tisdag 31 augusti 2010

Radio, värre än TV?


Jag lyssnar väldigt sällan på radio. Av en herrans massa anledningar förstås. Det finns nästan ingenting som är värt att lyssna förutom P3 Kultur och Filosofiska Rummet. Tack Public Service! De kommersiella kanalerna spottar ut en kakofoni av gallskrikande radiopratare som apar sig och en massa oljud som i vissa genrer kallas för musik. Detta är dock inte det värsta. Det som verkligen får mina trumhinnor att blöda, min hjärna att förvandlas till en surdeg och mitt humör att likna ett Cumulunimbusmoln, är radioreklamen.

När guld blir pengar, sms-guld!

118 800, superbillig nummerupplysning! Via telefon och sms!
med wailande och pretentiös tolkning + hörbara andingspauser)

och den värsta av dem alla:
sms´a låna!sms´a låna!sms´a låna!sms´a låna!sms´a låna!sms´a låna!sms´a låna!

Vad hände när ovanstående radioreklam skapades? Kom det in en marknadsförare och sa: "Jag vet! Om vi vrålar sms´a låna jättemånga gånger i högvolym och hög fart kanske folk kommer ta till sig det och vara så otroligt korkade att de tar sms-lån? Den här hysteriska reklamjingeln är helt bortom all sans och reson. En gång fick jag problem med mina magsår av den så jag fick återvända hem. Det var obehagligt.

Radioreklam står ju utan färgglada bilder och snygga tjejer. Sådant använder man ju till fördömmelse i TV. När man inte har dessa hjälpmedel är det ungefär som man i ren desperation måste på så kort tid som möjligt, med are you nuts-volym, få fram sitt budskap. Det värsta av allt är andå: Det finns folk som tar till sig av detta. För det måste ju funka, annars skulle man byta ut reklamjinglarna. Men de går på i minst ett halvår innan man hittar på något nytt.

Varför lyssnar du då, undrar ni. Det gör jag inte. Men det räcker att jag av misstag råkat höra skiten en gång för att vara förstörd för livet och ligga i mardrömmar och nattlig ångest på grund av tramset. Det är då tur att jag oftast kommer ihåg att ta med mig en cd-skiva ut till bilen innan jag åker fram och tillbaka till Borlänge två gånger i veckan. Annars är jag tvungen att stå ut med detta. För alla som känner mig vet att jag inte kan existera i tystnad när jag kör bil.

Min bil, med krokig antenn, får tyvärr bara in två radiokanaler: Rix FM och Rocklassiker. Det är som att välja mellan pest eller kolera. Faktiskt. För även om de spelar bra låtar på "Tidernas bästa rock", är det ändå PRECIS SAMMA LÅTAR DAG UT OCH DAG IN. OCH! Det är precis samma låtar som du redan lyssnat på varje dag i ditt liv fram tills nu. Utvidga repertoaren! Det är ju helt otroligt att man inte kan loopa fler än 20 låtar these days.

Sen har vi ju programledarna på rockklassiker också. Anton Körberg. *Suck* Grabbattityd. Gallskrik. Hysteriskt skratt. Asdålig humor. Försöka vara Hassan går inte hem hos mig. Ingen är Hassan, förutom gänget bakom Hassan. Ska man göra kopior, gör dem åtminstone bättre än originalet, eller kom på något eget.

Tack och lov att jag fick skriva ner min avsky mot radio, så jag blir påmind om den nu innan jag ska sätta mig i bilen. Nu kommer jag förhoppningsvis INTE glömma CD eller Mp3. Idag blir det nog Bach´s cellosonater. Tack och lov. De är ljuset.

måndag 30 augusti 2010

Sysslofanatism



Vad ska du bli när du blir stor?

Vad gör du nu för tiden då?

Vad vill vi egentligen veta när vi frågar varandra dessa saker? Vi frågar barn och ungdomar vad de ska bli när de blir stora. Då ska de bli någon. De ska kanske bli läkare. Jurister. Lärare. Sjuksköterskor. Snickare. Svetsare. De ska bli ett yrke. Eller en examen. De ska bli någonting som är värt mer än att vara människa. Så vi har någonting att svara när folk ställer de här frågorna till oss. Man kan ju inte gärna svara: "Jag vill bli intresserad av vårt samhälle" eller "Jag samlar frimärken på fritiden."

Jag själv har frågat de här frågorna massor av gånger. Och jag menar alltid vilken sysselsättning de har. Då menar jag oftast yrke eller studier. Det är det man frågar efter. Inte vad de gör som hobby eller vilka andra fritidssysslor de har. Är vi så koncentrerade på våra yrken och utbildningar, att vi inte kan prata om annat när vi ser varandra för första gången på mycket lång tid?

Ja. Det är vi faktiskt. För vi lever i ett samhälle som är så fokuserat på att arbeta största delen av vår vakna tid, vilket gör att vi inte värdesätter det vi gör utanför arbetsplatsen lika högt. Men när man tänker efter så svarar folk alltid på frågan GÖR med svaret ÄR.

"Vad gör du nu för tiden då?"
"Jag ÄR läkare."

Sällan svarar vi: "Jag arbetar som läkare." Man identifierar sig så nära med det man gör att man till slut har svårt att skilja på den jag ÄR som människa och det jag GÖR som människa. Självklart är detta nära sammanlänkat, men jag tror att det inte alls är bra att endast leva igenom en yrkestitel eller en examen. En dag kanske vi står där utan jobb. Vem är man då?

Därför är det inte konstigt att köerna till terapimottagningarna blir längre och antalet recept på antidepressiv medicin blir fler, när arbetslösheten stiger. Det är en skam att vara arbetslös. Utan arbete, är du ingen i vårt samhälle. Du ingår inte i ett socialt sammanhang. Du kan inte berätta för folk vad du ÄR. Du kan inte heller konsumera för att visa upp din framgång. Vi mäter framgång i arbete och lön. Inte i lycka som kan uppnås utan någon som helst hjälp från materiella ting.

Kanske är det också därför har vi har så svårt att skilja på det vi ÄR, det vi GÖR och det vi TYCKER. Vi ÄR varken våra yrken eller våra åsikter.

(Som jag kar skrivit förr: angriper jag åsikter - angriper jag inte DIG SOM PERSON. bin Laden, Carola, Gardell. Alla har samma människovärde och rätt till en åsikt, men deras åsikter I SIG ska kunna kritiseras utan att deras människovärde sjunker.)


Vi är alla människor i slutändan, oavsett sysselsättning. Därför är det otäckt när politiken idag inte koncentreras alls på grundläggande människovärde. Vi blir alla dömda som mer eller mindre värda i detta samhälle beroende på vad vi GÖR. Väljare blidkas med pengaperversioner. Arbete. Arbete. Arbete.

Och. Vad ÄR ett arbete? Något man inte riktigt tycker om. Något man MÅSTE göra. Gillar du ditt jobb, anser många att det inte är ett riktigt jobb. Ett jobb ARBETAR du på.

Jag är inte emot arbete. Tvärtom. Jag är däremot motståndare till vår sysslofanatism som reducerar människor till en titel, och under den? Ingenting?

Så. Vilka ÄR vi utan våra yrkestitlar, universitetsexamen och talanger? Skulle mitt männisovärde sjunka utan det jag KAN och det jag GÖR?

/Eder förvirrade och filosoferande Röstcoach? Musikarrangör? Kulturskribent? Musiker? Sångare? Boxare? Aktivist? Författare? Forskare?

Människa.

lördag 28 augusti 2010

Alliansens löfte till väljarna, det är humor det!


Jag skrattade så jag nästan kiknade ur när jag läste Alliansens valmanifest nyss. Så här tänker jag runt deras vallöften:

Vi vill ta ansvar för vårt land och skapa goda förutsättningar för arbete och välfärd.
Goda förutsättningar för arbete ger man inte om man drar in på den offentliga sektorn genom skattesänkningar. Näringslivet kan aldrig någonsin skapa lika mycket arbete som det offentliga. 200 000 jobb försvann tack vare skattesänkningarna och de har INTE återskapats av privatiseringar och RUT. SJ har slaktats och likdelarna av Statens Järnvägar har inte klarat av att ge service till resande människor. 20 000 personer förlorade jobbet under avregleringen. Tågen står stilla, och så gör också skapandet av jobb. Arbetslösheten i lågkonjukturen hade kunnat förminskas rejält om vi hade en offentlig sektor som var stabil oavsett konjuktur. Tack vare att arbetslinjen har misslyckats fatalt, finns heller ingen välfärd kvar att tala om. Arbetslöshetsersättningen har slaktats, a-kasseavgifterna har ökat, sjukförsäkringen har försämrats. Så; ansvaret de vill ta för arbete och välfärd är inte speciellt stabilt.

Vi vill lägga grunden för ett rättvist samhälle som håller ihop, där människor kan känna trygghet.
Vilken trygghet känner vi? Att samhället ställer upp när vi är i ett svagt skede? Att man får vara sjuk utan att jagas? Att man kan hamna i arbetslöshet utan att bli misstänkt för lathet och systemfusk? Att alla barn startar med samma utgångspunkt oavsett om föräldrarna är rika eller fattiga? Nej. Trygghet står inte denna politik för överhuvudtaget. Det har vi sett de senaste 4 åren.

Vårt Sverige börjar med människan. Vi tror på hennes inneboende kraft och vilja att ta ansvar.
Visar arbetslinjen att Alliansen litar på att människor kan ta ansvar? Nej. Det är jaktsäsong på snyltare. En misstro på den svenska arbetsmoralen. Finansminister Borg skanderar att man ska arbeta och inte supa. Vilken tilltro!

Alla människor har samma rätt till ett värdigt liv. Alla vill och kan inte leva likadant, men alla ska ha möjligheter att utvecklas som självständiga människor och i gemenskap med andra.
Med Alliansens politik får inte alla barn samma möjligheter. Skolpolitiken liknar ett tävlingsläger där man redan från början ska skilja elit från patrask. Skolans uppdrag är att forma medborgare in i ett demokratiskt samhälle. Det gör man inte genom att lära barn att tävla om vem som är bäst. GEMENSKAP? SOLIDARITET? DEMOKRATI? Ingen ska självklart hållas tillbaka, men ingen ska heller behöva hamna i bakvattnet för all framtid. Om lärarutbildningen ska omformas behöver de inte en lektorsexamen. De behöver ha mer kompetens i pedagogiskt arbete, bemötande, mångkultur, sociologi, psykologi, socioemotionella störningar och specialpedagogik. Ordning och reda hjälper inte de svaga på fötter.

Sverige ska ta ansvar för att bekämpa fattigdom.
Varför är fattiga människor fattiga? För att de inte tar eget ansvar över deras egna ekonomiska försörjning? För att de lever i länder utan arbetslinje? Lär av historien. Indien i slutet av 1800-talet. Sydamerika under 70- och 80-talet. Afrika under imperierna Storbritannien, Frankrike och USA. England under sent 70- och 80-tal. Läs på!

Alliansen vilar på värden som frihet, ansvar och rättvisa.
Individens frihet? Frihet handlar inte om att välja vårdcentral eller apotek. Ej heller om att få välja kommunal eller fristående skola. Det handlar inte om att betala mindre i skatt för att kunna konsumera dina "egna pengar" och sedan gnälla på en icke-fungerande välfärd, omsorg, skola och säkerhet. Det handlar defintivt inte om att finansministern ska berätta att du hellre ska jobba än supa. Det handlar om att ha något att falla tillbaka på. Att känna att man har värde trots arbetslöshet och sjukdom. Att få älska den man vill. Med mera. Med mera. Med mera. Ansvar är bara ett värdeladdat ord för plakatpolitik. I verkligheten icensätts det inte, som jag redan tagit upp. Rättvisa? En politik som främst gynnar höginkomsttagare, gynnar det också främst män eftersom män generellt har högre löner än kvinnor. Därför skapar politiken snarare orättvisa mellan klass och kön, än ett utjämnande av klyftorna.

Jag blir så ledsen när jag tänker på att vi lever i ett samhällsklimat där det helt plötsligt är okej att glömma bort svaga människor. Att kyrkans makt minskar gillar jag. Men att religionen ersätts med konsumism och Mammon-dyrkan är bara perverst. När hände detta? När försvann gemenskapstänket? Var det när man skapade motståndsrörelser till fackföreningarna och organiserade motståndet mot vänstern? (Sedare Timbro)Eller är det för att man har börjat se egoism som en del av människan som ska bejakas? Vi har alla egoister i oss, men det är skillnad på att se det som en last, eller om man ser det som en dygd.
Eller har hela mänskligheten blivit berusad av makt? Och vad är då makt? Inte kunskap. Det är pengar och inflytande över marknaden.

Tur att det idag publicerades en artikel i DT där Barbara Ehrenreich menar att det behövs fler arga pessimister i världen. Självhjälp och "gilla-läget-kulturen" är bara världsifrånvänd. Det köndes skönt att jag inte är ensam.

/Arga bloggaren

torsdag 26 augusti 2010

Trovärdigt SD!


Bland det första jag fick lära mig inom forskningsmetodik var källkritik. Det är precis som det låter; att vara kritisk mot den källa som fakta kommer ifrån. En av dessa principer är att se vilken relation uppgiftslämnaren har till den uppgift som lämnas. Alltså: påstår Påven att Jesus finns måste man fråga sig vilken relation han har till det han säger och varför han säger det. En annan princip inom källkritiken är att undersöka om det kan finnas fakta som utelämnas för att det inte faller in inom ramarna för det man vill berätta. Genom endast två av flera källkritiska principer, kan man krossa SD´s så kallade vetenskapliga undersökning som vill visa att vi importerar våldtäktsmän.

För det första. SD är i flera opinionsundersökningar nära på att komma in i riksdagen om det skulle vara val idag. De har en främlingsfientlig politik som baseras på genant lite kunskap och direkta faktafel. De vill förstås få fram "forskningsresultat" som visar att deras teorier stämmer, eftersom de vill vifta med siffror i valrörelsen. Tack vare all uppmärksamhet som detta får, ökar deras chanser att bli vågmästare i Riksdagen. Med andra ord. Deras undersökning är inte trovärdig enligt den förstnämnda källkritiska principen. Detta eftersom SD`s relation till det som undersöks inte är neutral utan tvärtom, mycket färgad av deras starka åsikter och mål. De går helt enkelt in i en undersökning endast för att bevisa en tunn tes, och inte för att få fram sanningen.

Den andra källkritiska principen är om det kan vara så att det som undersöks inte är representativt för hela fältet. I detta fall undersöktes våldtäkter och gärningsmännens etniska ursprung. Här undersökte man dömda våldtäktsmän och anmälda våldtäkter. Det begås ca. 18 000 våldtäkter varje år. Det är ungefär 20-30 % av alla våldtäkter som anmäls och det är i kanske 10 % av fallen som gärningsmannen döms för sitt brott. Detta innebär att de flesta våldtäkter sker i det dolda och de anmäls aldrig.

32 % begås av gärningsmän som offret har en nära relation till.
27 % begås av gärningsmän som offret har en ytlig relation till.

Detta betyder att SD`s undersökning har ett bortfall på ca. 70-80 % av alla våldtäkter, eftersom de bara undersökte dömda gärningsmän och anmälda fall. Detta gör det förstås inte alls hållbart överhuvudtaget.

(Källa RFSU, Kvinnofridslinjen)


Våldtäkterna har ökat de senaste åren. Detta beror bland annat på genusordning och ökad exploatering av kvinnokroppen som ett objekt. Det beror INTE på etnicitet, religion eller klass. Vi importerar inte våldtäktsmän. Att påstå något så korkat är inte bara grova faktafel, utan dessutom på en sådan låg nivå att det känns som man jobbar på lekis när tvära och sura Jimmie Åkesson, 5 år, sätter igång.

Om han bara hade kunskaper. Om han inte var så etnocentrerad och låst vid sin alldeles egna fantasivärld. Om han ändå inte var så rädd. Han behöver kanske bara en kram och någon som säger:
Såja. Det blir bra nu. Det är bara fantasier. Det finns inte på riktigt. Vi är inte hotade av muslimer. Man är inte farlig bara för att man tillhör en annan kultur. Vi är alla människor. Du har så livlig fantasi min vän. Schhhh...

onsdag 25 augusti 2010

Påhopp, kritik och korkade kommentarer


Fy fan vad elak jag kan vara i min blogg. Det är helt sjukt. Jag kan vara ganska elitistisk. Jag kan vara ganska nedvärderande. Jag kan också vara ganska onyanserad och överdrivet skällig. Jag vet inte hur många gånger jag har skrivit om detta nu. Mitt allra första blogginlägg varnade för att bloggen kommer vara offensiv och angrpande. Jag har varnat att den inte kommer handla om heminredning ocg pelargonordling. Den kommer vara arg och ha en utskällande karaktär. Jag har också skrivit inlägg där jag understryker att jag är en rabiat bitch. Att jag är lite smått pretentiös och att jag kan trampa på många tår. Kanske kan jag till och med såra andra människor. Det sistnämnda är inte min mening alls. MEN: För vilket mål gör jag då detta? För att röra om förstås. Genom provokation. För att ge människor en käftsmäll. Inte en smekning över kinden. Jag vill ha jämlikhet och ett upplyst och vaket folk. Det är målet.

Jag erbjuder ingen pedagogisk övertalande resa här. Det ska bara vara bitska inlägg. Om folk känner sig personligen påhoppade så ska de veta att det är inte min huvudsakliga mening. Det är dock en naturlig bieffekt av en sådan här blogg. Men kära ni, skilj på det jag angriper. Det är sällan er person eftersom jag inte känner hälften av er. Det jag angriper är ert beteende och ert agerande. Det är INTE vad ni är. Så om jag upprör många med mina elaka och arga inlägg är det ändå målet med bloggen som avgör om mina intentioner är onda eller goda. Reaktion. Det är alltid gott.

Jag får ganska mycket mail. Oftast är det beröm och uppmuntran. Även av folk som känt sig små eller utpekade av mina inlägg. De har ändå insett vad målet är. Tack till er för alla roliga och intressanta mail som lett till roliga diskussioner!

Jag är inte alls fientlig till kritik. Bara den är konstruktiv och bygger på argument med premisser. Annars kan jag inte bemöta er. Allra mest vill jag tacka alla de som skriver onyanserade mail till mig innehållande personangrepp. Det är riktigt roligt. (Om det inte blir hot om våld eller död.) För då vet jag att jag tryckt på en öm punkt. Jag har lyckats. Och bara så ni vet. Ni har ingen makt här.

Jag tänkte att jag skulle publicera några av de mail som kommit till mig som reaktion på den här bloggen. Jag tar bara upp de med negativ innebörd. Det är roligast.

"Din jävla socialistfitta! Hur fan kan du vara så hatisk! Vad har du varit med om egentligen?"
Den här personen har rätt i en sak. Jag är en socialistfitta. En stolt sådan. Det är inget skällsord för mig. Det som däremot är vridet, är att han räknar med att jag hatar allt eftersom jag ifrågasätter och uttrycker mig grovt. Det är förstås inte sant. Sen har han rätt i att jag varit med om massor. En tuff uppväxt till exempel. Jag har sett livets avigsidor. Jag har också upplevt upplysning. Tack och lov för det.

Din blogg är det sämsta jag läst någonsin!
Jaha? Vad ska jag göra med den informationen? Det vore ju kul med ett argument för den slutsatsen. Alla kan ju inte gilla den. Jag vet att de flesta inte gör det. Men det vore så mycket bättre med lite utveckling av påståendet.

Orka gnälla om allt! Börja käka lycko piller, ditt lebbo!
Jo men visst. Jag gnäller nog om det mesta. Men inte allt. Gnäller är dock inte rätt ord eftersom jag oftast inte uttrycker ogillande utan att motivera det. Jag tror heller inte att lyckopiller (som dessutom är särskrivet) tar bort världens problem och gör stället till en bra plats. "Ditt lebbo" är ju bara för kul! Om man är feminist och socialist är man alltså ett lebbo? Eller har det att göra med att jag inte iscensätter en hegemonisk femininitet? Hur som helst är det ganska roligt och ett bra bevis för hur den stereotypa kvinnorollen marginaliserar en fri åsikt.

Vem fan vill göra dig med barn, anyway?!?
Ja, vem fan vill det? Vem FÅR det? Ingen faktiskt. Skönt! Världen behöver INTE fler av mina hemska gener? Personangrepp biter inte på mig.

Fy, så elak du är!
Eftersom? Men visst kan man tycka att jag är elak. Men som jag tidigare skrev. Målet gör att det inte är elakt på ett djupare plan, anser jag. Kanske har jag sått ett frö till ett uppvaknande. Jag har också känt mig påhoppad och nedvärderad av litteratur, artiklar och föreläsare. Men det är jag glad för nu. För det bidrog till ett smärtsamt men välkommet uppvaknande.

Vafan tror du att du är nån jävla jesus som ska frälsa alla puckon elle?
Jesus tror jag nog inte att jag är. (Vad var han förresten?) Men jag vill ägna mitt liv åt kampen för jämlikhet. Kanske kan det ibland bli martyrvarning på mig. So be it. Men som jag tidigare skrivit: kan du påverka två är det fler än ingen. Kan du påverka bara dig själv är det också mer än ingen. Så jag kör på med frälsningsarbetet. ;)

Tur att du är så jävla bra då!
Nej. Jag är absolut inte bättre än någon annan på något sätt. Kanske är jag mer påläst i vissa saker, medan jag inte kan någonting om annat, som andra kan mer om. Jag väljer dock att skriva om det jag kan. Förstås. Annars vore det ju väldigt korkat. Jag har massor, massor av mänskliga brister. Jag är också påverkad av saker jag inte märker. Därför kör jag en daglig rannsakan. Jag förstår om jag verkar ha ett starkt von Oben-syndrom. Det har jag kanske. Kanske inte.

MEN:
JAG ANSER INTE ATT JAG ÄR FÖRMER ÄN ANDRA. MÄNNISKOVÄRDE LIGGER INTE I DET MAN GÖR UTAN DET MAN ÄR. KANSKE KAN JAG DOCK ANSE ATT JAG GÖR MER ÄN ANDRA FÖR JÄMLIKHETEN. DET HAR DOCK INGENTING ATT GÖRA MED ATT JAG TYCKER JAG ÄR FÖRMER ÄN ANDRA.

Nu borde det vara klart. Om inte. Har jag i alla fall en text att hänvisa till. Jag tänker inte be om ursäkt för att jag trampar någon på tårna. Däremot ber jag om ursäkt om jag verkligen sårat någon djupt på ett personligt plan, vilket inte är meningen.

Er tillgivne finne i röven,

Jen von T

tisdag 24 augusti 2010

Bilda er!


August Palm var en av de första som försökte göra arbetarna medvetna om hur de kan förändra deras villkor, både på arbetsplatsen och i privatlivet. Det var en av grundstenarna till skapandet av arbetarrörelsen. Arbetarna skulle bildas och ta del av kunskaper som kunde förbättra deras positioner i förhållande till kapitalägarna. Detta var 1881. Över 100 år sedan. Men kan vi ändå lära av detta idag?

Ja. Självklart. Klasser är förstås inte vad de var då. Det är inte alltid ett ekonomiskt kapital som skiljer dem åt. En industriarbetare tjänar många gånger bra mycket mer än en lärare. Tack vare att lönerna har gått upp i jämförelse med "typiska medelklassyrken", dog också kämparandan för kulturell och rättighetsmässig jämlikhet.

De som kontrollerar kapitalet och lever på ojämlikheten har fortfarande makten över liv. En arbetare kommer aldrig att ens ha hälften så högt ekonomiskt kapital som individer tillhörande det övre samhällskiktet. Vad har man då för chanser som undersköterska, industriarbetare, snickare eller städare?

ÖKA PÅ BILDNINGSKAPITALET. DET ÄR DEN STÖRSTA CHANSEN NI HAR ATT TA KONTROLLEN!

Många arbetare röstade nämligen på Alliansen senast. De blev ilurade att det gynnar dem. De skulle ju få så himla mycket mer i plånboken. Detta var förstås viktigt, för det enda som existerar är andelen ekonomiskt kapital. Det är så vi hävdar oss. Det är så vi tar upp kampen. Nej. Nej. Nej. För varje krona en arbetare drar in extra i månaden, tjänar kapitalägarna säkert mer än tiodubbelt så mycket. Tänk hur det hade sett ut om arbetarna inte glömde bort hur mycket de är värda som människor. Om de visste hur en nyliberal politik egentligen påverkar dem?

Se därför till att hela tiden öka på bildningskapitalet. Det behöver man verkligen inte varken högskola eller universitet till. Då handlar det om utbildning. Bildning handlar om någonting helt annat. Om medvetenhet. Om reflektion. Om eftertanke. Om reaktion. Om ifrågasättande utifrån fakta. Om kulturell medvetenhet. Om förståelse för samhället. Bildning handlar om kunskap som är ovärdelig i det verkliga livet. Kunskap som hjälper dig. Kunskap som tar dig framåt. Kunskap som lär dig dina rättigheter och ditt värde. Kunskap som utmanar de med högra ekonomiskt kapital. Med ett högt bildningskapital kan man utmana de med högt ekonomiskt kapital. Du kan gå in i en diskussion och äga den. Det spelar ingen roll hur hög lön man har när man ska diskutera och debattera. Det är den med mest kunskaper som segrar.

Därför är jag militant emot flera timmars soffsitteri framför 2 and a Half Men eller Allsång på Skansen. Jag inser att folk vill bli underhållna av sådant trams. Jag accepterar det. Men jag kan bara inte acceptera att det aldrig någonsin finns en vilja att läsa böcker. Upplys er!

Jag är också militant motståndare till en gymnasieskola där de praktiska utbildningarna inte ska läsa någon teori av vikt. Så klart att de vill ha det så. Då blir Lelle på sågen lättare att kontrollera. Upplys er!

Tramskulturen får folk att vaggas in i en falsk trygghet. Det gör människor till flockdjur. Till en massa vars möjligheter till att påverka livet minskar för varje dag. Egentligen är det inte fredagsmysarnas fel. Let´s Dance och sådana kulturuttryck har gjort att människor som känner sig kontrollerade inte tar upp kampen. De tror att de inte kan påverka. Klasskomplexet blir rejält. Att känna sig mindre värd. Att känna sig fattig på både pengar och värdighet.

Bildning kan vara botemedlet på klasskomplexet. Bildning är chansen till inflytande. Högre lön ger absolut inte kontroll och chans till förändring. Det gör kunskap..

Tro aldrig att ni är för dumma för att inte kunna gör något. Det är inte sant. Det tror ni bara för att hjärnorna förvandlas av all skit som pumpas ut i media varje dag. Stäng av skiten och kom igång istället. Hitta orken och modet. Kan ni påverka två är det fler än noll. Minns det.

Att öka upplysningen är er enda chans att ta det tillbaka. Så fimpa kunskapsfientligheten!

Jag blev lite som William Wallace nu. Det gillar jag.

They´ll never take our freedom!

måndag 23 augusti 2010

Allians eller demokrati?



Vi går och röstar på det parti som vi vill ska representera oss i regeringen. Vi är av den uppfattningen att de som sitter i riksdagen kan vara våra röster vid politiska beslut. I Sverige har vi demokrati. Så står det skrivet i alla fall. Så sägs det. Demokrati. Folkstyre. Tillåt mig skrocka och ruska på huvudet. Med Alliansens politik, monarki och ökad EU-dominans lever vi inte alls i en demokrati i praktiken. Det är bara skenhelig smörja som vi så snällt vill pracka på övriga världen.

Moderaterna är nyliberaler. De förespråkar ett motstånd till gemensamt ägande och statligt ingripande i ekonomin. Ekonomin är samhällets grundsten. Inte folket som står bakom ekonomin. Ekonomi ses som en naturvetenskap som i envälde kan skapa ett fungerande samhälle. Ekonomins intressen ska alltid komma före folkets. Det som egentligen då styr politiska beslut är inte alls folket. Det är kapitalet. Ett förgängligt kapital som är beroende av konjukturer och marknad. En oregelbunden kraft som skall leda oss rätt i världen. Det är inte folket som styr, utan ett totalt obundet kapital. En form av ekonomibaserad fascism. Totalstyre genom principerna bakom en fri marknad. Detta går emot stora delar av förutsättningarna för ett folkstyre. Det är rent odemokratiskt och bör krossas av samtliga som kämpar för folkstyre. Nyliberalerna, som lurar i världen att de krigar för att skänka demokrati till andra länder, är i själva verket demokratins totala antagonister.

I Sverige har vi också statsskicket monarki. Egentligen har inte kungen någon direkt makt. Det har ju folket. Eller just ja. Kapitalet. För att sträva efter ett totalt folkstyre bör vi radera bort monarkin, helt enkelt för att det är ett odemokratiskt statsskick. Republiken Sverige är ett steg i rätt riktning. Efter att vi fått bort nyliberalerna förstås. Kungen är inte alls i samma utsträckning ett hot mot demokratin som Moderaterna.

EU´s toppolitiker är en del av Bilderbergergruppen. En världsregering. Reinfeldt. Bildt. Här sitter också världens mäktigaste man - USA´s president. I och med detta hamnar styret över Sverige allt längre ifrån oss. Det började på 1954 på Hotel de Bilderberg i Oosterbeek i Holland. Sedan skapades EG. EU. Hej då, demokrati! Aldrig någonsin kommer Sveriges befolkning att ha någon som helst makt så länge denna grupp existerar. Mona Sahlin besökte ett Bilderbergermöte. Hon tackade förstås nej till medlemsskap. För att det var odemokratiskt. För att det var inhumant. För att ekonomiska intressen och världens fria marknad alltid kommer före människors levnadsvillkor.

Alliansen kommer vinna valet igen. Därför att folk som röstar blått inte tänker på hur verklig demokrati uppfylls. Inte heller tänker de utanför sin egen plånbok. De tänker inte på jämlikhet och solidaritet. Att rösta blått är därför ett hån mot fattiga, sjuka och gamla. Det är också ett svek mot kvinnor då den nyliberala politiken gynnar manliga höginkomsttagare.

Marx sa att religion är ett opium för folket som gör deras sinne slött. Ett apatiskt och oupplyst folk är lättare att kontrollera. I de områden där religionen allt mer fasas ut, måste något ersätta dess kraft att manipulera folk till total dumhet. Då kommer trams och skrik-TV som ett brev på posten. Komprimerad volym. Färgglada bilder. Anti-intellektuellt innehåll. Med det är det lätt att förblinda folket. Ingen ser längre vad som händer med demokratin. Vad som händer med folkets makt. Vad som händer med deras rätt till att ha kontroll över deras liv. För med den nyliberala politiken blir varje individ bara en siffra i en kalkyl över nationalekonomin. Individens frihet?

Teletubbiestimulans. Det är på den nivån vi ska vara. Dags att säga hej då?

onsdag 18 augusti 2010

"Måste du vara så konstig?"



Jag fyller 29 år i november. Jag är ogift. Jag bor i lägenhet. Jag har inte pluggat färdigt än, jag kör fortfarande heltidsstudier på Musikhögskolan i Örebro. Jag har inget fast jobb. Jag frilansar inom minst tre olika yrken. Jag har inte fasta arbetstider. Jag planerar en dag i sänder utifrån vilket jobb jag sysselsätter mig med. Jag är politiskt insatt. Jag strider för jämlikhet varje dag. Jag skäller på nyliberaler och motsätter mig orättvisor och könsstereotyper. Jag vägrar ta sexistiskt skit. Jag är så jävla obekväm att ha och göra med så folk undviker mig. Så konstig är jag. Ett sant wierdo. Hur i hela friden står jag ut med mig själv?

När du börjar närma dig 30 är det viktigt att du är på rätt plats i livet för din ålder. Helst ska du ha ett fast jobb, hus, lån och barn. Om du inte har det är du fruktansvärt skev i folks ögon. "Vadå? Vet du inte hur du jobbar nästa månad?" "Har du inte tid för husvagnssemester?" "Har du inga barn?" Eller den värsta: Åsså du la! Måste ru va´så himmla konsti hele tin?"

Nej. Jag har inte det livet. Jag har självmant valt bort det faktiskt. Missförstå mig inte. Jag fördömer verkligen inte det liv jag nyss räknade upp. Inte ett dugg. Jag respekterar det om folk själva väljer det. Men hur vore det med lite omvänd respekt för mig? Är det så; att man är konstig när man väljer bort kärnfamiljen? Har inte jag en familj alltså? Måste familj vara mamma, pappa, barn? Kan det inte vara pappa, pappa, hund eller mamma, pappa, perserkatter?

När man inte har barn blir man dessutom diskriminerad på arbetsplatser. "Du kan väl jobba över du som inte har barn?" eller "Kan inte du fixa det där hemma du som inte har barn ÄN"? Bara det att folk säger "än" får mig att vilja ge dem en spark i anus.

Det är inte så bra att räkna med att alla värderar samma saker som du, i liknande hierarki. Bara för att du värderar barn högst, kanske jag värderar att sluta i samma tid som du, för att göra sådant jag värderar högt på min egen tid! Jag har ett hemmaliv, även om jag inte har barn. Det var det jag ville komma fram till. Jag har min version av familj som jag gärna spenderar tid med, hellre än tar ett sent möte.

Tänk att folk tar sig rätten att påpeka hur konstig man är som inte lever upp till det de själva anser vara normalt. Det tycker jag däremot är ganska konstigt. Det som dock inte är så konstigt, är att jag efter varje ifrågasättande av mina livsval, känner en ökad avsky till det liv de vill pracka på mig. Det är faktiskt en ganska naturlig reaktion. Tvångsmatning gör ju knappast att man blir mer hungrig, eller hur?

Själv tycker jag att jag inte är ett jävla dugg konstig. För vafan är "normal"?

tisdag 17 augusti 2010

Rape me



"Den muslimske mannen är ett hot mot våra svenska kvinnor", säger SD. "Kulturkrocken gör att våldtäkterna ökar." Faktum är att våld har ökat mot kvinnor. Våldtäkterna har ökat med 25 % i Sverige i år, jämfört med 2009. Detta skyller SD på islam. Jag väljer att hålla mig mer till sanningen. Jag skyller det på MTV. Elle. Vogue. Top Model. So You Think You Can Dance. Oprah. Tyra Show. Jag skyller det på media och dess objektivifiering av kvinnors kroppar. Det första domaren Nigel säger till en kvinnlig sökande han gillar i SYTYCD är: "Du är snygg." Efter en stund säger han: "Du kan dansa." Men det är som inte lika viktigt.

Jag vågar säga att det nästan inte finns några fula kvinnor på MTV. Det finns heller inga feta kvinnor. Bara om det skall sjungas om hur synd det är om dem eller att de minsann duger ändå. Fast det tycker de inte som sjunger om det egentligen. TLC gjorde låten "Scrubs" för en massa år sedan. De sjöng att män minsann inte skulle få bestämma över kvinnors kroppar och tutta i dem att de inte duger om de inte ser ut som Scarlett Johansson. Själva såg de ut som exakta kopior av skönhetsnormen som genomsyrar branschen. De iscensatte själva det som de protesterade mot. Paradoxalt och jättekonstigt.

Beyoncé är en stor förebild för många kvinnor. Unga kvinnor. B. Sasha Fierce. Give me a break! Kvinnan, vars röv har gjort en egen karriär, är kanske objektivifieringen av kvinnokroppen personifierad. Arslet är mer omskrivet än hennes musikalitet. Hur ofta har ni sett en artikel om Beyoncés låtskrivartalang? Eller hennes ganska välljudande röst? (Om hon bara kunde skuta gapskrika alla låtar rakt igenom) Nej. Jag tänkte väl det. Aldrig. Dessutom är hon ägodel till en storhet inom den kanske mest kvinnofientliga genren ever - Hip Hop. Musikvideor där kvinnor går i koppel och ålar runt insmorda i olja medans män, ofta fula och feta, tafsar och känner sig jävligt P.I.M.P. Patetiskt. Pubertalt. Tragiskt.

Detta är en anledning till att våldtäkter ökar. Att kvinnokroppen hängs ut som ett nöjesfält för män att ta del av. Köp ett åkband och titta på MTV en timme. Japp. Roligare än Disney World. Respektera för all del inte kvinnligt kött och blod.

Först tycker jag synd om Beyoncé. Att ingen uppmärksammar hennes talang. För det har hon. Sannerligen. Men sedan blir jag rasande på henne att hon inte använder sitt kändisskap till någonting. Använd det till att säga ifrån istället för att tårögt raljera "If I were a boy..."

För så länge kvinnor fortsätter att själva behandla sina kroppar som skit och slänga ut dem till allmän beskådning, är det inte konstigt att världen ser på den på samma sätt. Vi ska leva upp till ett ideal som inte finns. En retucherad och opererad stereotyp. Vi hatar våra kroppar för att de är verkliga. Patriarkatet styr oss förstås. Så det är lätt att bara skylla på det. Men hur ska vi kunna förändra det om vi bara pumpas utav jämställdhetsapati från ungdomens kvinnliga förebilder? Det är bara att flyta med som en strömformad fisk. Join the ride, it´s grrrrreat in the soft porn industry...'cause my body's too bootylicious for ya babe! Kom och ta mig!

Stäng ner MTV. Fifan. Och låt 50 Cent gå i skolan.

OCH NEJ. MISSUPPFATTAR NI MIG OCH TROR ATT JAG TYCKER ATT KVINNOR FÅR SKYLLA SIG SJÄLVA OM DE ÄR UTMANANDE KLÄDDA, TAR NI FATALT FEL. ÄVEN OM KVINNOR GICK KLÄDDA NAKNA, SKA DET INTE INNEBÄRA ATT MÄN FÅR TA FÖR SIG HUR SOM HELST UTAN MEDGIVANDE. DET ÄR ALDRIG OKEJ MED VÅLDTÄKT OCH DET SKA MOTARBETAS PÅ ALLA SÄTT. FÖR ATT GÖRA DET SKA VI SE PÅ VARFÖR VÅLDTÄKTERNA ÖKAR. DETTA ÄR ALLTSÅ BARA EN REFLEKTION VAD ÖKNINGEN AV VÅLDTÄKTER KAN BERO PÅ. JAG TYCKER HELLER INTE ATT DET ÄR BEYONCÉS EGNA ANSVAR ATT VÅLDTÄKTERNA ÖKAR. JAG ANVÄNDER BARA HENNE SOM EN PRODUKT AV SAMHÄLLSKLIMATET SOM RÅDER. JAG TYCKER ALLTSÅ INTE ATT BEYONCÉ ELLER NÅGON ANNAN KVINNA FÖRTJÄNAR ATT BLI VÅLDTAGNA FÖR ATT DE JOBBAR MED PORR. INTE HELLER MÄN SKA BLI VÅLDTAGNA. INGEN SKA HELT ENKELT BLI VÅLDTAGEN. OKEJ?

söndag 15 augusti 2010

Manifest mot Jan Björklunds politik



Ni minns väl filmen Sound of Music? Den där Julie Andrews spelar nunnan Maria? När hon kommer till familjen von Trapp häpnar hon över hur fadern visslar på barnen och hur de ställer upp sig i ett perfekt led framför henne. De marscherar med hög hållning och med rädsla att göra fel. Skulle de göra fel kommer det surt efter. När väl fadern lämnar rummet lägger de en groda i Marias kappa och senare lägger de en kotte på hennes stol. När ni minns dessa scener, vet ni också vad Jan Björklund vill göra med vår skola.

Ordningsbetygen ska få ordning och reda. Detta förutsätter massor av saker. Att barn bryr sig om betyg och att betydelsen av betyg är så viktig, att det kan få barn att ignorera alla sina individuella behov och drifter. Skolan blir armén i miniatyr. Ordningsbetygen förföljer individer hela livet. Du söker jobb efter att ha avslutat en högskoleexamen. Du får det inte, eftersom ditt ordningsbetyg från grundskolan är IG. Du var kanske lite bråkig. Du föll utanför duktighetsnormen. Du var ett skadedjur. En parasit. Någon som sket i visslingar, åthutningar och utskällningar. Du var helt enkelt opassande för hela skolväsendet.

Lärare ska bli ett högstatusyrke. Genom en högre examen. Det tror du, Jan Björklund, i alla fall. För hög status det får du bara om du har en hög examen eller om du tjänar mycket pengar. Inte om du gör ett jävligt viktigt jobb. Lärare kan vara ett av världens viktigaste jobb. Lärarna formar medborgare och är med och påverkar individers utveckling. Det är inte viktigt. Inte lika viktigt som en magisterexamen. Eller?

Låt mig säga detta, Jan Björklund. Samtliga lärare gör ett viktigare jobb än du. Samtliga undersköterskor och personliga assistenter gör ett viktigare jobb än du. Oavsett om de har en lägre examen eller tjänar mindre pengar än du. De gör ett viktigare jobb eftersom de jobbar för samhället och för människorna i det. Du jobbar bara för att få röster i ett val. För att tala klarspråk: Din politik kommer att krossa möjligheterna för den svenska skolan att uppnå sitt uppdrag.

Senaste utspelet är att föräldrarna ska vara med i klassrummet. Det blir som von Trapp. Barnen är så lydiga och exemplariska en dag när pappa och mamma är med. Sedan faller allt sönder. Föräldrar kan inte vara med jämt. Det kan du inte räkna med, Jan Björklund. Du kan heller inte räkna med att alla föräldrar ens BÖR vara med i klassrumet. Många som du väljer att kalla problembarn, har de problem de har tack vare dysfunktionalitet hemma. Det kan jag då säga dig; att hade min pappa varit med i klassrummet hade jag tagit livet av mig. Och hade mamma varit med kanske pappa hade supit ihjäl sig. Hur kan du ens komma med ett sådant här förslag, Jan Björklund? Vet du vad en människa är? Vet du vilka problem som kan finnas? Vet du ens hur en skola fungerar? Vet du hur en lärare jobbar? Vet du hur ett barn som har det jobbigt hemma OCH i skolan känner sig? Tror du att det blir bättre av att de får ett dåligt betyg i uppförande eller om deras alkoholiserade pappa sitter brevid?

Dåliga barn ska sorteras bort, tycker du. De barn som du tycker är dåliga. "Bråkiga" elever. Vad fan är det? Definitionen saknas här, Jan Björklund. De som inte passar in. De som inte håller käften. De som ifrågasätter. Vem älskar ett barn som misslyckas? Ingen, tycker du. Skicka bort dem. In i utanförskap och skam.

Eftersom skolan ska kretsa kring ordning och reda, vart vill du då placera de som inte ställer sig i ditt led? Särskolan? Lilla gruppen? Personlig assistent? Du måste diskutera sådant. Det går inte att komma med förlag om ordning, utan att tala om vad som ska hända med dem som inte står i givakt. Dessutom; vad vet du vad ett dåligt betyg i uppförande kan innebära? För en elev kan det betyda misshandel. Misshandel för att de inte preseterar i skolan.

Jag tycker att allt avvikande från normen ska uppmuntras. Ifrågasätt! Gå emot! Rätta er inte in i ledet! Jag älskar ett barn som är starkt. Jag älskar även ett barn som är svagt. Jag gör inte skillnad på barn genom betyg. Allas människovärde ligger inte i siffror på ett papper. Alla ska få chansen att göra sin grej. Det de kan. Det de är intresserad av. Det som ger dem självkänsla. Vad spelar det för roll om alla elever inte har G i matte?

Jag blir så ledsen och förbannad på dig, Jan Björklund. Arbeta i skolan ett år. Prata med lärare, barn och undomar. Prata med människor. Ignorera inte heller forskning om barn och ungdomars utveckling. Läs på om missbruksproblematik och specialpedagogik. Sitt inte och tyck en sak vid ditt skrivbord utan att ha någon som helst aning om vad du pratar om.

Egentligen tycker jag synd om dig, Jan Björklund. För att du är så anti-intellektuell och opåläst. Men mest tycker jag synd om dig för att du i din enfald tror att ordning och reda och lektorer som lärare kan råda bot på låga studieresultat. Du har verkligen ingen som helst människokännedom. Patetiskt.

Jag tycker du kan sitta i din håla och skämmas tills du kommer på bättre tankar. Dina utspel är en skam för svensk politik i allmänhet och för ditt parti i synnerhet.

onsdag 11 augusti 2010

Skolans ansvar i genusfrågan


Jag älskar Bang! Det är den bästa tidsskriften när det kommer till feminism och kultur. Jag älskar den för att den ruskar om, berör och engagerar. Nummer två 2010 handlar om våld. Våld mot kvinnor. Våld från män. Det är kostsamt, både ekonomiskt och själsligt. Framför allt är det ett av våra största samhällsproblem på internationell basis. I Bang! #2 -10 kan man bland annat läsa:

På tio år har fler kvinnor mördats än i samtliga folkmord under 1900-talet.

De senaste 50 åren har fler kvinnor mördats än det sammanlagda antalet mördade män under hela 1900-talet, inklusive världskrigen. Misshandel, stening, smutsiga aborter, självmord, hedersmord, hängning, fistelgångsinfektioner. You name it. Kvinnor blir alltså systematiskt mördade på grund av könstillhörighet.

Nedskärningar inom vården gör att riskerna ökar för att bli utsatt för våld på arbetsplatsen inom typiska kvinnoyrken. Undersköterskor och socialarbetare får inte använda sig av skydd som exempelvis poliser och väktare.

Våldsbrott begås till 90 % av män och kostar samhället enorma summor pengar. Våld är dessutom inte ifrågasatt i den hegemoniska maskulinitetens värld. Där klappas det om när man slagit till någon på käften.

Våld i nära relationer kostar 3 miljarder per år. I pengar. Vad det kostar själsligt för de utsatta är inte ens möjligt att värdera.

Världens krig kostar över 1000 miljarder DOLLAR per år. Krig för att få fred. Krig för ekonomisk vinning. Krig för att tuppa upp sig mot andra män.

Under en fotbollssäsong kostar huliganismen 5 miljoner per år för de tre största fotbollsklubbarna i Stockholm. Resten av fotbollsvärlden ser på och gör inte ett skit. Böter. Sedan är problemet....Borta?

Asylsökande får sitta i "förvar", som det kallas, i upp till 1000 dagar. Skilda från sina familjer och med hårdhänt hantering.

Katolska kyrkan/Vatikanstaten är observatörer av FN och "den heliga stolen" kan påverka toppolitiker att rösta nej till abort. Det är våld. Vidrigt och fruktansvärt våld. Medicinska aborter motverkas och ingrepp med smutsiga verktyg ökar för det är endast det som finns tillgängligt.

Nyliberalismen lanseras som en kärleksfull ideologi som gynnar individer. Det handlar i själva verket om rent och skärt våld. Misshandel av fattiga och sjuka. Ond bråd död i u-länder.

DESSUTOM MÅSTE JAG SÄGA: Nyliberalismen är ett stort svek mot kvinnor. Ingen feminism. Ingen jämlikhet. Den drabbar främst kvinnor eftersom 70 % av världens fattiga befolkning är just kvinnor. En röst på Alliansen är en röst på ojämlikhet och på underhållandet av patriarkala strukturer.

Sofia Lundkvist har en konkret poäng när hon talar om skolans roll i det hela. Vad gör egentligen skolan för ojämlikheten och för att motverka våld och en onyanserad hegemonisk maskulinitet? Inte ett skit när jag växte upp. Jag hörde inte någonting om genus förrän jag gick på gymnasiet. Och det var då lite då med. Nu är det andra tider kan man tycka. Men jag jobbar på gymnasiet och när det gäller jämlikhet mellan könen råder total okunskap. Alla är ilurade att vi är jämlika. De implicita marginaliseringarna är fortfarande dolda och ingen lyfter fram dem till ytan.

Kanske försöker någon lärare. Men lyssnar eleverna? Kanske måste man ägna en lång period åt detta även inom ämnesöverskridande arbete? Inte kan det väl bara ligga på samhällskunskapen att tala om och diskutera genus? Det ska finnas ett genussamtal som pågår i skolan från dagis till universitet. Kunskap, ifrågasättande och medvetenhet kan göra stor skillnad. Inte kan det ändra hela världen. Men det kan då ändra mer än om vi inte lyfter fram det alls. Nu är det minimalt. Det behöver vara gigantiskt.

Alla kan inte hålla på med genus, menar vissa. Men om det påverkar alla, borde också alla vara medvetna om vad det är och hur det styr våra liv. Och vår död.

tisdag 10 augusti 2010

Jämställt sex och den kvinnliga orgasmen


Vet ni vad jag har hört? Att det finns vissa män som tror och tycker att deras klimax är slutet på sexakten oavsett om kvinnan i fråga har fått orgasm eller inte. Jo. Det är sant. Det finns faktiskt sådana. Och vet ni vad? Sedan tror de att om kvinnan inte får orgasm är det hon som har kroppsliga hinder. Det är inte fel på hur han hanterar henne i sängen. Män gnäller på att "de aldrig får något av frugan." Aldrig finns reflektionen varför det är så. Kanske är det för att hon inte får ut ett skit av allt gruff och buff för hans vinning? För det hör som till mannens natur att vara förbannat bra i sängen bara han ger kvinnan en rejäl doning. Det ska väl räcka?

Jag tror att många av dessa män är sexuellt uppfostrade av porr och att de har vistats för mycket i typiskt grabbiga atmosfärer där en aplik maskulinitet präglar synen på sex och på kvinnor rent generellt. Sex har man för att mannen ska få tömma sin säd i kvinnan. Han ska ha det skönt och kvinnan är nöjd endast med mys och närhet. Nej. Jag skulle inte tro det. Nu kan det förstås finnas kvinnor som är nöjd med närhet och mys. Men inte fan kan man vara så nöjd med det, som efter en rejäl orgasm?

Något som dessa män kan tänka på är exempelvis:
- Kvinnor går inte runt och är våta jämt i väntan på hård penis. Porr är oftast klippt eller så har glidmedel använts innan kameran plockas fram.
- Kvinnor kommer oftast inte endast genom att titta på en hård penis. Ej heller genom två drag. Kanske inte ens efter fem.
- Ibland behövs mer än bara galen penetration i duracellkaninfart.
- Att klappa och smiska hårt på erotiska områden funkar inte så himla bra. Det är mer en förnedrande handling mot det kvinnliga könet.

Sedan föreslår jag att man snackar om att få sexet på samma villkor och mer jämställt gällande orgasmen. Den manliga orgasmen, att ge det vita guldet som mannen är så stolt över, är inte målet med sexakten. Målet är att båda ska vara nöjda med vad det nu kan vara. Om inte orgasmen är på plats för kvinnor så tycker jag att man kan låsa in sig i sovrummet en helg och härja lite för att hitta rätt. Dessutom tycker jag att en dildo eller en vibrator är en kvinnlig rättighet. Ibland krävs det lite ensamtid!

Sen har jag faktiskt hört att det finns kvinnor som nöjer sig med en manlig ejakulation och sedan sömn. Dra över och dra. Det är inte bara männens fel om sexlivet suger för kvinnan. Gå aldrig med på smärta eller att bli lämnade otillfredställda med hans snarkningar.

Tack och lov att jag aldrig varit en av dem.

För alla kvinnors rätt till orgasm. Get down boy!

söndag 8 augusti 2010

Här får jag frid nog att känna tacksamhet


Hobbyaktivisten. Lobbyisten. Feministen. Sångpedagogen. Skribenten. Sångaren. Musikern. Musikarrangören. Körledaren. I de flesta sammanhang antar jag en eller flera av dessa olika roller. Alla är fantastiska att vara i. Det utmanar mig och gör att jag är igång hela tiden. Det kan aldrig förmultna i mitt huvud. Det är alltid full frekvens. Vissa kallar det stress. Jag kallar det kall. Mitt livs kall. Att vara i elden hela tiden. Ibland behöver jag dock komma bort. Bort från samhället. Bort från allting jag irriterar mig på och blir ledsen av. Bort från sexismen, ojämlikheten, moderater, militärer, reklam och trams-TV med Lotta Engberg. Bort från genomträngande ljudnivåer och sång på halvfjärs. Bort från mitt egna sätt att pressa mig själv och hata mina fel. Bort från livet helt enkelt.

Då går jag ut i skogen. Springer. Joggar. Löper. Ganska långt springer jag. Så pass långt att jag hinner slita ut mina knäleder. Det är inte så bra. Jag vet. Det som däremot är bra, är att i skogen och i den friden jag känner där, är ett av få ställen jag kan känna full tacksamhet över det som faktiskt är bra i livet.

Jag har sagt det många gånger här på bloggen; VÄRLDEN SUGER!!! Det gör det verkligen. Så pass mycket att jag inte alltid vill vara kvar här. Helst skulle jag vilja bo i Fylke bland hober. Så sjukt brukar jag faktiskt tänka. Då förstår ni hur mycket jag avskyr samhället och många människor i det. Kanske är det därför jag behöver fly bort från tätbygden för att kunna ignorera det för en stund.

I skogen, i min stund för mig själv, känner jag mig enormt tacksam för mycket. Jag har massor av vänner. De är enorma många av dem. De viker aldrig av. Bara det att de alltid kommer för att visa sitt stöd när jag deltar i diverse offentliga framträdanden. Det är stort av dem. För det är jag tacksam.

Jag är tacksam för att min mamma står fast trots alla motgångar i hennes liv. Hon är mitt största fan. Hon läser allting jag skrivit, både vetenskapligt och som frilansskribent. Jag kan alltid se hennes ansikte i publiken när jag sjunger och spelar. Min mamma. Hon finns där hon. Alltid.

Allra käraste syster. Mer behöver jag inte skriva. Hon förstår. Hermana.

Jag är tacksam för att jag lever med en man som respekterar mig som människa. Han har inga som helst föreställningar och invanda könsmönster som begränsar och marginaliserar mig som kvinna. Fy fan vad bra jag har det!

Allt detta kommer jag på bara efter några kliv på stigen i skogen vid Jungfruberget. Ju längre jag springer och ju fortare mitt hjärta slår och andhämtning blir tyngre, kommer jag på att jag nog är ganska lycklig ändå. Det svåra är att komma ihåg det när jag nästa gång ser, hör eller upplever all smuts i världen. För även om världen är ett skithål som jag ska ägna mitt liv åt att rensa, vill jag då och då känna att jag inte faller sönder med den för varje dag som går.

Ja jävlar vad soft det blev. Men det behövs i min arga blogg ibland. För dynamikens skull. Och för sinnesfriden.

lördag 7 augusti 2010

En katt kissade i min rabatt. Åh nej!


För två dagar sedan fick jag ett handskrivet brev på posten. Det får man ju sällan nu för tiden. Jag trodde det var ett kort eller några rader från en avlägsen släkting som kanske är för oinsatt i datavärlden för att hantera e-mail, eller mer moderna kommunikationsmedel. Det var inte från en släkting. Inte heller från någon jag känner. Det var från en arg farbror som kallade sig "Svempa".

Han hade läst en artikel av mig i FK. Där hade jag gjort det stora misstaget att stava Harry Martinson med TVÅ S! Kan ni fatta? TVÅ S!!! Skärpning, tyckte "Svempa". Denna farbror har alltså tagit fram ett papper, satt sig ner vid ett bord, plockat fram en penna och skrivit ett handskrivet brev till mig, letat fram ett kuvert, stoppat ner brevet och slickat igen det för att sedan gå till postlådan och posta det. Allt detta för att jag använde två s på fel ställe.

Det är lite synd om "Ssvempa". Den stackaren kan inte ha så mycket att fundera över på dagarna om man upprör sig för ett eller två s. Likadant är det på insändarsidorna i tidningarna. Folk retar upp sig över att en katt har kissat på deras gräsmatta. Jag upprepar: FÖR ATT EN KATT HAR KISSAT PÅ DERAS GRÄSMATTA! Nästa insändare retar upp sig på att män har långt hår eller att ungdomarna har trasiga jeans.

Detta är så jävla småaktigt. I denna skitiga värld finns det väl ändå mer saker att lägga tankeenergi på! Exempel på detta kan vara:
- Mer än hälften av världens befolkning lever under förtryck.
- Civila mördas dagligen av militärer.
- USA krigar mot ingenting för att tillfredställa ekonomiska och ideologiska intressen.
- Många storbolag suger ut naturresurser i fattiga delar av världen vilket får ödesdigra konsekvenser för befolkningen - svält och död.
- Barn misshandlas och utnyttjas dagligen både sexuellt och genom barnarbete.
- Kvinnor våldtas och misshandlas av soldater i krigsdrabbade länder.
- Djurplågeri och naturförstörelse präglar världen överallt.
- Kvinnor marginaliseras i säkert vart tredje hem i Sverige.
- Patriarkala strukturer gör att kvinnor alltid kommer på andra plats.
- Kvinnor tjänar 100 000 mindre än män per minut i Sverige.
- Vi har en högerallians i den sittande regeringen.
- Storbolag utövar ekonomiskt våld mot sina undersåtar och skor sig på deras arbete.
- Det är så mycket trams på TV att folk har blivit apatiska och vilseledda.
- Soffpotatiskulturen/fredagsmyshetset gör att vi slukar propaganda utan att ifrågasätta ett skit.
- Alliansen säljer ut det gemensamma ägandet för privatiseringens egen skull, för ett självuppfyllande syfte alltså.
- Religioner finns fortfarande. Missta inte detta för tro och andlighet . Det är en annan sak. Religioner innebär regler och själslig fångenskap. Det ska bort!
- Vi har det odemokratiska statsskicket monarki.
- Barn uppfostras i en strikt könsordning vilket påverkar deras fria val när det kommer till iscensättande av olika typer av maskulinitet och femeninitet, inte bara de hegemona.
- Kvinnor säljs till ofrivilliga äktenskap.
- USA målar ut ALLA MUSLIMER till terrorister trots att de verkliga terroristerna är den amerikanska regeringen.
- Den skenande kapitalismen, vannsinnets marknadsliberalism, tar kål på jämlikheten.
- Frihet förväxlas med valfrihet inom vård- och utbildningssektorn. Riktig frihet är ett liv utan övervakningskameror, att få älska den man vill och leva sitt liv efter egna värderingar som ingen annan valt ut åt en.

och så vidare, och så vidare...

Istället för detta väljer dock folk att reta upp sig på katter, två s och långa hårstrån. Det är klart att man inte kan tänka på misären hela tiden. Då skulle man bli suicidal ganska snabbt. Ibland skulle det dock behövas lite tänk i ett större perspektiv, då kanske man kan strunta i den kissande katten.

Att vi gnäller och skäller över petitesser är dock bara ytterligare ett bevis på att vi bara bryr oss om oss själva och det som ligger oss närmast. Det är också därför jag tror att den jävla Alliansen får sitta kvar i fyra år till. Egoismen ligger i luften och folk andas in den. Tillåt mig gråta med högt ljud.

tisdag 3 augusti 2010

Lurad av reklamen




Lightprodukter riktar sig främst till kvinnor. I reklam för exempelvis Lätta och Coca Cola Light syns kvinnor. Snygga kvinnor förstås. Smala också. Kvinnor ska inte äta mycket fett eller socker. Det blir fel. Gå på en resturang eller lunchservering och du kommer att se att de flesta kvinnor äter sallad eller någonting annat "nyttigt". Fettet och sockret äter hon hemma i det dolda. Man kan ju inte visa öppet att man äter en massa som kan förstöra den smala siluetten, eftersom det är det enda en kvinna strävar efter. Har du bestämt dig...för att inte bli fet? (med hes och sexuellt lockande röst)

Det är ett stort problem för vissa företag att de med en lightprodukt främst lockar kvinnor. Detta märkte jätten Coca Cola för ett par år sedan. Coca Cola Light såldes nästan bara till kvinnor. I och med detta nyttjade ju egentligen Coca Cola bara halva fältet av konsumerande idioter som föll pladask för deras reklamkampanjer. Hur kan vi nå ut även till män?

Lösningen blev Coca Cola Zero. En häftigare burk med svart etikett lanserades. Ett tufft namn. Light byttes ut mot Zero. Så mycket coolare och manligare. Sedan spelade man in en reklamfilm ur mannens perspektiv. Den unge yngligen har precis fått sig ett ligg hemma hos en ganska okänd kvinna när hennes pappa knackar på dörren! Kan ni fatta; hennes farsa! O-M-G! Det värsta som kan hända en man. Tur att han hade Coca Cola Zero som kunde rädda honom ur situationen.

Det man sedan gjorde var att stoppa in reklamen under Champions League, NHL-matcher och andra program som dominerades av en manlig tittarskara. Vad hände? Jo. Coca Cola Light aka. Zero höjde försäljningssiffrorna med nästan 100 %.

Så lättlurade är vi. Rätt etikett, rätt namn, rätt reklam i rätt kontext och...VIPS springer vi till affären och inhandlar produkten.

Behöver jag säga att det är riktigt pinsamt hur oreflekterat vi agerar? Samma sak gäller förstås kvinnor och hur de viker sig för vackra ideal som blivit formade av någon skitprodukt i en fin förpackning. Upp och hoppa!

Och jag bara måste kommentera Åhléns annonser för lediga jobb där företaget beskriver sig som "Vi har allt en kvinna behöver i vardagen; skönhet, mode och hemmaprodukter." Jag drömde inatt att jag piskade Åhlénschefen med Indiana Jones piska. Det var en god dröm.

söndag 1 augusti 2010

Ord är makt - uppföljning av "Bildade människor knarkar inte"



Jag har tänkte sedan experimentet "Bildade människor knarkar inte" på hur människor blir provocerade och berörda nu för tiden. Inte är det av långa frisyrer på män eller nakenhet i filmer. Inte är det heller en fri sexualitet eller kätteri. Det är faktiskt väldigt ofta det skrivna ordet. Värdeladdade ord. Ord i böcker. Ord i artiklar. Ord i facebookstatusar.

Marcus Birro sket på sig av Jonas Gardells mer sanningsenliga beskrivning av den historiske Jesus. Han kände sig kränkt för att Gardell, som även han är kristen, gick ifrån Bibelns beskrivning. Gardells ord retade upp Birro så in i helvete att han storknade när han tog in dem.

Jag tänker på meningen "Bildade människor knarkar inte". Bildade är ett värdeladdat ord. Det kan verka elitistiskt, mångtydigt och nedtryckande. Det kan vara ett ord som människor känner sig små inför eftersom de inte riktigt vet vad det är. Jag vet då inte det i alla fall. Jag kör på begreppet "Bildung" när det gäller förklaringen. Vem som sedan innehar de kriterier som krävs för att ha en hög nivå av "bildung" kan däremot ingen bestämma.

"Knarkar" är också ett sådant ord. Vad betyder det? Inta droger en gång på en fest? Ta droger emot smärta? Missbruka kemiska substanser? Slang för inta smärtstillande och antiförkylningsmedicin? Ingen vet här heller.

När man sedan sätter samman "bildade" och "människor", vad blir det då? En person som aldrig gör dumma saker, eller en person som vet att det de gör är fel men de gör det ändå? Resonemanget tar inte slut här. Är alla bildade människor bra människor och i så fall; vad är en bra människa?

Om man skriver meningen "Bildade människor knarkar inte" skulle det kunna betyda: Bildade människor är bra människor. Knark är dåligt. Bra människor skulle aldrig ta knark. Det skulle också kunna betyda om man vänder på det, "det är inte särskilt bildat att ta knark", vilket skulle ta udden av det som provocerar mest. Det generaliserande anklagandet och utmålandet av bildade människor som en elit. Människor som aldrig skulle fastna i ett missbruk. Nja. Knappast. Kanske väljer du drogerna första gången. Men INGEN väljer nog att bli fast i en sådan förjävlig sjukdom som alkoholism eller narkomani. Bildad eller ej.

Häromdagen lyssnade jag till poesi av Harry Martinsson. Det var då jag tänkte på det här med ordens makt över oss människor. Ord är vackert och det är en sann konstform att sätta samman dem så de berör och engagerar. Ord kan också vara oerhört provocerande och irriterande. Orden kan liksom ta sig in i våra mörkaste rum. De kan ruska om där vi trodde det var dött. De är ibland svåra att förstå och varje människa har en enskild upplevelse av dem. Tolkningsmöjligheterna är enorma och den egna uppfattningen av det som orden utformat blir till en väldigt nära och personlig känslostorm.

Kanske är det därför jag valt att arbeta som författare i olika sammanhang; som skribent och forskare. Orden äger mig. Kanske försöker jag kontrollera dem och stapla upp den i ett strikt system. När jag sedan läser det jag skrivit känner jag inte alltid igen dem. Detta skulle lika gärna kunna betyda att jag är slav under de ord jag själv skriver på ett konstigt sätt.

Nästa nivå i den här tankespiralen är förstås när orden uttalas och hur man uttalar dem och vad det betyder för dess betydelse. Det tar jag i ett senare inlägg.

Tills dess.

Ciao!