onsdag 19 januari 2011

Ibsen, kvinnoroller och liberalkapitalism


Dags för gästblogg av Tina Ranaxe - regissör, dramapedagog och teatervetare. Här skriver hon om starka kvinnoportsätt i Ibsens pjäser, kvinnan då och nu samt hennes plats i dagens egosamhälle.





En gästblogg av mej måste starta i teater på något vis eftersom det är teater som fyller mitt liv. En av förra årets teaterupplevelser är pjäsen "Hedda Gabler" av Ibsen. Hedda är en kvinna som är fast i en trång kvinnoroll som hon inte kan ta sej ur. Hon har gift sig med Jörgen Tersman, som hon egentligen inte älskar men som kan försörja henne. Eftersom han, trots att han jobbat sig upp, kommer från en lägre samhällsklass än hon, kan hon ändå känna att hon har en viss makt över honom. Det Hedda egentligen vill är att leva som en fri kvinna, men i hennes tidsålder finns bara extremt trånga kvinnoroller; endera horan/krogsångerskan som utplånar sin individ för att behaga män, eller modern som utplånar sej själv för att inspirera en man och ta hand om honom och barnen. Hedda vill nåt annat och hon är frustrerad. Pjäsen slutar i tragedi; Hedda blir gravid och känner att hon är fast. Hon sätter en pistol i handen på Elin, den kvinna hon beundrar/är kär i, och uppmanar henne att ta livet av sig. Till slut har Hedda trasslat in sig i sina egna lögner och intriger så att hon ser som sin enda utväg att ta sitt eget liv. Där slutar pjäsen.

Jag kan inte låta bli att jämföra Hedda med en annan av Ibsens stora kvinnoroller; Nora i Ett Dockhem. Nora gör det Hedda inte vågar; hon går sin väg. Pjäsen slutar med att hon lämnar man och barn och går. Ibsens pjäser orsakade skandal av stora mått då de skrevs i under 1890-talet. Kvinnor gjorde bara inte så på den tiden. Kvinnan var sin mans egendom, omyndig, kunde inte äga något personligen utan bara gemensamt med sin man. De flesta utbildningsvägar var stängda för henne, och som outbildad hade hon ytterst få möjligheter att försörja sig och ev barn utan att prostituera sig. Den kvinna som på 1890-talet satt i publiken såg i Nora en kvinna som gjorde sig fri, en stark kvinna. Man får dock inte veta hur det gick sen. Hur hon levde i saknaden av sina barn som hon förlorade vårdnaden av, och inte fick träffa. Hur hon inte fick arbete så hon kunde försörja sig. Dåtidens kvinna hade egentligen ingen möjlighet att göra det som Nora gör. Det som är troligare är att hon följde Heddas väg. Hedda som blir ett monster som dödar och intrigerar, tills hon snärjts i sitt eget nät så hon ser sig tvingad att ta sitt liv.

Ibsen framstår som en framsynt och modig man som såg snedvridningen av kvinnans situation i samhället och vågade sätta fingret på den, trots att han orsakade skandal. Men en fråga infinner sig i mina tankar: Om nu Ibsen sett kvinnans svåra situation varför låter han inte Nora eller Hedda skapa en feministisk grupp som arbetar för att skapa bättre förhållanden för alla kvinnor? Varför skriver inte Ibsen ett drama som visar hur samhällets själva konstruktion stänger in både Nora, Hedda och deras män i trånga individualistiska, materialistiska och patriarkala strukturer? Det borde vara fullt möjligt med tanke på att han levde och verkade i samma tid som arbetarrörelsen och kvinnorörelsen växte fram.

Det som är implicit i bägge dramerna är individualismen; den viktigaste grundbulten i liberalismens evangelium som det predikades då såväl som nu. Det största målet för människan är individuell frihet, och då underförstått frihet att tjäna mycket pengar. Är du bara en stark individ, en selfmade man (vem har hört talas om en selfmade woman?) så kan man lyckas. Problemet ligger bara i att ALLA kan inte lyckas i den liberalistiska världen. Det finns en viss mängd pengar, och det faktum att några får mer betyder automatiskt att andra får mindre. Detta glöms dock alltid bort.

Jag såg under förra året ett par avsnitt av en amerikansk realitysåpa där chefen anlade skäggstubb, klädde ut sig till arbetare och låtsades vara trainee i sitt eget företag. Under Cover Boss. Ett rätt vidrigt program. Jag tror att Ibsen skrev sina dramer på det sätt han gjorde av samma anledning som arbetarna i TV-programmet Undercoverboss inte skapar en stark fackklubb och arbetar för att förändra allas situation. Istället går de till jobbet och kämpar för att sköta sig, jobba hårt och hoppas att en dag kanske den nya vikarien egentligen är chefen som klätt ut sig, och som ser vilken bra arbetare jag är, och då får jag löneförhöjning eller en resa till Bahamas. Precis som Nora och Hedda försöker de att på egen hand omskapa ett liv som inte går att omskapa ensam. De är fångar i ett samhällssystem som inte tillåter frihet för kvinnor eller för vanliga arbetare. Där en av grundvalarna heter individualism. Där "envar sin egen lyckas smed", "ensam är stark" "self made man" "jag har byggt detta med mina egna två händer" och andra sådana klyschor förgiftar människors sinnen och förmörkar deras synfält. Precis som idag, levde den lögnen även på Ibsens tid.

Vi lever idag i en kulmen av den liberalkapitalistiska individualismen. Den fick sin slutliga explosion i och med satsa-på-dej-själv-rörelsen som startade med Wayne Dwyers "Sikta mot stjärnorna" under 80-talet. Vi är inlurade i att tro att vi kan bli vad vi vill, om vi bara jobbar tillräckligt hårt och inte bryr oss för mycket om vilka konsekvenser våra handlingar får för våra medmänniskor och resten av världen. Du kan bli rik! Du kan bli berömd! Just Du kan bli ägare till ett slott, få gå före i kön till bra sjukvård, åka i en lyxig bil, dricka dyr champagne när du vill. Sikta mot toppen! Du kan bli vad du vill!!!

Det är inte sant.

Vi kan inte bli vad vi vill. Visst har vi individuell frihet att bryta upp, att inte acceptera rådande missförhållanden. Visst har vi ett, om inte oändligt, så ändå ett väldigt stort antal möjligheter, massor av olika vägar att gå. MEN att ha många möjligheter är INTE samma sak som att kunna få allt du vill. Vi har också begränsningar i form av resurser, miljö, osv. Vi har, hur otidsenligt och trist det än låter, ett ansvar mot andra än oss själva.

Vi har medmänniskor och en värld att ta hand om. Våra möjligheter innefattar också möjligheten att välja att inte satsa bara på oss själva, utan istället satsa på att alla ska ha det bra. Det är dock en svårare uppgift än att bara tänka på sin egen omedelbara vinning och bekvämlighet. Och för att klara av svårare uppgifter behöver vi göra det som inte Hedda, Nora och dokusåpa-arbetarna gör. Vi behöver gå ihop och hjälpas åt.

Det som håller på att hända nu i samhället är att många människor börjar upptäcka att de är lurade. De kan inte bli vad de vill. De kommer aldrig att bli stormrika, vackra och inne. De är för alltid arbetarklass, och i en liberalindividualistisk ideologi är det synonymt med personligt misslyckande. Det är snudd på omoraliskt att vara fattig, underbetald, ickestylad; dvs vanlig människa. Och vad händer då? Jo, eftersom de flesta inte ser samhällsstrukturerna som lurar dem, måste de istället hitta andra syndabockar.

Precis som Hedda inte ser den patriarkala individualismen som snärjer henne och istället riktar sin ilska mot väninnan som lever det liv Hedda inte har, precis på samma sätt riktar många i Sverige nu sitt missnöje mot ställen det inte hör hemma. Mot syndabockar som är lätta att fokusera på. Just nu är invandrarna en av de stora syndabockarna. Det måste vara deras fel att inte resurserna räcker till, att inte alla blir rika och lyckliga. Invandrarna, så klart, och så de sjuka och arbetslösa förstås. De som bara får, utan att göra sin plikt. Så lösningen blir hårdare tag mot alla som får och får så att inte JAG kan få allt jag vill. Frågan är vem det är som vinner på att en eller två grupper utses till syndabockar?

Vem vinner på att inte vi alla solidariskt ser till att samhället konstrueras om så att alla kan få det drägligt, men kanske ingen bli stormrik? Vem tjänar på att individualiteten tas för given? Vem tjänar på att var och en sitter ensam och drömmer om att vara stark nog att bryta sig loss på egen hand istället för att göra det på riktigt genom att gå ihop solidariskt med andra i samma situation och åstadkomma en verklig förändring? Enade vi stå söndrade vi falla. Och vi faller direkt, i individualismens fallgropar och fällor och sitter ensamma i tv-sofforna och drömmer om personlig kraft och styrka att nå mål som egentligen är omöjliga för andra än några få redan rika.

Det finns en serie filmer som heter "Zeitgeist", "Zeitgeist addendum", och "Zeitgeist moving forward". Den sista har premiär i januari 2011. De andra två går att se gratis på Youtube. Nästa gång du faller ner i TV-soffan, se på dem istället för "Bonde söker fru" eller "Undercoverboss". Se på dem och bli förbannad.

Bli förbannad och inse ditt eget ansvar. Sluta gå på pengamyten och framgångsmyten. Börja gå ihop med andra som är förbannade. Gå och se en teaterföreställning och prata med varandra om den. Prata med varandra om samhället och vad som krävs för att förändra det till det bättre. Använd teater, och annan kultur. Använd den till att genomskåda samhällets strukturer. Använd den till att fundera över vilken sorts människa du vill vara. Vilken sorts värld du vill leva i. Vilken av alla våra möjligheter du vill vara med och realisera. Vilka människor du kan realisera den tillsammans med.

Gör det.

onsdag 12 januari 2011

Systerskapet


Dags för min tredje gästbloggare - Sofia Nilsson. Sofia är passionerad feminist och en av mina bästa vänner. Här skriver hon om en religion som bytt plats på kvinna och man i de tradtitionella normerna. Hon kallar den "Systerskapet" och den förekommer i ett helt fiktionellt land, helt skapat ur fantasin. Vi ska nu titta lite närmare på hur en matrilinjär trosdoktrin skulle kunna se ut...

I södra Frankrike kan man hitta ett distrikt, ett samhälle, som är helt autonomt och utan kontakt med omvärlden. Samhället lyder under lagar formade efter en viss religion och dessa influerar allt som sker, alla traditioner och de flesta sociala mönster är formade efter den. Religionen har ett antikt namn men kallas i folkmun för Systerskapet och även distriktet går under den benämningen. Systerskapet är på många vis identiskt med samhället som du och jag lever i men om vi för en stund låtsas att vi är medborgare i Systerskapet ska vi se om vi kan urskilja skillnaderna.

Presidenten, borgmästaren, stadsråden och över huvud taget de flesta chefspositioner eller anställningar besitts av kvinnor. Alla yrken med hög status eller auktoritet är i stort sett dominerade av kvinnor. Även inom de flesta yrken som anses vara mest samhällsnyttiga, så som dem inom vård och utbildning, är det mest kvinnor man träffar på. I andra yrkesgrupper som till exempel bygg, konstruktion och snickeri är en stor majoritet män, förutom chefspositionerna så klart. Det här är inget man funderar över, det har ju alltid varit så och Systerskapet är ju ett samhälle med högfungerande infrastruktur och ett BPM som hade fått vilket annat I-land som helst att verka fattigt. Det finns inget problem och ingen klagar.

Systerskapet är traditionsbundet och tron genomsyrar allt inom alla nivåer i samhället, från nationella angelägenheter till familjen. Alla traditioner är säsongsbetonade och viktigast är våren – tid för sädesintagning. Plattformen för Systerskapet är liv och födelse och under våren är det då, enligt sed, tid för var kvinna att välja sin man att bestiga. Detta är naturligtvis valbart, då en förlossning minst sagt kan vara omständlig och smärtsam, men de flesta kvinnor väljer att ge liv eftersom deras namn på så vis lever vidare till nästa generationer (till nästa generations kvinnor bör tilläggas). Männen får inte välja men man förväntar sig inte heller att de är intresserade av att göra ett val – ty deras kött är ju skapt av Modern för att ge säd och njutning åt kvinnan. En stor ära man inte gärna vill fråntas.

På hösten är det skördetid och för en familj är det den mest glädjebringande tiden på hela året om man får en flicka. Får man en pojke anses det inte alltid vara en förlust men eftersom det är dyrt att gifta bort en son som inte ens bär familjenamnet vidare ser man helst att det blir en flicka. Alla stora högtider, så som sädesintagningen och skördetiden, firas nationellt genom alla sociala medier men är framförallt familjehögtider. Traditionellt sett får man ledigt från jobb och skola med det blir inte så mycket vila för männen då de tvättar, städar samt lagar mat åt hela familjen även under semestern. Förvisso är det något som sker 365dagar/året men en man är trots allt både fysiskt och emotionellt anpassad till att sköta hus och hem och bör så göra.

Traditionellt sett klär sig männen i utsmyckade och hudnära kläder till fest, allt för att vara behaglig att vila ögonen på. Kvinnor klär sig i det som är ledigt och behagligt. En man ska helst vara vacker för att en kvinna ska vilja bestiga honom, men i vissa lägen kan det vara förvillande och i situationer som kräver rationellt tänkande ser man helst att kvinnor inte låter sig frestas av deras köttsliga närvaro. Män utesluts då ibland från vissa sammankomster och samfund och det finns lokaler män inte har tillåtelse att beträda. Inte för att man föraktar eller tycker illa om dem, enbart för att det inte anses vara god sed med närvaro av en mans irrationella influenser.

I systerskapet förvreds vår världsbild. Det naturliga förvreds till onaturligt. Den veka och följsamma Kvinnan förvandlades till ett mansslukande monster och hon tvingade Mannen till värdelösa sysslor i hemmets kvävande fängelse. Han tvingades hyra ut sina kroppsliga funktioner för Kvinnans skull, och han anses alltid vara en andraklassens medborgare. Han är den andre. Den vars intellekt förtrycks och kött utnyttjas. Han förblir passiv och värdelös i vardagen. Han har inget autonomt värde. Hans värde ligger i att behaga andra. Välkommen till Kvinnans position i det verkliga sammhället, Man. /Jen von T