I tidiga skolår börjar det. Pojkar är nyfikna på flickor. Beröring. Knuffar. Tjuvnyp. En flicka börjar gråta och berättar att hon inte vill att pojkarna ska nypa och knuffa henne. Hon får som förklaring att pojkarna gör så för att de tycker om henne och de är för små för att förstå hur man visar det. Det är en komplimang förstår hon, att bli utsatt för pojkars okontrollerade händer och kroppar. Kanske blir hon först glad. "De kanske tycker att jag är söt." Ändå stannar en unken smak av obehag kvar i henne.
Barnen blir äldre. Det händer saker med kroppen. Kanske börjar brösten och höfterna att svälla på en del flickor. Pojkarna får mörkare röst och växer sig längre och starkare. Nyfikenheten ökar när den heterosexuella normen efterlevs. Det händer att pojkar smyger sig in i flickors omklädningsrum. De vill ju bara titta. Flickorna skriker och vill att de ska gå ut. I bakhuvudet sitter dock orden att pojkarna bara vill titta på det de tycker om. "Kanske är det en anledning att låta dem titta", tänker en flicka. Den kroppsliga uppmärksamheten förvillar henne till uppvisande av köttet. Huden. Den våldtäktsbara kroppen.
I korridoren går pojkar förbi flickor och klappar dem i rumpan. De kanske nyper också. Ibland trycker de upp en flicka mot skåpen och skrattar. Flickan blir lite rädd, men intalar sig att de bara retas för att de tycker att hon är attraktiv. "Inget farligt, bara intresse. Ska jag vara nöjd eller rädd? Jag är bara glad att någon uppmärksammar mig."
Pojkarna och flickorna i de äldre tonåren träffas utanför skoltid. Kanske på ett dansgolv. Kanske på stan eller på en buss. Friheten är större. Vissa har druckit öl och vin. Pojkar närmar sig flickor. De smeker på bröst, lår och rumpa. Kanske stjäl de en kyss. Flickor fnittrar och säger nej. Det tas inte på allvar. Det har det aldrig gjort tidigare, så varför nu? En känsla av att något stjäls infinner sig. "Är detta verkligen rätt?" Ett allvarligare nej uttrycks. Ilska. Frustration. "Ingen vill ha dig ändå, jävla hora" blir priset för nekat tillträde.
Pojke och flicka bildar par. De är båda i sexdebutsåldern. Flickan vill vänta, pojken vill ligga. Ett nej räcker inte. Snälla. Alla andra gör det. Det är ingen big deal. Jag ska inte berätta för någon. Flicka hamnar på rygg. Kläderna faller till golvet. Penetration. Tyst gråt mot axel. "Var det skönt för dig med?"
Efter midnatt. Flicka är på väg hem. Hon möter pojkar från klassen. Alla är berusade. Detta uppfattas som en invit. Ett tillträde till någon annans innersta väsen. Först skratt. Sedan panik. Skrubbsår på ryggen. Blodiga knän. Illamående. En stank av äckel. Smärta i underlivet. Bitmärken på brösten. Ingen idé att anmäla. Hon kände pojkarna sedan innan. De har alltid nypt, knuffat, tafsat och trakasserat. "Kanske är det mitt fel att jag inte sa nej tidigare?" "Ingen kommer att tro på mig."
Flickan samlar mod. Hon anmäler ändå. Pojkarna får alla på sin sida. Slampan var full och hade kortkort kjol. Alla får alltid tafsa på henne. Hon har alltid tillåtit pojkars intima närhet. Advokater gör henne till skyldig. Domaren friar. Våldtäktsmännen slipper straff. Hon blir utfryst och hatad. En social paria.
På andra sidan stan gör en annan flicka sin plikt som hustru till en man som en gång var pojke. Hon vill inte. Han vill. Gråtandes på alla fyra stirrar hon på sin spegelbild. "Är detta vad som krävs av mig för att vara en bra hustru?"
Vi fostras tidigt in i en kultur där det är helt okej att pojkar närmar sig flickor på ett inträngande sexuellt vis. Pojkar försvaras med argumentet att de helt enkelt är pojkar. Pojkar som bara är intresserade av flickor. Samma flickor som ska vara glada att pojkar intresserar sig för dem. Vad skickar detta egentligen för signlaer till barn som sedan ska bli ansvarsfulla vuxna?
Idag leder 36 % av åtalen för våldtäkt till en friande dom. För 10 år sedan var siffran 21 %. Antalet friande domar ökar alltså. (Siffrorna är hämtade från Frida Olssons studie från 2014) De friande domarna beror på att brottsoffret inte enses trovärdigt. I 99 % av alla våldtäktsmål är de anklagade män. I 98 % av fallen är brotssoffren kvinnor. I bara 5 % av fallen rör det sig om överfallsvåldtäkt. I de allra flesta fall blir kvinnor våldtagna av någon de redan känner: make, broder, farfar, farbror, vän.
Våldtäktskulturen måste stävjas i barns tidiga åldrar, inte när våldtäkten väl har begåtts och liv har förstörts. Feministiskt självförsvar kan rädda enskilda individer, men inte bota sjukdomen. Anledningar till våldtäkt är inte alkohol, lättklädda kvinnor, religion, etnicitet och narkotika. Anledningen till att våldtäkter begås är att det finns våldtäktsmän. Det går inte att skylla på att dessa män inte kan kontrollera sina lustar, varken som unga eller gamla. Våldtäkt handlar inte om sex, det handlar om makt. Därför måste våldtäktsmän, som en gång har varit pojkar, lära sig att sluta våldta och börja respektera kvinnors egenvärde och rätt till sina egna kroppar. Vi måste uppmärksamma hur barns beteenden, och hur vi hanterar dem, kan påverka handlingar i vuxenlivet.
//Tiderman
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar