse?

När svenska soldater blev beskjutna i Afghanistan blev det ramaskri. Folk blev förvånade. Som om de inte alls fattade vad krig är. I krig sjuter man varandra. Människor dör. Det vet man. Men det är ändå overkligt. Det ligger långt borta. Men när en svensk blir skjuten, hamnar kriget nära oss och det går från att vara en liten film i TV, till att bli "på riktigt".

Ignorance is bliss.

Vilken är din verklighet?

1 kommentar:

SiriMadelene sa...

Väldigt bra skrivet!
Håller verkligen med dig i allt du skriver.
Det tråkiga är väl att västvärlden har svårt att förhålla sig till "riktiga" händelser som krig därför vi har svårt att greppa det, och har ingen erfarenhet av det....vi gör som strutsar och kör huvudet i marken och låtsas som ingenting utan bryr oss bara om det som förnöjer och är ytligt, för det är det lättaste.... Vi är för självupptagna för att ta något på riktigt allvsr, det enda vi bryr oss om är det vi avundas, som maria montazami, det vi tror är verklig lycka är pengar och saker, för vi är fostrade så.....
Tragiskt och skrämmande.