tisdag 29 mars 2016

Take Back the Toys

En vanlig jävla träslev
Kapitalismen överlever tack vare vår konsumtion. Därför är det viktigt att skapa behov där de inte finns. Så att vi ska tro att vi behöver skit vi egentligen klarar oss lika bra utan. Efterfrågan blir stor trots att behovet är litet.

Den lättaste folkgruppen att lura är föräldrar. Att få barn innebär för de flesta att en vill ge barnet de bästa förutsättningarna för att få ett bra liv. (Vad fan nu det betyder) Tipsen och rekommendationerna är många. Det är extremt mycket produkter som en bara måste köpa för att barnen ska må bra.

Bokstavskombinationsleksaker kallar vi det här hemma. Det som alla absolut måste köpa. Blinkande jävla babygym som spelar en hysterisk melodi på 200 BPM. Plink, plonk, biip, boop, tiip. Hjulen på bussen de går runt, runt, runt. Runt, runt, runt. Runt, runt, runt. För det är Babba. Och det är Bibbi.

Dags att säga Hej då.

Jag blir helt vansinnig av alla dessa ljud. Extremt stressande. Jag inbillar mig att det kan vara det för barnen också med alla dessa intryck varje dag. Är det fel att fokusera på en sak i taget? Även om "i taget" bara varar i 10 minuter?  Måste det vara Babblarna på TV´n, En skallra i handen, Spotify-listan "Barnsånger" som bakrundsmusik OCH mammans försök att locka fram skratt "A bosi bosi bosi booooh"

Är det konstigt att de flesta barn får överstimuleringsskador och svårt att somna på kvällarna när de blir större? Det ska hända saker hela tiden, det har reklammakarna fått oss att tro. Det kan då inte finnas en lära gå-stol som inte blinkar eller låter skitilla. Och alla barnprogram är som en LSD-tripp. Jag får fan en psykos.

Det kan vara nog med för stora barngrupper på förskolan och ett överflöd av sysslor, leksaker och information. Samt att vara tvilling. Ska det låta, då ska det vara av våra röster. Här funkar träslev och en bok om konsthistoria exakt lika bra som Babblarna och Teletubbies. Men allra bäst fungerar min och Magnus röst när vi läser eller sjunger. Eller bara att sitta framför dem med en skallra. Helt tyst. Eller ett vanligt TV-program. Barnen tittade på både hästhoppning och dressyr från Gothenburg Horse Show. Lika nöjda som när de tittar på tecknade hallucinogena tripper på Barnkanalen.

Mamman eftersträvar lite lugnare miljöer så långt det går. Jag skiter i att köpa allt jag rekommenderas att köpa. Här blir det begagnade läragå-stolar där ljudfunktionen har slutat att fungera för längesedan.
Om barnen verkligen frågar efter sådant som låter sen när de blir större, då kanske jag ska tänka om. Men tills dess, får det fan vara lugnt.

Och kapitalismen gråter.

//Tiderman

onsdag 16 mars 2016

Den förlorade gemenskapen




Mästarnas Mästare. Ett tävlingsprogram där före detta idrottsstjärnor ska möta varandra i utmanande grenar. Idrottsstjärnor med vinnarskallar. De har livnärt sig på detta - en önskan, eller kanske en brinnande passion, att pressa sig själv för att bli bättre än alla andra i sin sport. Att dessa personer främst prioriterar känslan av att segra, trodde väl de flesta. Men ändå är det så, att när deltagare efter deltagare lämnar tävlingen, minns de inte segrar - utan istället gemenskapen med de andra deltagarna.

Lika är det i alla andra utröstningsprogram. Idol, Sveriges Mästerkock, Kockarnas kamp, Dessertmästarna - alla som lämnar säger:
"Jag kommer mest sakna alla de andra. Vi har blivit som en familj."

Jag tänker tillbaka på alla mina scenproduktioner. Jag är en sådan person som alltid har varit ganska ledsen när vi har gjort den sista föreställningen. Är det då att stå på scenen jag saknar mest? Nej. Det är gemenskapen. Känslan av att höra till. Att få finnas i ett sammanhang där något kopplar människor samman. Att hålla varandra om ryggen.

Lika har det varit när jag har avslutat andra saker. Studenten. Jag grät floder. Varför då? Jo. För den förlorade gemenskapen och den trygghet som fanns i den.

Tyvärr har vi skapat ett samhällsklimat där ensam är stark. Individualismen framhåller den enskilde och dennes förmåga och/eller oförmåga. Individens nytta för samhället. Eller är individen till och med tärande på samhället? Överallt ska vi tävla med varandra. På arbetsmarknaden, på konsumtionsmarknaden och på köttmarknaden. Vem är mest lyckad på sin arbetsplats? Vem blev befodrad? Vem är en lyckad entreprenör? Vem köpte dyrast saker? Vem kör den fränaste bilen? Vem har den mest framgångsrike partnern?

Vem vill vara B i detta samtal:
A: Vad gör du nu för tiden?
B: Jag har varit arbetslös ganska länge nu och min sambo är långtidssjukskriven.
A: Jaha...Men du har en fin bil!
B: Det är inte min. Jag lånade mammas. Vi hyr ett rum i mammas garage.
A: Okej...

Den psykiska ohälsan ökar. Stressrelaterat sägs det. Jag tror att individualismen och pressen som detta sätter på enskilda människor är en del i den destruktiva ekvationen. Kollektivt ägande, solidaritet och gruppgemenskap är skällsord som hör till det förgångna. Men frågan är, hur bra mår vi av detta? Suktar vi människor inte efter att vara del i en flock? Att få vara del av en gemenskap som ger oss en känsla av stabilitet och värme?

Är det därför vi skapar grupper för vad fan som helst på Facebook och i andra digitala miljöer? För att vi saknar detta IRL?

// Tiderman

torsdag 10 mars 2016

Att slåss om platsen

När jag var gravid trodde jag att jag hade upptäckt vad det värsta var - andra gravida. Men nu när jag snart har varit mamma i 5 månader vet jag vad som är värre - andra mammor.

Det är nämligen så att det inte finns många områden där (cis)kvinnor har den största makten. Egentligen finns det bara ett område - barn. På alla andra områden är kvinnor det sekundära. Vi får den minsta smulan av kakan. Men när det gäller barnuppfostran, då jävlar får vi ta plats och   tycka, tänka och kommentera bäst fan vi vill.

Det finns kvinnor som känner sig små precis överallt förutom i hemmet med barnen. Därför är det för dessa kvinnor enormt viktigt att göra allt rätt och perfekt på det området där de har faktisk makt. Detta tar sig i uttryck genom att visa hur man själv gör och understryka att det är det enda rätta genom att kommentera med ord som "Jaha, du gör så. Det skulle aldrig jag göra. Men alla gör ju som de vill."

Med andra ord säger de att valet är fritt, men det är fel val. Dubbelbestraffning kallas det. Och en härskarteknik av rang. Här följer tydliga exempel från forum med tvillingföräldrar (nästan bara morsor så klart):

Fråga: När började ni använda lära-gå-stolar?
Svar: Vi använder inte sådana eftersom de stör barnens balansutveckling och kan skada knälederna.

Fråga: När började ni natta barnen innan ni föräldrar går och lägger er?
Svar: Vi nattar dem när de är trötta eftersom våra barn är individer precis som vuxna och då är de trötta på lite olika tider.

Fråga: När introducerade ni välling?
Svar: Jag skulle aldrig ge mina barn vällig då det bara är bukfyllnad utan näring. Men alla gör såklart som de vill 😊

Fråga: Hur gjorde ni när ni vande era med att sova i egen säng?
Svar: Vi samsover. Forskning visar att barn som ligger och skriker i egen säng blir psykiskt instabila och deprimerade.

Som ni ser är dessa svarande personer bara tvungna att kommentera, även om frågan inte är adresserad till dem som inte använder lära-gå-stol, nattar tidigt, ger välling eller söver i egen säng. Det säger ju sig självt. Ställer en frågan "när" gjorde ni si och så, riktas frågan till dem som faktiskt gör det som frågan avser, de andra som inte gör det frågan avser göra sig icke besvär att svara. Men så är det alltså inte. De sitter hemma i missnöjes-oset och bara måste skriva något tillrättavisande för att sedan avsluta med "men alla gör ju som de vill" och en överslätande smiley. Extremt hånfullt. Extrem härskarteknik.

Det är så oerhört viktigt att få briljera i det tilldelade området för att för en gångs skull få känna sig duktig och rätt. Det är ju så synd, att (cis)kvinnor aldrig kan stötta varandra och acceptera att inom barnuppfostran finns enormt många do's and don't's, och föräldrar väljer det som passar just deras unika situation.
detta jävla dukt-beteende "Jag skulle ALDRIG sätta på mina barn kläder som inte var uppsydda av tibetanska munkar och hitfraktade av heliga lamadjur"
Eller "Jag skulle aldrg ge mina barn burkmat. De äter bara egenodlade grönsaker som blivit gödda med mitt egna perfekta bajs från högfunktionella tarmar"

Mina ungar äter modersmjölkersättning. De sover i egen säng. De vande sig med det på så sätt att jag hysterivaggade dem till sömns i 3 kvällar. (Nu somnar de ovaggat) Ibland sätter jag dem framför "Babblarna" för att få dricka kaffe. De har till och med tittat på Sex and the City och American Horror Story. Jag tvättar bort bajs med köpta våtservetter. Ibland får en unge ropa på mig ett tag medan jag byter på den andra. Jag köper bara begagnade barnkläder med säkerligen tvivelaktiga knappar. Ibland tycker jag att de är så jävla jobbiga när de gnäller att jag håller för öronen. Ibland sätter jag ner dem i sängen och lämnar rummet för att själv gråta eller sparka i väggen. Jag kollar Facebook med ett barn i famnen ibland. Jag färgar håret med diverse kemikalier.

Jag tänker även köpa lära-gå-stolar.
Jag tänker ge burkmat.
De ska få en vanlig jävla tårta när de fyller 1 år.
Jag ska inte döpa dem i kyrkan.

Ondskefull mamma va?

 //Tiderman