Terrorism på asylboenden

Tio asylboenden har brunnit. Tre utav dem bara under den senaste veckan. Polisen menar att bränderna inte har startat naturligt. Med andra ord har de alla varit anlagda. Polisen kan se ett samband. Självklart. Eftersom alla bränder har brytit ut i hus där asylsökanden redan har befunnit sig, eller där det var meningen att de skulle få en fristad. Det skulle bo människor i dessa byggnader. Människor som du och jag. Människor som har flytt undan krig, förföljelse och en säker död. 

När de stora giganterna inom svensk media rapporterar om bränderna, säger ingen vad detta egentligen är: terrorism. Istället beskrivs gärningsmännen på sin höjd som några enskilda, galna individer som fått för sig att gå ut och elda lite. Men så är det inte i dessa fall. Alla dessa dåd har politiska förtecken. De är våldsamma. De leker med människoliv. Det är planerad förstörelse för att uppnå en förändring. Det är hat mot en särskild grupp människor. Det är riktat mot liknande mål. Alla dessa punkter kan checkas av, och det är precis dessa punkter som definierar begreppet "terrorism".

Det handlar inte om några flashback-troll som har suttit och näthatat och hetsat varandra till dessa vansinnesdåd. Några pojkstreck bara. Att beskriva det så vore att skriva bort allvaret ur dåden. OCH ansvaret.  

Ni kan ju tänka er vad som skulle hända om det var muslimer som tänt eld på tio campingar under sommaren. Då jävlar skulle det bli "war on terror". Men white folks slipper undan terrorbegreppet. Precis som Breivik också slapp att bli kallad terrorist. Han var också bara en "ensam galning".

Men bränderna på alla dessa asylboenden är terrorism. De som har utfört detta är terrorister. Från början några enskilda, fjolliga rassepyromaner som high five'ar varandra på nätforum där idiotin och den intellektuella impotensen hyllas, men senare utvecklades de själva till något de själva fruktar. En skenande xenofobi och islamofobi har format pyttesmå människor som ska utsätta traumatiserade människor för ännu mer trauma och skräck. De vill skicka ett hatiskt budskap. De vill skrämma fram ett stopp på flyktingströmmen och jaga bort de som redan funnit räddning.

För mig innebär bränderna ett angrepp på demokratin. På de mänskliga rättigheterna. På asylrätten. På empatin, kunskapen och förståndet. På allt det fina med mänskligheten.

Vi kan inte sitta och fortsätta att bläddra i barnböcker, som George W Bush gjorde när beskedet om 9-11 nådde honom. Det ska krävas större insatser än att statsministern ska skriva ett beklagande inlägg på Aftonbladet där han tycker att det är synd och skam att detta sker. "Jaha, det här var ju tråkigt", är som inte tillräckligt. Terrordåd ska bekämpas med alla resurser vi har.

//Tiderman

        

Sexig på Halloween

  

Den 31 oktober är det Halloween. En högtid som i modern tid har kommit att betyda urspårade fester med tilltugg. Framför allt betyder det att människor klär ut sig och sina barn till övernaturliga väsen och annat banalt. Och det är i detta ett stort problem uppstår: sexiga kvinnor och tuffa män - sexy nurse and bloody doctor.








Bilderna på kostymerna är hämtade från Partykungen.se - en hemsida som i stort sett är en kakafoni av sexism. Dräkter för att gestalta samma figur ser helt olika ut beroende på om det är en man eller en kvinna som ska ikläda sig rollen som djävul, zombie eller vampyr. Kvinnor med urringningar, utmanande poser och strumpeband bjuder in till ett jävla sexparty.

Är du man däremot, är det helt okej med en mer neutral positionering på den stundande festen. Du får gärna se lite tuff och farlig ut, men annars kan du i stort sett vara och se ut hur fan som helst. Du ska inte vara avklädd och ha en utmanande kroppshållning dock. Det lämnas åt kvinnorna.

Det finns också en annan äcklande uppdelning som har med könsroller att göra: kvinnor är änglar och män är djävlar. Den mjuka, passiva och väna kvinnan som med fluffiga vingar som ler mot dig, är urtypen av normativ femininitet. Hon är tyst och lydig, aldrig intellektuellt utmanande, men i vissa fall ändå sexig. Mannen som djävul. Den oborstade, bråkiga, aktiva och aggressiva mannen som med en blick gör dig knäsvag - maskulinitet 2.0.

Lägg märke till att alla kvinnor förstås är size zero med DD-kupor. Visst finns det dräkter för oss kvinnor med former, kurvor och normalvikt, men då heter det "plus size" och modellen antar ett helt annat uttryck än "come fuck me". Det vore väl övernaturligt om något, att en mullig kvinna skulle vara sexig?






Missförstå mig inte här. Kvinnor ska uttrycka sin sexualitet fritt. Men här är det förutbestämt hur de ska göra, och för vilken blick de gör det. Det finns också en tydlig stereotyp hur en sexig kvinnas kropp ska se ut. Så här finns inget val: antingen är du sexig enligt normen - den manliga blicken. En tillrättalagd sexualitet. Eller så är du inte sexig alls.

Som man kan du också välja att vara lite rolig på maskeraden. Du kan under rubiken "herrkostymer" på Partykungen.se hitta kostymer för Super Mario, Bananer i pyjamas och Teletubbies. Denna möjlighet finns inte för kvinnor. Varför vara rolig när du kan vara sexig?

Det jävligaste i det här, är att det ser lika ut bland barndräkterna. Kanske har "sexig" bytts ut mot "söt" för flickorna, men mansrollen i en pojkes kostym är likadan - stark, stolt och aggressiv.



Pojke - stark superhjälte

Flicka - glittrig cheerleader

Det finns ett fåtal barndräkter som en kan få att avvika från mönstret, men generellt är det ytterst tydligt vad som gäller för pojkar och flickor. Naturligtvis är det också binärt. Ingen flicka i pojkkläder och definitivt ingen pojke i normativt feminina kläder. Det vore ju det skamligaste eftersom en man/pojke klär ner sig i status när han använder feminina kläder. Gärna får här också pojken vara djävul, medan flickan får vara ängel. The history repeats itself.

Så slutsatsen är att flickor/kvinnor får välja mellan att vara passiv och söt, eller vulgärt sexig. Madonna/hora-teorin i praktiken helt enkelt. Män/pojkar har lite större spelrum, eftersom de utöver den våldsamma rollen också kan välja att vara "goofy", lite gulligt humoristisk sådär. Och det är i humorfacket en man klädd som kvinna skulle hamna. Det är ju bara sååååå roooooligt med en man i klänning! Transkvinnor, det är något att skratta åt det. Conchita Wurst, hihohahihå. #idioter

Det är så trångt, så trångt i könsrollernas ihoplimmade lådor som fastnat i cement hård som flinta. Så tror vi att vi är fria i väst. Ha! Det är det som är det stora skämtet.

Själv tänkter jag krypa in i en brun sovsäck och vara bajskorv på Halloween.

//Tiderman

Familjebildandet - Från apati till längtan

För bara tre år sedan trodde jag att jag nog aldrig skulle skaffa barn. Alla talade om en brinnande längtan som bara fanns där. En längtan efter att skapa och nära ett nytt liv. Det fanns absolut ingenting sådant hos mig. När jag tänkte på möjligheten att bli förälder var det antingen helt tomt, eller så kände jag en enorm ovilja. Tomheten kände jag när jag ensam satt och tänkte och kände efter. Oviljan kom när omgivningen pressade och tjatade.


"När ska ni skaffa barn då?"
"Nu är det väl dags att bilda familj?"
"Ska inte ni föröka er snart?"
"Nu är du ju i barnskaffaråldern!"
"Du kommer att ångra dig om du inte skaffar barn!"

Jag har nämligen alltid varit en person som bygger upp en enorm aversion mot allt som andra tycker att jag ska göra. Destå mer det tjatas, destå mindre vill jag göra något. Jag har alltid haft en sådan stark övertygelse att ingen annan ska, genom både synlig och osynlig press, få mig att förstå att jag borde göra något för att uppfylla normen om hur ett liv ska se ut (som kvinna) när en kommit upp i min ålder. För det är så, att i Sverige är vi oerhört måna om vilka livsval en människa har gjort när hen har uppnått en viss ålder. En ung kvinna i fertil ålder som inte är intresserad av att skaffa barn var för många oerhört provocerande. Jag ansågs vara både okvinnlig och omogen. En rabiat feminist som medvetet valde bort något fint bara för att jävlas. Så, när jag var mellan 25-30 år, var tjatet om barn olidligt. Så jag tryckte på paus-knappen och bad hela familjegrejen och alla som tjatade om den, att dra åt helvete.

Tjatet avtog och jag fick utrymme att andas. Jag tänkte inte särskilt mycket på barnfrågan. Inte alls faktiskt. Det var bara en total avsaknad av barnlängtan. Den fanns som inte i mig, därför var detta länge en icke-fråga för mig. Men så en dag fanns den bara där. Barnlängtan.

Det var under ett pass yoga. Eller efter ett pass yoga ska jag säga. Då en ligger i "död mans position" och bara filosoferar över allt och inget. Då hände det. "Jag vill nog ha barn". Eller inte "nog". Jag VILL ha barn. En enormt stark känsla som fick tårar att rulla. Jag trodde jag hade fått en psykos och frågade orolig min bästa vän om jag borde spärras in. Hon sa att det nog inte ansågs vara särskilt sjukt att vilja ha barn. Känslan blev starkare. Och starkare. Och starkare.

Som jag tidigare har berättat vill jag dock aldrig göra något för att andra gör det. Därför avvaktade vi ett bra tag innan vi satte fart med familjebildningen. Jag ville känna efter och ifrågasätta anledningarna till denna längtan. Var det inifrån den kom, eller kände jag mig trots allt pressad av yttre regler och normer?

Ingen tjatade längre på mig. De vågade nog inte. Jag kom fram till att denna längtan nog var på riktigt. Jag förstår att detta kan kännas onödigt komplicerat och överdrivet analytiskt för de flesta, men jag fungerar helt enkelt på det här viset. Jag vill inte kasta mig in i sådana livsavgörande beslut utan att vända ut och in på mig själv. Och visst var jag, och fortfarande är, rädd för det normativa. Är det en plats för mig verkligen? Men jag tänkte som tröst: det finns väl väldigt många olika sätt att leva familjeliv på.

Så vi bestämde oss för att köra på barnspåret. Och på första försöket blev jag gravid. Med något så ovanligt som enäggstvillingar. Min fina vän Daniel sa att jag åtminstone skaffar barn som en sann konstnär - kreativt och utmärkande. Så lite gick jag ifrån normen ändå - så skönt för den rabiata feministen som aldrig kan vara normal!

Fan, vad speciell jag är.

//Tiderman

Förstör inte våra svenska klassiker?

Det är mitten av oktober. Mer än 2 månader kvar till jul. Men redan nu börjas det. Protester från människor som är rädda att våra svenska traditioner ska försvinna. Många, många inlägg som det ovan delas på facebook. Huttrande av skräck och ilska sitter människor vid sina skärmar och är oroliga för att de inte ska få fira jul som "de alltid har gjort". Och detta är bara så okunnigt, historielöst och lite lätt retarderat. And here's why:

En sak som oroar många är att luciatåget ska försvinna. Det är nämligen så, att på många platser i landet plockas luciatåget bort från skolornas julfiraragendor. Detta eftersom valet av lucia har kommit att bli ett sammanhang där mobbning och utanförsskap har förekommit. Det har blivit en skönhetstävlig där den mest populära, normtiva och vackra tjejen har fått sätta på sig luciakronan som en tiara i Miss Universumtävlingen. För hur ofta har vi sett en överviktig lucia? Eller en mörkhyad? Eller en asiatisk? En lucia i rullstol? En lucia med Downs Syndrom? Eller en äldre lucia med grått hår? Eller en lucia som är transkvinna? That's right - you haven't. Så, anledningen till att luciatåget plockas bort är alltså inte att det har kommit hit några illasinnade invandrare som har med ont uppsåt förstört något, utan att skolorna vill motverka mobbning och utanförsskap. Dessutom, varför ska vi återskapa en stund då en kvinna brändes på bål i Syracusa på 300-talet?

En annan sak som dessa svenska traditionalister är rädda för, är att pepparkaksgubbarna ska förbjudas. Det är alltså oerhört viktigt att få sjunga om pepparkakeland. Att dessa gubbar plockas bort är att de kan uppfattas som rasistiska nidbilder. Fullt förståeligt. Sverige idag är ett mångkulturellt land (och det har det på många sätt alltid varit, invandring har alltid funnits och det har alltid påverkat vårt samhälle) och detta innebär att vi har svenska medborgare med mörk hy. Kanske är de adopterade, kanske har de flytt från krigets Somalia. Detta är också deras land. Därför ska vi inte hålla på och löjla oss med brungräddade gubbar med stora munnar. Det är nämligen så, att det aldrig kan vara den människan med makt som avgör om en människa utan makt känner sig slagen på. Maktobalansen innebär redan ett övertag för det vi kallar etniska svenskar, det så kallade "vita privilegiet". Vi behöver inte mobba vidare med fåniga ramsor. Därför är det bara att släppa taget om "Vi komma, vi komma". Det blir jul ändå. 

Sen var det det här med de bortplockade minuterna i "Kalle Ankas jul". Walt Disney var en ökänd antisemit, som mest verksam under 1930- och 40-talet då öppen rasism aldrig ifrågasattes. En kvarleva från detta är nidbilder av judar och afroamerikanska dockor i tecknade filmer. Varför är dessa symboler för dåtidens intolerans så viktiga för er att behålla? Och hur var det nu, blev det jul förra året trots att dessa minuter saknades? Var det någon som avled av följderna? Nej, trodde väl det. Men ändå måste det av ignoranta, pyttesmå människor tjatas om "att snart får vi väl inte fira jul i det här jävla PK-landet!" 

Det är nämligen så här, att våra traditioner alltid har utvecklats, tagits bort och bytts ut. Genom hela historien har det sett ut så. Firar vi exempelvis jul idag som de gjorde i Sverige i början av 1800-talet? Då man i många fall hade en julgädda på bordet istället för en griljerad skinka? Då hela familjen badade i en plåtbalja? Då man lade ut enris på golvet för att alla spöken skulle sticka sig under fötterna? Då man INTE hade en julgran? Då man åt hela huvudet på grisen? Nej, vi gör inte dessa saker idag. Det har försvunnit då samhällsutvecklingen gett oss förnuft att inte tro på spöken, en äcklig köttindustri som massproducerar julskinkor och duschar att duscha i var och en under fler dagar än två om året. 

Och Lucia firades under 1300-talet med att ge djuren extra foder eftersom en trodde att de annars kunde tala med varandra under lucianatten. En var också vaken hela natten för att vara på sin vakt då en var övertygad att det under denna natt kryllade av övernaturliga väsen i skogarna. Bland annat trodde en att Lussekärringen, ett kvinnligt demoniskt väsen, kom farandes över himlen med sina följeslagare. Detta tror vi inte på länge, därför förändrades traditionen. Och det gick bra för alla inblandade ändå.

Sen är det så att de flesta av våra traditioner och så kallade "klassiker" som vi tror är typiskt svenska är importerade. De typiska julkryddorna exempelvis - Kardemumma (Sri Lanka), saffran (Iran) och kanel (Egypten, Kina) är inte direkt något som går att odla i Sverige. Bara en sån sak. 

Slutsatsen här är alltså att våra traditioner alltid har bytts ut i samma takt som samhället har utvecklats. Det är fullt naturligt och helt ofarligt.

Men är det ändå så, att ni hemskt gärna vill fortsätta med rasistiska, idiotiska traditioner för att känna er ohotade i er fastkörda, kulturella identitet är det ingen som hindrar vad ni gör i era egna hem. Ordna Luciatåg där ni mobbar varandra, sätt på er en papperstrut på huvudet, sjung om pepparkakeland och smek skrevköttet till en sexig lucia, for all I care. Men i det offentliga rummet måste vi ta hänsyn till kunskapsutveckling, mänskliga rättigheter och vad som är lagligt. Nidbilder och rasistiska sånger kan uppfattas som hets mot folkgrupp, och det ska vi inte syssla med. Så var det bra med det.

//Tiderman

Tjejkväll i city

Vad fan är "tjejlyx"?

Jag skrev nyss ett inlägg om aktiviteter som har tjej- framför. Efter detta har jag surfat runt och försökt hitta mer om fenomenet "tjejkväll i city" som är så inne nu för tiden. Självklart blev jag äcklad av det och därför behöver jag skriva om det.

Här till vänster ser vi en typisk marknadsföringsposter för en "tjejkväll". Den räknar upp allt roligt vi ska ha som tjejer under den här kvällen: Mingel och skvaller, beundra anorektiker på catwalken och med hat nypa i vårt eget magfett, få goodiebags med tamponger, grina i provhyttar när vi shoppar. Kanske får vi gnaga på en morotsstav och dricka kalorifritt, rosa bubbel. Har vi tur kanske det kommer en föreläsare och berättar om make up också. Allt för att korrigera våra operfekta anletsdrag.

(Dessutom är alla affischer för dessa evenemang extremt fjolliga: glittrigt och rosa. I hate that shit.)

En annan sak som är vanligt förekommande i dessa forum är "Gör om mig". Vi ska alla vilja skaffa oss en ny look eftersom vi hatar vårt ursprungliga utseende. Helst ska vi också prova på produkter med ordet lös- framför. Löshår, lösögonfransar, lösnaglar, lösbröst (BH'ar med 5 kg vaddering som lyfter och formar våra otäcka, naturliga hängpattar). Lyckligtvis kan vi också få härliga lockar av äkta hår från en annan, helt främmande, människa som vi bränner fast i vårt egna hår.

Jag själv är också indragen i den här skiten. En ny frippa där de grå håren färgats över ser jag till att få varannan månad. Jag känner mig helt enkelt inte som en gråhårig person än. Jag använder också lösögonfransar när jag står på scenen i krogshower. En och annan lösnagel har jag också provat och för två år sedan hade jag löshår som jag stod ut med i 3 månader. Det löshåret kostade 2500 :- att sätta i. Jag upprepar - 2500 svenska riksdaler. Hur tänkte jag där?

Jag har då och då blivit infångad av ytlighet på grund av min roll som kvinna. Numer, undviker jag i alla fall allt som har ordet lös- framför. På något sätt tycker jag att jag får lov att duga i mitt ursprungsmaterial, i alla fall till störst del.

(Dock skulle jag aldrig gå ut utan målade ögonbryn. Jag tycker då att jag ser ut som en enda stor panna och ingen kan registrera mina ansiktsuttryck. Fuck. Jag är fast. Varför kunde ingen bara dra mig ur detta när jag gick i högstadiet?)

Men. Jag behöver inte dreja en lermask av smink för att duga. Det behöver egentligen ingen och jag avskyr att det är detta som lockar oss till tjejkvällar i city.

Med tanke på den allt mer utspridda psykiska ohälsan bland kvinnor på grund av krav och skönhetshets, borde istället tjejkvällar satsa på att stärka kvinnnor inifrån och ut, inte tvärtom. Varför inte ha föreläsningar om självkänsla, att duga och att se hur destruktiva normer kan förstöra våra liv? Det vore väl mycket bättre, än att ständigt berätta för kvinnor att de borde vilja göras om och fokusera på yta? Dessa tjejkvällar bortser från kvinnors djup, förstånd och intellekt. Kvinnor blir sminkdockor och manekänger, inte människor med allt vad det innebär. Detta har gått så långt att kvinnor kanske inte ens vet att de kan tänka själva. De lever hela sina liv på sitt utseende och hamnar i troféfru-facket, för att de inte har fått lära sig att det finns andra alternativ.

Så, vem antar utmaningen att ordna den första tjejkvällen i city med målet att stärka kvinnors inre? En kväll för icke-normativ femininitet.

Det skulle vara spännande att se om det kan locka lika mycket som nya lockar. Tyvärr tror jag att vi måste börja arbeta med flickors självkänsla bra mycket tidigare än i åldrarna då de har börjat gå på tjejkvällar. Jag fick berättat för mig igår om att 10-åringar springer runt med smink, uppstoppad BH och magvisande toppar under endast en tunn jacka. Innan denna tragik sker borde vi ju helst ingripa.

//Tiderman

Stigmata: psykisk ohälsa

Den 10 oktober varje år är det FN's Internationella dag för mental hälsa. Med allt vidrigt som pågår ute i världen, exempelvis flyktingkris, bombdåd, diktaturer, svält och SD, är det inte konstigt att denna dag hamnar i skymningslandet. Helt naturligt och rättvist. Men. Jag vill dock stanna upp en stund för att fundera på det här med psykisk hälsa. Hur psykiskt friska är vi i Sverige egentligen? Hur är det att leva med mental ohälsa? Hur ser vi på människor som är drabbade av psykiska sjukdomar?

25 % av kvinnorna och 15 % av männen i Sverige är drabbade av mildare psykiska besvär så som oro och lättare ångestsyndrom. 1,4 miljoner människor allt som allt. När det gäller något svårare problem, som exempelvis kliniska depressioner, svårare ångestsyndrom och emotionella personlighetsstörningar, är omkring 40 % av Sveriges befolkning drabbade. Den mentala ohälsan ökar kraftigast inom åldersgruppen 16-24 år. Under 80-talet var 9 % av tjejerna och 4 % av killarna drabbade av mental ohälsa i denna åldersgrupp. Nu är motsvarande siffror 30 % av tjejerna och 14 % av killarna. Även självmordsstatistiken ökar inom denna åldersgrupp. (Källa: Livlinan.se)

2013 presenterade OECD en rapport som visade att den mentala ohälsan i Sverige kostar omkring 70 miljarder om året. Nästan hälften av alla långtidssjukskrivna har någon form av psykiatrisk diagnos. Och insatserna för att motverka detta är....(trumvirvel) att lägga allt ansvar på individen när det gäller tillfrisknande.

I förra veckan diskuterades detta i "Debatt" på SVT. Självhjälpscoacher och psykologer munhöggs om vad som var den bästa vägen att gå för individer som vill tillfriskna. Jag undrar dock: är det egentligen individerna som ska tillfriskna, eller är det samhället?

I april i år publicerade ÖP en artikel där fler unga kvinnor fick komma till tals och berätta om de krav de upplever utifrån. De behöver lyckas bra i skolan och få toppbetyg. Alla vill enkelt komma in på högskola och universitet så de kan bli akademiker eller tjänstemän, alternativt småföretagare. Att stanna kvar på uppväxtorten och arbeta på ICA vore bra jävla skamligt. Samtidigt som toppbetygen ska sättas, är det också viktigt att vara snygg, ha "rätt vikt" och använda moderiktiga kläder. Att vara attraktiv enligt normer är oerhört viktigt. Och påfrestande.

Längre fram i livet är det också viktigt att du är en toppenfru, bästa mamman, hembiträdet från himlen och Leila Lindholms like i köket. Samtidigt ska du jobba på din karriär. Stagnera icke! Och glöm inte att du hela tiden ska banta och vara snygg.

Prestera, prestera, prestera. På jobbet, i hemmet, på gymet, i sängen. När en sedan bryts ned totalt av pressen, då ska vi läsa Mia Törnblom och få veta att vi minsann kan bygga upp en stark självkänsla bara vi vill jobba hårt på det. Kanske går vi också i KBT och får då veta att det är vi som måste ändra vårt sätt att tänka kring saker och ting. Ännu en tyngd på våra axlar. "Det är mitt eget fel att jag uppfattar kraven som verkliga". Sedan nästa tyngd: stigmatat. Att må psykiskt dåligt ska helst döljas för att undvika socialt utanförsskap.

Människor är självfallet inte passiva subjektiv som faller offer för ett hemskt samhällsklimat. Vi ska absolut försöka förändra vår perception av alla krav. Att lära oss att se dem som osanningar och lögner. Att låta vikthetsen flyga oss över huvudet. Eller lära oss att det är okej att bara vara tillräckligt bra, eller i vissa fall lite smådålig. Detta har varit oerhört viktigt för mig så att jag oftast kan leva med någon form av "peace of mind".

Men jag kan inte låta bli att tycka att den utbredda mentala ohälsan inte bara är upp till individen att rå på. Personer med mental ohälsa måste också ses som ett kollektiv, inte bara en samling sjuka individer. Psykisk ohälsa är för utbrett för att vi inte ska se det som ett stort samhällsproblem. Gång på gång visar det sig att människor mår dåligt av krav utifrån, som de till slut förkroppsligar och förvandlar till krav inifrån. Ska vi då hela tiden lägga ekonomiska medel och tid på att förändra alla sjuka individer, eller ska vi också försöka göra något åt de normer som totalt bryter ner medborgarna?

Det är bara så jävla amerikanskt att förminska problemet och göra det ensidigt genom att bara tjata om individens ansvar och förändring inifrån. Men det är enklare, snabbare och billigare med individbaserad KBT än rejäla insatser för att förändra nedbrytande normer. Att till exempel arbeta mycket med normkritik i tidiga skolår vore guld, eftersom det är människor som både skapar och upprätthåller de skadliga, socialt konstruerade, regler som senare tar knäcken på den starkaste av själar.

Nu kommer jag låta pessimistisk, men: I allt detta äckel som vi tvingas leva i (skenande kapitalism, fattigdom, skönhetsfascism, retuscheringar, könsstukturellt förtryck och en marknad som livnär sig på kvinnors dåliga självkänsla) kan jag ibland tycka att total jävla ångest och depression är en rätt naturlig reaktion på allt vi upplever.

Change has to come in both ways - Human AND society.

//Tiderman

Oskuld, sexualitet och kontroll

Det finns ingen mödomshinna. Det existerar inget membran som täcker slidöppningen. Därmed är det helt omöjligt att spräcka en mödomshinna. Det som historiskt har kallats för mödomshinna, är egentligen en serie slemhinneveck som är placerade som en krans strax innan själva vaginan börjar. Alldeles innanför själva slidöppningen alltså. Denna krans av slemhinna kan töjas på många olika sätt. Av idrott exempelvis. Eller handsex. Eller vid sexuell upphetsning. Detta till trots, existerar något som kallas för "jungfrutestning" - att undersöka och fastställa om kvinnan är fri från skuld. Alltså skyldig till att ha tagit emot en penis.

I veckans avsnitt av Kalla fakta visas det hur kvinnor kränks in i märgen då de av läkare ska undersökas för att fastställa huruvida kvinnan har haft sex eller inte. Många grymtar snabbt "muslimer" och tror att resten av världen är helt befriade av oskuldshetsen. Så är det naturligtvis inte. Här är några fler exempel:

* I Storbritannien existerade det så kallade fästmövisumet fram till 1979. Kvinnor som invandrade skulle då undersökas för att bekräfta oskulden innan hon fick detta visum. Man trodde att kvinnor som inte hade haft sex var mindre benägna att ljuga om deras invandring hade med ett stundande äktenskap att göra. 

* I Indien gör man ofta det så kallade "tvåfingertestet" på våldtäktsoffer för att se om hon verkligen har haft samlag. Om hennes vagina är trång anser man att hon inte har blivit penetrerad. 

* På södra sumatra går alla kvinnor årligen igenom jungfrutest för att förhindra promiskuösitet. Inga tester av liknande slag görs på män.

* I Banthu-kulturen i Afrika undersöker blivande makar sina blivande hustrur för att se om hon är orörd. Även detta ska fastställas med det så kallade tvåfingertestet.

* I zulukulturen i Afrika får endast oskulder dansa för kungen. Därför testas flickor tidigt för att avgöra om hon är värdig att utföra denna dans. Om hon skulle visa sig vara penetrerad, drar hon skam över familjen och de får då betala böter till kungen.

*Behöver jag nämna alla exempel på kvinnlig omskärelse? 

Alla ovanstående exempel är så bisarra att det är svårt att ta dem på allvar. Men detta händer dagligen världen över. Och vi i Sverige ska inte låtsas som att vi alltid har stått utanför detta. Fetischen över oskulder har existerat genom historien - från vikingatid till 1960-tal. Exempel: under 1700-talet fanns en så kallad horpall i kyrkan, där kvinnor fick stå som hade haft sex innan äktenskapet. Alla kunde då spotta på henne. Även om lagarna som dömde besudlade kvinnor togs bort under 1800-talet, har sex (för kvinnan) innan äktenskapet varit totalt fördömt ända fram till 60-talets sexuella revolution.

Sen är ju det här oskuldsbegreppet helt upp och ner. Att vara oskuld, är att en aldrig har blivit penetrerad av en penis. Här glöms det bort att det finns många andra sätt att ha sex på: smeksex, oralsex, onani, analsex. Det finns mängder av flator som aldrig blir penetrerade av en penis, men de har regelbundet sex med andra kvinnor. Är de då oskulder? Nej, naturligtvis inte. Men alltid ska det cirkulera kring denna jävla penis.

Så, vad handlar allt detta då om egentligen? Kontroll naturligtvis. Mäns kontroll över kvinnors kroppar och sexualitet. Maken ska vara den första som tränger in och detta ska bevisas med blod. Grejen är den, att blöder gör kanske 15 % av alla kvinnor vid det första samlaget och då beror det snarare på skavsår (som kan uppkomma om kvinnan är spänd eller ouppvärmd) än på att en fiktiv mödomshinna spricker. Jag är ledsen, män, men ni kan aldrig veta om er blivande hustru har blivit penetrerad av en penis. Det går helt enkelt inte att se. Ingen läkare i världen kan konstatera något sådant. Ni är alla förda bakom kunskapens ljus, in i ett mörker av maktbegär.

Ge nu upp försöken att kontrollera kvinnors kroppar och sexualitet. De är inte era att kontrollera. Lagar ska tvinga kvinnor till avhållsamhet och de ska förbjuda abort. (Men vapen, det ska man så klart ha en liberal inställning till) Vissa män är mindre kåta än vissa kvinnor och vissa kvinnor är mindre kåta än vissa män, men generellt är kvinnor lika kåta som män. Det är naturligt och det är ingen idé att tro att vår sexualitet är något som ska bevakas - något som ska tillhöra en make eller fästman. Något som ska finnas där för att ta på en bröllopsnatt. Många män vill ha ett löfte om att deras tilltänkta hustrus sexualitet aldrig har tillhört en annan man, därför görs dessa idiotiska jungfrukontroller. Pinka revir som ett rovdjur. Knulla oskulder i himlen som belöning. Den totala makten och tillfredställelsen för dessa män är när de helt kan känna att de äger en kvinnas kropp och den eventuella avkomman som växer i hennes livmoder.

Det är på grund av detta som feminismen behöver vara global. Vi behöver kämpa för alla kvinnors rätt till sina egna kroppar. Alla dessa uttryck för kontroll av kvinnlig sexualitet är djupt kulturellt rotade och det kommer ta år av kamp att lösa upp dem. MEN. Det finns också positiva framsteg. Exempel: Fler och fler länder i Afrika förbjuder nu kvinnlig omskärelse. Halleluja, ett ljus i mörkret. 

//Tiderman

Främlingsfientliga dumheter

Bilden ovan är ett inlägg som florerar just nu i sociala medier. Upphovsmännen till inlägget hetsar okunniga att visa mod genom att dela det. Helt oreflekterat naturligtvis. Jag tänkte bara att jag skulle berätta hur korkat detta är.

Sverige är ett land som mår relativt bra ekonomiskt. Vi har dock en hel del problem att lösa. Sverige har hemlösa, barnfattigdom, en trasig äldreomsorg, dåligt med resurser i psykvården samt en växande underklass som lever på existensminimum. Allt detta som räknas upp i inlägget är dock oftast finansierat genom skattesubventionering. Det är genom skattesedeln vi betalar för sjukvård, äldreomsorg och så vidare.

I vissa fall använder sig medborgare av privata alternativ. Eller semiprivata. Detta innebär att de själva har valt att betala lite extra för sin egen vård, samtidigt som de privata vårdföretagen cashar in stora summor och placerar pengarna i skattebefriade områden.

Det som har upprört de som delar detta inlägg, är förmodligen att Sverige samlade ihop 40 miljoner kronor till att motverka flyktingkrisen och sen har de fått för sig att detta ställs emot finansieringen av välfärden. Så är det alltså inte. Skattesubventionering är en helt annan sak än insamlingar från privata fickor. Det ena betalar vi automatiskt via skattesedeln, det andra bygger på medborgarnas "goda vilja". Sverige har, rätt skött, råd att både finansiera välfärd och skänka pengar till insamlingar. Det står alltså inte emot varandra. Vi behöver inte välja. Är ni med? Att vi samlar 40 miljoner för att hjälpa människor som flyr för sina liv är inte en anledning till att välfärden går på knäna.

Allt som oftast är det också så, att människor som delar liknande inlägg hatar att betala skatt. Det blir ett jävla gnäll när 30 spänn extra ska in på skattekontot varje månad. Men det är så vi finansierar välfärd, läkemedel och infrastruktur. Det är de där 30 extra kronorna som går till att hjälpa äldre att få mediciner och mat för dagen. Så det går som inte att gnälla på skatten i ena stunden, för att sedan grymta över försämrad sjukvård och ökad ekonomisk hjälp för människor på flykt. Förresten, hemlösa kan en också hjälpa privat via hemlos.se. Men det räknar jag med att ni gör, ni som delar detta inlägg. Eller?

Så - De främsta alternativen för att bota den raserade vården är (mycket grovt förenklat):
1. Ökad skatt (detta hejar naturligtvis jag på)
2. Bättre privata välfärdsföretag med högre kostnad per vårdtillfälle

Men nu ska vi också ha klart för oss, att skattesmiteriet inom EU kostar enormt mycket mer än vad det kostar att hjälpa flyktningar. 46 miljarder försvinner från Sverige till skatteparadis varje år (Källa: ETC). Det är ofta så, att vårdföretag (och andra privata alternativ inom välfärdssektorn) placerar vinster utanför Sveriges gränser för att slippa betala skatt. De vill alltså inte "ge tillbaka" cash som kan hjälpa Agda att få sina mediciner. De vill hellre behålla pengarna för sig själva helt enkelt. Oerhört mycket mer äcklande än höjd skatt, kan en tycka. Bli arga på detta istället för att slicka uppåt och sparka nedåt.

                                            Källa: Lisa Pelling, utredningschef Arena Idé

Så, mina vänner, ni som delar inlägget är inte modiga. Inte alls faktiskt. Det visar bara att ni inte har tänkt efter överhuvudtaget. Lite pinsamt kan jag tycka, att ni råkar hänga ut er själva som intellektuellt bankrutta.

//Tiderman

PS. Sen kan en alltid diskutera vad uttrycket "våra egna" egentligen betyder. Svenska medborgare? Etniska svenskar? För mig är "våra egna" alla människor. Detta eftersom jag lever med inställningen att alla är lika mycket värda. För mig är en syrisk flykting värd hjälp lika mycket som någon som är född i Sverige. Misstänker dock att det i detta inlägg betyder etniska svenskar.

Den upprörande hijaben

Detta är alltså bilden som fått så många att gå i taket. Det är en bild tagen ur en reklamkampanj för Åhléns. Åhléns vill vara intersektionella i sin kampanj. Jättebra, tycker jag. Men. Okunnigt folk hotar att bojkotta butikskedjan eftersom de visar upp en kvinna bärandes en symbol för patriarkat och kvinnoförtryck. Fördömande bloggare med vit priviligierad blick är rasande över hijaben. (läs: humanistbloggen exempelvis) Visst är det så, att hijaben i mångt och mycket är en symbol för kvinnlig underkastelse. I vita ögon är den bara det. Men låt mig här nyansera denna bild något.

Vi kan inte förutsätta att alla kvinnor som bär hijab blir tvingade till det. Många av oss får bilder för våra ögon där gråtande döttrar och fruar blir påtvingade huvudsjalen varje morgon av en ilsken make och fader. Men nu är det så, att de allra flesta kvinnor som bär hijab gör det för att det ingår i deras kulturella identitet. De har vuxit upp med hijaben och ser det som en naturlig del av deras visuella uttryck. Visst har den funktionen att dölja kvinnors hår för att hindra att mannen går i taket av sexuell upphetsning, men detta är inte något som dagligen finns i åtanken hos muslimska män och kvinnor. För dem är det lika naturligt att bära hijab, som det är för västerländska kvinnor att bära smink och högklackade skor - båda symboler för passivitet sedan början av 1600-talet då kvinnor OCH män inom adel och hov bar dem för att visa att de inte behöver arbeta.

Det är lätt att inte känna lukten av skit på våra egna knän. Varför blir inte folk exempelvis lika upprörda av denna reklambild från Åhléns:

En kvinna som gör reklam för mascara måste naturligtvis vara naken på överkroppen. Detta är en tydlig exploatering av naken kvinnohud med sex i fokus. För vad har en naken överkropp med ögon-make up att göra? Detta kallas sexism. Men detta upprör ingen eftersom DET INGÅR I VÅR KULTUR ATT EXPLOATERA NAKNA KVINNOKROPPAR.




Detta är en annan reklambild från Åhléns. Putande rumpa, halvöppen mun (symbol för sexuell upphetsning). Men detta är inte det värsta med denna bild, det är retuschen som är det. Kvinnokroppar görs smalare, lenare. Man fixar till propotioner och förändrar hela jävla skiten. Detta ingår i det västerländska skönhetsidealet som varje dag tvingar ner kvinnor på knä. Att som kvinna hetsas att leva upp till ett ideal som datorer har skapat, är också kvinnoförtryck. Var det någon som tänkte bojkotta Åhléns bara för det? Nej, tänkte väl inte det.

Så detta handlar om vad som är kulturellt betingat. Att titta på andra kulturer och döma dem, när vi själva inte kan se förtrycket i vår egen, tillhör Det Vita Privilegiet. Att många tror att hijab är något som tvingas på kvinnor, medan västerländsk kroppsexploatering är frivilligt, är naivt, okunnigt och fördömande med en lätt touch av rasism. Kvinnoförtryck finns i de flesta kulturer och det visar sig i olika uttryck. Det är enklare för Den Vita Blicken att se att en hijab, niqab, abaya eller burqa begränsar och förtrycker kvinnor, än att förstå att vårt orimliga skönhetsideal och (s)exploateringen av nakna, svältfödda kvinnokroppar, också är det.

"Det finns olika nivåer i helvetet", som Gudrun Schyman sa när hon krossade Jimmie Åkesson i debatt för ett par år sedan.

//Tiderman