fredag 4 september 2015

Aylan Kurdi

En treårings döda kropp ligger uppspolad på en strand. Han levde en gång. Kanske bara för en vecka sedan. Han fick lov att fly undan kriget i Syrien. Fly undan våld och en säker död. Hans döda kropp har exploaterats i media. På facebook. Twitter. Instagram. Kända och okända personer har använt bilden som en väckarklocka. Nu är det nog. Nu måste vi göra något. Insamlingar startas. Manifestationer ordnas. Listor skrivs på. Effekten av publicerandet av denna bild har varit enorm. Samhället och medborgarna vaknar och inser sin del i räddningen av de som flyr över medelhavet.

Jag har funderat på detta i några dagar nu. Något har för mig känts helt fel. Först och främst har jag, liksom så många andra, gråtit över de fruktansvärda bilderna. Svurit och förbannat kriget och rasisterna som vill sätta stopp på räddningsaktioner och ökad flyktingkvot. Det är så vidrigt att jag inte ens vet om mänskligheten går att räddas. Det är så fel, så fel att vi sitter i våra hem och bloggar på vår nya iPad medans vi äter vad fan vi vill och dricker dyrt nypressat kaffe. Samtidigt dör barn på medelhavet. Men det är något annat som har gjort att det känns fel i mig att se bilder på drunknade barn på en strand. Jag vet inte om jag rett ut alla känslor kring detta än. MEN.

För det första. Det är så att den här drunknade pojken har ett namn. Han hette Aylan Kurdi. Han hade föräldrar och syskon precis som de flesta av oss. När bilder på hans döda kropp publiceras blir han del i en kampanj för uppvaknande. Han blir reducerad till en död kropp. Alla dessa bilder på döda rasifierade kroppar. Som döda djur. De är kroppar som vi med vår "vita-privilegie-blick" ska studera. Alla kan identifiera sig känslomässigt i bilden. Tänk om det var mitt barn, eller min bror? Frågan är, om det var så, hade vi då velat att bilder på vårt döda barn användes i politiska kampanjer för att väcka upp den vita, sovande massan? Hade vi velat se bilden varje dag i sorgebearbetningen?

För det andra. Det har påpekats att vi behöver se dem. Vilka är då "vi" och för "vem" publiceras bilderna? Vilka är det som delar bilderna och läser artiklarna om det döda barnet? Jo, det är främst vi som redan bestämt oss var vi står. Vi som redan hjälper till. Sen tror jag att bilderna publiceras för att skaka fram en reaktion som leder till handling. Och det är det som är det riktigt sjuka - att vi behöver se dödens vidirigaste sidor för att reagera.
Behovet av att se för att väcka upp oss. Det är faktiskt så att flyktingar har drunknat på medelhavet i över ett år. Många barn har drunknat innan Aylan Kurdi. Men vi använde snooze-funktionen och fortsatte slumra. Det som krävts för att vi ska öppna ögonen och säga: det är nog nu, är närbilder på döda barn. Förstår ni hur helt jävla bakvänt det är? Är vi så avtrubbade att vi inte har reagerat förrän det kastas så makabra bilder i ansiktet på oss? Kan vi bara empatisera genom att se döden i ansiktet och stoppa in oss själva i Aylan Kurdis föräldrars situation? "Tänk om det var mitt barn?" En helt naturlig och rätt reaktion, givetvis. Men var fanns vi innan Aylan?

Det är, som Max Fisher skrev, ren och skär voyeurism. Att se och med skräcken i halsen, förfasas. Det handlar återigen om vad "vi" i väst behöver. Vi behöver se för att reagera och vakna. Men vad behöver Aylan Kurdi? Vad behöver de flyktingar som drunknade för ett år sedan? Vad behöver föräldrarna till de barn som drunknat på medelhavet? De behöver empati. Ett varmt välkomnande. Förnödenheter. Mediciner. Framför allt behöver de få leva. Att det har krävts att Europa skakas av bilden på Aylan Kurdi för att beslutsfattare (läs: Angela Merkel) och medborgare ska vakna, det är fan perverst.

Missförstå mig inte nu. Jag tycker att det är helt fantastiskt att så många gör något i nuläget. Allt ifrån litet till stort. Skänk 100 spänn genom ett sms. Det är det minsta vi kan göra. Jag tycker också att vi (läs:media) ska berätta om flyktingarnas väg, eller icke-väg, till Europa. De ska berätta varför människor flyr. Hur det går till. Vad som händer när de nekas inträde i Europa. Felet är att vi reagerar alldeles för sent. Att vår reaktion behöver provoceras fram med hjälp av exploateringen av döda barnkroppar är så äcklande. Kan vi verkligen inte tänka själva och empatisera med människor utanför vår bekvämlighetszon förrän vi blir totalt hand-slappade av dödens bilder? Att vi i år har tänkt, "usch, så hemskt", och sen gått ner på stan och käkat lunch för 150 spänn.
Det, mina vänner, är själva definitionen av hyckleri. Skäms på oss!

//Tiderman

Inga kommentarer: