tisdag 17 maj 2016

Så kan också en mamma må


Så ska en mamma må
Sertralin. Mot generellt ångestsyndrom.
Artarax. Vid behov mot oro och ångest.
Lergigan. Till natten mot insomnia.
Quetiapin. Till natten mot insomnia.
Metoprolol. Mot hjärtklappning.
Zolpidem. Till natten mot insomnia.
Theralen. Till natten mot insomnia.

Så ser min medicinlista ut. (Tar förstås inte allt på en gång. Även om jag vill det ibland.) Jag som skulle må så bra nu. Nu skulle det vara min tid. Jag skulle slippa min ångest. Jag har ju fått barn. Världens mest underbara tvillingar. De sover hela natten. Gråter aldrig. Skriker sällan. Skrattar. Ler. Jollrar. Älskar sin mamma så som jag älskar dem. Men ändå. Ändå kommer den ibland. Min ångest. 

En livslång följeslagare som suger tag och drar ner. Plågar. River. Kölden som vandrar över ryggen. Rysningar i ansiktet och längs armarna. Det knyter sig i magen. Kan inte andas. Som att försöka svälja något som är för stort för strupen. Allt blir grått och unket av illamåendet och yrseln. Hjärtat i halsgropen slår hårt och snabbt. Overklighetskänslor. Adrenalinförgiftningen gör att svettdroppar letar sig fram över hela kroppen. Den äger hela känslolivet. I det mörka egensinnet finns inga andra känslor än tomheten och mardrömmen. Ingen kärlek får plats. Inte för någon. Inte ens mina barn. Orken och energin går åt att hålla näsan ovanför vattenytan.

De dömande tankarna.
"Du är ju helt jävla psyksjuk. Lås in dig själv på psyk din dåre."
"Stackars barn som har en mamma med ångestproblematik. Nu lär de ju bli känsloskadade och tala ut  hos Malou von Sivers när de i vuxen ålder kommer på att de hade en taskig uppväxt."
"Ingen har ångest så ofta som jag."
"Ingen är en sådan usel mamma som en moder med ångest."
"Så måste jag vara helt jävla neddrogad för att kunna sova."

Så kan också en mamma må.

Ja. Ångest är vidrigt. Det Stora Äcklet, för att låna begrepp från Sartre. Det är jävligt obehagligt, men vet ni, det är inte farligt. Och jag ÄR inte min ångest. Den kommer på besök, men den avgör inte mitt värde varken som människa eller mamma.

Det är ett oerhört stigmata att leva med ångestproblematik, särskilt som nybliven mamma. Då får en inte må dåligt. Bebismyset. Den oerhörda lyckan ska färga tillvaron. Och har du ångest, då älskar du nog inte dina barn. 

Det måste finnas nyanser i den psykiska ohälsan. Många, många nyanser. Det är inte så att en människa som plågas av ångest ibland är psykotisk och mordbenägen. Inte heller är hen redo för låst avdelning på Säters mentalsjukhus. En person med ångestproblematik är en person som alla andra personer, men med lite djupare dalar än andras. De har kanske en känsligare själ. Precis som jag. Jag är oerhört känslig. Krackelerar under pressen. Tål inte mycket olika ljud och ljus. Står inte ut med brådska. Behöver hjälp att sova. (Oroa er inte. Jag vaknar ALLTID om mina barn behöver mig. Sanningen är ju att alkohol är en starkare drog än de fjolliga antihistaminer jag har utskrivna. Ändå är det mer socialt accepterat att ta ett glas vin för att relaxa, än ett par artarax.)

Så du med ångestproblematik, särskilt du som är mamma:
Det är oerhört jobbigt och obehagligt med ångest och det är synd om den som lider av ångest ibland. Men det är inte farligt och det kommer att gå över. Du är inte ett offer för din ångest. Du kan ta kontrollen och hantera ångestpåslaget. Försök att andas så långt ner i magen du kan. Tänk dig en fyrkant där du andas in och ut längs sidorna. Istället för att försöka fly och tvinga undan ångesten - beskriv hur det känns och var. "Nu har jag en oro i kroppen. Den känns i magen och längs ryggen. Den gör mig yrslig och kall." Försök att inte lägga någon värdering i det.

Allra viktigast är det att vara snäll emot sig själv i detta. Undvik dömande tankar som till exempel "usch, vad du är psyksjuk och dålig som mår så här."
Detta är något som jag verkligen får kämpa med, särskilt i mitt moderskap.
Döm heller inte dig själv för att du dömer. Det blir dubbel bestraffning:
"Fy fan. Nu är du sådär hårt mot dig själv igen din jävel."

Jag tänker:
"Det är så jobbigt just nu, men jag är stark och jag kommer att klara av detta även denna gång. Det är ju så fantastiskt att vara Jennie Tiderman ändå. Jag är en person som har ångest ibland, men jag är ändå bra precis som jag är. Mina barn mår jättebra och de älskar sin mamma. Jag tar hand om dem så gott jag kan och det är tillräckligt bra. De får enormt med kärlek, trygghet och värme. Jag älskar dem så mycket att jag går sönder, även om jag inte kan känna det när ångesten tar över." 
Så brukar jag klappa mig själv på armen och avsluta:

"Såja. Det kommer att bli bra igen. Ta en sak i taget i långsamt tempo. Heja Jennie."

Men hon älskar sina barn lika mycket ändå.


//Tiderman





tisdag 29 mars 2016

Take Back the Toys

En vanlig jävla träslev
Kapitalismen överlever tack vare vår konsumtion. Därför är det viktigt att skapa behov där de inte finns. Så att vi ska tro att vi behöver skit vi egentligen klarar oss lika bra utan. Efterfrågan blir stor trots att behovet är litet.

Den lättaste folkgruppen att lura är föräldrar. Att få barn innebär för de flesta att en vill ge barnet de bästa förutsättningarna för att få ett bra liv. (Vad fan nu det betyder) Tipsen och rekommendationerna är många. Det är extremt mycket produkter som en bara måste köpa för att barnen ska må bra.

Bokstavskombinationsleksaker kallar vi det här hemma. Det som alla absolut måste köpa. Blinkande jävla babygym som spelar en hysterisk melodi på 200 BPM. Plink, plonk, biip, boop, tiip. Hjulen på bussen de går runt, runt, runt. Runt, runt, runt. Runt, runt, runt. För det är Babba. Och det är Bibbi.

Dags att säga Hej då.

Jag blir helt vansinnig av alla dessa ljud. Extremt stressande. Jag inbillar mig att det kan vara det för barnen också med alla dessa intryck varje dag. Är det fel att fokusera på en sak i taget? Även om "i taget" bara varar i 10 minuter?  Måste det vara Babblarna på TV´n, En skallra i handen, Spotify-listan "Barnsånger" som bakrundsmusik OCH mammans försök att locka fram skratt "A bosi bosi bosi booooh"

Är det konstigt att de flesta barn får överstimuleringsskador och svårt att somna på kvällarna när de blir större? Det ska hända saker hela tiden, det har reklammakarna fått oss att tro. Det kan då inte finnas en lära gå-stol som inte blinkar eller låter skitilla. Och alla barnprogram är som en LSD-tripp. Jag får fan en psykos.

Det kan vara nog med för stora barngrupper på förskolan och ett överflöd av sysslor, leksaker och information. Samt att vara tvilling. Ska det låta, då ska det vara av våra röster. Här funkar träslev och en bok om konsthistoria exakt lika bra som Babblarna och Teletubbies. Men allra bäst fungerar min och Magnus röst när vi läser eller sjunger. Eller bara att sitta framför dem med en skallra. Helt tyst. Eller ett vanligt TV-program. Barnen tittade på både hästhoppning och dressyr från Gothenburg Horse Show. Lika nöjda som när de tittar på tecknade hallucinogena tripper på Barnkanalen.

Mamman eftersträvar lite lugnare miljöer så långt det går. Jag skiter i att köpa allt jag rekommenderas att köpa. Här blir det begagnade läragå-stolar där ljudfunktionen har slutat att fungera för längesedan.
Om barnen verkligen frågar efter sådant som låter sen när de blir större, då kanske jag ska tänka om. Men tills dess, får det fan vara lugnt.

Och kapitalismen gråter.

//Tiderman

onsdag 16 mars 2016

Den förlorade gemenskapen




Mästarnas Mästare. Ett tävlingsprogram där före detta idrottsstjärnor ska möta varandra i utmanande grenar. Idrottsstjärnor med vinnarskallar. De har livnärt sig på detta - en önskan, eller kanske en brinnande passion, att pressa sig själv för att bli bättre än alla andra i sin sport. Att dessa personer främst prioriterar känslan av att segra, trodde väl de flesta. Men ändå är det så, att när deltagare efter deltagare lämnar tävlingen, minns de inte segrar - utan istället gemenskapen med de andra deltagarna.

Lika är det i alla andra utröstningsprogram. Idol, Sveriges Mästerkock, Kockarnas kamp, Dessertmästarna - alla som lämnar säger:
"Jag kommer mest sakna alla de andra. Vi har blivit som en familj."

Jag tänker tillbaka på alla mina scenproduktioner. Jag är en sådan person som alltid har varit ganska ledsen när vi har gjort den sista föreställningen. Är det då att stå på scenen jag saknar mest? Nej. Det är gemenskapen. Känslan av att höra till. Att få finnas i ett sammanhang där något kopplar människor samman. Att hålla varandra om ryggen.

Lika har det varit när jag har avslutat andra saker. Studenten. Jag grät floder. Varför då? Jo. För den förlorade gemenskapen och den trygghet som fanns i den.

Tyvärr har vi skapat ett samhällsklimat där ensam är stark. Individualismen framhåller den enskilde och dennes förmåga och/eller oförmåga. Individens nytta för samhället. Eller är individen till och med tärande på samhället? Överallt ska vi tävla med varandra. På arbetsmarknaden, på konsumtionsmarknaden och på köttmarknaden. Vem är mest lyckad på sin arbetsplats? Vem blev befodrad? Vem är en lyckad entreprenör? Vem köpte dyrast saker? Vem kör den fränaste bilen? Vem har den mest framgångsrike partnern?

Vem vill vara B i detta samtal:
A: Vad gör du nu för tiden?
B: Jag har varit arbetslös ganska länge nu och min sambo är långtidssjukskriven.
A: Jaha...Men du har en fin bil!
B: Det är inte min. Jag lånade mammas. Vi hyr ett rum i mammas garage.
A: Okej...

Den psykiska ohälsan ökar. Stressrelaterat sägs det. Jag tror att individualismen och pressen som detta sätter på enskilda människor är en del i den destruktiva ekvationen. Kollektivt ägande, solidaritet och gruppgemenskap är skällsord som hör till det förgångna. Men frågan är, hur bra mår vi av detta? Suktar vi människor inte efter att vara del i en flock? Att få vara del av en gemenskap som ger oss en känsla av stabilitet och värme?

Är det därför vi skapar grupper för vad fan som helst på Facebook och i andra digitala miljöer? För att vi saknar detta IRL?

// Tiderman

torsdag 10 mars 2016

Att slåss om platsen

När jag var gravid trodde jag att jag hade upptäckt vad det värsta var - andra gravida. Men nu när jag snart har varit mamma i 5 månader vet jag vad som är värre - andra mammor.

Det är nämligen så att det inte finns många områden där (cis)kvinnor har den största makten. Egentligen finns det bara ett område - barn. På alla andra områden är kvinnor det sekundära. Vi får den minsta smulan av kakan. Men när det gäller barnuppfostran, då jävlar får vi ta plats och   tycka, tänka och kommentera bäst fan vi vill.

Det finns kvinnor som känner sig små precis överallt förutom i hemmet med barnen. Därför är det för dessa kvinnor enormt viktigt att göra allt rätt och perfekt på det området där de har faktisk makt. Detta tar sig i uttryck genom att visa hur man själv gör och understryka att det är det enda rätta genom att kommentera med ord som "Jaha, du gör så. Det skulle aldrig jag göra. Men alla gör ju som de vill."

Med andra ord säger de att valet är fritt, men det är fel val. Dubbelbestraffning kallas det. Och en härskarteknik av rang. Här följer tydliga exempel från forum med tvillingföräldrar (nästan bara morsor så klart):

Fråga: När började ni använda lära-gå-stolar?
Svar: Vi använder inte sådana eftersom de stör barnens balansutveckling och kan skada knälederna.

Fråga: När började ni natta barnen innan ni föräldrar går och lägger er?
Svar: Vi nattar dem när de är trötta eftersom våra barn är individer precis som vuxna och då är de trötta på lite olika tider.

Fråga: När introducerade ni välling?
Svar: Jag skulle aldrig ge mina barn vällig då det bara är bukfyllnad utan näring. Men alla gör såklart som de vill 😊

Fråga: Hur gjorde ni när ni vande era med att sova i egen säng?
Svar: Vi samsover. Forskning visar att barn som ligger och skriker i egen säng blir psykiskt instabila och deprimerade.

Som ni ser är dessa svarande personer bara tvungna att kommentera, även om frågan inte är adresserad till dem som inte använder lära-gå-stol, nattar tidigt, ger välling eller söver i egen säng. Det säger ju sig självt. Ställer en frågan "när" gjorde ni si och så, riktas frågan till dem som faktiskt gör det som frågan avser, de andra som inte gör det frågan avser göra sig icke besvär att svara. Men så är det alltså inte. De sitter hemma i missnöjes-oset och bara måste skriva något tillrättavisande för att sedan avsluta med "men alla gör ju som de vill" och en överslätande smiley. Extremt hånfullt. Extrem härskarteknik.

Det är så oerhört viktigt att få briljera i det tilldelade området för att för en gångs skull få känna sig duktig och rätt. Det är ju så synd, att (cis)kvinnor aldrig kan stötta varandra och acceptera att inom barnuppfostran finns enormt många do's and don't's, och föräldrar väljer det som passar just deras unika situation.
detta jävla dukt-beteende "Jag skulle ALDRIG sätta på mina barn kläder som inte var uppsydda av tibetanska munkar och hitfraktade av heliga lamadjur"
Eller "Jag skulle aldrg ge mina barn burkmat. De äter bara egenodlade grönsaker som blivit gödda med mitt egna perfekta bajs från högfunktionella tarmar"

Mina ungar äter modersmjölkersättning. De sover i egen säng. De vande sig med det på så sätt att jag hysterivaggade dem till sömns i 3 kvällar. (Nu somnar de ovaggat) Ibland sätter jag dem framför "Babblarna" för att få dricka kaffe. De har till och med tittat på Sex and the City och American Horror Story. Jag tvättar bort bajs med köpta våtservetter. Ibland får en unge ropa på mig ett tag medan jag byter på den andra. Jag köper bara begagnade barnkläder med säkerligen tvivelaktiga knappar. Ibland tycker jag att de är så jävla jobbiga när de gnäller att jag håller för öronen. Ibland sätter jag ner dem i sängen och lämnar rummet för att själv gråta eller sparka i väggen. Jag kollar Facebook med ett barn i famnen ibland. Jag färgar håret med diverse kemikalier.

Jag tänker även köpa lära-gå-stolar.
Jag tänker ge burkmat.
De ska få en vanlig jävla tårta när de fyller 1 år.
Jag ska inte döpa dem i kyrkan.

Ondskefull mamma va?

 //Tiderman

fredag 29 januari 2016

Livet i bubblan

Så har jag varit tvillingmamma i 3 månader. Tiden har gått så oerhört fort, men ändå så långsamt. Efter en väldigt tuff start har vi nu landat hemma och försökt etablera någon form av vardag med två spädbarn. Hur har det varit? Hur har jag mått? Blev det som jag hade föreställt mig? Nej. Det blev det inte. På både gott och ont.

Den vanligaste bebislooken (offentlig bild. Ej mitt barn)

Det väntade- Kärleken och ömheten. Beskyddarinstinkten. Det är det största. Otroligt häftigt och omtumlande. Det är dock det oväntade som chockerar.

Först och främst: jag mådde skit i början. Efter allt vi var med om på NEO. Sjukdom och förfall. Hopp och förtvivlan. Mardrömmar i veckor efteråt. Gråt och panik. Det var bara att kliva på antidepressiva igen. Det är så att jag behöver dem just nu. Skammen kom. "Nu har du ju fått barn, kan du inte ens vara lycklig då?!" Nej. Jag kunde inte det. För jag var livrädd att de skulle dö. Och att jag skulle dö. Tack och lov hjälper medicinen. Jag mår bra. Jag finns där. Är närvarande. Och mardrömmarna är borta. Tack Sertralin och terapeuten Gunilla! Tack Jennie för att du är så jävla stark.

Bilden av bebislivet sen då. På alla bilder jag lägger ut ler barnen. Eller så gör de en rolig min. Jag visar inte upp sanningen egentligen, utan hur jag skulle vilja att den var. Leende barn hela dagarna. Men så är det ju inte. Det så kallade "bebismyset" sker ju inte sådär jätteofta. På morgonen och under vissa stunder på dagen kan det vara fantastiskt mysigt med en underbart doftande bebis på bröstet. Men när kvällen kommer är denna bebis som förbytt. Då blir de riktigt jävla dryga. Japp. Så är den opolerade sanningen. Bebisar kan driva en till vansinne emellanåt. Gallskrik. Spyor. Bajs. ETC.

Jag var inte alls beredd på det här med kvällsoro. I timmar har jag och Magnus burit ett varsitt barn. Vankat av och an i lägenheten. Precis när en tror att de har somnat börjar de igen. Det går definitivt inte att lägga ifrån sig dem. Ibland går det inte ens att stå stilla. De blir rasande. "Gå då. Bär mig för i helvete!" De har inte ont i magen. De är inte hungriga. De bara gillar att skrika och gnälla. "They just like to scream. They are babies. That's what they do." (Miranda. Sex and the City)

Jag vet ju egentligen varför de gnäller. Det har jag naturligtvis hobbyforskat om. Det är inbyggt i alla spädbarn. När mörkret kommer behöver de mer närhet. De vill tanka upp sig inför natten. Mer mat och mer mamma och pappa. Och visst lyssnar vi på behovet. Men vi kan inte byta av varann. Vi fick ju två barn. En välsignelse i de flesta fall. Men ibland gör ryggen ont och en vill inget hellre än att lägga sig på soffan och titta på TV. Det är bara att glömma. UÄÄÄ. UÄÄÄÄ. UÄÄÄ. "Vafan skriker du för? Du har allt du behöver: mat, kärlek och högutbildade föräldrar!" sa jag en gång när det brast för mig. Men sen skämdes jag. De vill ju bara berätta att det är lite jobbigt att komma till världen och lära sig förstå hur allt fungerar. Ibland vill ju jag också bara ligga och grina när jag tänker på allt skit som finns i vårt samhälle...

Jag var inte beredd på ruljansen. Matar en inte, förbereder en för nästa matning eller städar upp efter den som var. Vi matar på flaska så det blir en del diskande och uppmätning av ersättningspulver. Däremellan byter en blöja, tröstar eller försöker vila en halvtimme. Livet är totalt inrutat och oerhört förändrat. En total låsning faktiskt. Vad gjorde jag egentligen hela dagarna innan jag fick mina barn? Duschade och satte på mig rena kläder kanske?

Jag trodde ju aldrig att jag skulle bli van så snabbt. När en såg hur alla föräldrar fixade matningar, påklädningar och allt däremellan hur enkelt som helst tänkte jag "hur fan ska jag palla det där med TVÅ?" Ingen av oss vågade vara ensam med dem en längre stund i början. Och var en ensam, tänkte en alltid "hoppas de sover hela tiden!" Och när en var ute med vagnen ville jag helst att de skulle sova redan innan jag packade ner dem och drog iväg. Jag ville inte hantera skrik och missnöjdhet. Men va fan. Det gick över snabbt. Nu har jag roddat med två skrikande barn för att få iväg dem till BVC i tid. Klär på dem fast de skriker med våldsam frenesi. Ja, ja. Axelryckning. Så kan det vara.

Tvillingföräldrar blir nog inte sådana föräldrar som hakar upp sig på detaljer. Det finns som inte utrymme för det. Men visst fan är det svårt att hantera två. De med ett barn kan aldrig förstå det. Särskilt inte pappor tror jag. Oftast börjar ju de tyvärr jobba efter 10 dagar. De missar ju hela den här matningsapparaten som pågår hemma. De kanske tycker det är jättekonstigt att Magnus är hemma i 5 månader med sina barn och har svårare att komma iväg än de som bara har en bebis...

Sen var det det här med den förändrade kroppen. Som feminist ska ju jag strunta i skönhetsideal och krav på viktminskning och platta magar. Jag vet ju hur det står till med idealen. De är falska, stressande och totalt jävla verklighetsfrånvända. Det är ju skamligt att jag, som en intellektuell och stark kvinna, känner av pressen. Men det gör jag. Jag hatar att min tidigare platta mage nu är sladdrig och täckt med bristningar. Brösten hänger och slänger som två raggsockor med tennisbollar i. Känslorna är överväldigande: "Jag bör bära sviterna av graviditeten med stolthet. I min kropp bodde min älskade ungar." Men ändå blir jag förbannad på det där vecket som finns runt ärret där barnen kom ut. Ser min profil i spegeln och irriterar mig på att jag fortfarande har en bula eftersom mina magmuskler blev separerade under graviditeten. Jag gick upp 47 kg. fattar ni? 47 kg. (Jävla preeklampsi) Nästan alla är borta nu, men min kropp är en spillra av sitt forna jag. Jag har så svårt att bli sams med den. Jag vet att jag kommer finna acceptansen, men det är bara att erkänna att jag inte trivs som det är nu. Men jag jobbar på det. "Du duger som du är. Ditt värde sitter inte i köttet. Du är vacker."

Så...det är asjobbigt att vara tvillingförälder. När båda gråter samtidigt och en är ensam. Vem ska jag trösta först? Att vara så oerhört oumbärlig hemma. Minsta ICA-besök lär planeras med största exakthet. Det är inte bara att dra. Så visst har jag tänkt "Oj, vad det skulle vara enkelt med bara en..."

Men ändå känner jag mig faktiskt tillräcklig. Jag räcker till. Jag ger mina barn allt de behöver: kärlek, närhet, mat, torra blöjor, trygg sömn och stimulans. Det är väl tillräckligt? Vi är så jävla bra på att slå ner på oss själva ibland, vi kvinnor. Att göra sitt bästa är gott nog. Så var det bra med det.

För det är en jävla välsignelse att få tvillingar. Redan nu finner de omedvetet trygghet hos varandra. De sover brevid varandra i sin spjälsäng utan större protester. Även om de inte har upptäckt varandra än, känner de en annan kropp brevid sin. De hör andetag. Får värme. Nätterna har alltid fungerat. De sover minst 5 timmar i sträck det första passet. På senare tid sover de nästan 6 timmar! De äter och sen somnar de om i några timmar till. Jag sover bra mycket bättre nu än under graviditeten. Jag inbillar mig att de sover så pass bra för att de har varandra. Och kanske för att vi från dag 1 har slitigt för att få till en stabil kvällsrutin.

Det är nog ett tag kvar tills att vi verkligen får skörda vinsterna med att få tvillingar, då när de börjar se varandra så att de kan leka tillsammans, men redan nu börjar vi förstå att det verkligen är en vinstlott vi har dragit. Dubbelt jobb dagtid naturligtvis. Jävlar vad svettigt det kan vara. Men det är också dubbel glädje. Två leenden. Två skratt. Två bebisar att älska. Fyra händer att hålla. Jag kan ju bara föreställa mig vilket kaos det kan bli framöver när de ska börja äta själva och springa omkring som dårar här hemma. Men fy fan så många skratt vi kommer att få. De är ju de skönaste människorna jag någonsin lärt känna.

Älskade, älskade döttrar, vad glad jag är att ni kom just till mig!