Min kropp, min förlossning

Idag publicerade DN en artikel om Monica som hade en sådan extrem förlossningsrädsla att hon blev lovad kejsarsnitt. Och jävlar vad folk hade åsikter om detta. Monica, hon skulle skärpa till sig och inse att det bara är att klämma ut ungen. Det kostar ju för mycket med kejsarsnitt. Det vore ju bäst om hon gick i terapi i flera år innan också (som om detta inte kostar!). Någon föreslog att hon kunde skita i att skaffa barn om hon inte ville föda dem vaginalt. "Det är ju detta kvinnokroppen är till för." 

Det värsta i kommentatorsfältet är "mansplaining", alltså män som snusförnuftigt ska berätta för kvinnor hur de ska hantera sina kroppar. Det är då jag börjar tugga fradga.

Idag skriver många kvinnor förlossningsbrev. Det gör de för att de vill skriva ner tankar, rädslor, funderingar och önskemål inför förlossningen. Sin alldeles egna förlossning som de ska genomgå med sin alldeles egna kropp. Det är klart att det nästan aldrig blir som brevet beskrivit, men kvinnan har i alla fall fått chansen att uttrycka vad hon vill och blivit respekterad för det. 

Varje förlossning är unik. Detta eftersom varje kvinna är unik, så även hennes kroppsliga och mentala förutsättningar. Vad som är bäst för henne, det vet bara hon. Visst kan hon behöva diskutera vissa saker med läkare, men när det kommer till  kritan bestämmer hon helt själv vad som ska gälla under förlossningen. Vem ska få vara i rummet? Vilken smärtlindring vill jag ha? I vilken ställning vill jag föda? Vill jag att barnet övervakas? Hur vill jag bli bemött under förlossningen, med peppande ord eller ömhet? Det är upp till varje födande kvinna att bestämma allt detta. 

Ofta gör man en förlossningsplanering ett par veckor innan BF. Det finns då vissa hälsoaspekter som det ska tas hänsyn till när man bestämmer förlossningssätt och tillvägagångssätt. Det är då frågan om kejsarsnitt kan komma upp. Anledningarna till snitt kan vara många - ligger barnet i sätesbjudning? Hur expansivt bäcken har kvinnan? Har hon en lutande livmoder och/eller livmoderhals? Har kvinnan någon sjukdom som hindrar vaginal förlossning, exempelvis problem med härta, lungor eller andra vitala organ? Kan barnets hälsa vara i fara vid en vaginalförlossning?

Kejsarsnitt

Allt ovan är fysiska hälsoproblem, men det finns också psykiska hälsoproblem som väger exakt lika tungt. Har kvinnan extrem förlossningsrädsla? PTSD? Kanske på grund av tidigare svåra förlossningar eller andra orsaker? Har kvinnan en psykisk diagnos som kan förvärras av den stress en vaginal förlossning kan innebära? Exempelvis neurotiska och/eller psykotiska tillstånd som kan leda till förlossningspsykos eller förlossningsdepression? (Båda tillstånden är förstås ett stort hinder för anknytningsprocessen) Det finns många, många giltiga anledningar till varför beslut om kejsarsnitt tas. Bakgrunden till detta beslut handlar om BÅDE moderns och barnets hälsa. Det kan vara så, att aspekter på moderns hälsa går före barnets eftersom ett nyfött barn behöver en mamma som inte har tagit skada av en vaginal förlossning mer än vad det behöver födas genom vaginan. Då får en helt enkelt väga för- och nackdelar.

Hur som helst, en kvinnas önskemål måste tas på allvar. Oavsett om anledningen till rädslan beror på fysiska eller psykiska hinder. Att bara helt sonika slänga ur sig "det är bara att jobba bort rädslan", är både okunnigt och empatilöst. Ingen annan kan någonsin veta vad som är bäst för varje enskild kvinnas förlossning. Det går inte att generalisera här, det är bara att acceptera att beslut måste tas i varje enskilt fall och att varje kvinna har fullständiga rättigheter till sin egen kropp.

//Tiderman