Den förlorade gemenskapen

Mästarnas Mästare. Ett tävlingsprogram där före detta idrottsstjärnor ska möta varandra i utmanande grenar. Idrottsstjärnor med vinnarskallar. De har livnärt sig på detta - en önskan, eller kanske en brinnande passion, att pressa sig själv för att bli bättre än alla andra i sin sport. Att dessa personer främst prioriterar känslan av att segra, trodde väl de flesta. Men ändå är det så, att när deltagare efter deltagare lämnar tävlingen, minns de inte segrar - utan istället gemenskapen med de andra deltagarna.

Lika är det i alla andra utröstningsprogram. Idol, Sveriges Mästerkock, Kockarnas kamp, Dessertmästarna - alla som lämnar säger:
"Jag kommer mest sakna alla de andra. Vi har blivit som en familj."

Jag tänker tillbaka på alla mina scenproduktioner. Jag är en sådan person som alltid har varit ganska ledsen när vi har gjort den sista föreställningen. Är det då att stå på scenen jag saknar mest? Nej. Det är gemenskapen. Känslan av att höra till. Att få finnas i ett sammanhang där något kopplar människor samman. Att hålla varandra om ryggen.

Lika har det varit när jag har avslutat andra saker. Studenten. Jag grät floder. Varför då? Jo. För den förlorade gemenskapen och den trygghet som fanns i den.

Tyvärr har vi skapat ett samhällsklimat där ensam är stark. Individualismen framhåller den enskilde och dennes förmåga och/eller oförmåga. Individens nytta för samhället. Eller är individen till och med tärande på samhället? Överallt ska vi tävla med varandra. På arbetsmarknaden, på konsumtionsmarknaden och på köttmarknaden. Vem är mest lyckad på sin arbetsplats? Vem blev befodrad? Vem är en lyckad entreprenör? Vem köpte dyrast saker? Vem kör den fränaste bilen? Vem har den mest framgångsrike partnern?

Vem vill vara B i detta samtal:
A: Vad gör du nu för tiden?
B: Jag har varit arbetslös ganska länge nu och min sambo är långtidssjukskriven.
A: Jaha...Men du har en fin bil!
B: Det är inte min. Jag lånade mammas. Vi hyr ett rum i mammas garage.
A: Okej...

Den psykiska ohälsan ökar. Stressrelaterat sägs det. Jag tror att individualismen och pressen som detta sätter på enskilda människor är en del i den destruktiva ekvationen. Kollektivt ägande, solidaritet och gruppgemenskap är skällsord som hör till det förgångna. Men frågan är, hur bra mår vi av detta? Suktar vi människor inte efter att vara del i en flock? Att få vara del av en gemenskap som ger oss en känsla av stabilitet och värme?

Är det därför vi skapar grupper för vad fan som helst på Facebook och i andra digitala miljöer? För att vi saknar detta IRL?

// Tiderman