Hela vårt uppfostringssystem bygger på relationen mellan avslappning och ångest. Bryter du föräldrarnas uppmaningar ska du må dåligt. Lyder du, får du beröm och blir avslappnad. Nästan slaviskt behavioristiskt i viss mening, eller åtminstone ett skapande av ett fruset beteendemönster. Det finns någonting som är "rätt" beteende. Någonting som är "rätt" värderingar. Någonting som är "rätt" mål i livet.
"Så gör man bara inte" är en vanligt förekommande förmaning. Eller ett lite mer implicit språkval av föräldrar och skola: "När JAG var i din ålder, hade jag minsann åstadkommit det här och det här". Gör du det "man" inte får göra, eller gör du INTE det "man" SKA göra, är du dömd till ångest och andra psykiska besvär. Men vad fan betyder egentligen "man"? OCH, kan denna "man" verkligen bestämma vad som är "rätt" för alla människor?
Som jag tagit upp tidigare, betyder "man" den hierarkiskt högsta av normer. "Man" går inte före i kön, "man" hälsar artigt på folk man träffat förr, "man" säger inte sanningen till folk om den kan såra dem. Detta är förstås saker som passar in under "sunt förnuft". Det finns dock mer marginaliserande regelsystem som rationaliseras utifrån begreppet "man". "Man" ska också skaffa utbildning, jobb och familj innan trettio. För så gör "man". Om "man" inte gör det, är man en smula onormal, och därmed lite konstig och obekväm.
Det är ju helt befängt. Detta vet vi. Vi tar ställning emot det rent intellektuellt. Ibland också emotionellt. När vi matas med normen, spyr vi till slut ut den i toaletten och spolar ner den. Vi är upplysta. Vi kan med hjälp av utvecklade pannlobsaktiviteter gå emot reptilhjärnan och uppfostringens smala normer. Ändå får vi ångest när vi går emot "rätt" beteendemönster och "rätt" målsättning med livet. Vi får helt enkelt ångest av att avvika, det har vi lärt oss via föräldrar och skola. Och dessutom, får vi inte sent veta hur avskyvärt det är att avvika. Det blir en sorg både för individen och för dess omgivning när båda parter märker att normen inte efterföljs.
Omvärlden upptäcker en sorg för att individen inte uppfyller sin uppfostrans mål. Individen upptäcker istället en sorg för att denne inte accepteras, trots sitt avvikande. Kvinnans öde är att bli autonom via moderskap eller ett objektifierande av den egna kroppen. Inte förrän hon blir älskarinna eller moder får hon ett fritt värde i sig själv. De kvinnor som uppnått detta, hyllas av andra kvinnor som eftersträvar samma sak. De avundas Henne. Hon med det autonoma värdet. Detta ingår i den hegemona femininiteten och är högst eftersträvansvärt.
Därför är det en stor besvikelse för Hennes föräldrar och svärföräldrar, samt hennes kontrollerande subjekt - Mannen, när hon inte uppfyller kraven som satts upp på Henne under hennes uppväxt. Därmed kommer hon heller inte bli ett verktyg i uppfyllandet av det livsmål som Mannen fått uppsatt för sig under sin uppväxt. Hon kommer kanske inte stå bakom uppfyllandet av familjemålen vid Mannens 30-årsdag. Kanske kommer hon aldrig bli slav under sin kropp. Kanske strävar hon efter att aktivt kunna skapa sitt liv. Kanske vill hon själv välja om hon ska bli moder eller älskarinna, kanske inget av dem. Kanske vill hon till och med inte alls vårda den manliga säden. Och vill hon vårda ett nytt liv i sitt sköte, kanske hon vill göra det helt för hennes egen skull. Kanske vill hon till och med göra det när hon själv vill.
Och kanske vill hon uppfylla sina egna drömmar som aktivt subjekt och inte, som objekt och Kropp, vara en del i uppfyllandet av det manliga subjektets drömmar.
Det är nog hetsen kring normen utbildning, jobb, villa och familj, som bör kallas 30-årskris. Har du inte lyckats komma till det vid 30, skapas en inre konflikt. På ena sidan står ditt intellekt och delar av ditt emotionella liv (känslan för dig själv), på den andra står reptilhjärnan, andra delar av ditt emotionella liv (längtan efter att göra dig själv odödlig och skapa anspråkslös kärlek) och din uppfostran.
Vi bör nog bli sams med vår uppväxt och de krav som ställs på oss. Vi bör nog också se dem som omvärldens trånga önskemål, istället för deterministiska normer. Är det så farligt om man skulle välja en annan väg än den som satts upp för oss? Är det som farligt om Kvinnan kräver ett intersubjektivt förhållande? Är det så farligt om man råkar avvika?
Att vara en del i omvärldens besvikelse över mitt egna livsmål - vägrar jag. Jag har själv kontroll över min kropp. Den är ingen annans än min egen. Jag är heller inte bara en kropp. Jag är, åtminstone på individnivå, ett subjekt. Mitt människovärde ligger inte i om jag producerar en avkomma till min Man. Det ligger inte heller i det jag gör för honom. Jag blir ej heller endast autonom om jag underkastar mig min kropp. Jag lever, för att jag själv definierar mig som ett Vara. Inte för att jag blir definierad av omvärlden. Jag vägrar att reduceras till ett lydigt objekt i det mest strikta av normsystem.
Jag är inget substantiv. Jag är ett verb.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar