onsdag 18 augusti 2010

"Måste du vara så konstig?"



Jag fyller 29 år i november. Jag är ogift. Jag bor i lägenhet. Jag har inte pluggat färdigt än, jag kör fortfarande heltidsstudier på Musikhögskolan i Örebro. Jag har inget fast jobb. Jag frilansar inom minst tre olika yrken. Jag har inte fasta arbetstider. Jag planerar en dag i sänder utifrån vilket jobb jag sysselsätter mig med. Jag är politiskt insatt. Jag strider för jämlikhet varje dag. Jag skäller på nyliberaler och motsätter mig orättvisor och könsstereotyper. Jag vägrar ta sexistiskt skit. Jag är så jävla obekväm att ha och göra med så folk undviker mig. Så konstig är jag. Ett sant wierdo. Hur i hela friden står jag ut med mig själv?

När du börjar närma dig 30 är det viktigt att du är på rätt plats i livet för din ålder. Helst ska du ha ett fast jobb, hus, lån och barn. Om du inte har det är du fruktansvärt skev i folks ögon. "Vadå? Vet du inte hur du jobbar nästa månad?" "Har du inte tid för husvagnssemester?" "Har du inga barn?" Eller den värsta: Åsså du la! Måste ru va´så himmla konsti hele tin?"

Nej. Jag har inte det livet. Jag har självmant valt bort det faktiskt. Missförstå mig inte. Jag fördömer verkligen inte det liv jag nyss räknade upp. Inte ett dugg. Jag respekterar det om folk själva väljer det. Men hur vore det med lite omvänd respekt för mig? Är det så; att man är konstig när man väljer bort kärnfamiljen? Har inte jag en familj alltså? Måste familj vara mamma, pappa, barn? Kan det inte vara pappa, pappa, hund eller mamma, pappa, perserkatter?

När man inte har barn blir man dessutom diskriminerad på arbetsplatser. "Du kan väl jobba över du som inte har barn?" eller "Kan inte du fixa det där hemma du som inte har barn ÄN"? Bara det att folk säger "än" får mig att vilja ge dem en spark i anus.

Det är inte så bra att räkna med att alla värderar samma saker som du, i liknande hierarki. Bara för att du värderar barn högst, kanske jag värderar att sluta i samma tid som du, för att göra sådant jag värderar högt på min egen tid! Jag har ett hemmaliv, även om jag inte har barn. Det var det jag ville komma fram till. Jag har min version av familj som jag gärna spenderar tid med, hellre än tar ett sent möte.

Tänk att folk tar sig rätten att påpeka hur konstig man är som inte lever upp till det de själva anser vara normalt. Det tycker jag däremot är ganska konstigt. Det som dock inte är så konstigt, är att jag efter varje ifrågasättande av mina livsval, känner en ökad avsky till det liv de vill pracka på mig. Det är faktiskt en ganska naturlig reaktion. Tvångsmatning gör ju knappast att man blir mer hungrig, eller hur?

Själv tycker jag att jag inte är ett jävla dugg konstig. För vafan är "normal"?

3 kommentarer:

Simon Sevehem sa...

Nu har jag precis skaffat allt det där Svenssoniga du räknat upp men ändock säger jag; Gött mos Jennie, keep it up!

Ditt utstötta barn sa...

Du är fasen en av världens elit, iaf för mig. Min idol, ja det är du banne mig. Du, Sanna C och Helena Bergström. Så det så!

Tiderman sa...

Grattis till svenssonlivet Simon! Inte ont om det alls om det inte prackas på mig i stora portioner och att det inte innebär att jag är konstig som inte väljer det.

Och tack för att du respekterar mig.

Cammelita. Du är lite som en vindjacka i en orkan för mig. Och som en obekvän kaktus i röven på idiothögern. ;)