Förlossningen, skräcken och glädjen

Sigrid till vänster. Astrid till höger
med alla sina hjälpmaskiner.

Måndagen den 12 oktober fick jag veta att jag hade preeklampsi. Havandeskapsförgiftning. 160/90 i blodtryck. +2 på urinstickan. Det skulle inte vara någon fara. Tätare kontroller bara. Jag kände mig inte sjuk alls. Bara tung och oerhört trött.

Fredagen den 16 oktober. Blodtrycket stiger. 165/95. +2 på urinstickan fortfarande. Ökar snabbt i vikt. Ödemet blir extremt. Känner mig som en ballong. Ser ut som en sådan också.

Tisdagen den 20 oktober. Fortfarande högt blodtryck. 165/90. Börjar känna mig sjuk. Extrem huvudvärk och har dimsyn. Får svårt att fokusera blicken.

Fredagen den 23 oktober. Mår så dåligt att jag ringer förlossningen. De ber mig komma in direkt. Blir då inlagd på anternatalavdelningen över natten. De noterar högt blodtryck och +3 på urinstickan. Kan inte ens kissa. Njurarna är påverkade. Svårt att ta kurva på barnen då jag har så mycket fostervatten. De kollar ultraljud. Barnen ser ut att må bra. Jag blir utskriven.

Måndagen den 26 oktober. Jag bara gråter hemma. Har ont i magen. Svårt att hålla ögonen öppna på grund av huvudvärken. Det spänner och drar överallt. Åker till MVC i Borlänge. Har 170/110 i blodtryck och har gått upp 15 kg i vätska på 1,5 vecka. Barnmorskan ringer Specialistmödravården. Vi får en tid den 28 oktober för ultraljud och kontroll av mina värden.

Onsdagen den 28 oktober. Ultraljud på Specialistmödravården. De upptäcker att tvilling 2 har dåligt flöde i navelsträngen, samt att jag har extremt mycket fostervatten. Jag blir inlagd direkt på antenatalen. Efter 10 minuter kommer överläkaren in och meddelar:
"Vi snittar dig inom en timme."

Chock. Oro. Panik. Spänning. Glädje. Allt i ett. Operationen förbereds. Magnus, iklädd gröna operationskläder, håller mig i handen. Jag har svårt att hänga med vad som händer. Dubbel uppsättning personal i operationssalen. Jag får hälsa på barnläkare, kirurger, barnsköterskor, narkosläkare, narkossköterskor, barnmorskor. Det är svårt att sätta in ryggmärgsbedövningen då jag är tatuerad över hela ryggen. Svårt att se var nålen ska placeras. Jag får prova att krypa ihop i många olika ställningar. Kan inte andas då magen är så stor. Bedövningen tar till slut. Benen försvinner. Likaså bålen. Tur var väl det.

"Känner du det här?"
Nej. Det gör jag inte. Tydligen nyper de mig med en pincett på magen.
"Då börjar vi nu, Jennie."
Jag får blodtryckssänkande intravenöst. Mår fruktansvärt illa när trycket sjunker. En syrgasmask placeras över mun och näsa. Jag tror jag ska spy i masken. Magnus lugna röst:
"Djupa andetag, älskling. Du klarar det här."

"Nu börjar din förlossning", säger narkosläkaren.
Jag känner hur jag ruskas om och hur läkarna pressar nedåt för att förlösa mina barn. Den ena tvillingen, Sigrid, skriker direkt. Magnus gråter. Jag är chockad och mår illa. Allt snurrar. De håller fram henne nära mitt ansikte. Min dotter. Mitt barn. Hon mår bra. Jag fattar ingenting. "Vadå? Är jag mamma? Var är alla dessa kärlekskänslor som folk säger ska komma?" Dåligt samvete då jag inte översköljs av denna kärleksvåg.

Den andra tvillingen, Astrid, skriker inte. Hon är nästan blå till färgen. Ett team med läkare och sköterskor tar henne till ett bord bakom mitt huvud. Jag får inte se henne.
"Lever hon?"
"Ja, hon lever. Det ska gå bra."

Jag skjutsas till uppvaket på förlossningen. Där sätter kramperna in. Jag skakar och krampar besinningslöst i 1,5 timmar. Ingen medicin hjälper. Hela min kropp lyfter från sängen. De bäddar in mig i värmemadrasser och filtar. Två barnmorskor ligger över mig i sängen för att få min kropp att sluta skaka. "Hur mår Astrid?" Ingen kan svara.

Efter ett tag kommer Magnus upp till uppvaket. Han säger att Astrid lever. Det ska gå bra. Lättnaden. Jag börjar må bättre. Ringer mamma och syrran och berättar att de har blivit mormor och moster till tvillingar. Det känns fantastiskt att få meddela att jag blivit mamma till dessa underbara brudar. Allt har gått bra. Det var det vi trodde då. Tills vi inte trodde det längre.

Vi fick veta att det visat sig att Astrid var svårt lungsjuk. Hon hade mycket vätska i lungor och tarmar. Hela hon var svullen. "Det kan bli så att vi får flyga er till Uppsala", sa en vänlig läkare med helskägg. Skräcken var enorm och påtaglig. "Ska jag vara glad för Sigrid och livrädd för att Astrid är sjuk?"

Jag blev nedrullad i sjuksäng till barnintensiven på Neonatalavdelningen. Astrid ligger intuberad i respirator. Slangar överallt. Syrgasmask runt näsan. 4 dropp i naveln. Ventil för blod på den lilla handen och en i huvudet. Hon har en stor knöl på bröstet med vätska. "Hon har mycket ont så vi har gett henne morfin", säger en sköterska. Jag ser att de försöker vända Astrid och lägga henne på sidan så att inte vätskan ska trycka på hennes lungor. Hon har ont och försöker skrika men kan inte då hon har en tub i halsen. Hon kan bara gapa och kvida. Det var det värsta jag har sett i hela mitt liv. Mitt lilla, lilla barn. Jag vill bara skrika "STOPP! För i helvete!" Jag börjar tro att vi får åka hem med bara ett barn. Jag tror att Astrid ska dö ifrån mig.

Det dröjer ett helt dygn innan jag får hålla i mitt sjuka barn. Dagen efter har hotet om flyg till Uppsala lättat då Astrid visar tendenser att syresätta sig själv. Jag får då detta lilla liv i min famn för första gången. Hon har slangar och kablar överallt. Jag vill bara rädda henne från allt ont. "Herre. Rädda mitt barn", tänker jag.

I allt som händer med Astrid finns inget utrymme för glädjen över Sigrid. Jag finner ingen plats för min andra dotter det första dygnet. Först när läkaren med helskägget säger att Astrid börjar hämta sig rejält, kan jag börja förstå att jag har en dotter till som mår bra. Jag och Magnus sitter med en varsin liten tjej på bröstet nästan hela dagarna på barnintensiven. Hud mot hud. Vi pratar med dem och sjunger sånger. Jag sjunger samma sånger som jag sjöng för dem i magen - gospelballader.

Dagarna går och varje dag kan läkarna plocka bort slangar från Astrid. Först intuberingen. Då kunde jag få höra hennes röst. Sedan syrgasmasken, en så kallad Cpap. Nu kunde jag se hennes ansikte. Hon hade inte längre en syrgasgrimma som dolde henne för mig. Vi fick lämna intensiven och flytta till ett familjerum på Neonatal. Astrid hade fortfarande dropp i naveln, men de plockades bort ju mer hon kunde behålla av maten som vi sondade i henne.

Efter nästan tre veckor på neo började de äta själva ur nappflaska. Vi hade kämpat med amningen länge nog och eftersom vi bestämt att vi främst ville flaskmata, introducerade vi flaskan med min bröstmjölk som innehåll. Detta trots hets från amningsfascister och schamaner från amningshjälpen. Barnen jobbade upp ett eget intag relativt snabbt och vi fick åka hem på permission efter exakt 20 dagar.

Nu är vi äntligen hemma. Livet består av matning, pumpning, sova, överleva. Men nu kan jag börja läka själsligt efter de enorma känslomässiga påfrestningar som varit under barnens första veckor i livet. Nu kan jag börja förstå att jag har blivit mamma. Nu kan jag börja känna moderskärleken som aldrig kom i operationssalen och under första tiden på intensiven. Då tog andra känslor över, naturligtvis. Nu kan oron och skräcken bytas ut till naturlig nojighet och enorm kärlek. Och idag, när vi var på vårt första återbesök på neo, plockades också sonderna bort. Nu är barnen trådlösa. Fria. Friska. Starka. Vi kommer fortfarande åka på täta kontroller, men det känns som att faran är över.

Astrid

Sigrid

Jag är mamma till två fantrastiska individer. Mina barn. Mina döttrar. Så imponerad jag är utav er som klarat er så bra trots att ni fick komma ut för tidigt. Vilka kämpar ni är. Superhjältar - inga prinsessor. Det är för fjolligt för er. Ni borde gå i hero costumes resten av livet.

Mamma älskar er.

//Tiderman

PS. Tack och lov att vi har skattesubventionerad vård i Sverige. Hade vi bott i ett land där vi hade behövt betala för dyra försäkringar och helprivatiserad vård hade vi förmodligen inte haft råd att betala för mina barns vård. Då hade Astrid kanske inte ens varit i livet idag. Tack för att jag får betala skatt så att barnen fick trygg vård av fantastiska läkare och sköterskor trots att föräldrarna inte är miljonärer.

Terrorism på asylboenden

Tio asylboenden har brunnit. Tre utav dem bara under den senaste veckan. Polisen menar att bränderna inte har startat naturligt. Med andra ord har de alla varit anlagda. Polisen kan se ett samband. Självklart. Eftersom alla bränder har brytit ut i hus där asylsökanden redan har befunnit sig, eller där det var meningen att de skulle få en fristad. Det skulle bo människor i dessa byggnader. Människor som du och jag. Människor som har flytt undan krig, förföljelse och en säker död. 

När de stora giganterna inom svensk media rapporterar om bränderna, säger ingen vad detta egentligen är: terrorism. Istället beskrivs gärningsmännen på sin höjd som några enskilda, galna individer som fått för sig att gå ut och elda lite. Men så är det inte i dessa fall. Alla dessa dåd har politiska förtecken. De är våldsamma. De leker med människoliv. Det är planerad förstörelse för att uppnå en förändring. Det är hat mot en särskild grupp människor. Det är riktat mot liknande mål. Alla dessa punkter kan checkas av, och det är precis dessa punkter som definierar begreppet "terrorism".

Det handlar inte om några flashback-troll som har suttit och näthatat och hetsat varandra till dessa vansinnesdåd. Några pojkstreck bara. Att beskriva det så vore att skriva bort allvaret ur dåden. OCH ansvaret.  

Ni kan ju tänka er vad som skulle hända om det var muslimer som tänt eld på tio campingar under sommaren. Då jävlar skulle det bli "war on terror". Men white folks slipper undan terrorbegreppet. Precis som Breivik också slapp att bli kallad terrorist. Han var också bara en "ensam galning".

Men bränderna på alla dessa asylboenden är terrorism. De som har utfört detta är terrorister. Från början några enskilda, fjolliga rassepyromaner som high five'ar varandra på nätforum där idiotin och den intellektuella impotensen hyllas, men senare utvecklades de själva till något de själva fruktar. En skenande xenofobi och islamofobi har format pyttesmå människor som ska utsätta traumatiserade människor för ännu mer trauma och skräck. De vill skicka ett hatiskt budskap. De vill skrämma fram ett stopp på flyktingströmmen och jaga bort de som redan funnit räddning.

För mig innebär bränderna ett angrepp på demokratin. På de mänskliga rättigheterna. På asylrätten. På empatin, kunskapen och förståndet. På allt det fina med mänskligheten.

Vi kan inte sitta och fortsätta att bläddra i barnböcker, som George W Bush gjorde när beskedet om 9-11 nådde honom. Det ska krävas större insatser än att statsministern ska skriva ett beklagande inlägg på Aftonbladet där han tycker att det är synd och skam att detta sker. "Jaha, det här var ju tråkigt", är som inte tillräckligt. Terrordåd ska bekämpas med alla resurser vi har.

//Tiderman

        

Sexig på Halloween

  

Den 31 oktober är det Halloween. En högtid som i modern tid har kommit att betyda urspårade fester med tilltugg. Framför allt betyder det att människor klär ut sig och sina barn till övernaturliga väsen och annat banalt. Och det är i detta ett stort problem uppstår: sexiga kvinnor och tuffa män - sexy nurse and bloody doctor.








Bilderna på kostymerna är hämtade från Partykungen.se - en hemsida som i stort sett är en kakafoni av sexism. Dräkter för att gestalta samma figur ser helt olika ut beroende på om det är en man eller en kvinna som ska ikläda sig rollen som djävul, zombie eller vampyr. Kvinnor med urringningar, utmanande poser och strumpeband bjuder in till ett jävla sexparty.

Är du man däremot, är det helt okej med en mer neutral positionering på den stundande festen. Du får gärna se lite tuff och farlig ut, men annars kan du i stort sett vara och se ut hur fan som helst. Du ska inte vara avklädd och ha en utmanande kroppshållning dock. Det lämnas åt kvinnorna.

Det finns också en annan äcklande uppdelning som har med könsroller att göra: kvinnor är änglar och män är djävlar. Den mjuka, passiva och väna kvinnan som med fluffiga vingar som ler mot dig, är urtypen av normativ femininitet. Hon är tyst och lydig, aldrig intellektuellt utmanande, men i vissa fall ändå sexig. Mannen som djävul. Den oborstade, bråkiga, aktiva och aggressiva mannen som med en blick gör dig knäsvag - maskulinitet 2.0.

Lägg märke till att alla kvinnor förstås är size zero med DD-kupor. Visst finns det dräkter för oss kvinnor med former, kurvor och normalvikt, men då heter det "plus size" och modellen antar ett helt annat uttryck än "come fuck me". Det vore väl övernaturligt om något, att en mullig kvinna skulle vara sexig?






Missförstå mig inte här. Kvinnor ska uttrycka sin sexualitet fritt. Men här är det förutbestämt hur de ska göra, och för vilken blick de gör det. Det finns också en tydlig stereotyp hur en sexig kvinnas kropp ska se ut. Så här finns inget val: antingen är du sexig enligt normen - den manliga blicken. En tillrättalagd sexualitet. Eller så är du inte sexig alls.

Som man kan du också välja att vara lite rolig på maskeraden. Du kan under rubiken "herrkostymer" på Partykungen.se hitta kostymer för Super Mario, Bananer i pyjamas och Teletubbies. Denna möjlighet finns inte för kvinnor. Varför vara rolig när du kan vara sexig?

Det jävligaste i det här, är att det ser lika ut bland barndräkterna. Kanske har "sexig" bytts ut mot "söt" för flickorna, men mansrollen i en pojkes kostym är likadan - stark, stolt och aggressiv.



Pojke - stark superhjälte

Flicka - glittrig cheerleader

Det finns ett fåtal barndräkter som en kan få att avvika från mönstret, men generellt är det ytterst tydligt vad som gäller för pojkar och flickor. Naturligtvis är det också binärt. Ingen flicka i pojkkläder och definitivt ingen pojke i normativt feminina kläder. Det vore ju det skamligaste eftersom en man/pojke klär ner sig i status när han använder feminina kläder. Gärna får här också pojken vara djävul, medan flickan får vara ängel. The history repeats itself.

Så slutsatsen är att flickor/kvinnor får välja mellan att vara passiv och söt, eller vulgärt sexig. Madonna/hora-teorin i praktiken helt enkelt. Män/pojkar har lite större spelrum, eftersom de utöver den våldsamma rollen också kan välja att vara "goofy", lite gulligt humoristisk sådär. Och det är i humorfacket en man klädd som kvinna skulle hamna. Det är ju bara sååååå roooooligt med en man i klänning! Transkvinnor, det är något att skratta åt det. Conchita Wurst, hihohahihå. #idioter

Det är så trångt, så trångt i könsrollernas ihoplimmade lådor som fastnat i cement hård som flinta. Så tror vi att vi är fria i väst. Ha! Det är det som är det stora skämtet.

Själv tänkter jag krypa in i en brun sovsäck och vara bajskorv på Halloween.

//Tiderman

Familjebildandet - Från apati till längtan

För bara tre år sedan trodde jag att jag nog aldrig skulle skaffa barn. Alla talade om en brinnande längtan som bara fanns där. En längtan efter att skapa och nära ett nytt liv. Det fanns absolut ingenting sådant hos mig. När jag tänkte på möjligheten att bli förälder var det antingen helt tomt, eller så kände jag en enorm ovilja. Tomheten kände jag när jag ensam satt och tänkte och kände efter. Oviljan kom när omgivningen pressade och tjatade.


"När ska ni skaffa barn då?"
"Nu är det väl dags att bilda familj?"
"Ska inte ni föröka er snart?"
"Nu är du ju i barnskaffaråldern!"
"Du kommer att ångra dig om du inte skaffar barn!"

Jag har nämligen alltid varit en person som bygger upp en enorm aversion mot allt som andra tycker att jag ska göra. Destå mer det tjatas, destå mindre vill jag göra något. Jag har alltid haft en sådan stark övertygelse att ingen annan ska, genom både synlig och osynlig press, få mig att förstå att jag borde göra något för att uppfylla normen om hur ett liv ska se ut (som kvinna) när en kommit upp i min ålder. För det är så, att i Sverige är vi oerhört måna om vilka livsval en människa har gjort när hen har uppnått en viss ålder. En ung kvinna i fertil ålder som inte är intresserad av att skaffa barn var för många oerhört provocerande. Jag ansågs vara både okvinnlig och omogen. En rabiat feminist som medvetet valde bort något fint bara för att jävlas. Så, när jag var mellan 25-30 år, var tjatet om barn olidligt. Så jag tryckte på paus-knappen och bad hela familjegrejen och alla som tjatade om den, att dra åt helvete.

Tjatet avtog och jag fick utrymme att andas. Jag tänkte inte särskilt mycket på barnfrågan. Inte alls faktiskt. Det var bara en total avsaknad av barnlängtan. Den fanns som inte i mig, därför var detta länge en icke-fråga för mig. Men så en dag fanns den bara där. Barnlängtan.

Det var under ett pass yoga. Eller efter ett pass yoga ska jag säga. Då en ligger i "död mans position" och bara filosoferar över allt och inget. Då hände det. "Jag vill nog ha barn". Eller inte "nog". Jag VILL ha barn. En enormt stark känsla som fick tårar att rulla. Jag trodde jag hade fått en psykos och frågade orolig min bästa vän om jag borde spärras in. Hon sa att det nog inte ansågs vara särskilt sjukt att vilja ha barn. Känslan blev starkare. Och starkare. Och starkare.

Som jag tidigare har berättat vill jag dock aldrig göra något för att andra gör det. Därför avvaktade vi ett bra tag innan vi satte fart med familjebildningen. Jag ville känna efter och ifrågasätta anledningarna till denna längtan. Var det inifrån den kom, eller kände jag mig trots allt pressad av yttre regler och normer?

Ingen tjatade längre på mig. De vågade nog inte. Jag kom fram till att denna längtan nog var på riktigt. Jag förstår att detta kan kännas onödigt komplicerat och överdrivet analytiskt för de flesta, men jag fungerar helt enkelt på det här viset. Jag vill inte kasta mig in i sådana livsavgörande beslut utan att vända ut och in på mig själv. Och visst var jag, och fortfarande är, rädd för det normativa. Är det en plats för mig verkligen? Men jag tänkte som tröst: det finns väl väldigt många olika sätt att leva familjeliv på.

Så vi bestämde oss för att köra på barnspåret. Och på första försöket blev jag gravid. Med något så ovanligt som enäggstvillingar. Min fina vän Daniel sa att jag åtminstone skaffar barn som en sann konstnär - kreativt och utmärkande. Så lite gick jag ifrån normen ändå - så skönt för den rabiata feministen som aldrig kan vara normal!

Fan, vad speciell jag är.

//Tiderman

Förstör inte våra svenska klassiker?

Det är mitten av oktober. Mer än 2 månader kvar till jul. Men redan nu börjas det. Protester från människor som är rädda att våra svenska traditioner ska försvinna. Många, många inlägg som det ovan delas på facebook. Huttrande av skräck och ilska sitter människor vid sina skärmar och är oroliga för att de inte ska få fira jul som "de alltid har gjort". Och detta är bara så okunnigt, historielöst och lite lätt retarderat. And here's why:

En sak som oroar många är att luciatåget ska försvinna. Det är nämligen så, att på många platser i landet plockas luciatåget bort från skolornas julfiraragendor. Detta eftersom valet av lucia har kommit att bli ett sammanhang där mobbning och utanförsskap har förekommit. Det har blivit en skönhetstävlig där den mest populära, normtiva och vackra tjejen har fått sätta på sig luciakronan som en tiara i Miss Universumtävlingen. För hur ofta har vi sett en överviktig lucia? Eller en mörkhyad? Eller en asiatisk? En lucia i rullstol? En lucia med Downs Syndrom? Eller en äldre lucia med grått hår? Eller en lucia som är transkvinna? That's right - you haven't. Så, anledningen till att luciatåget plockas bort är alltså inte att det har kommit hit några illasinnade invandrare som har med ont uppsåt förstört något, utan att skolorna vill motverka mobbning och utanförsskap. Dessutom, varför ska vi återskapa en stund då en kvinna brändes på bål i Syracusa på 300-talet?

En annan sak som dessa svenska traditionalister är rädda för, är att pepparkaksgubbarna ska förbjudas. Det är alltså oerhört viktigt att få sjunga om pepparkakeland. Att dessa gubbar plockas bort är att de kan uppfattas som rasistiska nidbilder. Fullt förståeligt. Sverige idag är ett mångkulturellt land (och det har det på många sätt alltid varit, invandring har alltid funnits och det har alltid påverkat vårt samhälle) och detta innebär att vi har svenska medborgare med mörk hy. Kanske är de adopterade, kanske har de flytt från krigets Somalia. Detta är också deras land. Därför ska vi inte hålla på och löjla oss med brungräddade gubbar med stora munnar. Det är nämligen så, att det aldrig kan vara den människan med makt som avgör om en människa utan makt känner sig slagen på. Maktobalansen innebär redan ett övertag för det vi kallar etniska svenskar, det så kallade "vita privilegiet". Vi behöver inte mobba vidare med fåniga ramsor. Därför är det bara att släppa taget om "Vi komma, vi komma". Det blir jul ändå. 

Sen var det det här med de bortplockade minuterna i "Kalle Ankas jul". Walt Disney var en ökänd antisemit, som mest verksam under 1930- och 40-talet då öppen rasism aldrig ifrågasattes. En kvarleva från detta är nidbilder av judar och afroamerikanska dockor i tecknade filmer. Varför är dessa symboler för dåtidens intolerans så viktiga för er att behålla? Och hur var det nu, blev det jul förra året trots att dessa minuter saknades? Var det någon som avled av följderna? Nej, trodde väl det. Men ändå måste det av ignoranta, pyttesmå människor tjatas om "att snart får vi väl inte fira jul i det här jävla PK-landet!" 

Det är nämligen så här, att våra traditioner alltid har utvecklats, tagits bort och bytts ut. Genom hela historien har det sett ut så. Firar vi exempelvis jul idag som de gjorde i Sverige i början av 1800-talet? Då man i många fall hade en julgädda på bordet istället för en griljerad skinka? Då hela familjen badade i en plåtbalja? Då man lade ut enris på golvet för att alla spöken skulle sticka sig under fötterna? Då man INTE hade en julgran? Då man åt hela huvudet på grisen? Nej, vi gör inte dessa saker idag. Det har försvunnit då samhällsutvecklingen gett oss förnuft att inte tro på spöken, en äcklig köttindustri som massproducerar julskinkor och duschar att duscha i var och en under fler dagar än två om året. 

Och Lucia firades under 1300-talet med att ge djuren extra foder eftersom en trodde att de annars kunde tala med varandra under lucianatten. En var också vaken hela natten för att vara på sin vakt då en var övertygad att det under denna natt kryllade av övernaturliga väsen i skogarna. Bland annat trodde en att Lussekärringen, ett kvinnligt demoniskt väsen, kom farandes över himlen med sina följeslagare. Detta tror vi inte på länge, därför förändrades traditionen. Och det gick bra för alla inblandade ändå.

Sen är det så att de flesta av våra traditioner och så kallade "klassiker" som vi tror är typiskt svenska är importerade. De typiska julkryddorna exempelvis - Kardemumma (Sri Lanka), saffran (Iran) och kanel (Egypten, Kina) är inte direkt något som går att odla i Sverige. Bara en sån sak. 

Slutsatsen här är alltså att våra traditioner alltid har bytts ut i samma takt som samhället har utvecklats. Det är fullt naturligt och helt ofarligt.

Men är det ändå så, att ni hemskt gärna vill fortsätta med rasistiska, idiotiska traditioner för att känna er ohotade i er fastkörda, kulturella identitet är det ingen som hindrar vad ni gör i era egna hem. Ordna Luciatåg där ni mobbar varandra, sätt på er en papperstrut på huvudet, sjung om pepparkakeland och smek skrevköttet till en sexig lucia, for all I care. Men i det offentliga rummet måste vi ta hänsyn till kunskapsutveckling, mänskliga rättigheter och vad som är lagligt. Nidbilder och rasistiska sånger kan uppfattas som hets mot folkgrupp, och det ska vi inte syssla med. Så var det bra med det.

//Tiderman

Tjejkväll i city

Vad fan är "tjejlyx"?

Jag skrev nyss ett inlägg om aktiviteter som har tjej- framför. Efter detta har jag surfat runt och försökt hitta mer om fenomenet "tjejkväll i city" som är så inne nu för tiden. Självklart blev jag äcklad av det och därför behöver jag skriva om det.

Här till vänster ser vi en typisk marknadsföringsposter för en "tjejkväll". Den räknar upp allt roligt vi ska ha som tjejer under den här kvällen: Mingel och skvaller, beundra anorektiker på catwalken och med hat nypa i vårt eget magfett, få goodiebags med tamponger, grina i provhyttar när vi shoppar. Kanske får vi gnaga på en morotsstav och dricka kalorifritt, rosa bubbel. Har vi tur kanske det kommer en föreläsare och berättar om make up också. Allt för att korrigera våra operfekta anletsdrag.

(Dessutom är alla affischer för dessa evenemang extremt fjolliga: glittrigt och rosa. I hate that shit.)

En annan sak som är vanligt förekommande i dessa forum är "Gör om mig". Vi ska alla vilja skaffa oss en ny look eftersom vi hatar vårt ursprungliga utseende. Helst ska vi också prova på produkter med ordet lös- framför. Löshår, lösögonfransar, lösnaglar, lösbröst (BH'ar med 5 kg vaddering som lyfter och formar våra otäcka, naturliga hängpattar). Lyckligtvis kan vi också få härliga lockar av äkta hår från en annan, helt främmande, människa som vi bränner fast i vårt egna hår.

Jag själv är också indragen i den här skiten. En ny frippa där de grå håren färgats över ser jag till att få varannan månad. Jag känner mig helt enkelt inte som en gråhårig person än. Jag använder också lösögonfransar när jag står på scenen i krogshower. En och annan lösnagel har jag också provat och för två år sedan hade jag löshår som jag stod ut med i 3 månader. Det löshåret kostade 2500 :- att sätta i. Jag upprepar - 2500 svenska riksdaler. Hur tänkte jag där?

Jag har då och då blivit infångad av ytlighet på grund av min roll som kvinna. Numer, undviker jag i alla fall allt som har ordet lös- framför. På något sätt tycker jag att jag får lov att duga i mitt ursprungsmaterial, i alla fall till störst del.

(Dock skulle jag aldrig gå ut utan målade ögonbryn. Jag tycker då att jag ser ut som en enda stor panna och ingen kan registrera mina ansiktsuttryck. Fuck. Jag är fast. Varför kunde ingen bara dra mig ur detta när jag gick i högstadiet?)

Men. Jag behöver inte dreja en lermask av smink för att duga. Det behöver egentligen ingen och jag avskyr att det är detta som lockar oss till tjejkvällar i city.

Med tanke på den allt mer utspridda psykiska ohälsan bland kvinnor på grund av krav och skönhetshets, borde istället tjejkvällar satsa på att stärka kvinnnor inifrån och ut, inte tvärtom. Varför inte ha föreläsningar om självkänsla, att duga och att se hur destruktiva normer kan förstöra våra liv? Det vore väl mycket bättre, än att ständigt berätta för kvinnor att de borde vilja göras om och fokusera på yta? Dessa tjejkvällar bortser från kvinnors djup, förstånd och intellekt. Kvinnor blir sminkdockor och manekänger, inte människor med allt vad det innebär. Detta har gått så långt att kvinnor kanske inte ens vet att de kan tänka själva. De lever hela sina liv på sitt utseende och hamnar i troféfru-facket, för att de inte har fått lära sig att det finns andra alternativ.

Så, vem antar utmaningen att ordna den första tjejkvällen i city med målet att stärka kvinnors inre? En kväll för icke-normativ femininitet.

Det skulle vara spännande att se om det kan locka lika mycket som nya lockar. Tyvärr tror jag att vi måste börja arbeta med flickors självkänsla bra mycket tidigare än i åldrarna då de har börjat gå på tjejkvällar. Jag fick berättat för mig igår om att 10-åringar springer runt med smink, uppstoppad BH och magvisande toppar under endast en tunn jacka. Innan denna tragik sker borde vi ju helst ingripa.

//Tiderman

Stigmata: psykisk ohälsa

Den 10 oktober varje år är det FN's Internationella dag för mental hälsa. Med allt vidrigt som pågår ute i världen, exempelvis flyktingkris, bombdåd, diktaturer, svält och SD, är det inte konstigt att denna dag hamnar i skymningslandet. Helt naturligt och rättvist. Men. Jag vill dock stanna upp en stund för att fundera på det här med psykisk hälsa. Hur psykiskt friska är vi i Sverige egentligen? Hur är det att leva med mental ohälsa? Hur ser vi på människor som är drabbade av psykiska sjukdomar?

25 % av kvinnorna och 15 % av männen i Sverige är drabbade av mildare psykiska besvär så som oro och lättare ångestsyndrom. 1,4 miljoner människor allt som allt. När det gäller något svårare problem, som exempelvis kliniska depressioner, svårare ångestsyndrom och emotionella personlighetsstörningar, är omkring 40 % av Sveriges befolkning drabbade. Den mentala ohälsan ökar kraftigast inom åldersgruppen 16-24 år. Under 80-talet var 9 % av tjejerna och 4 % av killarna drabbade av mental ohälsa i denna åldersgrupp. Nu är motsvarande siffror 30 % av tjejerna och 14 % av killarna. Även självmordsstatistiken ökar inom denna åldersgrupp. (Källa: Livlinan.se)

2013 presenterade OECD en rapport som visade att den mentala ohälsan i Sverige kostar omkring 70 miljarder om året. Nästan hälften av alla långtidssjukskrivna har någon form av psykiatrisk diagnos. Och insatserna för att motverka detta är....(trumvirvel) att lägga allt ansvar på individen när det gäller tillfrisknande.

I förra veckan diskuterades detta i "Debatt" på SVT. Självhjälpscoacher och psykologer munhöggs om vad som var den bästa vägen att gå för individer som vill tillfriskna. Jag undrar dock: är det egentligen individerna som ska tillfriskna, eller är det samhället?

I april i år publicerade ÖP en artikel där fler unga kvinnor fick komma till tals och berätta om de krav de upplever utifrån. De behöver lyckas bra i skolan och få toppbetyg. Alla vill enkelt komma in på högskola och universitet så de kan bli akademiker eller tjänstemän, alternativt småföretagare. Att stanna kvar på uppväxtorten och arbeta på ICA vore bra jävla skamligt. Samtidigt som toppbetygen ska sättas, är det också viktigt att vara snygg, ha "rätt vikt" och använda moderiktiga kläder. Att vara attraktiv enligt normer är oerhört viktigt. Och påfrestande.

Längre fram i livet är det också viktigt att du är en toppenfru, bästa mamman, hembiträdet från himlen och Leila Lindholms like i köket. Samtidigt ska du jobba på din karriär. Stagnera icke! Och glöm inte att du hela tiden ska banta och vara snygg.

Prestera, prestera, prestera. På jobbet, i hemmet, på gymet, i sängen. När en sedan bryts ned totalt av pressen, då ska vi läsa Mia Törnblom och få veta att vi minsann kan bygga upp en stark självkänsla bara vi vill jobba hårt på det. Kanske går vi också i KBT och får då veta att det är vi som måste ändra vårt sätt att tänka kring saker och ting. Ännu en tyngd på våra axlar. "Det är mitt eget fel att jag uppfattar kraven som verkliga". Sedan nästa tyngd: stigmatat. Att må psykiskt dåligt ska helst döljas för att undvika socialt utanförsskap.

Människor är självfallet inte passiva subjektiv som faller offer för ett hemskt samhällsklimat. Vi ska absolut försöka förändra vår perception av alla krav. Att lära oss att se dem som osanningar och lögner. Att låta vikthetsen flyga oss över huvudet. Eller lära oss att det är okej att bara vara tillräckligt bra, eller i vissa fall lite smådålig. Detta har varit oerhört viktigt för mig så att jag oftast kan leva med någon form av "peace of mind".

Men jag kan inte låta bli att tycka att den utbredda mentala ohälsan inte bara är upp till individen att rå på. Personer med mental ohälsa måste också ses som ett kollektiv, inte bara en samling sjuka individer. Psykisk ohälsa är för utbrett för att vi inte ska se det som ett stort samhällsproblem. Gång på gång visar det sig att människor mår dåligt av krav utifrån, som de till slut förkroppsligar och förvandlar till krav inifrån. Ska vi då hela tiden lägga ekonomiska medel och tid på att förändra alla sjuka individer, eller ska vi också försöka göra något åt de normer som totalt bryter ner medborgarna?

Det är bara så jävla amerikanskt att förminska problemet och göra det ensidigt genom att bara tjata om individens ansvar och förändring inifrån. Men det är enklare, snabbare och billigare med individbaserad KBT än rejäla insatser för att förändra nedbrytande normer. Att till exempel arbeta mycket med normkritik i tidiga skolår vore guld, eftersom det är människor som både skapar och upprätthåller de skadliga, socialt konstruerade, regler som senare tar knäcken på den starkaste av själar.

Nu kommer jag låta pessimistisk, men: I allt detta äckel som vi tvingas leva i (skenande kapitalism, fattigdom, skönhetsfascism, retuscheringar, könsstukturellt förtryck och en marknad som livnär sig på kvinnors dåliga självkänsla) kan jag ibland tycka att total jävla ångest och depression är en rätt naturlig reaktion på allt vi upplever.

Change has to come in both ways - Human AND society.

//Tiderman

Oskuld, sexualitet och kontroll

Det finns ingen mödomshinna. Det existerar inget membran som täcker slidöppningen. Därmed är det helt omöjligt att spräcka en mödomshinna. Det som historiskt har kallats för mödomshinna, är egentligen en serie slemhinneveck som är placerade som en krans strax innan själva vaginan börjar. Alldeles innanför själva slidöppningen alltså. Denna krans av slemhinna kan töjas på många olika sätt. Av idrott exempelvis. Eller handsex. Eller vid sexuell upphetsning. Detta till trots, existerar något som kallas för "jungfrutestning" - att undersöka och fastställa om kvinnan är fri från skuld. Alltså skyldig till att ha tagit emot en penis.

I veckans avsnitt av Kalla fakta visas det hur kvinnor kränks in i märgen då de av läkare ska undersökas för att fastställa huruvida kvinnan har haft sex eller inte. Många grymtar snabbt "muslimer" och tror att resten av världen är helt befriade av oskuldshetsen. Så är det naturligtvis inte. Här är några fler exempel:

* I Storbritannien existerade det så kallade fästmövisumet fram till 1979. Kvinnor som invandrade skulle då undersökas för att bekräfta oskulden innan hon fick detta visum. Man trodde att kvinnor som inte hade haft sex var mindre benägna att ljuga om deras invandring hade med ett stundande äktenskap att göra. 

* I Indien gör man ofta det så kallade "tvåfingertestet" på våldtäktsoffer för att se om hon verkligen har haft samlag. Om hennes vagina är trång anser man att hon inte har blivit penetrerad. 

* På södra sumatra går alla kvinnor årligen igenom jungfrutest för att förhindra promiskuösitet. Inga tester av liknande slag görs på män.

* I Banthu-kulturen i Afrika undersöker blivande makar sina blivande hustrur för att se om hon är orörd. Även detta ska fastställas med det så kallade tvåfingertestet.

* I zulukulturen i Afrika får endast oskulder dansa för kungen. Därför testas flickor tidigt för att avgöra om hon är värdig att utföra denna dans. Om hon skulle visa sig vara penetrerad, drar hon skam över familjen och de får då betala böter till kungen.

*Behöver jag nämna alla exempel på kvinnlig omskärelse? 

Alla ovanstående exempel är så bisarra att det är svårt att ta dem på allvar. Men detta händer dagligen världen över. Och vi i Sverige ska inte låtsas som att vi alltid har stått utanför detta. Fetischen över oskulder har existerat genom historien - från vikingatid till 1960-tal. Exempel: under 1700-talet fanns en så kallad horpall i kyrkan, där kvinnor fick stå som hade haft sex innan äktenskapet. Alla kunde då spotta på henne. Även om lagarna som dömde besudlade kvinnor togs bort under 1800-talet, har sex (för kvinnan) innan äktenskapet varit totalt fördömt ända fram till 60-talets sexuella revolution.

Sen är ju det här oskuldsbegreppet helt upp och ner. Att vara oskuld, är att en aldrig har blivit penetrerad av en penis. Här glöms det bort att det finns många andra sätt att ha sex på: smeksex, oralsex, onani, analsex. Det finns mängder av flator som aldrig blir penetrerade av en penis, men de har regelbundet sex med andra kvinnor. Är de då oskulder? Nej, naturligtvis inte. Men alltid ska det cirkulera kring denna jävla penis.

Så, vad handlar allt detta då om egentligen? Kontroll naturligtvis. Mäns kontroll över kvinnors kroppar och sexualitet. Maken ska vara den första som tränger in och detta ska bevisas med blod. Grejen är den, att blöder gör kanske 15 % av alla kvinnor vid det första samlaget och då beror det snarare på skavsår (som kan uppkomma om kvinnan är spänd eller ouppvärmd) än på att en fiktiv mödomshinna spricker. Jag är ledsen, män, men ni kan aldrig veta om er blivande hustru har blivit penetrerad av en penis. Det går helt enkelt inte att se. Ingen läkare i världen kan konstatera något sådant. Ni är alla förda bakom kunskapens ljus, in i ett mörker av maktbegär.

Ge nu upp försöken att kontrollera kvinnors kroppar och sexualitet. De är inte era att kontrollera. Lagar ska tvinga kvinnor till avhållsamhet och de ska förbjuda abort. (Men vapen, det ska man så klart ha en liberal inställning till) Vissa män är mindre kåta än vissa kvinnor och vissa kvinnor är mindre kåta än vissa män, men generellt är kvinnor lika kåta som män. Det är naturligt och det är ingen idé att tro att vår sexualitet är något som ska bevakas - något som ska tillhöra en make eller fästman. Något som ska finnas där för att ta på en bröllopsnatt. Många män vill ha ett löfte om att deras tilltänkta hustrus sexualitet aldrig har tillhört en annan man, därför görs dessa idiotiska jungfrukontroller. Pinka revir som ett rovdjur. Knulla oskulder i himlen som belöning. Den totala makten och tillfredställelsen för dessa män är när de helt kan känna att de äger en kvinnas kropp och den eventuella avkomman som växer i hennes livmoder.

Det är på grund av detta som feminismen behöver vara global. Vi behöver kämpa för alla kvinnors rätt till sina egna kroppar. Alla dessa uttryck för kontroll av kvinnlig sexualitet är djupt kulturellt rotade och det kommer ta år av kamp att lösa upp dem. MEN. Det finns också positiva framsteg. Exempel: Fler och fler länder i Afrika förbjuder nu kvinnlig omskärelse. Halleluja, ett ljus i mörkret. 

//Tiderman

Främlingsfientliga dumheter

Bilden ovan är ett inlägg som florerar just nu i sociala medier. Upphovsmännen till inlägget hetsar okunniga att visa mod genom att dela det. Helt oreflekterat naturligtvis. Jag tänkte bara att jag skulle berätta hur korkat detta är.

Sverige är ett land som mår relativt bra ekonomiskt. Vi har dock en hel del problem att lösa. Sverige har hemlösa, barnfattigdom, en trasig äldreomsorg, dåligt med resurser i psykvården samt en växande underklass som lever på existensminimum. Allt detta som räknas upp i inlägget är dock oftast finansierat genom skattesubventionering. Det är genom skattesedeln vi betalar för sjukvård, äldreomsorg och så vidare.

I vissa fall använder sig medborgare av privata alternativ. Eller semiprivata. Detta innebär att de själva har valt att betala lite extra för sin egen vård, samtidigt som de privata vårdföretagen cashar in stora summor och placerar pengarna i skattebefriade områden.

Det som har upprört de som delar detta inlägg, är förmodligen att Sverige samlade ihop 40 miljoner kronor till att motverka flyktingkrisen och sen har de fått för sig att detta ställs emot finansieringen av välfärden. Så är det alltså inte. Skattesubventionering är en helt annan sak än insamlingar från privata fickor. Det ena betalar vi automatiskt via skattesedeln, det andra bygger på medborgarnas "goda vilja". Sverige har, rätt skött, råd att både finansiera välfärd och skänka pengar till insamlingar. Det står alltså inte emot varandra. Vi behöver inte välja. Är ni med? Att vi samlar 40 miljoner för att hjälpa människor som flyr för sina liv är inte en anledning till att välfärden går på knäna.

Allt som oftast är det också så, att människor som delar liknande inlägg hatar att betala skatt. Det blir ett jävla gnäll när 30 spänn extra ska in på skattekontot varje månad. Men det är så vi finansierar välfärd, läkemedel och infrastruktur. Det är de där 30 extra kronorna som går till att hjälpa äldre att få mediciner och mat för dagen. Så det går som inte att gnälla på skatten i ena stunden, för att sedan grymta över försämrad sjukvård och ökad ekonomisk hjälp för människor på flykt. Förresten, hemlösa kan en också hjälpa privat via hemlos.se. Men det räknar jag med att ni gör, ni som delar detta inlägg. Eller?

Så - De främsta alternativen för att bota den raserade vården är (mycket grovt förenklat):
1. Ökad skatt (detta hejar naturligtvis jag på)
2. Bättre privata välfärdsföretag med högre kostnad per vårdtillfälle

Men nu ska vi också ha klart för oss, att skattesmiteriet inom EU kostar enormt mycket mer än vad det kostar att hjälpa flyktningar. 46 miljarder försvinner från Sverige till skatteparadis varje år (Källa: ETC). Det är ofta så, att vårdföretag (och andra privata alternativ inom välfärdssektorn) placerar vinster utanför Sveriges gränser för att slippa betala skatt. De vill alltså inte "ge tillbaka" cash som kan hjälpa Agda att få sina mediciner. De vill hellre behålla pengarna för sig själva helt enkelt. Oerhört mycket mer äcklande än höjd skatt, kan en tycka. Bli arga på detta istället för att slicka uppåt och sparka nedåt.

                                            Källa: Lisa Pelling, utredningschef Arena Idé

Så, mina vänner, ni som delar inlägget är inte modiga. Inte alls faktiskt. Det visar bara att ni inte har tänkt efter överhuvudtaget. Lite pinsamt kan jag tycka, att ni råkar hänga ut er själva som intellektuellt bankrutta.

//Tiderman

PS. Sen kan en alltid diskutera vad uttrycket "våra egna" egentligen betyder. Svenska medborgare? Etniska svenskar? För mig är "våra egna" alla människor. Detta eftersom jag lever med inställningen att alla är lika mycket värda. För mig är en syrisk flykting värd hjälp lika mycket som någon som är född i Sverige. Misstänker dock att det i detta inlägg betyder etniska svenskar.

Den upprörande hijaben

Detta är alltså bilden som fått så många att gå i taket. Det är en bild tagen ur en reklamkampanj för Åhléns. Åhléns vill vara intersektionella i sin kampanj. Jättebra, tycker jag. Men. Okunnigt folk hotar att bojkotta butikskedjan eftersom de visar upp en kvinna bärandes en symbol för patriarkat och kvinnoförtryck. Fördömande bloggare med vit priviligierad blick är rasande över hijaben. (läs: humanistbloggen exempelvis) Visst är det så, att hijaben i mångt och mycket är en symbol för kvinnlig underkastelse. I vita ögon är den bara det. Men låt mig här nyansera denna bild något.

Vi kan inte förutsätta att alla kvinnor som bär hijab blir tvingade till det. Många av oss får bilder för våra ögon där gråtande döttrar och fruar blir påtvingade huvudsjalen varje morgon av en ilsken make och fader. Men nu är det så, att de allra flesta kvinnor som bär hijab gör det för att det ingår i deras kulturella identitet. De har vuxit upp med hijaben och ser det som en naturlig del av deras visuella uttryck. Visst har den funktionen att dölja kvinnors hår för att hindra att mannen går i taket av sexuell upphetsning, men detta är inte något som dagligen finns i åtanken hos muslimska män och kvinnor. För dem är det lika naturligt att bära hijab, som det är för västerländska kvinnor att bära smink och högklackade skor - båda symboler för passivitet sedan början av 1600-talet då kvinnor OCH män inom adel och hov bar dem för att visa att de inte behöver arbeta.

Det är lätt att inte känna lukten av skit på våra egna knän. Varför blir inte folk exempelvis lika upprörda av denna reklambild från Åhléns:

En kvinna som gör reklam för mascara måste naturligtvis vara naken på överkroppen. Detta är en tydlig exploatering av naken kvinnohud med sex i fokus. För vad har en naken överkropp med ögon-make up att göra? Detta kallas sexism. Men detta upprör ingen eftersom DET INGÅR I VÅR KULTUR ATT EXPLOATERA NAKNA KVINNOKROPPAR.




Detta är en annan reklambild från Åhléns. Putande rumpa, halvöppen mun (symbol för sexuell upphetsning). Men detta är inte det värsta med denna bild, det är retuschen som är det. Kvinnokroppar görs smalare, lenare. Man fixar till propotioner och förändrar hela jävla skiten. Detta ingår i det västerländska skönhetsidealet som varje dag tvingar ner kvinnor på knä. Att som kvinna hetsas att leva upp till ett ideal som datorer har skapat, är också kvinnoförtryck. Var det någon som tänkte bojkotta Åhléns bara för det? Nej, tänkte väl inte det.

Så detta handlar om vad som är kulturellt betingat. Att titta på andra kulturer och döma dem, när vi själva inte kan se förtrycket i vår egen, tillhör Det Vita Privilegiet. Att många tror att hijab är något som tvingas på kvinnor, medan västerländsk kroppsexploatering är frivilligt, är naivt, okunnigt och fördömande med en lätt touch av rasism. Kvinnoförtryck finns i de flesta kulturer och det visar sig i olika uttryck. Det är enklare för Den Vita Blicken att se att en hijab, niqab, abaya eller burqa begränsar och förtrycker kvinnor, än att förstå att vårt orimliga skönhetsideal och (s)exploateringen av nakna, svältfödda kvinnokroppar, också är det.

"Det finns olika nivåer i helvetet", som Gudrun Schyman sa när hon krossade Jimmie Åkesson i debatt för ett par år sedan.

//Tiderman

Rädslorna inför föräldraskapet

Det finns två människor jag älskar över allt annat. Jag har aldrig träffat dem. De är nära, men ändå så långt borta. Mina döttrar. De kallas fortfarande foster. De är inte födda. De bor i min livmoder. När jag tänker på dem svämmar det över av känslor. En enorm längtan att få ge dem kärlek, trygghet och kunskap. Trots denna enorma kärlek, har jag ändå rädslor inför att bli mamma. Vissa kanske skulle säga att jag har egoistiska tankar. Andra skulle kanske påstå att det har att göra med svårigheter att släppa kontrollen. Jag tror att det är helt naturligt att oroa sig för hur livet kommer att förändras när det kommer två små liv in i mitt stora liv. Detta är mina vanligaste rädslor:

Att min och sambons relation ska bli allvarligt skadad. Magnus är mitt livs kärlek. Vi har gått igenom enormt mycket tillsammans, både lycka och totalt jävla mörker. Som jag älskar honom. Kommer vår relation palla sömnbrist, bebisskrik, föräldrahormoner och avsaknad av "egentid"? Vad kommer hända med samlivet? Kommer vi någonsin ligga igen? Kommer vi vakna upp en dag, titta på varandra och fråga: "vem fan är du?"

Att jag inte ska hinna rida ibland. Inget saknar jag så mycket som hästarna och ridningen nu under graviditeten. Att sätta sig i sadeln och samarbeta med dessa magnifika djur är livets fröjd. Älskade häst, snart kommer jag tillbaka!

Intellektuell torka. Kommer min hjärna att bli så hormonstinn att jag glömmer bort min akademiska träning? Tänk om jag förlorar mitt sug efter ny kunskap? Tänk om jag faller bakom linjen och tappar kontakten med ny forskning och nya tankesätt? Tänk om jag helt enkelt blir totalt jävla dum i huvudet?

Saknaden efter mitt arbete. Jag älskar mitt jobb. Nu har jag varit sjukskriven i lite mer än en månad på grund av foglossning, prematura värkar och ödem. Jag hatar det nåt så inåt helvete. Att ligga i sängen. Passiv och uttråkad. Tänk om jag totalt tappar kontakten med mina kollegor och med mina arbetsuppgifter? Tänk om det händer en massa spännande saker på museet som jag missar? Kommer jag någonsin att komma in i det igen?

Förlorad tid med min kör. Jag leder GustAfro Gospel Choir i Gustafs, Dalarna. Världens bästa och galnaste samling människor. Jag älskar våra repetitioner - glädje, passion och fokus. Gospel är helt rätt musik för mig - en historiskt viktig genre med groove, feeling och uttrycksfullhet. Min kör låter dessutom riktigt, riktigt bra. Vilka kämpar. De tar alla mina utmaningar med glädje. "Inget är för svårt för oss-attityd". Gospelrepen är oerhört viktiga för mig - social stimulans, musik och skratt. Jag får då också chansen att hänga med min fantastiska "music husband" Daniel. Organisten, jazzpianisten, gubben. Han bor numer i Stockholm och enda chansen att se karln är på körrepetitionerna. Tänk om det blir så att jag inte kan vara med på repetitioner och konserter?

Att vara förhindrad att resa. Jag älskar att resa till spännande platser. Och med spännande menar inte jag städer med bra shopping eller All Inclusive-charter. Jag menar Pompeji. Petra. Machu Piccu. Kinesiska muren. Vandring på Nya Zeeland. Springa i kyrkor i gamla pittoreska italienska städer. Vandra genom biblioteket i Alexandria. Besöka Egyptens nationalmuseum i Kairo. Nilenkryssning. Musikresa till New York. Kommer jag kunna göra det efter bebisarna har kommit? Måste jag åka till Kanarieöarna och vara med i Bamseklubben nu? Älskar alla barn familjecharter, eller är det något vi vuxna förutsätter att alla barn gillar trots att de är för små för att berätta det själva?

Alla dessa rädslor är totalt känslostyrda och ibland ganska löjliga. I stunder av oro och självtvivel drabbar de mig. Jag är rädd att förlora själva Jennie i föräldraskapet. Jennie som hon är nu alltså, med alla de saker hon gillar just nu. Jag är fullt medveten om att allt kommer att förändras den stund barnen häver ur sig sitt första skrik i operationssalen. Då kanske inte längre Jennie, som hon är nu, existerar längre. Annat fokus - andra prioriteringar. Jag välkomnar det med glädje. Dock tror jag att jag är en person som kommer att vilja behålla vissa delar av Jennie som hon är nu. Jag är nog en person som behöver få vara denna Jennie några procent av tiden. Jag behöver min kärleksrelation, intellektuella diskussioner, mitt arbete, mitt musicerande och lärorika resor. Ni kanske tänker att det är omoget och egensinnigt. Men. Det måste vara okej att kvinnor i den heliga modersrollen också längtar efter en stund då en kan släppa amning, blöjor, sövande, vaggande, utan att drabbas av "Det Stora Dåliga Samvetet". Detta gör inte att en är en sämre mamma. Bara en mamma som har personliga behov, hur de nu må se ut.

//Tiderman

Röra - tafsa - trakassera - våldta

I tidiga skolår börjar det. Pojkar är nyfikna på flickor. Beröring. Knuffar. Tjuvnyp. En flicka börjar gråta och berättar att hon inte vill att pojkarna ska nypa och knuffa henne. Hon får som förklaring att pojkarna gör så för att de tycker om henne och de är för små för att förstå hur man visar det. Det är en komplimang förstår hon, att bli utsatt för pojkars okontrollerade händer och kroppar. Kanske blir hon först glad. "De kanske tycker att jag är söt." Ändå stannar en unken smak av obehag kvar i henne. 

Barnen blir äldre. Det händer saker med kroppen. Kanske börjar brösten och höfterna att svälla på en del flickor. Pojkarna får mörkare röst och växer sig längre och starkare. Nyfikenheten ökar när den heterosexuella normen efterlevs. Det händer att pojkar smyger sig in i flickors omklädningsrum. De vill ju bara titta. Flickorna skriker och vill att de ska gå ut. I bakhuvudet sitter dock orden att pojkarna bara vill titta på det de tycker om. "Kanske är det en anledning att låta dem titta", tänker en flicka. Den kroppsliga uppmärksamheten förvillar henne till uppvisande av köttet. Huden. Den våldtäktsbara kroppen.   

I korridoren går pojkar förbi flickor och klappar dem i rumpan. De kanske nyper också. Ibland trycker de upp en flicka mot skåpen och skrattar. Flickan blir lite rädd, men intalar sig att de bara retas för att de tycker att hon är attraktiv. "Inget farligt, bara intresse. Ska jag vara nöjd eller rädd? Jag är bara glad att någon uppmärksammar mig."

Pojkarna och flickorna i de äldre tonåren träffas utanför skoltid. Kanske på ett dansgolv. Kanske på stan eller på en buss. Friheten är större. Vissa har druckit öl och vin. Pojkar närmar sig flickor. De smeker på bröst, lår och rumpa. Kanske stjäl de en kyss. Flickor fnittrar och säger nej. Det tas inte på allvar. Det har det aldrig gjort tidigare, så varför nu? En känsla av att något stjäls infinner sig. "Är detta verkligen rätt?" Ett allvarligare nej uttrycks. Ilska. Frustration. "Ingen vill ha dig ändå, jävla hora" blir priset för nekat tillträde. 

Pojke och flicka bildar par. De är båda i sexdebutsåldern. Flickan vill vänta, pojken vill ligga. Ett nej räcker inte. Snälla. Alla andra gör det. Det är ingen big deal. Jag ska inte berätta för någon. Flicka hamnar på rygg. Kläderna faller till golvet. Penetration. Tyst gråt mot axel. "Var det skönt för dig med?"

Efter midnatt. Flicka är på väg hem. Hon möter pojkar från klassen. Alla är berusade. Detta uppfattas som en invit. Ett tillträde till någon annans innersta väsen. Först skratt. Sedan panik. Skrubbsår på ryggen. Blodiga knän. Illamående. En stank av äckel. Smärta i underlivet. Bitmärken på brösten. Ingen idé att anmäla. Hon kände pojkarna sedan innan. De har alltid nypt, knuffat, tafsat och trakasserat. "Kanske är det mitt fel att jag inte sa nej tidigare?" "Ingen kommer att tro på mig."

Flickan samlar mod. Hon anmäler ändå. Pojkarna får alla på sin sida. Slampan var full och hade kortkort kjol. Alla får alltid tafsa på henne. Hon har alltid tillåtit pojkars intima närhet. Advokater gör henne till skyldig. Domaren friar. Våldtäktsmännen slipper straff. Hon blir utfryst och hatad. En social paria. 

På andra sidan stan gör en annan flicka sin plikt som hustru till en man som en gång var pojke. Hon vill inte. Han vill. Gråtandes på alla fyra stirrar hon på sin spegelbild. "Är detta vad som krävs av mig för att vara en bra hustru?"

Vi fostras tidigt in i en kultur där det är helt okej att pojkar närmar sig flickor på ett inträngande sexuellt vis. Pojkar försvaras med argumentet att de helt enkelt är pojkar. Pojkar som bara är intresserade av flickor. Samma flickor som ska vara glada att pojkar intresserar sig för dem. Vad skickar detta egentligen för signlaer till barn som sedan ska bli ansvarsfulla vuxna?

Idag leder 36 % av åtalen för våldtäkt till en friande dom. För 10 år sedan var siffran 21 %. Antalet friande domar ökar alltså. (Siffrorna är hämtade från Frida Olssons studie från 2014) De friande domarna beror på att brottsoffret inte enses trovärdigt. I 99 % av alla våldtäktsmål är de anklagade män. I 98 % av fallen är brotssoffren kvinnor. I bara 5 % av fallen rör det sig om överfallsvåldtäkt. I de allra flesta fall blir kvinnor våldtagna av någon de redan känner: make, broder, farfar, farbror, vän. 

Våldtäktskulturen måste stävjas i barns tidiga åldrar, inte när våldtäkten väl har begåtts och liv har förstörts. Feministiskt självförsvar kan rädda enskilda individer, men inte bota sjukdomen. Anledningar till våldtäkt är inte alkohol, lättklädda kvinnor, religion, etnicitet och narkotika. Anledningen till att våldtäkter begås är att det finns våldtäktsmän. Det går inte att skylla på att dessa män inte kan kontrollera sina lustar, varken som unga eller gamla. Våldtäkt handlar inte om sex, det handlar om makt. Därför måste våldtäktsmän, som en gång har varit pojkar, lära sig att sluta våldta och börja respektera kvinnors egenvärde och rätt till sina egna kroppar. Vi måste uppmärksamma hur  barns beteenden, och hur vi hanterar dem, kan påverka handlingar i vuxenlivet. 

//Tiderman       

Oh, mighty penis

Penisen. Hyllad och återskapad världen över. Skulpturer av virila män har alltid en förstorad penis. Den är en synonym till maskulinitet, styrka och i vissa fall aggressivitet. Obelisker och majstänger - båda fallossymboler. En som sträcker sig mot himlavalvet i all sin prakt. En vars imaginära säd ska befrukta jorden och leda till rika skördar. Denna dansar vi runt ifrån maj till sena juni med blommor i håret samtidigt som vi sjunger om små grodor och dansar till gnisslig fiolmusik. Det bisarra har fått ett ansikte och det kommer till uttryck i en småsjuk falloshyllning som vi kallar tradition.

Penisens höga status är själva navet i det manliga självförtroendet. Mannens egna docka, menar Simone De Beauvoir. En leksak som han kan pyssla med och ta hand om. Att vårda och uppmärksamma penisen blir ett sätt att iscensätta manlighet. Att uppvisa både kön och makt. Därför finns det väldigt många män som gärna stoltserar med sina organ och hoppas att potentiella partners ska vara lika imponerade av penisen som de själva är.

För vem har inte upplevt tillfällen i ungdomen då män ska visa upp diverse penistrick? Dra den bakåt så det ser ut som en vagina fram och en klase kött därbak? Hoppa upp och ner så pung och penis klafsar mot låren? Göra den så kallade "helikoptern" då hela paketet snurrar som en propeller? Allt givetvis under förtjusade skratt och utrop. Jag har då aldrig varit särskilt road utav detta. Det blir mest en gäspning från min sida.

Sällan har jag hört någon kvinna tycka att det är spännande med penisuppvisningar. Förmodligen är det män som imponeras av män när det kommer till sammanhang som hyllar penisen. Många män har i ungdomen onanerat i grupp. Att smeka det egna erigerade organet tillsammans med andra män är den totala manlighetsskapande ritualen. En stund då det bara kan osa testosteron och manlig sexualitet. Så, att skapa en hegemon, heterosexuell könsidentitet sker inte alltid i reflektion av eventuella sexpartners, utan i sammanhang där manligheten aldrig kan påverkas av feminin närvaro.

På grund av att män själva ofta är oerhört imponerade av sin penis, förväntar de sig kanske också att alla andra ska vara lika stumma av beundran. Jag är ledsen, men så är det inte sådär jätteofta. Under alla år av traditionellt "tjejsnack" i sann Sex and the City-anda (mäns största skräck) har jag aldrig hört någon heterosexuell kvinna säga: "Hans penis är sjukt imponerande och jag vill dansa runt den under vilda vårblotsnätter." Eller: "Jag älskar verkligen när han gör helikoptern. Det är så roligt och upphetsande att jag går ner i spagat." Eller: "Blotta åsynen av hans penis gör mig knäsvag. Då vet jag verkligen min plats som kvinna." Eller till sist: "Han har en sån respektingivande penis att jag omedelbart vill knäböja inför den."

I filmen "Magnolia" håller Tom Cruise ett brandtal inför en fullsatt sal av svettiga medelålders män:

 Respect the cock! And tame the cunt! Tame it! Take it on headfirst with the skills that I will teach you at work and say no! You will not control me! No! You will not take my soul! No! You will not win this game! Because it's a game, guys. You want to think it's not, huh? You want to think it's not? Go back to the schoolyard and you have that crush on big-titted Mary Jane. Respect the cock. You are embedding this thought. I am the one who's in charge. I am the one who says yes! No! Now! Here! Because it's universal, man. It is evolutional. It is anthropological. It is biological. It is animal. We... are... men!

Det är precis det här jag menar. Kuken ska respekteras. Fittan ska tämjas. Eftersom de är män. Tyvärr måste jag meddela att heterosexuella kvinnor inte bryr sig särskilt mycket om kuken i sig, utan vad den kan göra för dem. Njutning. Eventuell befruktning. Men den är inte något som vi springer runt och respekterar och dånar inför. Nog för att en i stundens hetta kan uppskatta en erigerad penis, men det krävs mer än ett tubformat stycke kött och svällkroppar för att förtjäna min respekt. Penisavund, sa Freud. Fittkärlek, säger jag.


//Tiderman

Självhatet och skammen

1995. Jag var en av dem som hatade min kropp. Detta började redan i högstadiet. Det var främst mina lår som stod i fokus. De gick ihop vid skrevet. Jag ville ha en glipa. Under puberteten blev jag kurvig. Lade på mig underhudsfett på mina redan för stora lår. Celluliter och sladder. Jag nöp, skakade och svor. Fick gå upp till storlek 40 på byxor. Large. Stor. Fet. Ful. Oattraktiv. Detta självhat höll i sig tills jag var nästan 30 år. Då började jag acceptera att jag aldrig skulle bli den eftertraktade zize zero. Jag har kraftig benstomme och är därmed ganska stor i mig själv. Jag kunde inte banta mitt skelett. Dessutom älskar jag risotto, pannacotta och parmesanost. Dåså. Då väljer jag att vara lite mullig. Jag väljer mina former. Tits and ass, baby. Det tog mig 4 år att bli kompis med min egen kropp. Det var då jag förstod att det inte är riktigt okej att vara okej med att vara mullig, särskilt som kvinna. De flesta människor började förutsätta att jag önskade gå ner i vikt och bli smal.

"Har du haft magsjuka? Ja, men då går du ju ner lite i vikt i alla fall!"
"Köp svarta byxor, då ser du smalare ut."
"Jaha, äter du fikabröd på vardagar?"
"Ta fotot i en annan vinkel, då får du en slankare siluett."

2015. I programmet "Malou efter Tio" satt en kvinna och sade att överviktiga människor var fula, oattraktiva och lata. Hon sade också att svaga människor vräker i sig mat för att sedan stoltsera med sin övervikt och raljera över den på sociala medier för att få stöd av andra överviktiga. Detta är alltså inget skämt. Det hände för ett par dagar sedan och kvinnan heter Katrin Zytomierska.

Hon möttes naturligtvis av en kritikstorm. Något hon lättvindigt ruskade av sig med detta uttalande:
"Tjocka tjejer som har startat den här rörelsen där de uppmuntrar folk att frossa och vara tjocka vägrar att möta mig i debatt hos Malou. Jag tycker att det är ett tillräckligt bevis för att de vet att de gör fel. Synd bara att de kommer att påverka så många svaga människor i sitt larviga projekt."

Detta handlar om svaghetsförakt. Förakt mot människor som inte sätter sitt värde i fettprocenten. Förakt mot de som är överviktiga och trivs med det. Förakt mot dem som inte vill vara överviktiga, men inte har samma kroppstyp som Zytomierska. Det är också ett förakt mot kvinnor som stöttar varandra att stå emot vikthets och skönhetsideal. Det är helt enkelt ett förakt mot alla som inte väljer att förslavas av bantning och dieter. 

Vissa människor vill gå ner i vikt av hälsoskäl. Då ska de få hjälp att göra det. (Den som söker den hjälpen hos Zytomierska måste dock söka den värsta utav självspäkelser) Men de som trivs med övervikten ska också få leva så utan att bli kallad lat, oattraktiv och ful. De ska också kunna vara nöjd med fluffet utan att omgivningen kallt räknar med att en vill bli av med det. Sen finns det en grupp människor, främst kvinnor, som mår dåligt av de där extra kilona. Kanske har de grov benstomme eller kraftiga muskelfibrer. Eller så har de en nedärvd kroppstyp med fler procent underhudsfett än vad idealet tillåter. Kanske har de lägre ämnesomsättning än andra. Det är dessa, av samhället redan stigmatiserade människor, Katrin Zytomierska kan göra riktigt illa.

Det finns de som hatar sig själva för att de inte är smala. Kvinnor som mentalt ger sig själva spöstraff varje gång de har ätit en bulle eller en glasstrut. De som mår illa av sin egen spegelbild. De som står och nyper sig i fettet på mage och lår med kväljningskänslor i halsen. Människor som gråter i provhyttarna på H&M. Personer som retuscherar bort lite armfett på senaste selfien. Tjejer som redan i mellanstadiet börjar banta. Kvinnor som inte kan ha sex i minsta ljus. Det finns till och med de som tar sitt eget liv på grund av att de inte passar in i skönhetsidealens trånga mallar. Dessa sårade och sargade själar blir Zytomierskas främsta offer. 

Detta visar inte bara brist på kunskap, utan också på avsaknad av empati - så pass mycket att det faktiskt gränsar till en sociopatdiagnos med starka känslor av übermensch-mentalitet (rätt så typiskt för nyliberala extremister där kroppen endast ska vara ett kontrollerat och starkt format redskap till framgång. En mullig kropp symboliserar här lathet, något som avskys av entreprenadskåta). Det ligger också ett stort missförstånd i detta. Zytomierska har fått för sig att mulliga kvinnor startar projekt och kampanjer som handlar om att peppa varandra till frosseri. Det har aldrig handlat om det. Att kvinnor med former och extra hull går samman och stöttar varandra, handlar istället om att peppa medsystrar att våga gå emot idealen och älska sig själv trots några extra kilon. Det handlar också om att visa upp att de flesta kvinnor helt naturligt har hull, celluliter och bristningar efter graviditeter. Inget konstigt alls. Det är kropparna utan underhudsfett som är avvikande, trots att de vill få oss att tro att det är det retuscherade idealet som är normalt och att det är vi med gäddhäng som är de onormala. 

Det finns inte bara ett sätt att vara vacker på. Men vi lever i ett samhälle där många tjänar pengar på kvinnors självhat (Zytomierska inräknad) och då måste kroppshatet fortsätta. Kvinnor som är nöjda i sitt fluff blir då en fara för hälsocoacher, personliga tränare, plastikkirurger, hälsokosthandeln, läkemedelsföretag och gym - bra självkänsla minskar nämligen behovet av dessa entreprenörer och då förlorar de pengar. Det är ju bra PR för Zytomierska att hävda att tjocka tjejer är fula. Då kanske de söker hjälp hos henne och då får hon en fet check som tack.

Så låt oss nu vara en fet jävla nagel i ögat på alla dessa vampyrer som livnär sig på självhatets blod. Jag förespråkar inte ohälsosamt frosseri som kan leda till hjärt/kärlsjukdomar, diabetes och andra sjukdomar, men jag vill att det ska vara helt okej att vara mullig och stolt. Lite former utgör sällan hälsofara, men det gör däremot inställningar som Katrin Zytomierskas.   


//Tiderman

Amningen och skulden

Det är en vattendelare, det här med amning. Även om de flesta föräldraböcker försöker framhålla att det finns alternativ till, och valfrihet inför, amning, är det en oerhört känslig fråga. Det är så pass känsligt att det faktiskt är olagligt att marknadsföra, och i vissa fall informera om,  modersmjölkersättning i Sverige efter ett riksdagsbeslut 2013. Man har alltså på regeringsnivå bestämt att modersmjölkersättning ska existera i det dolda. Det ska vara tabu. Detta skickar tydliga signaler till nyblivna mammor (främst) vad det är som bör gälla när en matar sitt spädbarn - bröstmjölk or nothing.

På MVC får en massor av broschyrer om amning. Alla hänvisar till WHO's rekommendationer - bröstmjölk är det absolut bästa för ditt barn oavsett förutsättningar och livssituation. Det står däremot inte VARFÖR WHO har utfärdat denna rekommendation. Det har förstås jag tagit reda på.

Det är så att WHO betyder Världshälsoorganisationen. Detta innebär att de gör rekommendationer utifrån hela världens olika situationer. Tidigare har det skett att spädbarn har tagit skada av modersmjölkersättning. Detta har skett i det vi kallar U-länder där det inte finns renat dricksvatten. Detta har gjort att barn har blivit allvarligt sjuka när de fått ersättning som är utblandat med smutsigt vatten. Något som inte är aktuellt i dagens Sverige. En annan orsak till skador efter matning med modersmjölkersättning är att mödrar i mycket fattiga länder har tagit mindre pulver än vad som rekommenderas för att spara på åtgången. I vissa fall har också språksvårigheter varit bakgrunden till att föräldrar har blandat ihop ersättningen på ett felaktigt sätt. Det är oerhört viktigt att en följer anvisningarna hur pulver och vatten ska blandas och om detta har frångåtts av olika anledningar, kan det vara farligt för barnet. Detta är heller inget som är en överhängande risk i dagens Sverige, eftersom tolkar ofta förekommer på MVC och BVC när det kommer mammor som inte talar svenska. (om nu bara MVC kunde informera om ersättning och flaskmatning...)

Slutsatsen en kan dra här, är att vi kan respektera WHO's rekommendationer, men inte anse att de är det enda som bestämmer hur du mättar ditt barns mage. Samtliga modersmjölkersättningar som finns på marknaden i Sverige idag, är fullgoda alternativ till bröstmjölk, står det på Vårdguiden. Dåså. Då kan vi försöka vara trygga i det faktum att våra barn får i sig en bra näringsbas oavsett om de äter ersättning eller bröstmjölk.

Probiotika, som stärker immunförsvaret, finns naturligt i bröstmjölk. Dock finns det också tillsatt i de flesta ersättningar. Kanske att det kan skilja en del på hur anpassat det är till just ditt barn, (eftersom ersättningar baseras på mjölk från ex. ko), men det är åtminstone inte så att ditt barn med största säkerhet kommer leva ett liv i sjukdom om det inte äter bröstmjölk. Så bra. Antikroppar - check.

En annan anledning till att det hetsas om amning är den så kallade anknytningen. När en ammar hud mot hud skapas ett band av närhet mellan moder och barn. Något som också kan uppnås vid flaskmatning i bar överkropp. Många som inte kan eller vill amma kan känna skuld här. Ungefär som att de som inte matar sitt barn från bröstet jobbar på ett avståndstagande från sitt barn. Så är det förstås inte.

När en ammar drar kroppen igång ett oxytocinpådrag som hjälper livmodern att dra ihop sig. Det är förstås viktigt, men det är inte så att din livmoder kommer vara stor som vid en 40-veckorsgraviditet hela livet om du inte ammar. Det kan kanske ta lite mer tid, men nog kommer den dra ihop sig allt.

Kanske låter det här som att jag förespråkar att en inte ska amma. Så är det inte. Det jag förespråkar är valfrihet och frihet från skuld. För att uppnå det tror jag att blivande mammor behöver en mer nyanserad information. Det är därför jag skriver denna text - för att blanda upp informationen lite.

Det är så att det kan finnas en mängd olika anledningar till att ett barn flaskmatas med modersmjölkersättning.

- Mamman vill inte amma. Detta ska inte ifrågasättas. Alla anledningar är giltiga. Som vårdpersonal kan en kanske undersöka bakgrunden, men aldrig komma med anklagande argument och tvång.
-Mamman kan inte amma. Kanske har mamman gjort en bröstreduktion eller bröstförstoring som i sällsynta fall kan påverka mjölkkanalerna och hindra amningen. Kanske är det bara så att det inte produceras tillräckligt med mjölk, eller ens någon alls. Ofta hittas inte orsaken till detta och då blir det inte bättre av att mamman får tacklas med skuld. "Ge det tid. Amning är det bästa för ditt barn", gör inte att det plötsligt kommer spruta mjölk ur brösten. I de flesta fall stressas bara mamman av detta och stress är som vi vet inte bra alls för mjölkproduktionen. Mjölken kan också sina och försvinna efter bara ett par veckor. Att då som mamma känna att du inte är en fullvärdig förälder skapar bara självförakt och onödig stress.
- Föräldrarna vill dela på matningen (som i vårt fall) och väljer därför flaskmatning med både urpumpad bröstmjölk (om det fungerar) och ersättning som innehåll.

I alla dessa fall kan det vara bra att veta att ditt barn kan må hur bra som helst av att äta modersmjölkersättning. Du är absolut inte en sämre mamma för att du inte ger ditt barn mjölk ifrån bröstet. Kärleken till barnet är det som är viktigast och den påverkas inte av huruvida du kan helamma eller inte.

Jag tänker på alla starka, fantastiska kvinnor som gråtandes slår på sig själva för att mjölken sinar eller inte kommer alls. Eller andra mammor som ammar trots att bröstvårtorna är klyvna och blöder och varar. Eller mammor som starkt känner att de inte vill amma, undanhålls information om ersättning och flaskmatning. Sen på BB förutsätts det att du ska helamma och det kommer inte ens en fråga: "Har du tänkt att du vill amma?" Vill du ha information om flaskmatning, får du skamtyngd be om den själv. Tänk vad lätt detta skulle kunna botas?

Slutsats: Ingen kvinna ska någonsin behöva tvivla på sin förmåga som mamma utifrån amningshetsens skuldbeläggning. Alla mammor är unika och har sin unika förutsättning för matning. Stötta och informera nyanserat, utan att trycka ner redan tvivlande nyblivna mammor.

//Tiderman

Jag rekommenderar boken "Att flaskmata". Den hittar du här.

Tjejkväll, tjejlopp, tjejgrej

Tjejvättern och Tjejvasan. Båda är motionslopp som har en sak gemensamt - de är kortare än originalloppen. Tjejvättern är 100 km, Vätternrundan är 300 km. Tjejvasan är 30 km, Vasaloppet är 90 km. I båda dessa fall har alltså arrangörerna tänkt att "nu ska vi skapa ett kortare och enklare lopp. Vad ska vi kalla det? Jomen, vi sätter väl ordet "tjej" framför för att signalera att loppet är lite mesigare." Det är inte normen - the real deal. Originalet. Detta signaleras tydligt med begreppet "tjej". 

Sen har vi också Tjejmilen. Det är ett lopp på en mil. Vad det är för skillnad på en tjejmil och en killmil, I'll never know, men detta lopp ska locka tjejer. När en har gått i mål i Tjejmilen, får en ett pris. Det är en så kallad "goodiebag", en påse med spännande tjejgrejer. En chokladpralin, tamponger, tvättmedel och inkontinensskydd. Detta rapporterade Metro om i våras när loppet hade gått av stapeln. Det är ju så bra med alla dessa produkter utifall vi skulle få mens och förstöra hela mansimperiet. Nu kan vi stoppa upp en tampong och sitta och småkissa lite i inkontinensskyddet medan vi äter en osötad pralin. Hurra!

Sen har vi tjejkväll på stan, en parad i ytlighet. Tjejer lockas prova på ansiktsbehandlingar, nagelförlängningar, ögonfransförlängningar och extrem rea i klädbutiker och detaljhandel. Åh, vad roligt. Nu kan vi få vara riktiga jävla tjejer för en kväll och få våra naglar filade medan vi skvallrar om vem som gjorde det med vem i senaste avsnittet av Paradise Hotel och klaga på våra celluliter och magvalkar. (Självhat är en viktig ingrediens under en tjejkväll.) Sen kan vi riktigt shoppa loss på H&M så vi kan klä oss i plagg som barn har sytt ihop i Pakistan. Wo-jävla-hoo.

Får vi inte nog av all shopping som vi älskar så mycket vi tjejer, då kan vi ju gå på Tjejloppis i Göteborg. Där ska de visst sälja riktigt härliga tjejgrejer: smycken, skor, kläder och annat som får en att känna sig som en riktig tjej. Det är så skönt att detta inte förväxlas med kill-loppis där de bara säljer bilar, snus och öl.

När vi ägnat oss åt alla dessa tjejaktiviteter - cyklat kortare lopp, springit em mil och fått skydd mot urinläckage, fixat långa naglar och fransar, shoppat loss på Tjejloppis, då kan vi verkligen vara säkra på att vi är riktiga tjejer. Lite skörare, lite mesigare, lite sämre, lite ytligare, än killar. Det trivs vi väl med? Det är väl bra underbart att befinna sig i denna zon av positiva personlighetsdrag? Är vi fortfarande osäkra kan vi ju anordna en riktig tjejmiddag där vi dricker oss salongs på lådvin och pratar om killar, smink och finputsad sexualitet.

Sarkasm, over and out.

Jag får svettattacker och kräkningar av ovanstående exempel. Är det något kortare motionslopp ska kallas, är det väl "Testikelvasan" eller "Pungmilen". Det har vi ju redan kommit överens om, att pungkulor är skörare än fittor. En redig jävla Tjejkväll borde istället handla om att stärka kvinnnor, inte att pressa ner dem i skorna och göra dem ytligare och mer fokuserade på utseende. Föreläsningar om självkänsla, kroppskännedom och makt över sig själv borde ersätta alla jävla reor. Och det här med Tjejloppis, det kan vi ju bara kväsa totalt. 

Att locka kvinnor till aktiviteter genom att säga att det är någonting med "tjej" framför, för att sedan berätta för alla dessa kvinnor vad det innebär att vara tjej (skör och ytlig) väcker verkligen Det Stora Äcklet. Aldrig ska mina döttrar tro att "tjej" är ett begrepp som innebär all denna skit. Jag ska lära dem att "tjej" kan innebära vad de än vill. Att du ska ha kontroll över dig själv och din egna kropp. Att du inte behöver korrigera något för att duga. Att du inte behöver snacka om redan angivna ämnen för att passa in. De ska veta att de kan vara tjejer som diskuterar politik, ekonomi, musik, filosofi, religion och vad fan som helst. Vill de diskutera mode och smink, fine - det ska inte vara sämre bara för att det förknippas med normativ femininitet, men de ska aldrig tro att andra ämnen är förbjudna för att de är snippbärare. Ordet "tjej" ska vara ett styrkebesked, inte en färdig byrålåda fylld med rouge och mascara.

//Tiderman