Självhatet och skammen

1995. Jag var en av dem som hatade min kropp. Detta började redan i högstadiet. Det var främst mina lår som stod i fokus. De gick ihop vid skrevet. Jag ville ha en glipa. Under puberteten blev jag kurvig. Lade på mig underhudsfett på mina redan för stora lår. Celluliter och sladder. Jag nöp, skakade och svor. Fick gå upp till storlek 40 på byxor. Large. Stor. Fet. Ful. Oattraktiv. Detta självhat höll i sig tills jag var nästan 30 år. Då började jag acceptera att jag aldrig skulle bli den eftertraktade zize zero. Jag har kraftig benstomme och är därmed ganska stor i mig själv. Jag kunde inte banta mitt skelett. Dessutom älskar jag risotto, pannacotta och parmesanost. Dåså. Då väljer jag att vara lite mullig. Jag väljer mina former. Tits and ass, baby. Det tog mig 4 år att bli kompis med min egen kropp. Det var då jag förstod att det inte är riktigt okej att vara okej med att vara mullig, särskilt som kvinna. De flesta människor började förutsätta att jag önskade gå ner i vikt och bli smal.

"Har du haft magsjuka? Ja, men då går du ju ner lite i vikt i alla fall!"
"Köp svarta byxor, då ser du smalare ut."
"Jaha, äter du fikabröd på vardagar?"
"Ta fotot i en annan vinkel, då får du en slankare siluett."

2015. I programmet "Malou efter Tio" satt en kvinna och sade att överviktiga människor var fula, oattraktiva och lata. Hon sade också att svaga människor vräker i sig mat för att sedan stoltsera med sin övervikt och raljera över den på sociala medier för att få stöd av andra överviktiga. Detta är alltså inget skämt. Det hände för ett par dagar sedan och kvinnan heter Katrin Zytomierska.

Hon möttes naturligtvis av en kritikstorm. Något hon lättvindigt ruskade av sig med detta uttalande:
"Tjocka tjejer som har startat den här rörelsen där de uppmuntrar folk att frossa och vara tjocka vägrar att möta mig i debatt hos Malou. Jag tycker att det är ett tillräckligt bevis för att de vet att de gör fel. Synd bara att de kommer att påverka så många svaga människor i sitt larviga projekt."

Detta handlar om svaghetsförakt. Förakt mot människor som inte sätter sitt värde i fettprocenten. Förakt mot de som är överviktiga och trivs med det. Förakt mot dem som inte vill vara överviktiga, men inte har samma kroppstyp som Zytomierska. Det är också ett förakt mot kvinnor som stöttar varandra att stå emot vikthets och skönhetsideal. Det är helt enkelt ett förakt mot alla som inte väljer att förslavas av bantning och dieter. 

Vissa människor vill gå ner i vikt av hälsoskäl. Då ska de få hjälp att göra det. (Den som söker den hjälpen hos Zytomierska måste dock söka den värsta utav självspäkelser) Men de som trivs med övervikten ska också få leva så utan att bli kallad lat, oattraktiv och ful. De ska också kunna vara nöjd med fluffet utan att omgivningen kallt räknar med att en vill bli av med det. Sen finns det en grupp människor, främst kvinnor, som mår dåligt av de där extra kilona. Kanske har de grov benstomme eller kraftiga muskelfibrer. Eller så har de en nedärvd kroppstyp med fler procent underhudsfett än vad idealet tillåter. Kanske har de lägre ämnesomsättning än andra. Det är dessa, av samhället redan stigmatiserade människor, Katrin Zytomierska kan göra riktigt illa.

Det finns de som hatar sig själva för att de inte är smala. Kvinnor som mentalt ger sig själva spöstraff varje gång de har ätit en bulle eller en glasstrut. De som mår illa av sin egen spegelbild. De som står och nyper sig i fettet på mage och lår med kväljningskänslor i halsen. Människor som gråter i provhyttarna på H&M. Personer som retuscherar bort lite armfett på senaste selfien. Tjejer som redan i mellanstadiet börjar banta. Kvinnor som inte kan ha sex i minsta ljus. Det finns till och med de som tar sitt eget liv på grund av att de inte passar in i skönhetsidealens trånga mallar. Dessa sårade och sargade själar blir Zytomierskas främsta offer. 

Detta visar inte bara brist på kunskap, utan också på avsaknad av empati - så pass mycket att det faktiskt gränsar till en sociopatdiagnos med starka känslor av übermensch-mentalitet (rätt så typiskt för nyliberala extremister där kroppen endast ska vara ett kontrollerat och starkt format redskap till framgång. En mullig kropp symboliserar här lathet, något som avskys av entreprenadskåta). Det ligger också ett stort missförstånd i detta. Zytomierska har fått för sig att mulliga kvinnor startar projekt och kampanjer som handlar om att peppa varandra till frosseri. Det har aldrig handlat om det. Att kvinnor med former och extra hull går samman och stöttar varandra, handlar istället om att peppa medsystrar att våga gå emot idealen och älska sig själv trots några extra kilon. Det handlar också om att visa upp att de flesta kvinnor helt naturligt har hull, celluliter och bristningar efter graviditeter. Inget konstigt alls. Det är kropparna utan underhudsfett som är avvikande, trots att de vill få oss att tro att det är det retuscherade idealet som är normalt och att det är vi med gäddhäng som är de onormala. 

Det finns inte bara ett sätt att vara vacker på. Men vi lever i ett samhälle där många tjänar pengar på kvinnors självhat (Zytomierska inräknad) och då måste kroppshatet fortsätta. Kvinnor som är nöjda i sitt fluff blir då en fara för hälsocoacher, personliga tränare, plastikkirurger, hälsokosthandeln, läkemedelsföretag och gym - bra självkänsla minskar nämligen behovet av dessa entreprenörer och då förlorar de pengar. Det är ju bra PR för Zytomierska att hävda att tjocka tjejer är fula. Då kanske de söker hjälp hos henne och då får hon en fet check som tack.

Så låt oss nu vara en fet jävla nagel i ögat på alla dessa vampyrer som livnär sig på självhatets blod. Jag förespråkar inte ohälsosamt frosseri som kan leda till hjärt/kärlsjukdomar, diabetes och andra sjukdomar, men jag vill att det ska vara helt okej att vara mullig och stolt. Lite former utgör sällan hälsofara, men det gör däremot inställningar som Katrin Zytomierskas.   


//Tiderman