Folk fortsätter att ifrågasätta min ståndpunkt som feministisk aktivist. Varför den ståndpunkten ens existerar i ett sådant "jämlikt" land som Sverige. Jo. Så frågar de faktiskt. Konstigt nog. Kanske har de inte tittat på samhället utanför sitt eget hus. Eller sin egen kropp.
Vi har ju politisk jämlikhet mellan könen. Det ska väl räcka? Absolut inte. Jag vill ställa sexism jämte rasism i jämlikhetsdebatten. När någon förtrycks, marginaliseras eller begränsas utifrån medfödd grupptillhörighet, såsom klass, kön eller etnicitet, är det odemokratiskt och ovärdigt att deras liv ska styras av detta. Därför är jag feminist, anitrasist och klasskämpe. För demokrati och allas lika värde oavsett ursprung. Om man inte ställer sig bakom den moderna feminismens principer, ställer man sig inte heller bakom grundläggande demokratiska principer.
Jag minns första gången jag insåg min begränsning i mitt framtida liv, tack vare mitt kön. Jag ville tidigt bli professor i musik eller författare. En period ville jag också bli friskvårdsterapeut. För det ville pappa.
Jag fick höra att de högre akademiska titlarna, var anpassade för män. De krävde hårt arbete och dynamiska arbetsförhållanden. Det passade inte en kvinna eftersom jag var ämnad att bli hustru och moder. Självständiga yrken, som författare, var heller ingenting för kvinnor. Jag fick också höra att min ifrågasättande sida och mitt sätt att "lägga sig i samtal", inte ansågs vara passande för en kvinna. "En kvinna som bara gormar och härjar, vill ingen man ha." Så sade man till mig. Som samhällsintresserad kvinna, med tillräckligt mycket stake för att utmana männen i deras beslatagna sfärer, var jag ensam. Oattraktiv. Okvinnlig. Jag blev tidigt ett odjur. Jag grät över mitt kön. Förbannade det. Avskydde det. Jag ville skära sönder det. Skjuta kulor genom min livmoder. Kapa mina bröst. Jag ville vara man eftersom jag genom det skulle få möjlighet att uppnå mina drömmar. Jag var dömd att misslyckas. Så kände jag. Mitt kvinnliga kön skulle bestämma mitt livsöde, och det var ett öde jag inte kunde kännas vid.
Hur jag bemöts och behandlas socialt, är min största begränsning som kvinna. Jag släpps inte in i samtal om politik eller rock, vilka är mina största intressen. Jag har ingen som helst tillgång till tekniska prylar i mitt hem. Jag tillåts inte heller bestämma över min egen kropp. Gör jag det, blir jag genast manhaftig. Utöver det, förväntas jag jaga bekräftelser från män. Om ingen man älskar mig, hur kan jag då älska mig själv? Iscensätter jag någon form av visuella uttryck som inte uppskattas av den generella könsordningen, blir jag en otäck avvikare. Hamnar jag i obekväma diskussioner där min man deltar, frågar folk "Men vad sa M då?" Hur jag upplevde situationen, frågar bara mina medsystrar.
Begränsningen rör också mina fria val att själv skapa mitt eget liv. Jag är inte fri i strukturen. Jag beräknas vara en normslav. Följer jag inte de sociala konventionerna, är jag läskig och "konstig". Det finns bara en viss rörlighet inom normerna. Avviker man för mycket, blir man förkastad. Man blir inte inbjuden till sociala tillställningar. Man kontaktas inte av bekanta. Man blir cirkusmonsteret som andra vill undvika. Obekväna feministen. Obekväma demokraten?
När man tittar på individnivå, i detta fall min egen, blir man som kvinna begränsad i det vardagliga livet. Man blir dömd till ytlighet och passivitet. Inredning och mode. Skor och klänningar. Smink och mat. Aldrig större perspektiv än plussizemode. Inkräktar man på områden som patrilinjära mönster utsätt till "manliga", är man inte en värdig Kvinna. Jag ska vara den vårdande. Den uppassande. Slavinnan som får dig att må bra när du är sjuk. Hon som baddar din svettiga och salta panna. Hon som gör allt för dig även om du inte gör ett skit för henne. Hon som ändrar mycket av det hon vill vara för att passa in i det som önskas av henne.
Jag andas under en osynlig burqa.
Hon som ger upp sina innersta önskningar för andra, bara för att följa reglerna. Om inte, förpassas hon i avvikarnas fängelse. Detta avskyvärda hål av mörker och kyla. En plats där man bör känna skam. Skam för att inte vara värdig en plats i synligheten. Skam för att inte någon man vill definiera henne. Skam för att hon inte intresserar sig för det som tilldelats henne. En plats för sorg. Sorg över att inte ens få chansen att ta del i samhället.
Idag blev det negativt. Jag skyller på patriarkatet. Och alkoholen. Men mest uppgivenheten jag känner inför framtiden tack vare mina begränsningar. Jag vill bara leva. Jämlikt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar