lördag 18 december 2010

Religionernas kontroll av kvinnan del III - Koranen





















Koranen. Eller قرآن, qura:n av "qar'a" som betyder "Läsa". al-Qur'ān al-Karīm, eller "Den ädla recitationen", är Islams heliga skrift och den består av Muhammeds uppenbarelser och Guds sanna budskap som blev sänt till profeten genom ärkeängeln Jibril (namne med Gabriel inom ex. Kristendomen) under ett tjugotal år fram till år 610 e.v.t. Koranen sammanfattar och förkunnar den rena läran som tidigare profeter redan talat om. Koranen är därför i många avseenden en spegelbild av både Toran och Bibeln. Koranen talar om Abraham, Isac, Jacob och Jesus Kristus. Men enligt koranen blir Jesus varken korsfäst eller mördad av romarna. Han överlever och fortsätter sprida sitt budskap som Guds apostel, INTE hans son!

I det stora hela talar faktiskt Koranen, Toran och Bibeln om samma "Gud" (Lagen, normen, traditionen), citerad och beskriven av olika profeter och apostlar. Dessa texter ska ses som tidsdokument, inte sanningssägande texter om Guds son, tillika trollkarlen Jesus som gjorde vin av vatten. I dessa texter kan man utläsa mycket om dåtidens samhällskontext. Detta gäller då förstås även synen på Kvinnan som avspeglas i dessa religiösa texter. Men då påvisas det att Gud anser så, inte samhället, vilket man förstås ska bortse ifrån. Alla religiösa texter är skrivna av människor (Läs:män). Människor som är präglade av sin samtid. Därför kan vi se deras samtid i deras texter.

Vad hittar vi då för texter om Kvinnan i Koranen?

Männen vare kvinnornas föreståndare på grund av det företräde som Gud givit somliga framför andra (...) därför skola de rättskaffens kvinnorna vara undergivna och aktsamma (...) Och vad dem beträffar, av vilka I frukten uppstudsighet, så varna dem, skiljen dem från bädden och agen dem.
Koranen Sura 4:38

I skolen dock aldrig vara i stånd att behandla kvinnorna lika, ävem om I önskanden det.
Koranen sura 4:128

Så mycket mer än detta finns det inte som tydligt påvisar kvinnans plats som mannens undersåte. Precis som i Toran och Bibeln finns det texter som uttrycker att våld mot kvinnor är befogat om de är "uppstudsiga" eller "trotsiga". Det finns kvinnoförtryck och tortalitär patriarkal makt hos samtliga av de religioner jag tagit upp hittills. Det finns dock inte mer i Koranen än i Bibeln. Tvärtom. Kontrollen av kvinnan är, när det kommer till de heliga texterna, faktiskt tydligare inom Kristendom än inom Islam.

Vad kommer det då ifrån? Burqa. Niqab. Hijab. Lagligt våld mot kvinnor? Det kommer förstås inte alls från religionen i sig. Det kommer från tidigare patriarkala system och från tidigare traditioner. Tittar vi på mellanöstern ca. 800 f.v.t. kontrolleras det landområdet av Assyrierna. Detta fokslag hade en enväldig manlig Gud - Assur. Ordningen var strikt patriarkal och i lagskrifter från detta samhälle kan man läsa följande:

Utöver de straff som nämns på denna stentavla, kan den äkta mannen piska sin hustru, dra av henne håret och slita av hennes öron utan straff.

Utöver detta hade den äkta mannen rätt att vanställa sin hustrus ansikte utan straff. Gifta kvinnor skulle också enligt lag bära slöja. Slöjan betraktades som en symbol på mannens äganderätt. Om en kvinna som inte var gift bar slöja bestraffades hon hårt med "50 påkslag och skållhett vatten över huvudet."

I Assyriernas gudavärld fanns dock gudinnor. Självklart var den med mest makt modergudinnan Ishtar. Hon symboliserade Kroppen och hennes städer var Nieve och Arbela, där prostitutionen var längst framskriden.

Att kvinnor inom Islam bär olika typer av huvudduk, ligger alltså mer i äldre traditioner än i Islams heliga texter. Religionerna som vi känner dem, är inget annat än samlingar av tidigare religiösa doktriner och ett ihopplock av passande tradtitioner för att underhålla patriarkal makt och äganderätt över Kvinnor och materiella tillgångar. Islam är lika kvinnofientlig som flera övriga religioner.

Jag har sagt det förr. Minns att Islam är en 600 år yngre religion än Kristendomen. Hur såg Sverige ut för 600 år sedan? Då hade också kvinnorna här huvudduk och var lagligt långt underlägsna männen.

Hur som helst. Kvinnoförtryck och könsbegränsning är vidrigt oavsett land, religion och etnicitet. Det finns olika nivåer av det och det finns överallt. Kanske kan vi dock förstå det bättre om vi ser på historien och på hur äldre traditioner färgat 2010-års människor över hela världen. Då kan vi också se att det är dags för en radikal förändring. Det går för långsamt.

tisdag 14 december 2010

Religionernas kontroll av kvinnan II - Malleus Maleficarum





















Den 5 augusti 1676 samlades man kring ett häxbål i Stockholm. Bakom högen av torra kvistar skymtade man en kvinnogestalt. Det var Malin Matsdotter som hade blivit dömd för häxeri och snart skulle hon brännas levande på bål för hennes brott mot Gud.

Det var ovanligt att man brände människor levande som var dömda för häxeri. Vanligtvis avrättades de av halshuggning eller hängning, innan deras kroppas brändes. Ibland avrättades också män för hädelse och djävulspakt, men det var främst kvinnor som jagades av kyrkan för deras trots av den kristna doktrinen.

Många av den moderna kyrkans män vill ta udden av kvinnoförföljelserna som pågick i flera hundra år, genom att framhålla de män som blev avrättade för i princip samma brott. Det man dock ska ha klart för sig, var att den bok man utgick ifrån för att finna och oskadliggöra fritänkande, var riktad mot kvinnor - Malleus Maleficarum; Häxhammaren.

(Ordet "Maleficarum" står exempelvis i feminin form. I boken hävdar också författarna att ordet "Femina" (kvinna) härleds från orden "Fe" och "minus" som tillsammans betyder "trolös".)

Två dominikanska inkvisitorer, Jacob Sprenger och Heinrich Kramer, skrev Malleorum quorundam maleficarum, tam veterum quam recentiorum autorum, tomi duo 1487. Den hade ett påvligt förord av Innocentus VIII, som påpekade faran med häxor och hur man skulle utrota Satans makt på jorden genom att avrätta de som stod i förbund till Honom. Trots att boken förvägrades av flera katolska institutioner (Sprenger dömdes sedan av inkvisitionen för otrohet mot den katolska läran) var den, under 1600-talet, den bok som sålde mest näst efter Bibeln i Europa.

Boken är uppbyggd av tre delar. Först ämnar den bevisa att häxor finns, sedan hur man söker reda på dem och slutligen hur rättegång ska bedrivas mot dem och vilket straff de dömda ska få. I det stora hela sammanfattar Malleus Maleficarum dåtidens uppfattningar angående övernaturliga handlingar, striden mellan Gott och Ont och synen på Kvinnan.

Vad hittar vi då i Malleus Maleficarum?

Vad mer är Kvinnan, än en fiende till vänskapen, ett oundvikligt straff, ett nödvändigt ont, en naturlig frestelse, en önskvärd olycka, en fara för husfriden, en ljuvlig brist, en naturlig ondska, målad i förskönande färger.
-M.M Pt. I Q-6

För när det gäller intellektet, eller förståelsen av andliga ting, är (kvinnor)annorlunda än män.(...) Kvinnor är intellektuellt som barn. (...) Kvinnan är mer köttslig än mannen, det framgår av hennes många köttsliga styggelser. Hon är ett ofullkomlig djur och hon lurar dig alltid.
-M.M. Pt. 1 Q-6

Kvinnor har också svaga minnen och det är onaturligt för dem att inte vara disciplinerade. De kan inte vara fria att följa sin egen känsla, eftersom de saknar känslan av vad som är rätt.
-M.M. Pt. 1 Q-6

Så här fortsätter det i stort sätt genom hela boken. Kvinnor framställs som smutsiga, köttsliga, syndiga, korkade, vilda, onda och förledande. De är lättillgängliga för demoner och de kan också lätt locka med sig män till köttslig och andlig synd.

Vad tyder då detta på? Inte bevisar det att dessa påståenden är sanna. Istället visar Malleus Maleficarum upp rädsla och tvivel. Rädsla för det kvinnliga intellektet och för kvinnans utmanande av den patriarkala makten. Texten visar också upp tvivel. Tvivel inför männens förmåga att kontrollera sin köttsliga lust. Kvinnans kött måste smutskastas med synden för att männen ska hålla sig undan. Annars skulle man pippa dagen lång och kanske missa en och annan bön. Män kan alltså inte kontrollera sig själva utan de behöver Guds kraft för att hålla sig i byxan. (?) Hänger man sig till köttet skulle man också missa att frukta makten och underkasta sig Guds makt på jorden - kyrkan. Därför ska kroppen tuktas. För att slippa sexuell lust så man kan fokusera på mer på det andliga planet som i sin tur leder till ökad makt för kyrkan.

Detta är inte religion. Det är politik. Det är det det alltid har varit. Andlig vägledning kommer alltid i andra hand när man tittar på de religiösa doktrinernas historia. Inte är det den historiska Jesus fel att människor mördar varandra i hans namn. Inte heller är det människans påhittade Gudar som önskar livet ut 100 000-tals kvinnor i häxprocesser världen över. Inte heller är det Jesus, Allahs eller Jehovas fel att människor måste betala för syndernas förlåtelse eller tuktas av bisarra lagar som baseras på så gamla texter att ingen egentligen kan förstå dem.

Som en god vän till mig sa: Vem har snackat med Gud på sista tiden egentligen? Vem har någonsin snackat med honom? Är det egentligen inte bara dårarnas maktbegär som de försöker fästa vid ett fatasiväsen?

Religionshistoria kan vara en mycket viktig del i förståelsen av vår samtid och de sociala strukturer som finns. När vi tänker efter präglas vi av Malleus Maleficarum än idag. Det räcker att titta åt höger.

Läs mer om hädelse och djävulspakt i Soili-Maria Ollis briljanta avhandling "Visioner av världen".

måndag 6 december 2010

Religionernas kontroll av kvinnan del I


De tre stora världsreligionerna Kristendom, Islam och Judendom, är alla uppbyggda utav samma traditionella kanon. Personer återkommer och återberättar äldre sägner om gudar och världens mysterier. Berättelserna om Jesus sammanfaller med berättelserna om den Egyptiska guden Horus, Mose liv faller samman med egyptiska faraoers och de återkommer i Toran, Bibeln och Koranen.

Samtliga av dessa religioner föds ur ett patriarkalt system där kvinnan är underordnad mannen. Dena ordning behöver förstärkas för att nå totalitär makt över samhällets alla folkgrupper. Starka manliga ledare ska leda folket in i evigheten. Indoktrinering i religiösa livsstilar är en mycket viktig del i utövandet av makt. Manliga gudar kontrollerar människorna och männen kontrollerar kvinnorna. Ett påstått hot om världens undergång och underjordens brinnande eldar fängslar folket i en svart rädsla för döden. De vill alla leva för evigt i paradiset. För att göra det, behöver man följa regler. Man behöver underkasta sig religiösa seder och trons utvalda män.

Frukta mig, och du skall leva lyckligt.

I Första Mosebok - Genesis - Torans första bok, förbannas Eva för att ha lurat Adam till synd genom att äta av den förbjudna frukten. Kanske är det ett äpple, men troligare är det att de njutit av varandras kött utan Herrens välsignelse. Adam verkar här inte ha någon egen vilja och heller inget högfungerande intellekt. Han låter sig lätt luras av den bedrägliga kvinnan. Detta skrämmande väsen drar ner honom till syndens näste. För detta får alla kommande kvinnor lida.

Jag ska låta dig utstå stor vedermöda när du blir havande. Med smärta skall du föda dina barn. Men till din man skall din åtrå vara, och han skall råda över dig.
- Gen, 3:16

För Evas så kallade "synd" är alla kvinnor fördömda väsen redan från början i de trossatser som bygger på dessa texter. En orm finns där hennes tunga bor. Detta tog kvinnohataren Paulus fasta på när han tros ha diktat fler brev i fångenskap på den grekiska halvön.

Ni kvinnor, underordna er era män, som det anstår kristna.
- Kol 3:18

Detta är inte det enda Paulus har att säga om kvinnans roll i förhållande till mannen. Hans kontrollbehov över Kvinnan genomsyrar fler av hans brev. (Vem det egentligen var som skrev dem är ännu oklart. Fler teorier finns. Kanske den historiskt korrekta Jesus. Kanske en efterlevande kyrkofader som vill befästa patriarkatet ytterligare.)

Den enda formen av Kvinnan som är accepterad i sitt egenvärde enligt Bibeln, är förstås Modern. Då är hon alltid främst Moder och sedan Kvinna. Hon har ändå inte samma plats i samhället som mannen. Inte heller innehar hon samma makt eller samma utgångspunkter. Hennes enda väg till någon form av värde, är Moderskapet. Den heligaste av mödrar blir då Jungfru Maria, eftersom hon föder ett barn utan att ha bedrivit köttets otukt.

Då ingen kvinna kan bli gravid utan befruktning (Då fanns ingen provrörsteknik, så hon måste ha haft samlag), dyrkar alltså flera kristna grupper en kvinna som inte kan finnas på riktigt. Jungfru Maria är en önskedröm. En obesudlad kvinna som burit Herrens son (Självklart. Betydande Bibelmän fick söner. Inga döttrar.) i sitt rena sköte. Detta ska Kvinnan söka. Hon ska leva fylld med ånger för hennes bedrägliga kött som drar ner mannen i djävulens klor.

Förnekandet av Kvinnan som subjekt är enormt. Utan make, är hon ett intet. Utan Moderskapet, förblir hon orörd av Herrens hand. Skänker hon heller inte sin make en son, faller hon bortom Herrens blick.

Det här är väl så gott som borta i vårt samhälle. Eller? De kristna värderingarna genomsyrar fortfarande delar av vår kulturella identitet i det sekulariserade Sverige. Vår historia gör sig påmind i implicita regler. Kristdemokraterna sitter i regeringsposition och fördömer kvotering och homoäktenskap. SD-imbecillerna tjatar om kristna, svenska värderingar och fördömer Islams kontroll av kvinnor, trots att de är det mest antifeministiska partiet i riksdagen.

Trots att vi inte aktivt befinner oss i kyrkor och ber aftonbön, finns dessa normer kvar som spöken från det förflutna.

Vi söker en make och ett moderskap för att uppnå autonomitet. Det är den objektiva "meningen med livet." Singelkvinnan vars livmoder är fri från manlig säd, är fortfarande normbrytande och obehaglig.

Själv lever jag utanför Svenska Kyrkan. Jag tror inte på Gud. Inte heller på Jesus som hans son. Jag tror på Människan. (I alla fall de flesta.) Jag tror inte att Kristendom, hur modern den än må vara, kan förenas med feminism. Dess heliga bok är för genomsyrad av förakt och kontrollbegär av Kvinnan. Och detta ska konserveras och överleva alla klimatförändringar.

I begynnelsen skapades patriarkatet. Och religioner skapades i dess avbild. Och jag såg att det var ont.

Med begynnelsen menar jag här förstås inte The Big Bang. Jag menar snarare tiden för den neolitiska revolutionen.

Nästa blogg: Religionernas kontroll av Kvinnan del II; Malleus Maleficarum - häxprocesserna

måndag 29 november 2010

Raseriets förlösande kraft


På radio sjunger de om kärlek. Hopplös kärlek. Het kärlek. Förlorad kärlek. Svåråtkomlig kärlek. Ibland kan de också sjunga om materiell njutning. Bilar. Sprit. Kvinnokroppar. Då och då hör jag också en del ytliga uppmaningar om att man "ska vara sig själv", även om artisten som framför budskapet har genomgått diverse operationer och behandlingar för att inte vara den han/hon var från början. Ibland blir också låtar om rumpor, sjungna av hopplösa idioter med fruktnamn, etta på singellistan.

Tramstexter pumpas ut och in i våra hörselgångar. Hela låtar om höfter som inte kan ljuga eller om någon man som bara gillar kvinnor med jätterövar. Meningen med dessa låtar är att man ska "ha kul." Ha kul innebär oftast inte tänka - bara dansa. Eller knulla. Kanske ibland också festa hela natten lång. Obekymrade ansikten ler mot oss med blekta tänder. Ögonen ljuger.

Kill me now...

Vi vill bara att du köper, köper, köper. Köp vår skiva och ärv vårt liv. Lyssna på mig och du skall få ett blomstrande liv. Sug i dig min musik och förvandlas till mig. Förkroppsliga konsumismen och det otillräckliga intellektet. Dansa en makaber dans du lättkontrollerade pappersdocka!

Även jag lyssnar då och då på tramsmusik. Det finns många plattor i min samling som bara innehåller ytlighetsmusik som inte alls ifrågasätter eller kräver tankeverksamhet. (Som exempelvis alla skivor med Kiss och AC/DC.) Det jag känner då är ren och skär lycka, som även om den är flyktig, spelar stor roll just då. Det är skönt att fly för en sekund. Musiken svänger och jag kan obekymrat sjunga med i mitt tillfälliga energirus. Så fort jag stänger av musiken tar det dock inte lång stund innan jag kliver ur ruset.

För att ruset ska bestå behöver jag något mer. Jag behöver en total jävla utrensning av tankar och känslor. Jag vill höra musik som fylls av en sådan massiv kraft att jag får svårt att andas när jag upplever den rakt på. Jag vill ha texter som speglar mina egna idéer och tankar. Jag vill att musiken gestaltar hur jag uppfattar mig själv och min relation till omvärlden. Jag vill att musiken tuggar på mitt kött och pulserar i mina ådror. Jag vill att den angriper min benmärg och får min själ att vibrera. Jag vill ha samhällskritik och en total hänsynslöshet mot sådant som förtjänar hat. Jag vill förlösas.

Därför var gårdagens upplevelse av Raised Fist live i Borlänge helt fantastiskt. Det var förvisso ett segt söndagsgig med nyktra stelopererade människor i publiken, men fy fan vilken kraftfull musik. Raseriet flödade mot rasismen, girigheten och krigshetsen. Allt mitt svarta försvann ut i tomheten som infann sig efter slutet. Det kändes som en exorcism. Det var fan det det var. Utdrivning av demoner som matas och växer genom mitt infekterade hat mot sexism, rasism och nyliberalism. Min starka reaktion på tempot i musiken och den vassa sången, satte dem på flykt. Eller åtminstone var musikens mening ett verktyg i kampen som idag inte känns lika hopplös.

Riktigt bra musik känns. Kroppsligt, själsligt och intellektuellt.

måndag 22 november 2010

En kropp som inte finns


Barbiedockor tillhör favoritleksakerna bland de flesta unga flickor. De tycker om att borsta håret på dem och att ta på dem olika klädesplagg. Den lilla flickan lär sig tidigt att hon ska intressera sig för sådana saker. Hår och kläder. Barbiedockan berättar i tysthet om flickans framtid som kvinna i vårt samhälle. "Se på min kropp av plast. Se hur mina lår inte ens rör vid varandra. Se hur släta de är, helt befriade från celluliter och åderbrock. Se på mina smala armar och mina vackra händer. Händer som aldrig rört vid någonting som kan besudla dem med förhårdnader eller nedslitna naglar. Se på mina stora ögon som egentligen är för stora för mitt huvud. Se på mina fylliga läppar som alltid ler. Du vill se ut som mig. Du ska se ut som mig. Du ska vilja ha en kropp av plast. En kropp som inte finns."

För du är en prinsessa av glas.


När den lilla flickan kommer upp i tonåren ser hon "verkliga" kvinnor i "verkliga" tidningar. Verkliga tidningar som visar upp en fabricerad verklighet. En verklighet som inte finns. På bilderna ser hon framgångsrika kvinnor. Kvinnor som är kända. För vad? Det är inte intressant. Det som är intressant är hur vackra de är. Inte heller dessa kvinnors lår rör vid varandra. Deras bröst är uppblåsta och långt ifrån naturliga. Artificiellt hår smeker deras smala axlar. Läpparna är fyllda med låtsasvävnad för att skapa en perfekt plutmun. En plutmun som är redo att suga på det mesta. Detta är en kvinna som är eftertraktad. Sådant ska förstås eftersträvas. Åh, tänk om jag kunde se ut som henne?


På vissa bilder ser den unga flickan tydligt vad som är önskvärt när det gäller ansiktet. Inga porer. Inga orenheter. Bara len och ren hud. Hud som målats med puder och rouge. En hud som ser ut som en porslindockas. Munnen plutar och den är halvöppen. Öppen i ett lockande stön. Den glänser och den väntar på att bli kysst. Ögonen utstrålar ingenting. Bara passivitet. De är målade för krig. Ett krig mot den egna självständigheten.


För att uppnå det perfekta utseendet önskar den unga kvinnan att gå igenom diverse ingrepp. Förminska näsan. Tatuera in ögonbryn eller kajallinjer. Fettsuga kinderna. Plantera in konstgjorda kindben. Hakförminskning. Bröstförstoring. Fettsugning. Fotförminskning. You name it. Finns tanken; jag duger som jag är? I så fall; vart finns den? Knappast i modemagasinen eller i reklamen. Dessa medier gör allt för att du ska intala dig själv att du INTE duger som du är. Allt för pengar och profit. Inget för den enskilda individens självkänsla och unika egenskaper.


Hur mycket snyggare blir man då av plastikoperationer? Du får en mindre näsa men du förlorar förmågan att rynka på den. Rynkorna försvinner av botox, men så även din förmåga att visa olika ansiktsuttryck. Dina läppar är nu fylliga men du kan inte le utan att se ut som en akvariefisk. Hela ditt ansikte har förvandlats till en mask. En mask som döljer ditt riktiga ansikte. Ett ansikte utan känslor och personlighet. Men åtminstone är du snygg på håll. Du har blivit din barndoms favoritleksak - The Barbie. Din skönhet blir bekräftad. Av vem? Och är det verkligen du som blir bekräftad och inte dina tillköpta kvalitéer?


Plastioperationerna kan bli ett gift. Du kan inte sluta. Du blir vanställd. Otäck. Men du slutar inte. Du ser en spegelbild som du älskar. En dockas ansikte?


För många finns det ingenting som heter "att åldras med värdighet". Solariebrännan har gjort dig till en skinnportfölj. Huden känns som skinnet på en reptil. Läpparna är så svullna att de har tagit över hela ditt ansikte. Du förknippas inte längre med vad du är eller vad du har åstadkommit, utan med ditt vanställda ansikte. Donatella Versace är 55 år. För evigt ung?

Jag har beskrivit ett skräckscenario givetvis. Så här kan det gå, men det gör inte det för alla. Däremot tycker jag att vi ska se allvaret i alla signaler som leksaker, reklam och tidningar ger till alla unga flickor. Plastikoperationerna ökar och det är verkligen inte ett gott tecken. Det är så sorgligt att människor känner att de behöver gå igenom sådana saker för att känna sig nöjda med sig själva. Skönhetsnormen är så hård, att den gör att en individ inte kan känna sig nöjd med sig själv förrän hon passar in i den skönhetsnorm hon fostrats in i.

Jag har själv många gånger önskat att jag hade mindre näsa. Jag har funderat på att operera den. Göra den mindre och slankare. Jag har också längtat efter fettsugningar och smalare lår. Pressen från samhället var så enorm att jag började hetsträna som en idiot under mina tonår. Jag sprang 1,5 mil per dag och jag förlorade så mycket underhudsfett att östrogenhalten föll drastiskt, vilket påverkade många naturliga kroppsfunktioner. Jag kan än idag under korta stunder känna en enorm osäkerhet över min kropp.

JÄVLA MEDIAFÄNGELSE.

Därför väljer jag att bekräfta mina brister enligt normen, men sedan vänder jag dem till något positivt. Jag har lite celluliter. Men detta visar bara att min kropp är naturlig och att jag har haft mer spännande saker att göra än torrborstning och lårmassage. Jag har också börjat få kråksparkar i mina yttre ögonvrår. Detta visar att jag har skrattat väldigt mycket i mitt liv och det är jag stolt över.

Slakta era inre barbiedockor.

tisdag 16 november 2010

Föraktet mot starka kvinnor


"Ingen är mer arrogant, aggressiv och föraktfull gentemot starka kvinnor, än en man som är osäker i sin manlighet."

Så skrev De Beauvoir i slutet på 40-talet. Stämmer detta även i dagens samhälle? Ja, självklart. Ett tydligt tecken på detta är att feminister och framgångsrika kvinnor benämns antingen som arga eller som manhaftiga. Ibland beskylls de också för att försöka vara män. Om en kvinna är verklig, ett skapande subjekt och ägare av sitt liv och sin kropp; blir hon då en man?

Detta förutsätter fler saker. Exempelvis betyder det att framgång är någonting som klingar maskulint, likaså kontroll och skapandekraft. Om en kvinna icensätter dessa attribut, som den maskulina världen tagit patent på, förlorar hon sin kvinnlighet. Maskuliniteten äger begrepp som tyder på styrka, framgång och bildning. Och de begreppen är INTE till salu så att femininiteten kan köpa dem.

Manligheten är i idévärlden överlägsen kvinnligheten. Därmed är Mannen som sådan också överlägsen Kvinnan som sådan. Detta sträcker sig ända ner på mikrosocial nivå. Om en man känner att hans plats som rådande maktinnehavare hotas, blir han rasande. Ingen vill lämna ifrån sig makten. Dessutom innehar mannen makt bara genom att vara född som man. Han behöver inte ens anstränga sig. Hans manlighet är medfödd och därmed också hans plats som kvinnans överhuvud.

Om en man endast genom att befinna sig i en kropp med en penis, gestaltar maskulinitet är det lätt att rubba honom. Om hans manlighet sitter i det han tilldelats, inte det han själv skapat, kan Kvinnan utmana honom. Det är i detta män blir osäkra. Män vars manlighet sitter i något som kommit utifrån. Om endast bekräftelsen av hans manliga kropp och kraft i systemet är hans källa till maskulinitet, skapar han inte själv sin höga position i könshierarkin. Den har han fått genom att bli född och uppfostrad som en man. AV ANDRA ÄN HAN SJÄLV. Av modern, fadern, syskon, övrig familj, etnicitet, geografisk härkomst, klass och sociokulturella och fabricerade uttryck som skapas av media.

Det är sådana här män som är livrädda för starka kvinnor. De frustar och spottar om arga feminister och könlösa odjur med bröst. De är så osäkra i sin maskulinitet eftersom de själva aldrig fått definiera vilka de är eller vad de vill med sin identitet. Andra, både signifikativa och generella, har tuttat i dem att de med sin blotta existens kan inneha och utöva makt över Kvinnor.

Kvinnor som skiter i könshierarkin med tillhörande normer, representerar den sköra maskulinitetens fall. De tolererar inte att lägga sig på den smutsiga mattan bara för att de är född med livmoder och bröst. De utmanar den självbild av Den Store Mannen som den osäkre hanen blivit fostrad in i.

"Men mamma sa ju att jag var stor och stark?"

Kraft, mod och styrka är inte medfödda attribut. Det måste man skapa och iscensätta på egen hand. De tillhör inte dig tack vare din penis. De tillhör dig om du själv gjort dig förtjänt av dem.

Stackars livrädda män som känner att de måste mörda feminister för att få behålla sin makt som Man utan att anstränga sig. Stackars Nicolas Franzén (M) som vill "skjuta av hela högen". Grow up!

Jag är framgångsrik. Jag är högutbildad akademiker. Jag har en master of science. Jag följde mina drömmar. Jag skapade ett liv jag ville leva. Jag är stark och modig. Jag är en överlevare. Aldrig tänker jag be om ursäkt för att jag syns och hörs. Jag är hänsynslös mot de normer och sociala konventioner som finns kring Kvinnlighet. Jag skapar och äger mig själv. Ingen och inget ska begränsa mig. Speciellt inte hariga karlar som bestämt sig för att hata feminister helt enkelt för att dessa kräver att bli respekterade som jämlikar.

Aldrig någonsin har min man uttryckt ilska eller rädsla inför mitt sätt att vara och ta för mig av livet. Därför att han är trygg och stabil i sin manlighet. Lov och pris till honom.

onsdag 10 november 2010

Kvinnokroppen då och nu





















Dags för min andra gästbloggare. Magnus Österberg, lärare i samhällskunskap och historia, tittar här närmare på bilden av Kvinnan då och nu.

Under 1800-talet formades två viktiga bilder av kvinnan; den svaga, ömtåliga och sjukliga överklasskvinnan och den starka, farliga och smittsamma underklasskvinnan. Med övergången ifrån det agrara samhället till industrisamhälle, med ökad urbanisering och växande marknadsekonomi, växte en ny social struktur fram som skilde mellan produktionssfär och reproduktionssfär. Resultatet av detta blev att kvinnan blev förpassad till en marginaliserad hemmavärld och hennes värde placerades i uppfattningen om kroppen.

Denna förändringsprocess drevs av den nya medelklassen som med sitt kapital, sin rörlighet och puritanska strävsamhetsetik framstod som det moderna Europas motor. Detta ledde vidare till att medelklassen numerärt, politiskt och kulturellt kom att upprätthålla det som kallas för "tolkningsföreträde". Kvinnosynen som växte fram under 1800-talet var medelklassens kvinnosyn och huvudinnehållet i denna borgerliga ideologi är välkänt. Kvinnans styrka är omsorg och känslor medan mannens är handling och förnuft.

Det ideal som här växte fram, var av ganska motsägelsefull karaktär. Kvinnan hade upphört att vara ett nödvändigt verkande väsen till att bli ett angenämt verkande väsen. Hon vilar inte längre i sig själv utan blir tvungen att framställa någonting; oskuld, älsklighet, höghet eller det motsatta, syndighet, liderlighet och låghet. (Madonnan/horan-polariteten. Jen von T anm.)

Kvinnan förbjöds njutning. När man äter, njuter man och denna njutning är något förbjudet. En njutande människa lever för livet självt och är en lycklig människa, en "bra människa" helt enkelt. Samtidigt sprider samhället med veckotidningar som härförare, budskapet att smal är lika med vacker. En smal människa visar prov på disciplin och ordning. Hon är någon. Dessa föreställningar kolliderar med varandra och leder till att den unga kvinnan, som gärna vill vara smal, förvägrar sig själv rätten att äta, njuta och vara lycklig. Kroppsuppfattningen kvinnan ger uttryck för, är inte enbart ett resultat utav personliga erfarenheter, utan också av samtida föreställningar om kropp och identitet. Detta innebär att kroppen och dess innebörder inte kan förstås isolerat ifrån sitt sociala och historiska sammanhang.

(Exempel på detta kan vara att bondkvinnan helst skulle vara storvuxen och kraftfull för att orka med sina fysiskt krävande uppgifter, var det önskvärt att den borgerliga kvinnan var späd och förfinad. Hon skulle ju axla rollen som ljuv maka, mor och kultiverad värdinna.)

Denna tvetydighet något som växte fram redan på 1800-talet och som i viss mån även idag gör sig gällande. Oskulden och högheten verkar i detta fall representeras av kvinnan som smal och därigenom disciplinerad. Att äta känns som en synd och kan leda till skuldkänslor.

Den borgerliga syn som växte fram genom den ökade industrialiseringen under 1800-talet, verkar fortfarande vara det dominerande idealet. Denna syn vidmakthålls genom att kvinnan förväntas iscensätta sig som små och med förment kvinnliga attribut; en viss typ av kläder, smink och smycken, vilket signalerar hjälplöshet.

Forskning rörande dagens kvinnor pekar på att, oavsett vilka former kroppskontrollen tar sig, är den socialt och kulturellt betingad. Emellertid kan det vara värt att påpeka att den kontroll som unga borgerliga kvinnor under det sena 1800-talet artikulerade delvis skiljer sig ifrån den kontroll dagens unga kvinnor ger uttryck för. Övervikt har historiskt sett inte haft samma centrala mening som det har i dagens samhälle. Ett sådant synsätt kan bara ta form i ett samhälle där mat finns i överflöd och är möjlig att välja bort. Den mest extrema form av denna kroppskontroll identifieras idag som ätstörningar och diagnoser som anorexia och bulimi har blivit allmänt kända.

Roten till denna kontroll av kvinnokroppen var och är fortfarande en konsekvens av maktförhållandet mellan könen. Patriarkatet fängslar kvinnokroppen som objekt. Den kanske största skillnaden mellan våra dagar och hur det har sett ut historiskt är att mycket av kontrollen "har flyttat in i kvinnans eget huvud”. De tidigare mer uttalade strävandena att kontrollera kroppen, vilket illustreras ganska väl av korsetten, har ersatts av ett mer subtilt system av regler. Maktförhållanden mellan könen upprätthålls av dessa regler som anger lämpligt beteende, kroppsrörelser, gester, samt uppdelning av socialt och fysiskt rum. Detta blir som en osynlig korsett.

Denna historiska jämförelse visar att man kan uppleva att mycket har förändrats över tid, men att det i själva verket är samma mekanismer som agerar även i våra dagar som under 1800-talet. Istället för att ge kvinnan en korsett, agerar samhället genom media för att klargöra för kvinnan vad som är ett önskvärt utseende och beteende. Kvinnan kan genom sina idoga strävanden att efterlikna det mediaförmedlade idealet, utveckla livshotande sjukdomar som i värsta fall leder till döden. Detta sammantaget indikerar att kvinnan, kanske särskilt den unga kvinnan, har en mycket utsatt position i samhället både historiskt sett och i vår samtid.

/Magnus Österberg

Kvinnor sätter sitt liv på spel för att passa in i skönhetsnormen. Det är ett mycket allvarligt problem och en illa smakande frukt som mognat på ett träd där stammen är patriarkatet och grenarna är medias makt över människorna. Free your mind.

/Jen von T

måndag 8 november 2010

Femismen eller – Typiskt den där läskiga kärringen som ska va’ som en man!


Det är dags för min första gästbloggare: konstvetaren Mats Ranaxe. Här skriver han om hur han upplever könsordningen.

Sitter och lyssnar på Dido & Aeneas en barockopera av Purcell. I dessa gamla musikteaterstycken framfördes könsstereotypiska roller av i dag fantastisk förlegat gammalmodigt slag: eller kanske inte? Jag brukar jobba med att visa direktsända operor från värdens ”bästa” operahus; The Metropolitan Opera i New York, till svenska biografer, och dessa operors regissörers genuskritik är helt frånvarande i dessa produktioner.

Överhuvudtaget är dessa föreställningar museala på det viset att man oftast, med få undantag, framställer den tid den är skriven i, eller den tid operan beskriver handlingen i. Opera är en konservativ konstform på de allra flesta plan och så även i genuskritiskt tänkande.

Kvinnor är förtryckta och sköra varelser som väntar på sin hjälte som ska rädda henne och hon får offra sin kropp för att rädda sin kärlek. Mannen är mest ute efter äran eller att rädda densamma. Mannens kärlek är lika med heder och hjältemod. Trots att man på sexton- och sjuttonhundratalet hade kastrater, d v s män som sjöng med samma omfång som kvinnliga mezzosopraner, var dessa ansedda som sexobjekt av den kvinnliga publiken! Dessa var män som i barndomen blev berövade sina testiklars testosteronproduktion, varför deras röster stannande i pojkens läge. Dessa spelade hjältar i stora operaproduktioner och blev superstjärnor, även med dagen mått mätt. Hur gör man i dag då vill man ha en man som kan sjunga dessa partier? Oftast får en kvinna sjunga en mans roll som ska låta som en kvinna! Denna kvinnliga ”kastrat” ska uppvakta en kvinna och bete sig som en man och ibland sjunger bägge med exakt samma röstläge.

Kan detta vara ett operamässigt tecken på förvirringen om könsroller som många män och för all del kvinnor upplever med män som har feminina drag och rörelsemönster, men är rent sexuellt heterosexuella? Flickor då? Hur har en flicka det som är manlig i sitt beteende och har mörk röst? Kan hon vara intresserad av pojkar egentligen? Vad tänker omgivningen som ser dessa två? Vad säger oss den omedelbara fördomen?

Men om vi går till den plats som de allra flesta förknippar med könsroller; hemmet. Här diskuterar vi oftast vad som är typiskt kvinnogöra och om mannen borde tvingas göra mer i hemmet för att avlasta kvinnan som dubbelarbetar. Vi diskuterar om mannen ska tvingas med lagens hjälp ta ut mer pappaledighet. Hur ska mannen ta mer ansvar för barnen och hämta på dagis oftare o s v.

Här har vi tre olika typer av genusdiskussioner, men är inte dessa ganska irrelevanta egentligen? Om man har klart för sig att det finns en ojämlikhet mellan könen och att man vill ändra på det; är man per definition en Feminist! Vill man inte ändra på det faktum att kvinnor och män har olika möjligheter i vårt samhälle att uttrycka sig, på stan, i film, på scenen, i arbetslivet och i hemmet. Om vi ser att könsroller är inpräglade i oss alla av normer hur vi ska bete oss, t ex att raka benen,armhålorna och underarmarna innan man tar på sommarklänningen och går ut på staden. Att vara lätt kritisk och inte skratta högt och inte hoppa jämnfota på tåspetsarna och klappa händerna och ropa Oh! Så roligt! om du är en artonårig yngling med hopp om att få åka med på raggarrundan på stan en lördag kväll i Benkes Cadillac! Skulle detta spela någon roll egentligen i vart sätt att vara mot varandra? Eller hur vi vill vara mot varandra och andra även mot de som inte är som vi vill att folk ska vara och se ut.

När en kvinna blir trakasserad av sin chef som hela tiden kommer med sina antydningar om penisliknande frukter i lunchrummet och hennes kvinnliga och manliga kamrater säger samma förgörande repliker; lite får man ju tåla. Säg i från med samma saker, ge i gen. Man måste kunna slänga käft. Ingen frågar på allvar varför chefen säger sådana saker som ”En sån där skulle sitta fint i kväll va! Fast jag har en större på mitt kontor, he he.” Det är inte bara olagligt, det är förnedrande för kvinnan, förnedrande för chefen själv och för hans fru och barnen att ha en sådan i familjen.

Om en man blir tagen på baken av en kvinnlig arbetskamrat utan att han vill det, vad skall han göra? Om en kvinna helt plötsligt visar brösten för en man på arbetsplatsen, hur ska han reagera? Om en kvinnlig matgäst är full på en restaurang och börjar smeka på den vikarierande kyparens bak, hur ska han reagera? Nu tänker ni kanske att; men sådär har kvinnor alltid haft det! Min poäng är att om man ser att det är ojämlikt mellan könen och man vill ändra på det, är man Feminist! Om vi alla behandlar varandra med respekt i varje given situation skulle vi kunna avskaffa Feminismen.

Om män verkligen vill att det ska bli balans i respekten mellan könen i vårt samhälle skulle problemet vara borta. Var är Feminismens män?

/fil. mag; konstvetenskap Mats Ranaxe

Jag tackar Mats innerligt för de orden. Att många män vägrar att arbeta för jämlikhet och ömsesidig respekt är ett stort problem för feminismens framfart. Lagen borde inte behöva tvinga män till att hjälpa till mer hemma och ta hand om sina barn. Detta borde vara en naturlig vilja hos samtliga män! Partiarkatet ger män makten tack vare att de tillhör människorasens överlägsna kast. Någon som fått makten utan att ens anstränga sig, lämnar ogärna ifrån sig den. Om inte män i den rådande ordningen arbetar för jämlikhet ens på individnivå, har vi långt kvar till det stadium då män och kvinnor behandlas likadant. Det är verkligen absurt att inte fler män vågar stå upp för demokratiska principer. Hur kan man förvägra kvinnor en fri existens? Det går inte bara att stå och säga: "Ja, visst är jag för jämlikhet." och sedan totalignorera hur man själv bidrar till könsordningen. Upp och hoppa, män! /Jen von T

fredag 5 november 2010

Män bör avundas oss



























Det brukar ju sägas att kvinnor är känsligare än män. Generellt kanske det stämmer också. Det är ju egentligen inte intressant att de är det. Det som är intressant är varför kvinnor är känsligare än män, och vilka konsekvenser det får i livet.

Kvinnor skolas tidigt in i föreställningen om att de inte har en plats i de stora skeendena i samhället. De behöver inte sätta sig in i politik och samhällssfrågor. De ska helst inte tänka stort överhuvudtaget. Kvinnor får tidigt lära sig att istället bekymra sig över deras lilla tilldelade sfär. Mestadels handlar detta om att sköta sitt yttre eller sådant som de dagligen kommer i kontakt med nära inpå, såsom hemmets utseende eller vännernas privatliv. Kanske också grannens son som kom hem full inatt. Detta har jag tagit upp tidigare i mitt inlägg om skvallerkärringarnas födelse.

Eftersom flickor inte har tillgång till den stora världen på samma sätt som pojkar, får hon heller inte lära sig att rikta sina känslor utåt. Hon får inte omvandla sorg till ilska och projicera den på samhället. Om hon någon gång skulle göra det misstaget, blir hon genast en dramaqueen eller en frigid idiot. Hon blir då besvärlig i hennes katarsisliknande tillstånd, och hon förvandlas till en last för hennes omgivning. Speciellt blir hon ett tjatigt och emotionellt monster som ingen man vill närma sig.

Därför får flickor lära sig att inte utagera sina känslor mot omvärlden. Ilskan kontrolleras. Hon får inte ha åsikter om "det stora", utan bara över "det lilla". Gråten kommer ofta, och då skapas den där bölande vekheten som den kvinnliga känsligheten förknippas med. Hon gråter till filmer, Oprah och vackra texter. Hon får däremot inte gråta över att världen är ett stinkande rövhål och förlorade riksdagsval. Det vore väl för konstigt om hon gjorde det!

Den starka och beskyddande hanen får inte visa känslor öppet. Det försvagar honom. En gråtande väktare av flockens näste är till ingen nytta, ej heller en bölande alfahanne. Män tvingas att hålla tillbaka gråt och andra tecken på "svaghet".

(Gråt - ett svaghetstecken? Samhället anser att det är svagt att släppa fri en salt vätska och ett fetthaltigt sekret från Meiboms körtlargon till följd av ett känslomässigt klimax. Idioti. Att visa svaghet är tecken på styrka. Styrkan att bryta sig fri från en påtvingad och onaturlig maskulinitet.)

Känsliga män kan aldrig vara hegemoniska. De kan aldrig bli alfahannar. De kan inte bli en del av det allra högsta. Känsliga män blir per automatik homoaktiga, feminina eller mesiga. De blir tofflor på sina dominanta hustrurs förhårdnade fotsulor.

Självklart är den kvinnliga känsligheten en begränsning. Att vara tilldelad en känslighet utan att kännas vid den tack vare sin medfödda könstillhörighet, är tröttsamt. Det är också statiskt och uttjatat att den kvinnliga överkänsligheten gestaltas så flitigt i samtliga kulturuttryck. Den kvinnliga gråten används också som symbol för kontrollen över männen. Varje män blir förslavad i sin vilja att rädda den gråtande kvinnan.

En annan negativ följd av den kvinnliga känslighetsnormen, är förstås att man som kvinna förväntas vara överdrivet känslosam när det kommer till att "bli rörd" av någonting. Man ska visa upp sin mjuka sida och vara sårbar. På det sättet får männen känna att de kan ta hand om oss. När det istället gäller att visa sin ilska eller sin avsky mot någonting, blir man direkt manhaftig och obehaglig. Kanske till och med skällig, gnällig och outhärdlig. Man visar upp ett mörker som ingen man kan rädda oss ifrån.

MEN! Konsekvenserna av den känslighet som tilldelats oss är faktiskt också positiva. Tack vare att vi tilldelats en känslighet, har vi också fått mögligheten att utveckla intima och betydelsefulla vänskapsrelationer. Vi är lyhörda och empatiska. Vi utvecklar en känslighet för omgivningens humör. Vi får relatera till en annan människa på ett mycket nära plan. Vi kan umgås två och två, utan att få en homostämpel.

(Unga pojkar skolas tidigt in i "lagandan". Att umgås fler än två i exempelvis sportlaget, rockbandet och i gruppen av onlinespelare, är någonting som män lär sig under uppväxten. Detta påverkar mäns sätt att umgås. Flertalet forskningsrapporter inom sociologi visar att manlig vänskap baseras på en gruppnorm mer än på relationen mellan två individer.)

Att ha en "bästis" är typiskt "tjejigt". Pojkar kan ha en bästis i tidiga år, men detta går de ifrån när de kommer upp i de tidiga tonåren. Män har berättat för mig att de aldrig har umgåtts på två och två en längre stund, för då skulle ju folk tro att de var bögar! VE OCH FASA!

Vi kvinnor har också, tack vare vår uppfostran till känslosamma varelser, fått möjligheten att visa våra känslor öppet. Vi får gråta när vi är ledsna och vi får gråta när vi är glada för någon annans skull. Vi får också omfamna våra vänner i varma och uppmuntande kramar. Vi kan säga "jag älskar dig" till vår närmsta vänninna. För det är vi inte lesbiska. Vi är bara känslosamma. Det är inte alltid en last. Ej heller ett gissel. Det blir det bara när man beräknas vara det "till naturen", inte när situationen inbegriper det.´

För vår rätt att visa känslor öppet och för våra nära vänskapsrelationer, bör männen avundas oss. De bör genomgå en känslomässig metamorfos. Det finns en anledning till att Riddar Kato är ensam i sagan om Mio min Mio; för att han har ett hjärta av sten.

Tillägg:
Den kvinnliga känsligheten kan inte vara medfödd. Det finns för mycket avvikelser för att den biologiska förklaringen skulle kunna appliceras på detta, exempelvis Jeanne D´Arc. Det finns även mängder av matrilinjära samhällen där det har varit kvinnorna som försvarat flocken och krigat mot begränsande stammar. Där fanns heller ingen plats för kvinnlig känslighet. En människas emotionella uttryck kan självklart skilja sig mellan individer, men generellt uppfostras vi, som vanligt, på två olika sätt beroende på om vi föds med en missbildning (Ja. Snoppen är faktiskt det enl. flertalet läroböcker i biologi) eller en slida. Vi uppfostras till att ha en funktion i samhällsmönstret, helst "rätt" funktion.

onsdag 3 november 2010

Höga klackar, korta kjolar och tighta klänningar





















Typiskt "kvinnliga" klädesplagg och accessoarer är visuella symboler för inaktivitet. Typiskt "manliga" klädesplagg är istället anpassade för rörelse. Man springer hellre efter bussen i löst sittande byxor än i en åtsmitande klänning som tvingar höftrörelserna till minimal flexibilitet. Man går också hellre långa avstånd i loafers än i höga klackar, oavsett om klackarna sitter på ett par skor av märket Manolo Blahnik. Vill du röra dig smidigt och lätt mellan två punkter, vars mellansträcka innehåller språng, asfalt och vattenpölar, väljer du nog byxor i ett tåligt material framför en kort kjol som framhäver dina höfter. Till detta skulle jag nog också hellre sätta på mig ett par gummistövlar än ett par skinnstövlar med stilettklackar.

Det är förvisso längesedan kvinnor "tvingades" klä sig i "strikt feminina" kläder så fort de skulle visa sig i det offentliga rummet. Numer struntar de flesta kvinnor i detta och klär sig efter aktivitet eller individuell smak. Detta inlägg handlar dock inte om det. Det handlar om vad höga klackar och otympliga klänningar är symboler för. De är symboler för passivitet och kroppsframhävande och väljer du bort detta, anses du klä dig "okvinnligt". Alltså; AKTIVT.

Höga klackar underlättar inte rörelse överhuvudtaget. Istället försvårar klackarna utförandet av det naturliga rörelsemönstret. Höga klackar påverkar också vadmuskler, fotben och ankelmekanismer negativt och den dåliga hållningen som kommer av för höga klackar, gör din rygg sned och vind. Detta skiter många kvinnor totalt i. Klackarna symboliserar deras kvinnlighet och därmed också deras passivitet. Inte behöver kvinnor röra på sig särskilt mycket. De behöver mest sitta eller stå stilla och se söta ut. Gärna i skor som framhäver deras långa ben och/eller "kvinnliga" former.


Screw bekvämligheten och kroppsfunktionerna. Jag vill vara vacker enligt den hegemoniska kvinnlighetens norm, annars förlorar jag mitt värde i samhället! Ty jag är bara mitt yttre och min kropp och därför måste det vara vackert, annars är inte heller jag vacker som människa!

Och helt ärligt. Vem tycker egentligen att det är bekvämt och funktionellt med snäva kjolar och tighta jeans som gör att blodet inte kan nå vissa regioner? Inte många skulle jag tro. Men det är som inte viktigt. Inte viktigt alls faktiskt. Det är mycket viktigare att framhäva kroppen. Att tydligt visa att den är för alla att titta på och ta del av på diverse sätt. Som en skyltdocka med mekaniska rörelser. Ett vackert och inaktivt objekt som lätt kan erövras och ägas.

Vem kan röra sig obehindrat i en klänning utan axelband, utan att oroa sig för att den ska falla ner i midjan? Men just ja. Vi ska ju inte röra oss obehindrat! Detta gäller idag, men var kanske ännu tydligare under exempelvis 1700-talets slut, med diverse gördlar, korsetter och kjolar med fem lager. Den enda rörelse kvinnorna då kunde ägna sig åt, var pardans där de svängdes runt av mannens starka armar. Så sent som tidigt 1900-tal tvingades kvinnorna in i stela plagg som hindrade deras rörlighet. Till och med de kvinnor som arbetade på bondgårdar och i fabriker, tvingades in i otympligt kjoltyg som gjorde det till en bedrift bara att ta av sig för att gå på toaletten.

Jag får alltid skäll för att jag aldrig "klär up mig." Vad innebär det då? Jo. Kjolar, klänningar och höga klackar. Attribut som gör att jag hindras i min aktiva bana. Jag äger faktiskt ett par inaktivitetsstövlar med klackar så höga att jag bara kan stå still eller sitta på en stol. Jag använder dem aldrig. Kanske på enstaka konserter där jag som pianist, inte kan röra mig. För de är fan inte skapta för att underlätta rörelse. Därför tänker jag inte på "klä upp mig" som någonting positivt. Snarare förslavas jag bara i mina kläder om jag skulle hamna i den "uppklädda" situationen. Därför väljer jag att kalla det för "klä UT mig" eller kanske hellre "Klä NER mig". Klä NER mig till passivitet.

Därför bör uttrycket "klä upp sig" vidgas och innebära att någon vässar till plaggen istället för att krypa in i en mumiedräkt av gips som gör individen till en skulptur. När jag "klär upp mig" kan jag visst använda klänningar och kjolar. Men de ska INTE hindra min rörelse eller vara ett hinder för min bekvämlighet. Därför går höga klackar ALLTID bort. Jag är så jävla snygg i mina converseskor oavsett kläder och tillställning. Det är jag som avgör om jag är uppklädd. Inte mina kläders symboliska värde.

Och nej. Jag säger inte att det är fel att klä sig i inaktivitetskläder. Jag säger bara att det är fel att anse att de som inte gör det, är okvinnliga, manhaftiga och rent ut sagt - fula. Utöver är det synd och skam att kvinnor känner att deras yttre är mycket viktigare än deras inre. Att de lär sig så tidigt att satsa på den sfären där de kan accepteras - den ytliga. Sannerligen ett systemfel.

ERROR! ERROR! ERROR!

fredag 29 oktober 2010

Mina begränsningar som kvinna


Folk fortsätter att ifrågasätta min ståndpunkt som feministisk aktivist. Varför den ståndpunkten ens existerar i ett sådant "jämlikt" land som Sverige. Jo. Så frågar de faktiskt. Konstigt nog. Kanske har de inte tittat på samhället utanför sitt eget hus. Eller sin egen kropp.

Vi har ju politisk jämlikhet mellan könen. Det ska väl räcka? Absolut inte. Jag vill ställa sexism jämte rasism i jämlikhetsdebatten. När någon förtrycks, marginaliseras eller begränsas utifrån medfödd grupptillhörighet, såsom klass, kön eller etnicitet, är det odemokratiskt och ovärdigt att deras liv ska styras av detta. Därför är jag feminist, anitrasist och klasskämpe. För demokrati och allas lika värde oavsett ursprung. Om man inte ställer sig bakom den moderna feminismens principer, ställer man sig inte heller bakom grundläggande demokratiska principer.

Jag minns första gången jag insåg min begränsning i mitt framtida liv, tack vare mitt kön. Jag ville tidigt bli professor i musik eller författare. En period ville jag också bli friskvårdsterapeut. För det ville pappa.

Jag fick höra att de högre akademiska titlarna, var anpassade för män. De krävde hårt arbete och dynamiska arbetsförhållanden. Det passade inte en kvinna eftersom jag var ämnad att bli hustru och moder. Självständiga yrken, som författare, var heller ingenting för kvinnor. Jag fick också höra att min ifrågasättande sida och mitt sätt att "lägga sig i samtal", inte ansågs vara passande för en kvinna. "En kvinna som bara gormar och härjar, vill ingen man ha." Så sade man till mig. Som samhällsintresserad kvinna, med tillräckligt mycket stake för att utmana männen i deras beslatagna sfärer, var jag ensam. Oattraktiv. Okvinnlig. Jag blev tidigt ett odjur. Jag grät över mitt kön. Förbannade det. Avskydde det. Jag ville skära sönder det. Skjuta kulor genom min livmoder. Kapa mina bröst. Jag ville vara man eftersom jag genom det skulle få möjlighet att uppnå mina drömmar. Jag var dömd att misslyckas. Så kände jag. Mitt kvinnliga kön skulle bestämma mitt livsöde, och det var ett öde jag inte kunde kännas vid.

Hur jag bemöts och behandlas socialt, är min största begränsning som kvinna. Jag släpps inte in i samtal om politik eller rock, vilka är mina största intressen. Jag har ingen som helst tillgång till tekniska prylar i mitt hem. Jag tillåts inte heller bestämma över min egen kropp. Gör jag det, blir jag genast manhaftig. Utöver det, förväntas jag jaga bekräftelser från män. Om ingen man älskar mig, hur kan jag då älska mig själv? Iscensätter jag någon form av visuella uttryck som inte uppskattas av den generella könsordningen, blir jag en otäck avvikare. Hamnar jag i obekväma diskussioner där min man deltar, frågar folk "Men vad sa M då?" Hur jag upplevde situationen, frågar bara mina medsystrar.

Begränsningen rör också mina fria val att själv skapa mitt eget liv. Jag är inte fri i strukturen. Jag beräknas vara en normslav. Följer jag inte de sociala konventionerna, är jag läskig och "konstig". Det finns bara en viss rörlighet inom normerna. Avviker man för mycket, blir man förkastad. Man blir inte inbjuden till sociala tillställningar. Man kontaktas inte av bekanta. Man blir cirkusmonsteret som andra vill undvika. Obekväna feministen. Obekväma demokraten?

När man tittar på individnivå, i detta fall min egen, blir man som kvinna begränsad i det vardagliga livet. Man blir dömd till ytlighet och passivitet. Inredning och mode. Skor och klänningar. Smink och mat. Aldrig större perspektiv än plussizemode. Inkräktar man på områden som patrilinjära mönster utsätt till "manliga", är man inte en värdig Kvinna. Jag ska vara den vårdande. Den uppassande. Slavinnan som får dig att må bra när du är sjuk. Hon som baddar din svettiga och salta panna. Hon som gör allt för dig även om du inte gör ett skit för henne. Hon som ändrar mycket av det hon vill vara för att passa in i det som önskas av henne.

Jag andas under en osynlig burqa.

Hon som ger upp sina innersta önskningar för andra, bara för att följa reglerna. Om inte, förpassas hon i avvikarnas fängelse. Detta avskyvärda hål av mörker och kyla. En plats där man bör känna skam. Skam för att inte vara värdig en plats i synligheten. Skam för att inte någon man vill definiera henne. Skam för att hon inte intresserar sig för det som tilldelats henne. En plats för sorg. Sorg över att inte ens få chansen att ta del i samhället.

Idag blev det negativt. Jag skyller på patriarkatet. Och alkoholen. Men mest uppgivenheten jag känner inför framtiden tack vare mina begränsningar. Jag vill bara leva. Jämlikt.

torsdag 28 oktober 2010

Dålig koll på anatomin


Jag har gjort en helt oventenskaplig undersökning. Den baseras mest på samtal och frågor jag ställt till min omgivning. Undersökningen berör den kvinnliga anatomin. Resultaten är mycket nedslående. Kvinnor har ingen koll på sin egen anatomi. Men främst är det mäns hjärnor som uppvisar ett susande ljud när man frågar dem om befruktingen och det kvinnliga könsorganets mekanismer.

Hur går en befruktning till?
"Det är ju när spermien tränger in i ägget."
Har ägget ingen del i befruktingen?
"Nja...det ligger ju mest där och väntar."
I väntan på...vadå?

Så går det ju förstås inte till. Synen på det passiva ägget övergav biologerna i början på 40-talet. Ägget har visat sig vara lika aktivt som spermierna, ibland till och med överrörligt i förhållande till de manliga simmarna. Befruktingen är inte en händelse där den aktiva spermien tränger in i det passiva ägget. Det ska istället ses som ett möte mellan spermie och ägg. Ägget tar emot spermien. Det har förberett sig. Det har vandrat från äggledaren, gjort sitt hölje tillgängligt och går därefter spermien till mötes vid ägglossningens mest fertila fas. Ägget är därmed aktivt. Det ligger inte och väntar. Det välkomnar aktivt spermien med öppna armar. Någon brutal inträngning, är det inte frågan om. Det är ett skapande möte.

Det verkar som om de människor jag frågat, inte vill se det så. De vill se mannens inträngande som det allra viktigaste. Inträngande i skötet. Inträngande små väpnade spermier sliter och hugger sig in i det kvinnliga ägget, som bara väntar på att få bli frälst av den maskulina kraften. Denna massvillfarelse måste förstås botas, efttersom den är en följd av det felaktiga sociala och filosofiska paradigmet rörande den passiva kvinnligheten och den aktiva manligheten.

Hur lång tid tar det generellt för kvinnans sköte att bli vått och halt, från det att de sexuella aktiviteterna börjar och hennes hjärna reagerar på dem?
"Typ några minuter..."
Tar det alltså lika lång tid för kvinnan att bli våt, som det tar för mannen att få erektion?
"Nja...lite längre kanske. Typ fem minuter."

Generellt har ett samlag en genomsnittstid på ungefär 15 minuter inklusive förspel. Generellt tar det mellan 15-17 minuter för det kvinnliga könsorganet att reagera på hjärnans sexuella tillstånd. Tittar vi lite extra på detta kan vi se att kvinnans könsorgan alltså har blivit redo när samlaget är slut, eller 2 minuter efter avslutandet. Hon har alltså i dessa fall blivit penetrerad utan att kroppen har varit redo, även om hjärnan har varit det.

"Man kan ju använda saliv också..."
Eller så kan man vänta med penetreringen tills dess att kvinnan är good to go. Kan inte mannen i fråga lägga band på sig så länge, kanske han bör gå i samlagskurs. Kvinnas bekvämlighet eller njutning sätts inte direkt i första rummet. En välkänd Paradise Hotel-deltagare/riksmongo skrev för ett tag sedan i hennes blogg att man kunde använda bedövningssalva vid analsex om man tyckte att det gjorde ont. För att kunna ställa upp och göra det skönt för killen. Note to self: Gör ingenting som gör ont!

Kanske saknar den här personen både självkänsla och självrespekt. Förmodligen är även hon fast i gällande norm och det visar på ett tydligt ställningstagande; Mannen först - kvinnan sedan. Om det finns tid. Eller ork.

Foreplay - for your pleasure.

tisdag 26 oktober 2010

Jag - en kropp?


Moder jord. Denna enorma moderskraft. Källan till allt liv. Hon som har den bördiga jorden i sitt sköte. Hon som har den fuktiga myllan som skall bära frukt. Hon har jorden där mänskligheten ska så sina frön. Hennes Kött ska plöjas av vassa plogar. Det ska plöjas upp av fallosens hårdhet. Hennes kropp ska vara sädens varma famn. Hennes sköte vaktar avkomman. Hon föder fram den ur marken. Mannen ser stolt sina planterade frön slå rot och växa. Moder jord har gjort sitt jobb. Då är hon värdefull. En jordlott utan växtlighet har inget värde. Ingen vill köpa den. Ingen vill äga den. Ingen vill vara nära den. En åkerjord utan förmåga att frambringa knoppar, är värdelös.

Åh, detta varma sköte. Det kan frambringa liv som har planterats. Det kan skänka njutning. Det är fängslande och fascinerande. Det är åtråvärt men samtidigt skrämmande. Det kan få dig beroende. Det kan få dig att släppa all kontroll. Men åh, denna njutning. Denna passionerade eld. Denna längtan efter kroppens hetta. Skötet är älskat. Det är högt värderat. Högre värderat än någonting annat som innefattas i det mysterium som är Kvinnan.

Ja...bilden ovan är en mycket pricksäker gestaltning av kvinnans värde. En kropp utan huvud. Hon ska inte tänka. Inte heller tala. Hon ska ge sig själv åt andra än sig själv. Kroppen representerar Kvinnan och vice versa. Det är i den hennes existens ligger. Hon är Köttet. Köttet som kan förleda mannen till kroppsliga aktiviteter. Hon kan få även honom att vara slav under sin kropp. Därför är kvinnans Kropp både älskad och hatad. Framför allt är hennes Kropp inte hennes egen.

Kvinnors kroppar bedöms både av kvinnor och män. Det är i Kroppen som Kvinnan finner sin existens. Framhålls inte kroppen, försvinner hennes värde avsevärt. Det kvinnliga intellektet är till ingen nytta. Det kan varken frambringa liv eller sexuell njutning för andra. Det kan ju bara frambringa ett värde för det ägande subjektet och ett sådant, är inte Kvinnan. När Kvinnan är gravid, har hennes kropp uppnått det högsta värdet som objekt. Därför är hennes Kropp också då allas egendom. Därför är det mycket vanligt att gravida kvinnor råkar ut för att okända människor rör vid deras magar. Sådant beteende äcklar mig.

Senast idag bedömdes min kropp av fyra män i en bil. De tutade, visslade och ropade. De visste ingenting om mig. Människan. De visste dock vad de tyckte om min Kropp. Var den duglig? Tydligen. Men när de ignorerades, när jag visade att jag inte gick med på min kroppsliga värdering, bytte männen ställning och kallade mig för "Hora". Mitt totala avståndstagande till deras objektifiering av min kropp, gjorde dem så osäkra att de var tvungna att gå till attack. De ville krossa min kropp och därmed mig som människa. För de ansåg, att jag inte var mer än en kropp. Är min kropp nedvärderad, är också Jaget nedvärderat. Jag är underkastad i och med min kropps totala ickevärde. Utan Kroppen är jag ett intet.

Min kropp är främst till för mig. För min sexuella njutning. För att kunna verkställa mina mål och ambitioner. För att kunna bära mig dit jag själv väljer att gå. Min Kropp är inte hela mitt Jag och mitt värde sitter inte i min Kropp. Min kropp är också mer än Köttet. Min kropp är en idé om kroppsligheten i vilken både själ, intellekt och förmågor ingår. Mitt Vara är inte min kropp, ej heller mitt kött. Det är också mer än idén om kroppsligheten. Jag existerar utan Kroppens funktioner och värden. Jag Är för att jag själv bestämmer mig för ett Vara. Min kropp har inte sitt värde i att ge mannen orgasm eller en avkomma. Ej heller ligger mitt värde som människa i mina kroppsliga funktioner.

My body is mine. My own. My precious.

måndag 25 oktober 2010

Bilder från livet III

Vilken tur att vi har Marknaden. Kapitalismens främste krigare. Den kan berätta för oss hur vi ska vara. Den kan också berätta för oss hur vi INTE ska vara. Bryter vi det, blir vi utfrysta. På ICA Maxi kan man köpa massor av trevliga filmer till flickor där de får lära sig hur man ska vara om man föds med en vagina. Då ska man vara passiv och framför allt vacker. Det är målet. Villfarelsen att vi alla har friheten och möjligheten att skapa vårt eget liv, ska tvättas bort fort som fan. IN I LEDET, OTÄCKA FEMININA KRAFT!









När barnen är små kan de absolut behöva sin egen könsmarginaliserande plånbok. Flickorna får en med princessor på, som självklart också är smala, vackra och storögda. Pojkarna får en svart med en häftig bil. Pojkar ska hålla på med bilar. Och maskiner. Allt som är mekaniskt och hårt. Helst ska de också bete sig så i sängen när de blir äldre.









Nu har det kommit ut en ny bok som handlar om trädgårdsskötsel. Men den här gången är det trädgårdsskötsel för kvinnor. Man understryker målgruppen genom att påpeka att det gäller trädgårdsarbete som man inte blir lortig under naglarna av. För det vill ingen kvinna. Om man är lortig under naglarna, eller skiter i vilket, är man då man?











Ingenting marknadsför Rock N Roll så bra som en objektifierad kvinna. Där sitter hon och väntar på att få bli penetrerad av både musik och av män. Kroppen ska genomborras. En kropp som inte ens är hennes. En kropp som är allas. En kropp som hör till allemansrätten. En varelse vars värde definieras i Köttet. Av män och vad de kan använda det till. Älskarinna. Eller moder.











Så här benig tycker Gina Tricot att man ska vara för att få köpa dessa jeans. Skyltdockan hade storlek 26. Den största stoleken de hade på dessa byxor var 38. Var man för fet för det, fick man köpa mammajeans.




(Klickar man på bilderna blir de större)






Kampen fortsätter. Snart kommer en hel del gästande feminister blogga för mig. Ser med spänning fram emot Sofia Nilssons inlägg om religionen "Systerskapet", där hon vänder på världsreligionernas uppfattning om manligt och kvinnligt. Vad tycker männen om att gå i huvudduk? Vad tycker de om att stå för det köttsliga och det irrationella? Vad tycker de om att ständigt vara kvinnans underordnade, tack vare att de är födda med en penis istället för en vagina?

Hoppas också på konstvetaren Mats Naxe, historieläraren Magnus Österberg, Dramapedagogen och teatervetaren Tina Ranerfors-Naxe och filmskaparen Maria Maya Lignell.

torsdag 21 oktober 2010

Skitmusik som försäljningsknep



UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ-UNTZ

Piiiiip-plopp-plopp-plopp-plopp-plopp-plopp!Piiiiip-plopp-plopp-plopp-plopp-plopp-plopp!Piiiiip-plopp-plopp-plopp-plopp-plopp-plopp!Piiiiip-plopp-plopp-plopp-plopp-plopp-plopp!Piiiiip-plopp-plopp-plopp-plopp-plopp-plopp!Piiiiip-plopp-plopp-plopp-plopp-plopp-plopp!Piiiiip-plopp-plopp-plopp-plopp-plopp-plopp!

Japp. Så låter det faktiskt inne på Gina Tricot i Falun. Igår var jag där för att inhandla ett par jeans. Även jag måste ju ha kläder på mig, även om jag fullständigt AVSKYR att "shoppa loss", som Übermodekonsumenterna kallar det. Så fort de elektriska dörrarna släppte in mig i den temperaturmässigt gemytliga miljön, ville jag lägga mig ner på golvet och skrika som ett trotsåldersbarn.

Detta hysteriska jävla oljud skar in i mina hörselgångar som om ljudvågorna hade varit slagborrar. Det bultade och det bankade. Volymen var bortom all sans och reson, vilket gjorde att det hela gick från avskyvärt till den djupaste form av självspäkelse i ett lavafyllt hål. Detta handlar inte om musiksmak, det handlar om tortyr.

Det är inte discomusik vi talar om. Inte heller sansade former av techno. Detta är någonting annat. "Musik" skapade av maskiner. Det låter som om skaparen tagit fram en dator med olika tangentbordskommandon för oljud, och sedan smattrat hysteriskt på alla möjliga bokstäver och siffror. Då och då har skaparen också lagt in en röst som med en iskall söndereffektiserad ton säger typ "Dance". I själva verket säger rösten - "KÖP!"

Det finns mängder av psykologistudier som lyfter fram stressmusikens påverkan på konsumenter i exempelvis en klädbutik. Om musiken bygger på 120 bpm, blir vi automatiskt uppe i varv. Vi springer runt som råttor i butiken och rafsar åt oss det mesta. Impulsköper. Vi provar inte ens. Vi bara köper. Vi vill skynda oss. IN! UT!
På så sätt ökar förstås vinsten för säljföretaget. Destå fler impulsköp och fler kunder som springer in och ut, ökar profiten. Är det inte gulligt och utvecklande för oss som mänskliga varelser så säg?

Jag frågade kassören om detta.
- Hur står ni ut att arbeta i detta oljud?
- Ja...men vissa gillar ju musiken också.
- Det tror jag säkert att de gör. Men volymen och stressnivån då?
- Ja...jag tror att man blir avtrubbad efter ett tag.

Det var hon som sa det.

Jag gråter för mänskligheten.

tisdag 19 oktober 2010

Genusperspektiv finns i kursplanerna!



Hör upp alla lärare! Arbetar ni med genus i er undervisning? Visste ni att ni begår tjänstefel om ni inte gör det? Att ert "sätt att tolka kursplanen", där ni blundar för genusperspektivet, kan medverka till kvinnors, OCH MÄNS, marginalisering utifrån stereotypa könsroller?

Hör upp alla föräldrar! Visste ni att arbete med genus ingår i läroplanerna från förskolan upp till eftergymnasial nivå? Har ni koll på hur era barn bemöts ur detta perspektiv? Ni har rätt att kräva arbete med genus från skolans håll. Hör efter hur man arbetar med genus på era barns skolor.

Låt oss nu titta på några riktlinjer och kursplaner från den svenska utbildningsfaktorn.

Ur läroplanen för gymnasieskolan
"Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden som skolan ska gestalta och förmedla.
I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition (Detta ska bort!!!) och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande (...)Skolan ska främja förståelse för andra människor och förmåga till inlevelse. Ingen ska i skolan utsättas för diskriminering på grund av kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning eller funktionshinder eller för annan kränkande behandling (...)Skolan ska aktivt och medvetet främja kvinnors och mäns lika rätt och möjligheter. Eleverna ska uppmuntras att utveckla sina intressen utan fördomar om vad som är kvinnligt och manligt."

Kursplan för IDHF1201 - Idrott och hälsa - Skolverket
"...kan bedrivas tillsammans och på lika villkor för att öka förutsättningarna för jämställdhet. Idrott och fysiska aktiviteter behandlas även ur ett genusperspektiv. Ämnet ger erfarenhet av samarbete och därmed möjlighet att stärka gemenskapen mellan ungdomar i ett mångkulturellt samhälle."

Kursplan för SHF1201 - Samhällskunskap - Skolverket
"...som medborgare i vårt samhälle har, och ha kunskaper om samhällsfrågor och kunna diskutera och framföra ställningstaganden i samhällsfrågor ur t.ex. genusperspektiv, miljömässiga och etniska perspektiv."

Ur Läroplan för förskolan Lpfö 98
"Inget barn skall i förskolan utsättas
för diskriminering på grund av kön, etnisk tillhörighet, religion eller
annan trosuppfattning, sexuell läggning hos någon anhörig eller funktionshinder
eller för annan kränkande behandling (...) Alla som verkar i förskolan skall hävda de grundläggande värden som anges i denna läroplan och klart ta avstånd från det som strider mot dessa värden. Vuxnas sätt att bemöta flickor och pojkar liksom de krav och förväntningar som ställs på dem bidrar till att forma flickors och pojkars
uppfattning om vad som är kvinnligt och manligt. Förskolan skall motverka
traditionella könsmönster och könsroller. Flickor och pojkar skall i förskolan ha samma möjligheter att pröva och utveckla förmågor och intressen utan begränsningar utifrån stereotypa könsroller."

I rest my case.

fredag 15 oktober 2010

Fruktansvärda jävla prinsessmode


Jag går för bi ett skyltfönster på stan. Jag ser två lådor som det står "Mina teckningar" på. Den ena är blå med en bil på. Den andra är rosa med en PRINSESSKRONA på. Människor köper dessa lådor åt sina barn och säger därmed: "Pojkar ska vara aktiva och hålla på med maskiner och flickor ska sitta på en rosa sidenkudde och vänta på sin prins." Snälla, sluta! SLUTA INNAN JAG BLIR TOKIG!

Prinsessmodet är ett hot mot jämlikheten. Det är ett hot mot den lilla flickans frigörelse från passivitet och skönhetsnorm. Alla prinsessor i sagor och på bilder, är vackra. Oftast är de också smala. Ännu oftare sitter de, eller eventuellt ligger, och väntar på en prins som ska rädda dem från stillheten i slottet. Och alla dessa mjuka och veka färger och former påverkar den lilla flickan till att endast bekymra sig om att vara söt. Söt frisyr. Söt klänning. Söt. Söt. Söt. VEK.

När föräldraskapet infinner sig och man får en dotter blir hon i nuläget i många fall en prinsessa. Hon blir kallad så av bekanta till föräldrarna. Av mor- och farföräldrar och av föräldrarna själva. "Men de säger vi för att hon ska behandlas som en liten prinsessa!" "Hon är vår lilla prinsessa!"

Jaha. Men då blir ju allt så mycket klarare. Nej! Hur behandlas en prinsessa egentligen? Hon ska passas upp på. Man ska behandla henne med både fruktan och enkelriktad respekt. Hon ska också behandlas som en porslinsfigur som man kan putsa på lite då och då. En högt uppsatt organism? Någon som är lite bättre än alla andra?

Är detta verkligen sunt? Är det detta som är sann kärlek till ett barn? Att göra henne till en docka, en sagofigur? Lära henne att hon är upphöjd bortom all sans och reson? Missförstå mig inte. Man ska upphöja sina barn. Men då ska man upphöja dem till att vara aktiva. Till att vara fria. Till att vara LIKA UPPHÖJDA SOM ALLA ANDRA. Annars får vi ännu fler egoister on our hands.

Det tycker jag då verkligen inte att vi ska ha.

"Vad vet hon, hon har ju inga egna barn!", tänker ni. Ja. Jag vet faktiskt massor! Jag ser och tolkar intryck och jag lider när jag ser hur vissa små flickebarn skolas in i den här normen. Jag lider också när jag ser föräldrar som är en tung motvikt till detta, känner hopplöshet och förtvivlan över hur deras dotter tvingas in i den passiva femininiteten så fort hon möter världen utanför hemmet.

Prinsessmodet säljer massor. Prinsessrelaterade produkter har en årsomsättning som är större än flera länders BNP. Kapitalismen är ett enormt, och kanske oigenomträngligt, hinder för jämlikhet. Reklam och produkter med ojämlikt innehåll pumpas ut till oss och vi gapar och sväljer som om vi vore hungriga fågelungar i ett slitet bo. Inte är det konstigt att detta påverkar även barnuppfostran. Föräldrar är lika fångna i kapitalismens klor som någon annan. Det är så synd!

Tack och lov finns det massor av medvetna föräldrar. Föräldrar som är en motvikt till samhällets försök att placera folk i konsumtionsfack. Föräldrar som ger sina barn fler möjligheter. Föräldrar som är starka och medvetna nog att stå emot och visa upp flera typer av femininiteter. Deras barn får säkert också en prinsessfas, men de har åtminstone sett annat. De har åtminstone en chans att välja. Och förhoppningsvis, går den över lika snabbt som den kom.

Jag tycker fanimej att arbete med genus, demokrati och jämlikhet ska in i föräldrautbildningen. Det handlar inte om att berätta för folk HUR de ska uppfostra sina barn. De får väl alla välja själva efter bästa förmåga. Det handlar däremot om att ge sitt barn möjligheten att vara fri. Möjligheten att vara aktiv i ett samhälle som gör allt för att forma befolkningen till kroppar som är helt tomma i bollen.

Ergo: Sluta kalla flickor för prinsessor. Det bäddar bara för ojämlik tragik.

måndag 11 oktober 2010

Skvallerkärring!


Generellt gillar kvinnor att skvallra mer än män. Jag säger absolut inte att alla kvinnor gillar att skvallra mer än alla män, men det är något visst med "tjejkvällarnas" samtal. Vad handlar de om? Samhällsfrågor? Nej, precis. Oftast inte. De handlar vanligen mer om ytliga åtgärder i hemmet eller på den egna kroppen. Man pratar också om män. Män som definierat dig. Män som sett dina kvalitéer som objekt. Sedan pratas det också om andra människors olika förfaranden, om "den" och "dens" barn som gjort något galet, eller om någon köpt eller sålt någonting annat. "Hörde du vem som köpte Nilssons villa?"

Varför är det då på detta sätt? Är det så att kvinnor föds med en drift att samtala om andra människors liv? Självklart inte. För att söka svaret på detta, kan vi gå bakåt i tiden ända till den neolitiska revolutionen, en tidsålder då människorna blev bofasta någon gång 10 000 år f.vt.

För att människan skulle kunna bruka jorden, krävdes en hel del verktyg. Det material man hade till verktygen var sten, och kanske senare brons och järn. Det var tunga redskap som krävde stor fysisk styrka vid användningen. Därmed föreföll sig det naturligt att de med större fysisk styrka brukade jorden, alltså männen. En följd av detta blir förstås, att det var männen som präglade och utvecklade samhället. Kvinnornas plats blev de sysslor som krävde mindre fysisk ansträngning - barnväkteri, bärplockning och skötseln av elden.

Detta kom att påverka samhällets utveckling genom världshistorien. Männens plats var längre ifrån hemmet där de kunde styra utvecklingen och skapa nya uppfinningar för att föra världen framåt. Kvinnan blev kvar i passivitet och hemskötsel. Detta syns också tydligt under den industriella revolutionen, som även den, styrdes av män. Trots att man då skapade maskiner som inte krävde stor fysisk styrka för användandet av dem, var kvinnorna runt maskinerna en minoritet. De var istället hemmafruar som var skapade för att sköta om den slitna arbetande mannen och hans avkommor.

Uppfinningar, revolutioner, krig och politik - allt som färgat samhällets utveckling har styrts av män. Det är Manligheten som varit den starkaste representanten för Mänskligheten. De har både skapat och varit samhället. Kvinnans enda chans till insyn i samhället har varit genom att objektifiera sig själv och därmed bli tillhörighet till ett manligt subjekt. Konsekvensen av detta blev att sådant som rör samhället, blev en totalt mansdominerad sfär. Det är inte en kvinnas plats att diskutera samhällsfrågor och göra djupare analyser av samhällsfenomen. Om en kvinna beträder detta fält, blev hon genast lite manhaftig och obekväm.

För kvinnorna i hemmen var mannen deras enda kanal till samhället utanför. Hon gick i hemmets dunkel hela dagarna och fick endast se en glimt av världen utanför genom hennes makes berättelser om den. Vad fanns det då kvar att göra för dessa kvinnor när de sökte socialt närverkande?

De började träffa varandra på bakgatorna, i varandras hem och i affären. De pratade om deras sysslor - tvätt, barn och hemskötsel. De pratade också om varandra. "Fru Svensson har visst köpt nya lakan!" eller "Jag hörde att Linda Svenssons son har hamnat i bråk!" Vad skulle de annars prata om, än deras värld som var vigd åt dem?

Om samhället kunde de inte prata eftersom de knappt var en del av det. Man kan inte prata om sådant som inte berör en själv. Politik och sådant, de kan inte Kvinnan bekymra sig om, för hon hade ett annat öde. Ett fängelse bakom stängda dörrar. En dom att endast prata om företeelser i den lilla låda som var hennes värld. En dom att endast "skvallra".

Finns detta kvar än idag? Ja, det gör det. Jag ser det varje dag. Jag finner inget fel alls i att intressera sig för heminredning och mode. Jag ser däremot fel i att inte göra annat än prata om andras liv, bara för att man själv inte skapar sig ett liv. Passiviteten gör Kvinnan till en skvallerkärring. När hon är understimulerad och förslavad, skvallrar hon. Jag tror inte att någon verkligen har ett genuint intresse för andras mer eller mindre lyckade levnadsval. Kanske om man arbetar som terapeut eller sociopsykologisk analytiker. Kanske också om man forskar i sociologi, men då ligger det inte på "Hörde du om hennes...-nivån".

Finn er inte i passivitet som gör er till uppstoppade dockor.

Create a life you love and make it happen.

lördag 9 oktober 2010

Täck ditt hår, kvinna!

















Niqab och Burqa är symboler för kvinnoförtryck tycker vi. Det är de också. Däremot kan vi inte förbjuda dem. Detta innebär bara att vi ersätter en marginalisering med en annan. Det är arrogant av oss att tro att alla kvinnor som bär Niqab och Burqa, inte vill det. Varför de vill det, är en annan fråga. Men inte blir alla tvingade till det varje dag av deras manliga överhuvud. Det är ett strukturproblem förstås. När heltäckande slöja förbjöds i Frankrike demostrerade kvinnor mot förbudet. De kände att det var en kränkning mot deras vilja och deras religion. "Men fattar de inte att de är förtryckta", säger många.

Fattar inte vi anledningen till förtrycket, kan vi inte heller se vårt eget. Vi måste börja med en systemgranskning, innan vi angriper individnivån. Annars blir det, som jag sagt tidigare, som att sätta plåster på en tumör. Eller att ersätta en sjukdom med en annan. En parentes bara. Åter till ämnet.


Den här typen av huvudbonad ser vi oftare i Sverige. Den är lite läskigt, tycker vissa. Varför har de så där år 2010? Det är ju bra konstigt att kvinnor inte får visa håret? "Oj, vad förtryckta de är." "Usch, vilken förlegad religion" "Ta av er sjalen och börja med löshår och 50 kg smink istället!"
Vi ska upprätthålla den svenska traditionen, tycker Jimmie Åkesson. Vad är då den svenska traditionen? När Jimmie Åkesson skulle sätta sig i riksdagshuset hade han på sig en traditionell svensk folkdräkt. Låt oss nu titta på hur kvinnor klädde sig under tiden för "folkdräktens" uppkomst och utveckling.


Detta är en vanlig kläddräkt från mitten av 1700-talet för troende kvinnor. Inte kvinnor som redan då kallade sig sekulariserade, utan de kvinnor som tillhörde en falang av kristendomen som av oss skulle kallas konservativ. Hon var tvungen att dölja sitt hår, i många fall också sin hals.


























Detta är en bondkvinna från slutet av 1800-talet. Vad har hon på huvudet?




































Här har vi också då slutligen en folkdräkt. Huvudbonad ingår självklart. I rest my case.

Islam är en 600 år yngre religion än Kristendomen. Ser vi på Sverige för bara 300 år sedan, finner vi samma symboler för den kvinnliga underordningen. Är det denna tradition du vill tillbaka till, Jimmie Åkesson, du som inte vill att kvinnor ska gå iklädd huvudbonad?

Jag försvarar verkligen inte Niqab och Burqa. Jag fördömer alla uttryck för den rådande könsordningen där kvinnan står under mannen. Jag vill bara visa på att vi i Sverige också har en tradition där kvinnans hår och hals ska täckas. Kvinnans hår ska täckas för att inte hetsa upp mannen. Hon ska inte leda in honom i köttsligt slaveri. På ett djupare plan ska hennes huvud vara under kontroll. Långt, utsläppt hår, har alltid varit en symbol för frihet och ett vildt leverne. (Se bara på de välkammade frisyrerna inom sociteten och de rufsiga, galna frisyrerna inom ex. ROCK.) Kontrolleras kvinnans hår av ett stycke duk, blir det en symbol för kontrollen över hennes frihet och egna tänkande. Hon har inget eget huvud, ty hennes huvud är Mannen.

Alla kristna kvinnor använde inte sjal då (ca.1000 e.vt.- ca.1920), precis som inte alla muslimska kvinnor döljer sitt hår nu. Tittar vi på utvecklingen av Islam tillsammans med Kristendomens tidslinje, ser vi exakt samma mönster. Vi måste tänka mer nyanserat och se anledningarna till förtryck och marginalisering istället för att försöka sudda ut uttrycken för en djupare och starkare struktur.

Fuck patriarchy, helt "enkelt".

onsdag 6 oktober 2010

Kvinnor är substantiv och beskrivs med adjektiv



Min älskling du är som en ros...

Det är inte bara Evert Taube som jämför kvinnor med substantiv och beskriver dem med adjektiv. Så ser det ut i all poesi, lyrik och i låttexter. Kvinnan som sådan beskrivs med hjälp av ett ting. Därför är det naturligt, att när man ger namn på hennes egenskaper, handlar det oftast om adjektiv.

"Dina ögon är som gnistrande stjärnor"

"Hennes hår var som savannens guldgula gräs..."

"Hon var smeksam och mjuk som vinden..."

Män jämförs däremot med verb och beskrivs därmed av adverb. Helst också med någon form av superlativ. De är en aktiv kraft. Ett Göra. Ett Vara. Ett Skapa.

"Hans muskulösa kropp rörde sig med stor kraft och styrka..."

"När han jagade efter den flyende hingsten (!) rörde sig hans kropp med vindens hastighet..."

Kvinnan är ett naturväsen. Någonting som saknar egen aktivitet. Någotning som kan stå ivägen för mannens kontakt med sig själv. Ett nödvändigt ont. En älva. En fe. Ett skogsrå. Kanske till och med en hynda. Sammanfattningsvis är hon ett ting som är skapat av naturen och som därmed styrs och är slav under, naturen. Kommer mannen i kontakt med detta, blir även han, slav under naturkrafterna. Låttexter kryllar av Mannens hatkärlek för Kvinnan. Samtidigt som hon berövar mannen kontrollen över köttet, kan hon vara ett ting som han kan avspegla sina drömmar och sin framgång i.

Detta skrev De Beauvoir om för mer än 50 år sedan. Det som dock är slående, är att det inte har förändrats mycket i dagens texter. När man ser över låttexter från hela världen ser det likadant ut. Speciellt i kvinnofientlighetens högborgar - ROCK och Hip Hop.

Eftersom jag inte lyssnar på Hip Hop kan jag inte uttala mig speciellt mycket där. MEN. Jag behöver bara titta i en sekund på 50 cents video till låten P.I.M.P för att kunna kommentera att kvinnor där framhålls som objekt som tillhör det manliga subjektet. Kvinnorna går där nakna I KOPPEL! Det är så fruktansvärt att jag skulle självantända om jag tog del av hela låten. Stackars, stackars 50 cent som känner att kan måste bete sig som en bergsgorilla för att passa in i framgångsmallen för hegemona män.

Rocktexter kan jag dock uttala mig om ytterligare.
Antingen utmålas kvinnan som ett objekt som gör mannen till slav under sin egen sexualitet. Kvinnan drar ner honom i det köttsliga helvetet. "Vad gör du med mig, kvinna", är en vanlig tematik. Hon jämförs med rovdjur och med blodsugare. Hon är en "mansätare", ett naturvidunder. För när väl mannen hamnar under sitt kött, finns ingen väg ut. Reptilhjärnan utmanövrerar pannloben. Hej då, tankeverksamhet?

Annars kan det handla om hur kvinnan fängslar mannen i en intim kärleksrelation. Hon berövar honom sin frihet som rörligt och aktivt subjekt. Hon kedjar fast honom i sitt egna passiva fängelse, där hon snällt sitter och väntar på Honom genom hela livet. Det gillar inte han. Han vill vara fri. Det kan han inte vara tillsammans med en kvinna, eftersom Kvinnan i sig aldrig kan vara fri. Jag kan räkna upp minst 100 rocklåtar på rak arm som besjunger den manliga friheten. Den kvinnliga friheten då? Nej men just ja. Den kan inte komma. Det vore omöjligt. Vad vore subjektet utan sitt objekt som kan symbolisera hans värde som rörlig och ägande kraft? "Titta på min bil, mitt hus och min kvinna så ser du också min framgång."

Sen kan det också handla om att Kvinnan som sådan bara utnyttjar honom för allt han har åstadkommit. Hon vill bara ha honom för hans framgångar och för hans materiella tillgångar. Hon som objekt, tilltalas bara av andra objekt. (?!) Så är det förstås inte. Här förväxlar textförfattarna sin egna subjektiva vurm för fantastiska objekt, med kvinnans längtan efter att få styras av ett subjekt och därmed bli rörligt.
(Lite grann som Freuds totalt idiotiska teorier om penisavund, där han fått för sig att Kvinnan värderar penisen på samma sätt som Mannen. För att tala klarspråk: Vem bryr sig om en köttutväxt mer än den sexuella njutning den kan ge? Snopptrix är inte jag imponerad av i alla fall. Lägg ner helikoptern och dra-bak-könsdelarna-och-vänd-er-om-och-visa-en-köttklump-mellan-skinkorna grabbar. Det är orgasmen som räknas.)

När jag tänker på den totala förklaringen av kvinnans passivitet i rocktexter undrar jag varför i hela helvete jag lyssnar på rock. Det är då tur att musiken är fantastisk, för texterna får mig att vilja köra in en finlandsfärja i röven på Paul Stanley.

Heja Riot Grrrl.

måndag 4 oktober 2010

Avvikare är dömda till livslång ångest


Hela vårt uppfostringssystem bygger på relationen mellan avslappning och ångest. Bryter du föräldrarnas uppmaningar ska du må dåligt. Lyder du, får du beröm och blir avslappnad. Nästan slaviskt behavioristiskt i viss mening, eller åtminstone ett skapande av ett fruset beteendemönster. Det finns någonting som är "rätt" beteende. Någonting som är "rätt" värderingar. Någonting som är "rätt" mål i livet.

"Så gör man bara inte" är en vanligt förekommande förmaning. Eller ett lite mer implicit språkval av föräldrar och skola: "När JAG var i din ålder, hade jag minsann åstadkommit det här och det här". Gör du det "man" inte får göra, eller gör du INTE det "man" SKA göra, är du dömd till ångest och andra psykiska besvär. Men vad fan betyder egentligen "man"? OCH, kan denna "man" verkligen bestämma vad som är "rätt" för alla människor?

Som jag tagit upp tidigare, betyder "man" den hierarkiskt högsta av normer. "Man" går inte före i kön, "man" hälsar artigt på folk man träffat förr, "man" säger inte sanningen till folk om den kan såra dem. Detta är förstås saker som passar in under "sunt förnuft". Det finns dock mer marginaliserande regelsystem som rationaliseras utifrån begreppet "man". "Man" ska också skaffa utbildning, jobb och familj innan trettio. För så gör "man". Om "man" inte gör det, är man en smula onormal, och därmed lite konstig och obekväm.

Det är ju helt befängt. Detta vet vi. Vi tar ställning emot det rent intellektuellt. Ibland också emotionellt. När vi matas med normen, spyr vi till slut ut den i toaletten och spolar ner den. Vi är upplysta. Vi kan med hjälp av utvecklade pannlobsaktiviteter gå emot reptilhjärnan och uppfostringens smala normer. Ändå får vi ångest när vi går emot "rätt" beteendemönster och "rätt" målsättning med livet. Vi får helt enkelt ångest av att avvika, det har vi lärt oss via föräldrar och skola. Och dessutom, får vi inte sent veta hur avskyvärt det är att avvika. Det blir en sorg både för individen och för dess omgivning när båda parter märker att normen inte efterföljs.

Omvärlden upptäcker en sorg för att individen inte uppfyller sin uppfostrans mål. Individen upptäcker istället en sorg för att denne inte accepteras, trots sitt avvikande. Kvinnans öde är att bli autonom via moderskap eller ett objektifierande av den egna kroppen. Inte förrän hon blir älskarinna eller moder får hon ett fritt värde i sig själv. De kvinnor som uppnått detta, hyllas av andra kvinnor som eftersträvar samma sak. De avundas Henne. Hon med det autonoma värdet. Detta ingår i den hegemona femininiteten och är högst eftersträvansvärt.

Därför är det en stor besvikelse för Hennes föräldrar och svärföräldrar, samt hennes kontrollerande subjekt - Mannen, när hon inte uppfyller kraven som satts upp på Henne under hennes uppväxt. Därmed kommer hon heller inte bli ett verktyg i uppfyllandet av det livsmål som Mannen fått uppsatt för sig under sin uppväxt. Hon kommer kanske inte stå bakom uppfyllandet av familjemålen vid Mannens 30-årsdag. Kanske kommer hon aldrig bli slav under sin kropp. Kanske strävar hon efter att aktivt kunna skapa sitt liv. Kanske vill hon själv välja om hon ska bli moder eller älskarinna, kanske inget av dem. Kanske vill hon till och med inte alls vårda den manliga säden. Och vill hon vårda ett nytt liv i sitt sköte, kanske hon vill göra det helt för hennes egen skull. Kanske vill hon till och med göra det när hon själv vill.

Och kanske vill hon uppfylla sina egna drömmar som aktivt subjekt och inte, som objekt och Kropp, vara en del i uppfyllandet av det manliga subjektets drömmar.

Det är nog hetsen kring normen utbildning, jobb, villa och familj, som bör kallas 30-årskris. Har du inte lyckats komma till det vid 30, skapas en inre konflikt. På ena sidan står ditt intellekt och delar av ditt emotionella liv (känslan för dig själv), på den andra står reptilhjärnan, andra delar av ditt emotionella liv (längtan efter att göra dig själv odödlig och skapa anspråkslös kärlek) och din uppfostran.

Vi bör nog bli sams med vår uppväxt och de krav som ställs på oss. Vi bör nog också se dem som omvärldens trånga önskemål, istället för deterministiska normer. Är det så farligt om man skulle välja en annan väg än den som satts upp för oss? Är det som farligt om Kvinnan kräver ett intersubjektivt förhållande? Är det så farligt om man råkar avvika?

Att vara en del i omvärldens besvikelse över mitt egna livsmål - vägrar jag. Jag har själv kontroll över min kropp. Den är ingen annans än min egen. Jag är heller inte bara en kropp. Jag är, åtminstone på individnivå, ett subjekt. Mitt människovärde ligger inte i om jag producerar en avkomma till min Man. Det ligger inte heller i det jag gör för honom. Jag blir ej heller endast autonom om jag underkastar mig min kropp. Jag lever, för att jag själv definierar mig som ett Vara. Inte för att jag blir definierad av omvärlden. Jag vägrar att reduceras till ett lydigt objekt i det mest strikta av normsystem.

Jag är inget substantiv. Jag är ett verb.