tisdag 17 maj 2016

Så kan också en mamma må


Så ska en mamma må
Sertralin. Mot generellt ångestsyndrom.
Artarax. Vid behov mot oro och ångest.
Lergigan. Till natten mot insomnia.
Quetiapin. Till natten mot insomnia.
Metoprolol. Mot hjärtklappning.
Zolpidem. Till natten mot insomnia.
Theralen. Till natten mot insomnia.

Så ser min medicinlista ut. (Tar förstås inte allt på en gång. Även om jag vill det ibland.) Jag som skulle må så bra nu. Nu skulle det vara min tid. Jag skulle slippa min ångest. Jag har ju fått barn. Världens mest underbara tvillingar. De sover hela natten. Gråter aldrig. Skriker sällan. Skrattar. Ler. Jollrar. Älskar sin mamma så som jag älskar dem. Men ändå. Ändå kommer den ibland. Min ångest. 

En livslång följeslagare som suger tag och drar ner. Plågar. River. Kölden som vandrar över ryggen. Rysningar i ansiktet och längs armarna. Det knyter sig i magen. Kan inte andas. Som att försöka svälja något som är för stort för strupen. Allt blir grått och unket av illamåendet och yrseln. Hjärtat i halsgropen slår hårt och snabbt. Overklighetskänslor. Adrenalinförgiftningen gör att svettdroppar letar sig fram över hela kroppen. Den äger hela känslolivet. I det mörka egensinnet finns inga andra känslor än tomheten och mardrömmen. Ingen kärlek får plats. Inte för någon. Inte ens mina barn. Orken och energin går åt att hålla näsan ovanför vattenytan.

De dömande tankarna.
"Du är ju helt jävla psyksjuk. Lås in dig själv på psyk din dåre."
"Stackars barn som har en mamma med ångestproblematik. Nu lär de ju bli känsloskadade och tala ut  hos Malou von Sivers när de i vuxen ålder kommer på att de hade en taskig uppväxt."
"Ingen har ångest så ofta som jag."
"Ingen är en sådan usel mamma som en moder med ångest."
"Så måste jag vara helt jävla neddrogad för att kunna sova."

Så kan också en mamma må.

Ja. Ångest är vidrigt. Det Stora Äcklet, för att låna begrepp från Sartre. Det är jävligt obehagligt, men vet ni, det är inte farligt. Och jag ÄR inte min ångest. Den kommer på besök, men den avgör inte mitt värde varken som människa eller mamma.

Det är ett oerhört stigmata att leva med ångestproblematik, särskilt som nybliven mamma. Då får en inte må dåligt. Bebismyset. Den oerhörda lyckan ska färga tillvaron. Och har du ångest, då älskar du nog inte dina barn. 

Det måste finnas nyanser i den psykiska ohälsan. Många, många nyanser. Det är inte så att en människa som plågas av ångest ibland är psykotisk och mordbenägen. Inte heller är hen redo för låst avdelning på Säters mentalsjukhus. En person med ångestproblematik är en person som alla andra personer, men med lite djupare dalar än andras. De har kanske en känsligare själ. Precis som jag. Jag är oerhört känslig. Krackelerar under pressen. Tål inte mycket olika ljud och ljus. Står inte ut med brådska. Behöver hjälp att sova. (Oroa er inte. Jag vaknar ALLTID om mina barn behöver mig. Sanningen är ju att alkohol är en starkare drog än de fjolliga antihistaminer jag har utskrivna. Ändå är det mer socialt accepterat att ta ett glas vin för att relaxa, än ett par artarax.)

Så du med ångestproblematik, särskilt du som är mamma:
Det är oerhört jobbigt och obehagligt med ångest och det är synd om den som lider av ångest ibland. Men det är inte farligt och det kommer att gå över. Du är inte ett offer för din ångest. Du kan ta kontrollen och hantera ångestpåslaget. Försök att andas så långt ner i magen du kan. Tänk dig en fyrkant där du andas in och ut längs sidorna. Istället för att försöka fly och tvinga undan ångesten - beskriv hur det känns och var. "Nu har jag en oro i kroppen. Den känns i magen och längs ryggen. Den gör mig yrslig och kall." Försök att inte lägga någon värdering i det.

Allra viktigast är det att vara snäll emot sig själv i detta. Undvik dömande tankar som till exempel "usch, vad du är psyksjuk och dålig som mår så här."
Detta är något som jag verkligen får kämpa med, särskilt i mitt moderskap.
Döm heller inte dig själv för att du dömer. Det blir dubbel bestraffning:
"Fy fan. Nu är du sådär hårt mot dig själv igen din jävel."

Jag tänker:
"Det är så jobbigt just nu, men jag är stark och jag kommer att klara av detta även denna gång. Det är ju så fantastiskt att vara Jennie Tiderman ändå. Jag är en person som har ångest ibland, men jag är ändå bra precis som jag är. Mina barn mår jättebra och de älskar sin mamma. Jag tar hand om dem så gott jag kan och det är tillräckligt bra. De får enormt med kärlek, trygghet och värme. Jag älskar dem så mycket att jag går sönder, även om jag inte kan känna det när ångesten tar över." 
Så brukar jag klappa mig själv på armen och avsluta:

"Såja. Det kommer att bli bra igen. Ta en sak i taget i långsamt tempo. Heja Jennie."

Men hon älskar sina barn lika mycket ändå.


//Tiderman