onsdag 30 september 2015

Rädslorna inför föräldraskapet

Det finns två människor jag älskar över allt annat. Jag har aldrig träffat dem. De är nära, men ändå så långt borta. Mina döttrar. De kallas fortfarande foster. De är inte födda. De bor i min livmoder. När jag tänker på dem svämmar det över av känslor. En enorm längtan att få ge dem kärlek, trygghet och kunskap. Trots denna enorma kärlek, har jag ändå rädslor inför att bli mamma. Vissa kanske skulle säga att jag har egoistiska tankar. Andra skulle kanske påstå att det har att göra med svårigheter att släppa kontrollen. Jag tror att det är helt naturligt att oroa sig för hur livet kommer att förändras när det kommer två små liv in i mitt stora liv. Detta är mina vanligaste rädslor:

Att min och sambons relation ska bli allvarligt skadad. Magnus är mitt livs kärlek. Vi har gått igenom enormt mycket tillsammans, både lycka och totalt jävla mörker. Som jag älskar honom. Kommer vår relation palla sömnbrist, bebisskrik, föräldrahormoner och avsaknad av "egentid"? Vad kommer hända med samlivet? Kommer vi någonsin ligga igen? Kommer vi vakna upp en dag, titta på varandra och fråga: "vem fan är du?"

Att jag inte ska hinna rida ibland. Inget saknar jag så mycket som hästarna och ridningen nu under graviditeten. Att sätta sig i sadeln och samarbeta med dessa magnifika djur är livets fröjd. Älskade häst, snart kommer jag tillbaka!

Intellektuell torka. Kommer min hjärna att bli så hormonstinn att jag glömmer bort min akademiska träning? Tänk om jag förlorar mitt sug efter ny kunskap? Tänk om jag faller bakom linjen och tappar kontakten med ny forskning och nya tankesätt? Tänk om jag helt enkelt blir totalt jävla dum i huvudet?

Saknaden efter mitt arbete. Jag älskar mitt jobb. Nu har jag varit sjukskriven i lite mer än en månad på grund av foglossning, prematura värkar och ödem. Jag hatar det nåt så inåt helvete. Att ligga i sängen. Passiv och uttråkad. Tänk om jag totalt tappar kontakten med mina kollegor och med mina arbetsuppgifter? Tänk om det händer en massa spännande saker på museet som jag missar? Kommer jag någonsin att komma in i det igen?

Förlorad tid med min kör. Jag leder GustAfro Gospel Choir i Gustafs, Dalarna. Världens bästa och galnaste samling människor. Jag älskar våra repetitioner - glädje, passion och fokus. Gospel är helt rätt musik för mig - en historiskt viktig genre med groove, feeling och uttrycksfullhet. Min kör låter dessutom riktigt, riktigt bra. Vilka kämpar. De tar alla mina utmaningar med glädje. "Inget är för svårt för oss-attityd". Gospelrepen är oerhört viktiga för mig - social stimulans, musik och skratt. Jag får då också chansen att hänga med min fantastiska "music husband" Daniel. Organisten, jazzpianisten, gubben. Han bor numer i Stockholm och enda chansen att se karln är på körrepetitionerna. Tänk om det blir så att jag inte kan vara med på repetitioner och konserter?

Att vara förhindrad att resa. Jag älskar att resa till spännande platser. Och med spännande menar inte jag städer med bra shopping eller All Inclusive-charter. Jag menar Pompeji. Petra. Machu Piccu. Kinesiska muren. Vandring på Nya Zeeland. Springa i kyrkor i gamla pittoreska italienska städer. Vandra genom biblioteket i Alexandria. Besöka Egyptens nationalmuseum i Kairo. Nilenkryssning. Musikresa till New York. Kommer jag kunna göra det efter bebisarna har kommit? Måste jag åka till Kanarieöarna och vara med i Bamseklubben nu? Älskar alla barn familjecharter, eller är det något vi vuxna förutsätter att alla barn gillar trots att de är för små för att berätta det själva?

Alla dessa rädslor är totalt känslostyrda och ibland ganska löjliga. I stunder av oro och självtvivel drabbar de mig. Jag är rädd att förlora själva Jennie i föräldraskapet. Jennie som hon är nu alltså, med alla de saker hon gillar just nu. Jag är fullt medveten om att allt kommer att förändras den stund barnen häver ur sig sitt första skrik i operationssalen. Då kanske inte längre Jennie, som hon är nu, existerar längre. Annat fokus - andra prioriteringar. Jag välkomnar det med glädje. Dock tror jag att jag är en person som kommer att vilja behålla vissa delar av Jennie som hon är nu. Jag är nog en person som behöver få vara denna Jennie några procent av tiden. Jag behöver min kärleksrelation, intellektuella diskussioner, mitt arbete, mitt musicerande och lärorika resor. Ni kanske tänker att det är omoget och egensinnigt. Men. Det måste vara okej att kvinnor i den heliga modersrollen också längtar efter en stund då en kan släppa amning, blöjor, sövande, vaggande, utan att drabbas av "Det Stora Dåliga Samvetet". Detta gör inte att en är en sämre mamma. Bara en mamma som har personliga behov, hur de nu må se ut.

//Tiderman



måndag 28 september 2015

Röra - tafsa - trakassera - våldta


I tidiga skolår börjar det. Pojkar är nyfikna på flickor. Beröring. Knuffar. Tjuvnyp. En flicka börjar gråta och berättar att hon inte vill att pojkarna ska nypa och knuffa henne. Hon får som förklaring att pojkarna gör så för att de tycker om henne och de är för små för att förstå hur man visar det. Det är en komplimang förstår hon, att bli utsatt för pojkars okontrollerade händer och kroppar. Kanske blir hon först glad. "De kanske tycker att jag är söt." Ändå stannar en unken smak av obehag kvar i henne. 

Barnen blir äldre. Det händer saker med kroppen. Kanske börjar brösten och höfterna att svälla på en del flickor. Pojkarna får mörkare röst och växer sig längre och starkare. Nyfikenheten ökar när den heterosexuella normen efterlevs. Det händer att pojkar smyger sig in i flickors omklädningsrum. De vill ju bara titta. Flickorna skriker och vill att de ska gå ut. I bakhuvudet sitter dock orden att pojkarna bara vill titta på det de tycker om. "Kanske är det en anledning att låta dem titta", tänker en flicka. Den kroppsliga uppmärksamheten förvillar henne till uppvisande av köttet. Huden. Den våldtäktsbara kroppen.   

I korridoren går pojkar förbi flickor och klappar dem i rumpan. De kanske nyper också. Ibland trycker de upp en flicka mot skåpen och skrattar. Flickan blir lite rädd, men intalar sig att de bara retas för att de tycker att hon är attraktiv. "Inget farligt, bara intresse. Ska jag vara nöjd eller rädd? Jag är bara glad att någon uppmärksammar mig."

Pojkarna och flickorna i de äldre tonåren träffas utanför skoltid. Kanske på ett dansgolv. Kanske på stan eller på en buss. Friheten är större. Vissa har druckit öl och vin. Pojkar närmar sig flickor. De smeker på bröst, lår och rumpa. Kanske stjäl de en kyss. Flickor fnittrar och säger nej. Det tas inte på allvar. Det har det aldrig gjort tidigare, så varför nu? En känsla av att något stjäls infinner sig. "Är detta verkligen rätt?" Ett allvarligare nej uttrycks. Ilska. Frustration. "Ingen vill ha dig ändå, jävla hora" blir priset för nekat tillträde. 

Pojke och flicka bildar par. De är båda i sexdebutsåldern. Flickan vill vänta, pojken vill ligga. Ett nej räcker inte. Snälla. Alla andra gör det. Det är ingen big deal. Jag ska inte berätta för någon. Flicka hamnar på rygg. Kläderna faller till golvet. Penetration. Tyst gråt mot axel. "Var det skönt för dig med?"

Efter midnatt. Flicka är på väg hem. Hon möter pojkar från klassen. Alla är berusade. Detta uppfattas som en invit. Ett tillträde till någon annans innersta väsen. Först skratt. Sedan panik. Skrubbsår på ryggen. Blodiga knän. Illamående. En stank av äckel. Smärta i underlivet. Bitmärken på brösten. Ingen idé att anmäla. Hon kände pojkarna sedan innan. De har alltid nypt, knuffat, tafsat och trakasserat. "Kanske är det mitt fel att jag inte sa nej tidigare?" "Ingen kommer att tro på mig."

Flickan samlar mod. Hon anmäler ändå. Pojkarna får alla på sin sida. Slampan var full och hade kortkort kjol. Alla får alltid tafsa på henne. Hon har alltid tillåtit pojkars intima närhet. Advokater gör henne till skyldig. Domaren friar. Våldtäktsmännen slipper straff. Hon blir utfryst och hatad. En social paria. 

På andra sidan stan gör en annan flicka sin plikt som hustru till en man som en gång var pojke. Hon vill inte. Han vill. Gråtandes på alla fyra stirrar hon på sin spegelbild. "Är detta vad som krävs av mig för att vara en bra hustru?"

Vi fostras tidigt in i en kultur där det är helt okej att pojkar närmar sig flickor på ett inträngande sexuellt vis. Pojkar försvaras med argumentet att de helt enkelt är pojkar. Pojkar som bara är intresserade av flickor. Samma flickor som ska vara glada att pojkar intresserar sig för dem. Vad skickar detta egentligen för signlaer till barn som sedan ska bli ansvarsfulla vuxna?

Idag leder 36 % av åtalen för våldtäkt till en friande dom. För 10 år sedan var siffran 21 %. Antalet friande domar ökar alltså. (Siffrorna är hämtade från Frida Olssons studie från 2014) De friande domarna beror på att brottsoffret inte enses trovärdigt. I 99 % av alla våldtäktsmål är de anklagade män. I 98 % av fallen är brotssoffren kvinnor. I bara 5 % av fallen rör det sig om överfallsvåldtäkt. I de allra flesta fall blir kvinnor våldtagna av någon de redan känner: make, broder, farfar, farbror, vän. 

Våldtäktskulturen måste stävjas i barns tidiga åldrar, inte när våldtäkten väl har begåtts och liv har förstörts. Feministiskt självförsvar kan rädda enskilda individer, men inte bota sjukdomen. Anledningar till våldtäkt är inte alkohol, lättklädda kvinnor, religion, etnicitet och narkotika. Anledningen till att våldtäkter begås är att det finns våldtäktsmän. Det går inte att skylla på att dessa män inte kan kontrollera sina lustar, varken som unga eller gamla. Våldtäkt handlar inte om sex, det handlar om makt. Därför måste våldtäktsmän, som en gång har varit pojkar, lära sig att sluta våldta och börja respektera kvinnors egenvärde och rätt till sina egna kroppar. Vi måste uppmärksamma hur  barns beteenden, och hur vi hanterar dem, kan påverka handlingar i vuxenlivet. 

//Tiderman       




fredag 25 september 2015

Oh, mighty penis

Penisen. Hyllad och återskapad världen över. Skulpturer av virila män har alltid en förstorad penis. Den är en synonym till maskulinitet, styrka och i vissa fall aggressivitet. Obelisker och majstänger - båda fallossymboler. En som sträcker sig mot himlavalvet i all sin prakt. En vars imaginära säd ska befrukta jorden och leda till rika skördar. Denna dansar vi runt ifrån maj till sena juni med blommor i håret samtidigt som vi sjunger om små grodor och dansar till gnisslig fiolmusik. Det bisarra har fått ett ansikte och det kommer till uttryck i en småsjuk falloshyllning som vi kallar tradition.

Penisens höga status är själva navet i det manliga självförtroendet. Mannens egna docka, menar Simone De Beauvoir. En leksak som han kan pyssla med och ta hand om. Att vårda och uppmärksamma penisen blir ett sätt att iscensätta manlighet. Att uppvisa både kön och makt. Därför finns det väldigt många män som gärna stoltserar med sina organ och hoppas att potentiella partners ska vara lika imponerade av penisen som de själva är.

För vem har inte upplevt tillfällen i ungdomen då män ska visa upp diverse penistrick? Dra den bakåt så det ser ut som en vagina fram och en klase kött därbak? Hoppa upp och ner så pung och penis klafsar mot låren? Göra den så kallade "helikoptern" då hela paketet snurrar som en propeller? Allt givetvis under förtjusade skratt och utrop. Jag har då aldrig varit särskilt road utav detta. Det blir mest en gäspning från min sida.

Sällan har jag hört någon kvinna tycka att det är spännande med penisuppvisningar. Förmodligen är det män som imponeras av män när det kommer till sammanhang som hyllar penisen. Många män har i ungdomen onanerat i grupp. Att smeka det egna erigerade organet tillsammans med andra män är den totala manlighetsskapande ritualen. En stund då det bara kan osa testosteron och manlig sexualitet. Så, att skapa en hegemon, heterosexuell könsidentitet sker inte alltid i reflektion av eventuella sexpartners, utan i sammanhang där manligheten aldrig kan påverkas av feminin närvaro.

På grund av att män själva ofta är oerhört imponerade av sin penis, förväntar de sig kanske också att alla andra ska vara lika stumma av beundran. Jag är ledsen, men så är det inte sådär jätteofta. Under alla år av traditionellt "tjejsnack" i sann Sex and the City-anda (mäns största skräck) har jag aldrig hört någon heterosexuell kvinna säga: "Hans penis är sjukt imponerande och jag vill dansa runt den under vilda vårblotsnätter." Eller: "Jag älskar verkligen när han gör helikoptern. Det är så roligt och upphetsande att jag går ner i spagat." Eller: "Blotta åsynen av hans penis gör mig knäsvag. Då vet jag verkligen min plats som kvinna." Eller till sist: "Han har en sån respektingivande penis att jag omedelbart vill knäböja inför den."

I filmen "Magnolia" håller Tom Cruise ett brandtal inför en fullsatt sal av svettiga medelålders män:

 Respect the cock! And tame the cunt! Tame it! Take it on headfirst with the skills that I will teach you at work and say no! You will not control me! No! You will not take my soul! No! You will not win this game! Because it's a game, guys. You want to think it's not, huh? You want to think it's not? Go back to the schoolyard and you have that crush on big-titted Mary Jane. Respect the cock. You are embedding this thought. I am the one who's in charge. I am the one who says yes! No! Now! Here! Because it's universal, man. It is evolutional. It is anthropological. It is biological. It is animal. We... are... men!

Det är precis det här jag menar. Kuken ska respekteras. Fittan ska tämjas. Eftersom de är män. Tyvärr måste jag meddela att heterosexuella kvinnor inte bryr sig särskilt mycket om kuken i sig, utan vad den kan göra för dem. Njutning. Eventuell befruktning. Men den är inte något som vi springer runt och respekterar och dånar inför. Nog för att en i stundens hetta kan uppskatta en erigerad penis, men det krävs mer än ett tubformat stycke kött och svällkroppar för att förtjäna min respekt. Penisavund, sa Freud. Fittkärlek, säger jag.


//Tiderman

onsdag 23 september 2015

Självhatet och skammen

1995. Jag var en av dem som hatade min kropp. Detta började redan i högstadiet. Det var främst mina lår som stod i fokus. De gick ihop vid skrevet. Jag ville ha en glipa. Under puberteten blev jag kurvig. Lade på mig underhudsfett på mina redan för stora lår. Celluliter och sladder. Jag nöp, skakade och svor. Fick gå upp till storlek 40 på byxor. Large. Stor. Fet. Ful. Oattraktiv. Detta självhat höll i sig tills jag var nästan 30 år. Då började jag acceptera att jag aldrig skulle bli den eftertraktade zize zero. Jag har kraftig benstomme och är därmed ganska stor i mig själv. Jag kunde inte banta mitt skelett. Dessutom älskar jag risotto, pannacotta och parmesanost. Dåså. Då väljer jag att vara lite mullig. Jag väljer mina former. Tits and ass, baby. Det tog mig 4 år att bli kompis med min egen kropp. Det var då jag förstod att det inte är riktigt okej att vara okej med att vara mullig, särskilt som kvinna. De flesta människor började förutsätta att jag önskade gå ner i vikt och bli smal.

"Har du haft magsjuka? Ja, men då går du ju ner lite i vikt i alla fall!"

"Köp svarta byxor, då ser du smalare ut."
"Jaha, äter du fikabröd på vardagar?"
"Ta fotot i en annan vinkel, då får du en slankare siluett."

2015. I programmet "Malou efter Tio" satt en kvinna och sade att överviktiga människor var fula, oattraktiva och lata. Hon sade också att svaga människor vräker i sig mat för att sedan stoltsera med sin övervikt och raljera över den på sociala medier för att få stöd av andra överviktiga. Detta är alltså inget skämt. Det hände för ett par dagar sedan och kvinnan heter Katrin Zytomierska.

Hon möttes naturligtvis av en kritikstorm. Något hon lättvindigt ruskade av sig med detta uttalande:
"Tjocka tjejer som har startat den här rörelsen där de uppmuntrar folk att frossa och vara tjocka vägrar att möta mig i debatt hos Malou. Jag tycker att det är ett tillräckligt bevis för att de vet att de gör fel. Synd bara att de kommer att påverka så många svaga människor i sitt larviga projekt."

Detta handlar om svaghetsförakt. Förakt mot människor som inte sätter sitt värde i fettprocenten. Förakt mot de som är överviktiga och trivs med det. Förakt mot dem som inte vill vara överviktiga, men inte har samma kroppstyp som Zytomierska. Det är också ett förakt mot kvinnor som stöttar varandra att stå emot vikthets och skönhetsideal. Det är helt enkelt ett förakt mot alla som inte väljer att förslavas av bantning och dieter. 

Vissa människor vill gå ner i vikt av hälsoskäl. Då ska de få hjälp att göra det. (Den som söker den hjälpen hos Zytomierska måste dock söka den värsta utav självspäkelser) Men de som trivs med övervikten ska också få leva så utan att bli kallad lat, oattraktiv och ful. De ska också kunna vara nöjd med fluffet utan att omgivningen kallt räknar med att en vill bli av med det. Sen finns det en grupp människor, främst kvinnor, som mår dåligt av de där extra kilona. Kanske har de grov benstomme eller kraftiga muskelfibrer. Eller så har de en nedärvd kroppstyp med fler procent underhudsfett än vad idealet tillåter. Kanske har de lägre ämnesomsättning än andra. Det är dessa, av samhället redan stigmatiserade människor, Katrin Zytomierska kan göra riktigt illa.

Det finns de som hatar sig själva för att de inte är smala. Kvinnor som mentalt ger sig själva spöstraff varje gång de har ätit en bulle eller en glasstrut. De som mår illa av sin egen spegelbild. De som står och nyper sig i fettet på mage och lår med kväljningskänslor i halsen. Människor som gråter i provhyttarna på H&M. Personer som retuscherar bort lite armfett på senaste selfien. Tjejer som redan i mellanstadiet börjar banta. Kvinnor som inte kan ha sex i minsta ljus. Det finns till och med de som tar sitt eget liv på grund av att de inte passar in i skönhetsidealens trånga mallar. Dessa sårade och sargade själar blir Zytomierskas främsta offer. 

Detta visar inte bara brist på kunskap, utan också på avsaknad av empati - så pass mycket att det faktiskt gränsar till en sociopatdiagnos med starka känslor av übermensch-mentalitet (rätt så typiskt för nyliberala extremister där kroppen endast ska vara ett kontrollerat och starkt format redskap till framgång. En mullig kropp symboliserar här lathet, något som avskys av entreprenadskåta). Det ligger också ett stort missförstånd i detta. Zytomierska har fått för sig att mulliga kvinnor startar projekt och kampanjer som handlar om att peppa varandra till frosseri. Det har aldrig handlat om det. Att kvinnor med former och extra hull går samman och stöttar varandra, handlar istället om att peppa medsystrar att våga gå emot idealen och älska sig själv trots några extra kilon. Det handlar också om att visa upp att de flesta kvinnor helt naturligt har hull, celluliter och bristningar efter graviditeter. Inget konstigt alls. Det är kropparna utan underhudsfett som är avvikande, trots att de vill få oss att tro att det är det retuscherade idealet som är normalt och att det är vi med gäddhäng som är de onormala. 

Det finns inte bara ett sätt att vara vacker på. Men vi lever i ett samhälle där många tjänar pengar på kvinnors självhat (Zytomierska inräknad) och då måste kroppshatet fortsätta. Kvinnor som är nöjda i sitt fluff blir då en fara för hälsocoacher, personliga tränare, plastikkirurger, hälsokosthandeln, läkemedelsföretag och gym - bra självkänsla minskar nämligen behovet av dessa entreprenörer och då förlorar de pengar. Det är ju bra PR för Zytomierska att hävda att tjocka tjejer är fula. Då kanske de söker hjälp hos henne och då får hon en fet check som tack.

Så låt oss nu vara en fet jävla nagel i ögat på alla dessa vampyrer som livnär sig på självhatets blod. Jag förespråkar inte ohälsosamt frosseri som kan leda till hjärt/kärlsjukdomar, diabetes och andra sjukdomar, men jag vill att det ska vara helt okej att vara mullig och stolt. Lite former utgör sällan hälsofara, men det gör däremot inställningar som Katrin Zytomierskas.   


//Tiderman














måndag 21 september 2015

Amningen och skulden



Det är en vattendelare, det här med amning. Även om de flesta föräldraböcker försöker framhålla att det finns alternativ till, och valfrihet inför, amning, är det en oerhört känslig fråga. Det är så pass känsligt att det faktiskt är olagligt att marknadsföra, och i vissa fall informera om,  modersmjölkersättning i Sverige efter ett riksdagsbeslut 2013. Man har alltså på regeringsnivå bestämt att modersmjölkersättning ska existera i det dolda. Det ska vara tabu. Detta skickar tydliga signaler till nyblivna mammor (främst) vad det är som bör gälla när en matar sitt spädbarn - bröstmjölk or nothing.

På MVC får en massor av broschyrer om amning. Alla hänvisar till WHO's rekommendationer - bröstmjölk är det absolut bästa för ditt barn oavsett förutsättningar och livssituation. Det står däremot inte VARFÖR WHO har utfärdat denna rekommendation. Det har förstås jag tagit reda på.

Det är så att WHO betyder Världshälsoorganisationen. Detta innebär att de gör rekommendationer utifrån hela världens olika situationer. Tidigare har det skett att spädbarn har tagit skada av modersmjölkersättning. Detta har skett i det vi kallar U-länder där det inte finns renat dricksvatten. Detta har gjort att barn har blivit allvarligt sjuka när de fått ersättning som är utblandat med smutsigt vatten. Något som inte är aktuellt i dagens Sverige. En annan orsak till skador efter matning med modersmjölkersättning är att mödrar i mycket fattiga länder har tagit mindre pulver än vad som rekommenderas för att spara på åtgången. I vissa fall har också språksvårigheter varit bakgrunden till att föräldrar har blandat ihop ersättningen på ett felaktigt sätt. Det är oerhört viktigt att en följer anvisningarna hur pulver och vatten ska blandas och om detta har frångåtts av olika anledningar, kan det vara farligt för barnet. Detta är heller inget som är en överhängande risk i dagens Sverige, eftersom tolkar ofta förekommer på MVC och BVC när det kommer mammor som inte talar svenska. (om nu bara MVC kunde informera om ersättning och flaskmatning...)

Slutsatsen en kan dra här, är att vi kan respektera WHO's rekommendationer, men inte anse att de är det enda som bestämmer hur du mättar ditt barns mage. Samtliga modersmjölkersättningar som finns på marknaden i Sverige idag, är fullgoda alternativ till bröstmjölk, står det på Vårdguiden. Dåså. Då kan vi försöka vara trygga i det faktum att våra barn får i sig en bra näringsbas oavsett om de äter ersättning eller bröstmjölk.

Probiotika, som stärker immunförsvaret, finns naturligt i bröstmjölk. Dock finns det också tillsatt i de flesta ersättningar. Kanske att det kan skilja en del på hur anpassat det är till just ditt barn, (eftersom ersättningar baseras på mjölk från ex. ko), men det är åtminstone inte så att ditt barn med största säkerhet kommer leva ett liv i sjukdom om det inte äter bröstmjölk. Så bra. Antikroppar - check.

En annan anledning till att det hetsas om amning är den så kallade anknytningen. När en ammar hud mot hud skapas ett band av närhet mellan moder och barn. Något som också kan uppnås vid flaskmatning i bar överkropp. Många som inte kan eller vill amma kan känna skuld här. Ungefär som att de som inte matar sitt barn från bröstet jobbar på ett avståndstagande från sitt barn. Så är det förstås inte.

När en ammar drar kroppen igång ett oxytocinpådrag som hjälper livmodern att dra ihop sig. Det är förstås viktigt, men det är inte så att din livmoder kommer vara stor som vid en 40-veckorsgraviditet hela livet om du inte ammar. Det kan kanske ta lite mer tid, men nog kommer den dra ihop sig allt.

Kanske låter det här som att jag förespråkar att en inte ska amma. Så är det inte. Det jag förespråkar är valfrihet och frihet från skuld. För att uppnå det tror jag att blivande mammor behöver en mer nyanserad information. Det är därför jag skriver denna text - för att blanda upp informationen lite.

Det är så att det kan finnas en mängd olika anledningar till att ett barn flaskmatas med modersmjölkersättning.

- Mamman vill inte amma. Detta ska inte ifrågasättas. Alla anledningar är giltiga. Som vårdpersonal kan en kanske undersöka bakgrunden, men aldrig komma med anklagande argument och tvång.
-Mamman kan inte amma. Kanske har mamman gjort en bröstreduktion eller bröstförstoring som i sällsynta fall kan påverka mjölkkanalerna och hindra amningen. Kanske är det bara så att det inte produceras tillräckligt med mjölk, eller ens någon alls. Ofta hittas inte orsaken till detta och då blir det inte bättre av att mamman får tacklas med skuld. "Ge det tid. Amning är det bästa för ditt barn", gör inte att det plötsligt kommer spruta mjölk ur brösten. I de flesta fall stressas bara mamman av detta och stress är som vi vet inte bra alls för mjölkproduktionen. Mjölken kan också sina och försvinna efter bara ett par veckor. Att då som mamma känna att du inte är en fullvärdig förälder skapar bara självförakt och onödig stress.
- Föräldrarna vill dela på matningen (som i vårt fall) och väljer därför flaskmatning med både urpumpad bröstmjölk (om det fungerar) och ersättning som innehåll.

I alla dessa fall kan det vara bra att veta att ditt barn kan må hur bra som helst av att äta modersmjölkersättning. Du är absolut inte en sämre mamma för att du inte ger ditt barn mjölk ifrån bröstet. Kärleken till barnet är det som är viktigast och den påverkas inte av huruvida du kan helamma eller inte.

Jag tänker på alla starka, fantastiska kvinnor som gråtandes slår på sig själva för att mjölken sinar eller inte kommer alls. Eller andra mammor som ammar trots att bröstvårtorna är klyvna och blöder och varar. Eller mammor som starkt känner att de inte vill amma, undanhålls information om ersättning och flaskmatning. Sen på BB förutsätts det att du ska helamma och det kommer inte ens en fråga: "Har du tänkt att du vill amma?" Vill du ha information om flaskmatning, får du skamtyngd be om den själv. Tänk vad lätt detta skulle kunna botas?

Slutsats: Ingen kvinna ska någonsin behöva tvivla på sin förmåga som mamma utifrån amningshetsens skuldbeläggning. Alla mammor är unika och har sin unika förutsättning för matning. Stötta och informera nyanserat, utan att trycka ner redan tvivlande nyblivna mammor.

//Tiderman

Jag rekommenderar boken "Att flaskmata". Den hittar du här.

lördag 19 september 2015

Tjejkväll, tjejlopp, tjejgrej


Tjejvättern och Tjejvasan. Båda är motionslopp som har en sak gemensamt - de är kortare än originalloppen. Tjejvättern är 100 km, Vätternrundan är 300 km. Tjejvasan är 30 km, Vasaloppet är 90 km. I båda dessa fall har alltså arrangörerna tänkt att "nu ska vi skapa ett kortare och enklare lopp. Vad ska vi kalla det? Jomen, vi sätter väl ordet "tjej" framför för att signalera att loppet är lite mesigare." Det är inte normen - the real deal. Originalet. Detta signaleras tydligt med begreppet "tjej". 

Sen har vi också Tjejmilen. Det är ett lopp på en mil. Vad det är för skillnad på en tjejmil och en killmil, I'll never know, men detta lopp ska locka tjejer. När en har gått i mål i Tjejmilen, får en ett pris. Det är en så kallad "goodiebag", en påse med spännande tjejgrejer. En chokladpralin, tamponger, tvättmedel och inkontinensskydd. Detta rapporterade Metro om i våras när loppet hade gått av stapeln. Det är ju så bra med alla dessa produkter utifall vi skulle få mens och förstöra hela mansimperiet. Nu kan vi stoppa upp en tampong och sitta och småkissa lite i inkontinensskyddet medan vi äter en osötad pralin. Hurra!

Sen har vi tjejkväll på stan, en parad i ytlighet. Tjejer lockas prova på ansiktsbehandlingar, nagelförlängningar, ögonfransförlängningar och extrem rea i klädbutiker och detaljhandel. Åh, vad roligt. Nu kan vi få vara riktiga jävla tjejer för en kväll och få våra naglar filade medan vi skvallrar om vem som gjorde det med vem i senaste avsnittet av Paradise Hotel och klaga på våra celluliter och magvalkar. (Självhat är en viktig ingrediens under en tjejkväll.) Sen kan vi riktigt shoppa loss på H&M så vi kan klä oss i plagg som barn har sytt ihop i Pakistan. Wo-jävla-hoo.

Får vi inte nog av all shopping som vi älskar så mycket vi tjejer, då kan vi ju gå på Tjejloppis i Göteborg. Där ska de visst sälja riktigt härliga tjejgrejer: smycken, skor, kläder och annat som får en att känna sig som en riktig tjej. Det är så skönt att detta inte förväxlas med kill-loppis där de bara säljer bilar, snus och öl.

När vi ägnat oss åt alla dessa tjejaktiviteter - cyklat kortare lopp, springit em mil och fått skydd mot urinläckage, fixat långa naglar och fransar, shoppat loss på Tjejloppis, då kan vi verkligen vara säkra på att vi är riktiga tjejer. Lite skörare, lite mesigare, lite sämre, lite ytligare, än killar. Det trivs vi väl med? Det är väl bra underbart att befinna sig i denna zon av positiva personlighetsdrag? Är vi fortfarande osäkra kan vi ju anordna en riktig tjejmiddag där vi dricker oss salongs på lådvin och pratar om killar, smink och finputsad sexualitet.

Sarkasm, over and out.

Jag får svettattacker och kräkningar av ovanstående exempel. Är det något kortare motionslopp ska kallas, är det väl "Testikelvasan" eller "Pungmilen". Det har vi ju redan kommit överens om, att pungkulor är skörare än fittor. En redig jävla Tjejkväll borde istället handla om att stärka kvinnnor, inte att pressa ner dem i skorna och göra dem ytligare och mer fokuserade på utseende. Föreläsningar om självkänsla, kroppskännedom och makt över sig själv borde ersätta alla jävla reor. Och det här med Tjejloppis, det kan vi ju bara kväsa totalt. 

Att locka kvinnor till aktiviteter genom att säga att det är någonting med "tjej" framför, för att sedan berätta för alla dessa kvinnor vad det innebär att vara tjej (skör och ytlig) väcker verkligen Det Stora Äcklet. Aldrig ska mina döttrar tro att "tjej" är ett begrepp som innebär all denna skit. Jag ska lära dem att "tjej" kan innebära vad de än vill. Att du ska ha kontroll över dig själv och din egna kropp. Att du inte behöver korrigera något för att duga. Att du inte behöver snacka om redan angivna ämnen för att passa in. De ska veta att de kan vara tjejer som diskuterar politik, ekonomi, musik, filosofi, religion och vad fan som helst. Vill de diskutera mode och smink, fine - det ska inte vara sämre bara för att det förknippas med normativ femininitet, men de ska aldrig tro att andra ämnen är förbjudna för att de är snippbärare. Ordet "tjej" ska vara ett styrkebesked, inte en färdig byrålåda fylld med rouge och mascara.

//Tiderman

torsdag 17 september 2015

Duktig men kvävd


Jag har i hela mitt liv varit en person som kopplar det jag presterar till mitt värde som människa. Som flicka fick jag tidigt indikationer på att det var så det skulle vara. Jag hade inget inneboende värde om jag inte var duktig eller söt. Senare i livet, när jag läste "Det andra könet" av briljanta filosofen och författaren Simone De Beauvoir, förstod jag varför det var så. Generellt sitter kvinnans livsfunktion i hennes kropp, medan mannen generellt kan trancendera (förflytta sig, bryta sig ut) ur det kroppsliga fängelset.

Detta låter rätt svårt och akademiskt, men det är ändå ett faktum. Har ni provat att bara ligga på soffan och duga en hel dag? Utan att sminka er, kliva ur morgonrocken, städa, laga mat, diska, tvätta och vara sådär fräscht aktiv som en alltid ska vara? Hur har det gått? Känns det bra? Får ni dåligt samvete när karln/partnern får göra allt hemarbete och ni bara ligger där och ångas i er egen skit medan ni tittar på skräp-TV? Och om det hade varit "the other way around", tror ni att karln/partnern hade fått dåligt samvete för att hen slänger sig på soffan medan du agerar 50-talsfru på heltid?

Och inom yrkesliv och fritid, har ni provat att bara vara tillräckligt bra när ni gör en presentation på jobbet? Varit lite sådär halvdålig när ni på er fritid idrottar, musicerar eller "slappnar av" med handarbete?

För mig har detta tidigare varit jättesvårt. Inte att skita i hemarbete, det har jag väl nästan alltid gjort, men det fanns andra områden som jag jämt skulle vara så inåt helvete duktig på. Om jag skulle sjunga på ett dop eller liknande, då skulle jag göra det så jävla bra att alla åhörare skulle tro att de hamnat på La Scala. I gospelsolon skulle alla förväxla mig med Whitney Houston. Mina uppsatser skulle förändra hela det forskningsfält där jag befann mig och alla mina publicerade texter skulle få läsaren att dra tankarna till just Beauvoir. Blev det inte så, fick jag ångest och frågade mig "vad kan jag göra för att alla ska ramla omkull av häpnad över mina övermänskliga prestationer?" Nu för tiden skulle en kunna kalla det "en jakt på likes".

Jag var en duktjävel. Detta gjorde att jag brände ut mig två gånger innan jag fick nog. I terapin fick jag hemläxa. Jag skulle prova att göra lite halvtaskiga och orepeterade sånginsatser. Ångesten innan jag fick bukt med detta var obeskrivlig. Jag slog på mig själv i timmar efter att ha sjungit en falsk ton på en repetition. Men det gick bättre och bättre. "Jag sjöng inte bäst av alla idag, men det är helt okej. Jag är värdefull ändå." Detta pressade jag in i mig själv tills jag trodde på det. 

I somras sjöng jag några arior i Gustafs Kyrka. Historikern Christopher O'Regan var på plats och hela kyrkan var sprängfull med publik. Jag och organisten Daniel hade repat endast två gånger innan. (Vi hatar båda att repa) Inte hade jag repat så mycket hemma heller. Jag fick en Händel-aria att öva in på torsdagen. Den skulle framföras på söndagen. Prestationsångest. Men jag bestämde mig att det får bli som det blir. 

Det gick helt okej, men det var mycket långt ifrån perfekt. Som gravid har du varken lungor eller diafragmamuskulatur att tillgå och detta påverkade förstås, men främst var det för att jag hela tiden kände att det gör inget om det är lite sådär småbrunt ibland. För det var det. Lite småsura toner, flåsigt och ostadigt, men jag överlevde med människovärdet i behåll. Efteråt satte jag mig i bilen, släppte konserten och drog till American Take Away och betedde mig som en extremt olydig kvinna - jag smällde i mig en fet pizza utan att få dåligt samvete efteråt. Detta hade aldrig hänt för 3 år sedan. Trycket har lättat. Både på kropp och själ.

Visst kämpar jag fortfarande med prestationsångest och duktighetssyndromet. Det gör sig påmint ganska ofta fortfarande. Särskilt i graviditeten. Ungefär som att en kan vara mer eller mindre bra på att vara gravid. Det kan en ju inte. En kan inte påverka provsvar, ultraljudsresultat och krämpor. Bara för att jag är sängliggande med foglossning och massiva prematura sammandragningar, är jag inte sämre på att vara gravid, även om det känns så ibland. Men nu märker jag alla dessa destruktiva tankar och skickar dem åt helvete. 

Så kan vi inte bara skita i att säga "åh, vad duktig du är" när en imponeras av något? I alla fall varannan gång kan vi byta ut det till:

- Åh, vad du berör mig när du sjunger!
- Jag ser att du har publicerat en essä, vad roligt för dig!
- Vad häftigt att du kan sjunga på så många olika språk!
- Jag såg att du fick det där jobbet du sökte. Vad härligt, gratulerar!

Det är såklart inte alls fel att få vara duktig ibland och att påpeka för andra när du tycker att de har presterat bra. Men när det blir bara fokus på duktigheten i bra betyg, en välsvarvad kropp och perfekta toner, blir det helt fel. Då kan så lätt människovärdet kopplas samman med dina prestationer och så ska det inte vara. Det är då det finns risk för utmattningsdepressioner och andra härliga diagnoser som orsakas av den inre stress som kommer ur prestationsångest - något som enligt statistiken främst drabbar kvinnor. Högpresterande och samtidigt snygg och smal. De kraven kan bryta ner även en dotter till vikingar. 

Var snälla mot er själva.

//Tiderman

onsdag 16 september 2015

Demokrati och yttrandefrihet


Demokrati. De flesta vill gärna tro att de vet vad detta begrepp innebär. Rösträtt för alla. Vart fjärde år kan vi utnyttja vår demokratiska rätt att rösta på vad fan vi vill. Men begreppet demokrati är oerhört mycket bredare och djupare än så. Det grundar sig på en hel del lättförståeliga premisser. Bland annat ska alla vara lika inför lagen. (utom Konungen. Därför vill jag hävda att monarki är oförenligt med demokrati) Makten ska vara jämnt fördelad mellan regering, riksdag och domstolsväsen. Alla medborgare ska ha rätt till samma utbildning och vård. Alla ska också ha rätt att utöva sin religion. Det går med några enkla sökningar på nätet att hitta exempel på att dessa premisser inte följs fullt ut i Sverige. Detta på grund av skillnader i ekonomiska, sociala och kulturella förutsättningar. Men det är inte om detta jag ska skriva denna gång. Jag ska skriva om den viktigaste premissen av dem alla. Den som utgör grunden för alla de andra: alla människor är lika mycket värda.

Om alla medborgare i det så kallade demokratiska Sverige stod bakom denna premiss, skulle vi inte ha några problem med nyfascistiska partier och rassekommentarer från alla jävla håll. Är en rasist, anser en helt enkelt inte att alla människor är lika mycket värda. Då går en emot en utav demokratins viktigaste grundstenar. Men rassarna är inte sena med att åberopa demokratiska lagar för att kunna häva ur sig sin bruna sörja: Yttrandefriheten. Lagen om yttrandefrihet är oerhört viktig i en demokrati. Men den ska aldrig åberopas som argument för att påstå sig ha rätten att säga vilken skit som helst utan att ta ansvar för det. Då missbrukas den. Lagen om yttrandefrihet handlar främst om att alla medborgare har rätt att uttrycka känslor och åsikter i fri media (radio, TV, dagspress osv.) utan att det ska få några rättsliga följder. I praktiken innebär detta till exempel att du ska kunna vara regimkritisk utan att bli mordhotad och bannlyst. Det innebär alltså INTE att du ska kunna säga att alla invandrare är parasiter och komma undan oemotsagd.

För det är så, att vi har en till viktig lag i Sverige som utgör en grund för demokratiska värderingar. Kapitel 16 i brottsbalken - om brott mot allmän ordning - Paragraf 8

Den som i uttalande eller annat meddelande som sprids, hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning, döms för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år, eller om brottet är ringa, till böter.

Det är alltså olagligt att sprida meddelanden där en specifik folkgrupp omänskliggörs och trakasseras. Det går alltså inte att hävda att du har yttrandefriheten att sprida vad du vill. Det är inte det lagen om yttrandefrihet handlar om. Och precis som med alla typer av frihet, kommer det ett demokratiskt ansvar att inte skada någon annan människa som har samma värde som du själv.

Därför kan ingen människa i ett demokratiskt samhälle hävda att "vi bor i ett fritt land, därför får jag säga vad jag vill". Du får tycka vad fan du vill. Du får skriva insändare, prata i radio eller sitta i morgonsoffan och uttrycka dina åsikter. Men du får aldrig tro att du kan göra detta oemotsagd och att det inte blir påföljder. Därför är det dags att sluta skylla på den så kallade PK-maffian (som är vadå? Svea rikes lag?) och ta ditt jävla ansvar för dina klumpigt uttryckta åsikter. Jag kommer aldrig att hålla käften om jag hör äckliga kommentarer som grundas i en avsmak för andra folkgrupper än den åsiktsmaskinen själv tillhör. Det gör inte mig till medlem i PK-maffian, utan till en ansvarsfull medborgare som vill försvara demokratiska värderingar.

//Tiderman



lördag 12 september 2015

Naturlig sminkning och blekt anus


Jag har flera vänner som är sjuksköterskor. Vissa arbetar på operation. Andra på mag- och tarmmottagningen. Och vissa på förlossning och BB. Alla säger de samma sak: det är oerhört viktigt för kvinnor att vara snygga när de genomgår undersökningar/behandlingar på sjukhus av alla olika slag. Jag var förstås tvungen att studera detta närmare och nu har jag gått igenom en del diskussionstrådar på Familjeliv och likande forum som handlar om att känna sig snygg när en är på sjukhus.

Jag har suttit och gapat. Så chockad har jag varit över vissa inlägg. 
"Jag ska göra en koloskopi på onsdag och jag vill både vaxa mig och göra en analblekning så jag kan känna mig fräsch och trygg. Har ni några tips på bra krämer?"
Det är alltså viktigt att ha ett hårfritt och rosa analhål när det ska stoppas in slangar där så läkaren kan imponeras över den stylade ringmuskeln. Då kan hen säga: "wow, såg du vilket fins anus hon hade?" 

Jag har också registrerat att det är en hel del kvinnor som vill vara rakade och fräscha inför förlossningen. Gärna också med målade tånaglar.
"Jag ville gärna känna mig som mig själv så jag lade en naturlig make up och målade tånaglarna blekt rosa. Benen, armhålorna och bikinilinjen har jag rakat noga under hela graviditeten, annars skulle jag känna mig ful och äcklig."
Lägg märke till motsättningen här: naturlig make up med rakad fitta. Vi vill alltså vara naturliga i ansiktet, men inte runt vaginan. Vad är bra naturligt och vad är dåligt naturligt? Var får vi vara naturliga och var får vi inte vara naturliga? (Retorisk fråga)

På analblekning.se kan en läsa kommentarer från nöjda kunder. 
"Nöjdast är nog min kille."
Är det så, män, att det är viktigt att kvinnors skithål är rosa och inte naturligt mörkt färgade? I så fall, varför? Har det att göra med att kvinnors kroppar ska vara groomade och kontrollerade all over? Vi får inte släppa lös kroppens naturliga funktioner på grund av att vårt kött på något sätt ska existera för att vara någon annan till lags? Hur ofta tittar ni på analen på nära håll egentligen?

Vi minns ju alla vad som hände med bibliotekarien som ogenerat visade sina orakade armhålor på bästa sändningstid i Melodifestivalen. Hon fick mail av arga män (och en del kvinnor) som inte kunde förstå hur hon kunde kränka dem så med sitt armhår. Vad kan vi lära oss av detta?

Kvinnor ska ta hand om sin kroppsbehåring på angivet sätt enligt normen:
Raka armhålorna
Raka benen
Raka muttan
Plocka ögonbrynen

Gör du inte det, kommer du att hotas till lydnad. Eventuellt avfärdas som lesbisk. För då kan män förstå. Kvinnor som inte lever för att attrahera män, de är alla flator som får ha hår. Heterosexuella kvinnor har inte den valfriheten eftersom vi förväntas att sköta våra kroppar så att de kan fortsätta vara föremål som existerar för manlig kåthet.

Nu har detta alltså också nästlat sig in i kvinnors medvetande så pass att de känner att de måste vaxa och bleka en kroppsöppning vars funktion är att gas och bajs ska komma ut. Annars kan de inte känna sig fräscha. Till och med under en förlossning, då det säkerligen kommer både det ena och det andra ur kroppsöppningarna, måste en kunna känna sig fräsch genom att lägga en naturlig make up innan och raka bikinilinjen. 

Vi ska vara naturliga ovanför nyckelbenen, men när vi har skitit i att raka oss eller om det visar sig att vi har flytningar eller bruna rövhål, då slutar tillåtelsen att vara naturliga. 

Fräsch som en nyponros på kind och anus. Härliga tider.

//Tiderman

PS. Alla kvinnor får, och ska, göra precis som de vill. Men jag måste liksom reflektera över sådant jag tycker är intressant i ett genusperspektiv.





torsdag 10 september 2015

Min kropp, min förlossning

Idag publicerade DN en artikel om Monica som hade en sådan extrem förlossningsrädsla att hon blev lovad kejsarsnitt. Och jävlar vad folk hade åsikter om detta. Monica, hon skulle skärpa till sig och inse att det bara är att klämma ut ungen. Det kostar ju för mycket med kejsarsnitt. Det vore ju bäst om hon gick i terapi i flera år innan också (som om detta inte kostar!). Någon föreslog att hon kunde skita i att skaffa barn om hon inte ville föda dem vaginalt. "Det är ju detta kvinnokroppen är till för." 
Det värsta i kommentatorsfältet är "mansplaining", alltså män som snusförnuftigt ska berätta för kvinnor hur de ska hantera sina kroppar. Det är då jag börjar tugga fradga.

Idag skriver många kvinnor förlossningsbrev. Det gör de för att de vill skriva ner tankar, rädslor, funderingar och önskemål inför förlossningen. Sin alldeles egna förlossning som de ska genomgå med sin alldeles egna kropp. Det är klart att det nästan aldrig blir som brevet beskrivit, men kvinnan har i alla fall fått chansen att uttrycka vad hon vill och blivit respekterad för det. 



Varje förlossning är unik. Detta eftersom varje kvinna är unik, så även hennes kroppsliga och mentala förutsättningar. Vad som är bäst för henne, det vet bara hon. Visst kan hon behöva diskutera vissa saker med läkare, men när det kommer till  kritan bestämmer hon helt själv vad som ska gälla under förlossningen. Vem ska få vara i rummet? Vilken smärtlindring vill jag ha? I vilken ställning vill jag föda? Vill jag att barnet övervakas? Hur vill jag bli bemött under förlossningen, med peppande ord eller ömhet? Det är upp till varje födande kvinna att bestämma allt detta. 

Ofta gör man en förlossningsplanering ett par veckor innan BF. Det finns då vissa hälsoaspekter som det ska tas hänsyn till när man bestämmer förlossningssätt och tillvägagångssätt. Det är då frågan om kejsarsnitt kan komma upp. Anledningarna till snitt kan vara många - ligger barnet i sätesbjudning? Hur expansivt bäcken har kvinnan? Har hon en lutande livmoder och/eller livmoderhals? Har kvinnan någon sjukdom som hindrar vaginal förlossning, exempelvis problem med härta, lungor eller andra vitala organ? Kan barnets hälsa vara i fara vid en vaginalförlossning?

Kejsarsnitt


Allt ovan är fysiska hälsoproblem, men det finns också psykiska hälsoproblem som väger exakt lika tungt. Har kvinnan extrem förlossningsrädsla? PTSD? Kanske på grund av tidigare svåra förlossningar eller andra orsaker? Har kvinnan en psykisk diagnos som kan förvärras av den stress en vaginal förlossning kan innebära? Exempelvis neurotiska och/eller psykotiska tillstånd som kan leda till förlossningspsykos eller förlossningsdepression? (Båda tillstånden är förstås ett stort hinder för anknytningsprocessen) Det finns många, många giltiga anledningar till varför beslut om kejsarsnitt tas. Bakgrunden till detta beslut handlar om BÅDE moderns och barnets hälsa. Det kan vara så, att aspekter på moderns hälsa går före barnets eftersom ett nyfött barn behöver en mamma som inte har tagit skada av en vaginal förlossning mer än vad det behöver födas genom vaginan. Då får en helt enkelt väga för- och nackdelar.

Hur som helst, en kvinnas önskemål måste tas på allvar. Oavsett om anledningen till rädslan beror på fysiska eller psykiska hinder. Att bara helt sonika slänga ur sig "det är bara att jobba bort rädslan", är både okunnigt och empatilöst. Ingen annan kan någonsin veta vad som är bäst för varje enskild kvinnas förlossning. Det går inte att generalisera här, det är bara att acceptera att beslut måste tas i varje enskilt fall och att varje kvinna har fullständiga rättigheter till sin egen kropp.

//Tiderman

 

onsdag 9 september 2015

Sveriges pappor i framkant

Nyss avslutades ett symposium i Stockholm som berörde neurobiologin bakom föräldraskap. Den israeliske forskaren Ruth Feldman var på plats för att presentera sina senaste forskningsresultat som handlar om vad som händer i hjärnan när en blir förälder. Hon har kommit fram till att kemin i amygdala, delar av det limbiska systemet i hjärnan, förändras i samma minut som barnet föds. Detta sker i samma utsträckning hos både män och kvinnor, ja till och med hos mor- och farföräldrar och annan nära familj. Förändringen gör att en blir mer på sin vakt. Beskyddande, vårdande och trygghetsingivande. Rent biologiskt är alltså både män och kvinnor kapabla till samma förändring.

I hennes studie jämfördes också heterosexuella och samkönade par. Det visade sig att hos två män som skaffar barn tillsammans sker samma förändring i amygdala som hos mödrar. Däremot var skillnaderna stora mellan man och kvinna i heterosexuella par. Feldman förklarar det med att vi har normativa roller att uppfylla när vi blir föräldrar. Mamman ska kliva in och ta det större ansvaret, medan pappans roll inte är lika vårdande den första tiden. Frågan blir då: är det vi kvinnor som står i vägen för förändringen i männens amygdala, eller är det männen själva som är orsaken till att förändringen uteblir?

Det handlar nog om en kombination av de två. Som jag skrev i förra inlägget, tilltalar ingen information blivande pappor varken på MVC eller i andra föräldraförberedande forum. Redan där blir det tydligt vem som ska få sin amygdala förändrad.

Under samma symposium föreläste också Anna Sarkadi som är forskare vid Institutionen för kvinnors och barns hälsa vid Uppsala Universitet. Hennes föreläsning berörde den svenska pappan. Svenska pappor ligger i framkant när det gäller föräldraansvar och jämställdhetsfrågor. Ingen annanstans ser vi så många pappor med barnvagnar eller med barn i bärsele på stränder och marknader. Den svenska pappan är en förebild ute i världen när det kommer till moderna föräldraroller. Ändå tar svenska pappor bara ut omkring 25 % av föräldradagarna och det är inte heller de som stannar hemma på VAB. Tittar en på de föräldraforum som finns på nätet, vilka är det då som diskuterar utslag, feber, sovvanor, matvanor, hudvårdsprodukter, barnvagnar, babyskydd, blöjor och annat som rör vården av barn? Kanske har jag sett två pappor hittills och de diskuterade bilar. Självklart är en förklaring att det traditionellt är så att det är mamman som stannar hemma med barnet den första tiden, men någon gång lär väl även papsi komma hem från jobbet?

Trots att föräldraskap i Sverige är mindre ojämlikt än i andra länder, är det alltså fortfarande en oerhört lång väg kvar att gå. Anna Sarkadi menar att detta beror på att pappor ställs utanför redan från början. Ungefär var fjärde MVC i Sverige har material som riktar sig till pappor. Barnmorskor anser inte att de behöver rikta sig också till pappan vilket kan leda till att de inte tar sitt ansvar i samma utsträckning som mammorna. "Vi har sett att pappor beter sig annorlunda i miljöer där de känner sig inkluderade", menar Sarkadi. Med andra ord - vi fortsätter att upprätthålla det traditionella system som gör pappor till barnvakter istället för ansvarsfulla föräldrar.

Manne Forsberg tröttnade på att det aldrig fanns någon särskild information till pappor och skrev därför en bok om det. Den heter "Pappalogi" och den kan ni köpa här.
Nyligen kom också Freddot Carlsson Andersson ut med boken "Pappa, inte barnvakt" som handlar om hur vi kan göra papparollen mer modern och ansvarstagande. Den köper ni här.



Jag tror på papporna. Jag tror att de kan ge barnen samma kärlek, trygghet och omtanke som vi kvinnor. De kanske inte har bröstkötlar, men de har en famn. En röst. En hjärna. Kärleksfulla tankar. Varma händer. Beskydd. En oerhört viktig roll både för bebis och barn. De ska bara få veta att de kan ha just den rollen.

//Tiderman







måndag 7 september 2015

Förväntade könsroller i föräldraskapet

Jag är en sådan där  blivande förälder som går med i allsköns klubbar för att få gratisprylar till barnen. Liberoklubben, Babygruppen, Apoteket Hjärtat, Apoteksgruppen, Kronans Droghandel, Babyproffsen, Apotea - Har de gratis startpaket att dela ut - I'm there.
 Detta innebär att en får med en hel del osmidiga informationsblad och tidningar från alla dessa klubbar där diverse personer tipsar och trixar om hur det är att vänta barn och leva med barn. Självklart har jag granskat alla dessa skrifter med genusglasögonen på. Resultaten är väntade men ändå både sorgliga och irriterande. 

För det första vänder de sig endast till mamman. Självklart är mammans roll essentiell här. Hon bär och när barnet/barnen i 9 månader. Under denna tid SKA det handla mest om henne. Herregud, hela jävla samhället är en egoboost för män dagligen. Därför kan vi väl få 9 månader åtminstone? Hur som helst, måste detta alltid innebära att det huvudsakliga ansvaret hamnar på henne även efter det att barnen är födda? (Det är alltid heteropar som gestaltas fortfarande, därför skriver jag på detta sätt.)

Ett råd som ges är: "Släpp alla andra uppgifter och fokusera på barnet. Du behöver inte göra allt som du vanligtvis gör." För att illustrera detta så kallade "goda råd", används bilden ovan. En kvinna som damsuger, handlar, stryker, sköter två barn och facebookar/bloggar samtidigt. Självklart är hon också rosig och fräsch. Detta är väl en helt otroligt förlegad bild av det som kvinnor normativt ägnar sig åt. Som om det vore 1955 där kvinnor sköter allt i hemmet och männen går fria i samhället och ägnar sig åt yrkesverksamhet och vistas i offentliga lokaler. 


Denna smidiga text publicerades för att förklara detta ytterligare. Pappan kan minsann kliva in och hjälpa mamman med de sysslor som vanligtvis är hennes, som till exempel mat, tvätt och städning. Sedan när ungen klarar sig utan amningen, då kan det återgå till det normala så mamman kan ta ansvar för heltidsarbete, barn och alla sysslor i hemmet. (Fakta: Kvinnor arbetar idag lika mycket som män. Ändå visar studier att kvinnor generellt fortfarande sköter 80 % av hushållsarbetet. Ergo: extremt dubbelarbete.)

Vilken jävla skittext, rent ut sagt. Den förutsätter en stereotyp och ålderdomlig uppdelning av ansvarsområden i en vuxen människas liv. Kvinnor sköter allt i hemmet, männen sköter den främsta försörjningen. Därför uppmanas pappan att kliva in på kvinnans territorium för en kort period medan hon tar hand om det nyförlösta livet.

Den förutsätter en sak till: att alla vill/kan helamma och att pappan endast ska vara handräckare och lekfarbror till babyn de första månaderna. Mamman kan knappt skita i fred utan att pappan knackar på och är orolig för att ungen gnällde till.

Varken jag eller Magnus kunde känna igen oss i någon utav artiklarna. Här hemma delar vi på ansvaret. Lagar jag mat så diskar han och vice versa. Vi städar varannan gång (well...under graviditeten har jag mest tittat på när han har damsugit, vattnat, tvättat och torkat golven) Så för oss är dessa tips en kakafoni av traditionellt dravel. Varför finns det ingen litteratur för moderna människor?

"Varför är det bara kvinnor som skurar toaletter", frågar sig Yvonne Hirdman i boken "Gösta och genusordningen". Ja, Yvonne, det undrar jag också. Det är ju knappast för att män inte kan skura toaletter, eller för att kvinnor så gärna vill göra det. Det är för att det traditionella könsmönstret är så oerhört segt att förändra tack vare att vi själva inte kan se att vi, till viss del, springer i samma fåror som kvinnor gjorde för 60 år sedan. Det är därför sådana här repotage förmedlar så oerhört omoderna bilder av kvinna och man. Det blir så av bara farten om vi inte stannar upp och tänker efter lite. Vänta här nu, vilket år var det nu igen?

//Tiderman

PS: Jag kan rekommendera "Vi Föräldrars stora bok om barn". Den visar upp många olika typer av roller, föräldraskap, familjer och parbildning. Samkönade par, rasifierade par, adoption, föräldrar med tatueringar, äldre föräldrar, interraciala par och intervjuer där papporna får komma till tals. Dessutom har denna bok ett stort kapitel om genuspedagogik och den visar upp fler exempel på matning än helamning. Du kan köpa den här.
Jag måste också passa på att hylla boken "Fler än en" från Svenska Tvillingklubben. Eftersom det finns NOLL information om tvillingar i PRECIS ALLA föräldratidingar och miniskrifter, är denna bok guld. Den är genusmedveten och enormt informativ utan att vara skuldbeläggande. Hurra för Margareta Ölwe som skrivit den!    


lördag 5 september 2015

Third Trimester Tantrum

Är det så här vi känner oss under tredje trimestern?


Hör och läser om att många kvinnor förväntar sig att hela graviditeten ska vara inbäddad i rosa fluffiga moln. Du ska sitta på en divan i solnedgången och bara njuta av din nyvunna femininitet och det mirakel som din kropp går igenom. Det är det som är bilden. Rosenkindad och med glödande aura ska du ta dig an livet med ett stort leende. Vad som sen faktiskt händer, kan chocka dig. För det är ingen dans på rosor att vara gravid. För vissa undantag kanske. Men absolut inte för mig.
Eller så här?



Efter att ha kräkts dag och natt de första 14 veckorna mådde jag ganska bra. Jag levde nästan som vanligt. Tog långa promenader runt Dalälven och gjorde en massa roliga aktiviteter med släkt och vänner. "Fan, det här funkar ju rätt bra", minns jag att jag tänkte. Runt graviditetsvecka 19 började det dock bli lite kärvare. Foglossning. Det känns alltså som att någon har hackat sprickor i hela jävla pelvis. Du har inget stöd what so ever. Känslan av att hela vulvan ska ramla ut är slående. Ganska snart behövde jag använda ett grovt bälte som liknar de som tyngdlyftare har, fast bredare. Efter ett tag kunde jag inte gå i trappor. Inte heller sätta mig i bilen utan att skrika. Vända sig i sängen på nätterna går inte utan att jag börjar gråta av smärtan. "Ta en alvedon", var rådet. "Och sitt inte bara stilla. Ta lite kortare promenader." Det kunde jag inte göra på egen hand, utan stöd. Jag fick lov att skaffa kryckor och släpa mig runt kvarteret. Foglossning är inte bara smärtor i skelettdelarna när en rör på sig. Det är också värk i muskler och ligament runt bäckenet. Ungefär som att blodet har ersatts med kokande lava just där. En underbar känsla. Men jag tar väl en alvedon och lägger mig och vilar. 



Nu när jag har gått in i tredje trimestern har det uppkommit en hel del andra sköna grejer:


Ödem. Alltså vätska i lederna. Mina fötter ser ut som griljerade julskinkor med något som en gång har varit tår. Det gör ont. Att stå på dessa svullna fotsulor känns som att gå på glödande kol. Fingrarna, de kan jag inte böja mer än till hälften. Glöm att jag kan spela piano som förr. Inte heller kan jag skriva i denna blogg utan att svullnaden hindrar min annars så eminenta tangentbordsteknik. Att fingrarna ser ut som prinskorvar vore att underdriva. Bratwursts ligger närmare sanningen. Sen är det inte bara fingrar och fötter som är svullna. Jag känner mig som en livs levande floating device hel och hållen.

Halsbränna. Det är egentligen ett för mjäkigt ord för att beskriva vad som händer med magmunnen i tredje trimestern. Den är slappare än sinnet hos dem som inte röstar i riksdagsvalet. Och att beskriva det som kommer upp som "sura uppstötningar" är att fara med osanning fullständigt. Föreställ dig att du ligger och sover en relativt skön djupsömn med soundtrack "Morning from Peer Gynt" av Grieg. Plötsligt slits du upp ur sömnen på grund av att din mage har stött upp något som känns som flytande stål och smakar som thinner. För att inte hela sängen ska bli full med den uppstötta vätskan måste du alltså svälja ner den igen. Det känns alltid lika gött när detta händer.

Sammandragningar. Livmodern är en muskel som måste träna inför förlossningen. Därför drar den då och då sig samman. Ungefär som när vi går på gym för att pumpa upp oss inför diverse aktiviteter. Detta är förstås helt normalt och du kan ha omkring 10-20 sammandragningar per dag utan att det behöver vara någon fara. Detta känns ungefär som att sitta fast i något medeltida tortyrredskap där hela mellangärdet pressas samman så du inte kan andas. Pulsen ökar och du börjar svettas som någon som väntar på en arkebusering. När du väntar tvillingar är detta förstås något som blir värre, eftersom din livmoder tänjs ut mycket mer än vid en singelgraviditet. Hurra!

Smärtfulla gaser. Japp, även en kvinna kan släppa väder. En gravid kvinna kan dessutom göra det både högljutt och ofta. Du kan som inte kontrollera det. Dina tarmar har ingen plats att arbeta som de ska och därför bildas små ljuvliga fickor med luft. Det gör skitont rent ut sagt. Så fort du reser dig från liggande eller sittande position kan du räkna med att det kommer luft ur någon kroppsöppning. Rapar eller rejäla jävla brakskitar. Du är som en vandrande pruttkudde. Miranda i "Sex and the City" hade dock rätt. Destå mer svullen du blir, destå mer kan ditt underhudsfett och din vätskefyllda vävnad dämpa ljudet. Men inte lukten.

Storleken. En tvillinggravid kvinna har i vecka 30 samma livmodermått som en singelgravidkvinna har i v 40. Ni kan ju tänka er själva att det är ett rejält mått runt magen. Jag älskar verkligen min mage och jag tycker att jag är så fin med den, men fan, det är tungt att bära den. Särskilt när det känns som att ungarna åker skridskor på urinblåsan, eller eventuellt steppar på den med spikskor. Bäckenbottenmuskulaturen är så uttänjd av relaxinet, så den liknar snarare en utnött hängmatta än en spänstig och hjälpsam vävnad. Att försöka vända sig i sängen med denna mage och foglossning är omöjligt. Du behöver ha någon som puttar på. Och den enda personen som kan göra det sover i ett annat rum eftersom dina svullna slemhinnor i näsan har gjort att du snarkar högre än en risig jetmotor.

Flåsigheten. Alla gravida producerar en hel del extrablod under graviditeten. En tvillinggravid skapar förstås ännu mer. Blodvolymen har för mig ökat med omkring 0,8 liter. Hjärtat är större för att det ska orka pumpa runt allt blod till mig och barnen. Detta gör oss gravida extremt flåsiga. Bara genom att gå från soffan till toaletten gör att jag flåsar som om jag vore en 400 kilos rökare som gått upp och ner för Spanska trappan i Rom 30-40 gånger. En känner sig oerhört smidig och lätt när det händer.

Gråtattacker. När du väntar tvillingar är dessutom dina hormonnivåer dubbelt så höga som hos en singelgravid, och nästan 1000 gånger högre än de du har när du inte är gravid alls. Detta är inget skämt. Ni kan ju tänka er vad detta kan göra med en redan gråtmild människa. "Uäääh, jag kommer inte upp ur soffan!" "Jag tappade TV-dosan på golvet" "Ingen förstår mig!" och så vidare. Ge mig en prenumenation på Cleanex, tack.

Lägg sedan till svårt att hålla tätt, svettningar, ständigt spring på toaletten, hjärtklappning, yrsel och ömma bröst så är vi nästan där.

Jag är förstås lycklig över att bära våra barn. Jag älskar dem redan så offantligt, fast jag aldrig har träffat dem. Att längta så mycket efter två små personer som en aldrig ens har träffat, är en fantastisk känsla. Så att jag upplever tredje trimestern som en riktig skitperiod, har inget att göra med hur jag känner inför mina barn. Det är bara det att det att jag behöver berätta om graviditetens baksidor för att ge en mer nyanserad bild av hur det faktiskt kan vara.

Så - nu kan ni gå right ahead med att uppgradera alla gravida i allmänhet och tvillinggravida i synnerhet, till legendstatus.

//Tiderman 



fredag 4 september 2015

Aylan Kurdi

En treårings döda kropp ligger uppspolad på en strand. Han levde en gång. Kanske bara för en vecka sedan. Han fick lov att fly undan kriget i Syrien. Fly undan våld och en säker död. Hans döda kropp har exploaterats i media. På facebook. Twitter. Instagram. Kända och okända personer har använt bilden som en väckarklocka. Nu är det nog. Nu måste vi göra något. Insamlingar startas. Manifestationer ordnas. Listor skrivs på. Effekten av publicerandet av denna bild har varit enorm. Samhället och medborgarna vaknar och inser sin del i räddningen av de som flyr över medelhavet.

Jag har funderat på detta i några dagar nu. Något har för mig känts helt fel. Först och främst har jag, liksom så många andra, gråtit över de fruktansvärda bilderna. Svurit och förbannat kriget och rasisterna som vill sätta stopp på räddningsaktioner och ökad flyktingkvot. Det är så vidrigt att jag inte ens vet om mänskligheten går att räddas. Det är så fel, så fel att vi sitter i våra hem och bloggar på vår nya iPad medans vi äter vad fan vi vill och dricker dyrt nypressat kaffe. Samtidigt dör barn på medelhavet. Men det är något annat som har gjort att det känns fel i mig att se bilder på drunknade barn på en strand. Jag vet inte om jag rett ut alla känslor kring detta än. MEN.

För det första. Det är så att den här drunknade pojken har ett namn. Han hette Aylan Kurdi. Han hade föräldrar och syskon precis som de flesta av oss. När bilder på hans döda kropp publiceras blir han del i en kampanj för uppvaknande. Han blir reducerad till en död kropp. Alla dessa bilder på döda rasifierade kroppar. Som döda djur. De är kroppar som vi med vår "vita-privilegie-blick" ska studera. Alla kan identifiera sig känslomässigt i bilden. Tänk om det var mitt barn, eller min bror? Frågan är, om det var så, hade vi då velat att bilder på vårt döda barn användes i politiska kampanjer för att väcka upp den vita, sovande massan? Hade vi velat se bilden varje dag i sorgebearbetningen?

För det andra. Det har påpekats att vi behöver se dem. Vilka är då "vi" och för "vem" publiceras bilderna? Vilka är det som delar bilderna och läser artiklarna om det döda barnet? Jo, det är främst vi som redan bestämt oss var vi står. Vi som redan hjälper till. Sen tror jag att bilderna publiceras för att skaka fram en reaktion som leder till handling. Och det är det som är det riktigt sjuka - att vi behöver se dödens vidirigaste sidor för att reagera.
Behovet av att se för att väcka upp oss. Det är faktiskt så att flyktingar har drunknat på medelhavet i över ett år. Många barn har drunknat innan Aylan Kurdi. Men vi använde snooze-funktionen och fortsatte slumra. Det som krävts för att vi ska öppna ögonen och säga: det är nog nu, är närbilder på döda barn. Förstår ni hur helt jävla bakvänt det är? Är vi så avtrubbade att vi inte har reagerat förrän det kastas så makabra bilder i ansiktet på oss? Kan vi bara empatisera genom att se döden i ansiktet och stoppa in oss själva i Aylan Kurdis föräldrars situation? "Tänk om det var mitt barn?" En helt naturlig och rätt reaktion, givetvis. Men var fanns vi innan Aylan?

Det är, som Max Fisher skrev, ren och skär voyeurism. Att se och med skräcken i halsen, förfasas. Det handlar återigen om vad "vi" i väst behöver. Vi behöver se för att reagera och vakna. Men vad behöver Aylan Kurdi? Vad behöver de flyktingar som drunknade för ett år sedan? Vad behöver föräldrarna till de barn som drunknat på medelhavet? De behöver empati. Ett varmt välkomnande. Förnödenheter. Mediciner. Framför allt behöver de få leva. Att det har krävts att Europa skakas av bilden på Aylan Kurdi för att beslutsfattare (läs: Angela Merkel) och medborgare ska vakna, det är fan perverst.

Missförstå mig inte nu. Jag tycker att det är helt fantastiskt att så många gör något i nuläget. Allt ifrån litet till stort. Skänk 100 spänn genom ett sms. Det är det minsta vi kan göra. Jag tycker också att vi (läs:media) ska berätta om flyktingarnas väg, eller icke-väg, till Europa. De ska berätta varför människor flyr. Hur det går till. Vad som händer när de nekas inträde i Europa. Felet är att vi reagerar alldeles för sent. Att vår reaktion behöver provoceras fram med hjälp av exploateringen av döda barnkroppar är så äcklande. Kan vi verkligen inte tänka själva och empatisera med människor utanför vår bekvämlighetszon förrän vi blir totalt hand-slappade av dödens bilder? Att vi i år har tänkt, "usch, så hemskt", och sen gått ner på stan och käkat lunch för 150 spänn.
Det, mina vänner, är själva definitionen av hyckleri. Skäms på oss!

//Tiderman

tisdag 1 september 2015

Föräldraledigheten och valfriheten

Som det har kämpats här i Sverige för valfrihet. Valfrihet att välja vårdinrättning, apotek, pension, bank, partner, bostadsort, yrke, utbildning, bil, stil på kläder och färdmedel till jobbet. I alla dessa fall är valfrihet något bra. Det uppmuntras. Alla kan hålla med om att var och en själv bestämmer vad som passar bäst för just den enskilda individens situation. Det finns dock ett område där de flesta har en mycket bestämd åsikt hur saker och ting ska skötas - familjebildandet och dess utformning.

Eftersom jag snart ska bli förälder har jag blivit tvungen att sätta mig in i reglerna kring föräldraförsäkringen. SGI. Jämställdhetsbonus. Flerbarnstillägg. Fan-och-hans-moster-bestämmelser. Hur många dagar får vi? Hur mycket pengar får vi? Hur länge räcker dagarna? Krångel och misär. Allt är annorlunda för tvillingföräldrar. Dagar för 1.25 barn ska delas upp på 2 barn. Jag spårade ur och ringde och skällde på FK. De sa: Gilla vår sida på facebook. Där kan du ställa frågor och snabbt få svar. Det gjorde jag. Och det var också i detta forum jag märkte att den valfrihet vi har enligt lag, inte gäller när det kommer till osynliga normer om hur föräldradagarna bör delas upp och tas ut.

"Hej! Jag ser mycket fram emot att bli förälder, men jag älskar också mitt jobb. Jag vill gärna arbeta under min föräldraledighet, minst en dag i veckan. Hur kan jag lösa detta på bästa sätt", frågade en blivande mamma.

Men hur blir det då med amningen?


Reaktionerna från random facebookanvändare:
"Hur kan du ens fråga detta? Klart du ska vara hemma med barnet på heltid!"
"Sen kommer du älska ditt barn så mycket att du aldrig mer vill jobba!"
"Varför ens skaffa barn om man ändå inte vill ta hand om dem?"
"Är du verkligen redo för barn när du hellre prioriterar din karriär?"
"Men hur blir det då med amningen?"

Det var precis som hon hade skrivit att hon hatade sitt kommande barn och att hon planerade att offra det till Satan efter att ha tvångsmatat det med okokta nässlor och småspik. Slutsatsen: Kvinnor som väljer att arbeta några timmar i veckan under föräldraledigheten anses vara egoistiska och kalla karriärister som hellre skaffar sig positioner på arbetsplatsen istället för att anamma den traditionella mammarollen med hull och hår. Män som inte tar ut en enda dag i föräldraledighet, de är bara helt normala.

För ett par veckor sedan träffade jag en vän och kollega som jag inte sett på över ett år. Hon har precis fått sitt andra barn. Hon berättade att hon arbetade 25 % under föräldraledigheten. Pappan var hemma när hon inte var det. Detta var den bästa lösningen för deras familj. Hon vill arbeta och hålla sig aktiv i sinne och kropp. Han ville gärna vara hemma mer. Hela familjen trivdes jättebra med denna lösning. Jag tyckte det var oerhört uppfriskande att höra att hon hade sett valfriheten och använt den för att skapa en hållbar situation efter hennes familjs helt unika förutsättningar.

Det är precis det här detta handlar om. Att ha valfriheten att skapa en hållbar situation för den familj du har. Det kan inte finnas några rätt och fel när det gäller att dela upp föräldraledigheten mellan mamma (pappa), partner och arbeten. Passar det din familj bäst att varje förälder är hemma på heltid under en varsin period gör ni så. Passar det bäst att mamman är hemma den största delen av tiden (förutom de månader som är vigda åt partnern) och flyttar över dagar från partnern gör ni så. Passar det bäst att partnern är hemma den mesta delen av tiden gör ni så. Passar det bäst att ni delar exakt lika gör ni så. Vill du arbeta när du är mammaledig, gör det.

Det finns absolut ingen annan som vet vad som passar bäst för er familj. Många människor använder argumentet "så gjorde vi, alltså är det bäst", men det är bara rent BS. Nu har vi lagligen en stor valfrihet i en av världens mest generösa föräldraförsäkringar - använd den till fullo.
Min önskan och mitt hopp är att jag längre fram i föräldraledigheten ska kunna arbeta en dag i veckan. Men vad som passar oss bäst sen när ungarna väl är här, det får vi väl se. Men en sak är säker, det är jag och Magnus som bestämmer hur vi löser vår situation. Inte andra människors åsikter som kanaliserar normer och traditionella könsroller.

//Tiderman