måndag 12 oktober 2015

Stigmata: psykisk ohälsa



Den 10 oktober varje år är det FN's Internationella dag för mental hälsa. Med allt vidrigt som pågår ute i världen, exempelvis flyktingkris, bombdåd, diktaturer, svält och SD, är det inte konstigt att denna dag hamnar i skymningslandet. Helt naturligt och rättvist. Men. Jag vill dock stanna upp en stund för att fundera på det här med psykisk hälsa. Hur psykiskt friska är vi i Sverige egentligen? Hur är det att leva med mental ohälsa? Hur ser vi på människor som är drabbade av psykiska sjukdomar?

25 % av kvinnorna och 15 % av männen i Sverige är drabbade av mildare psykiska besvär så som oro och lättare ångestsyndrom. 1,4 miljoner människor allt som allt. När det gäller något svårare problem, som exempelvis kliniska depressioner, svårare ångestsyndrom och emotionella personlighetsstörningar, är omkring 40 % av Sveriges befolkning drabbade. Den mentala ohälsan ökar kraftigast inom åldersgruppen 16-24 år. Under 80-talet var 9 % av tjejerna och 4 % av killarna drabbade av mental ohälsa i denna åldersgrupp. Nu är motsvarande siffror 30 % av tjejerna och 14 % av killarna. Även självmordsstatistiken ökar inom denna åldersgrupp. (Källa: Livlinan.se)

2013 presenterade OECD en rapport som visade att den mentala ohälsan i Sverige kostar omkring 70 miljarder om året. Nästan hälften av alla långtidssjukskrivna har någon form av psykiatrisk diagnos. Och insatserna för att motverka detta är....(trumvirvel) att lägga allt ansvar på individen när det gäller tillfrisknande.

I förra veckan diskuterades detta i "Debatt" på SVT. Självhjälpscoacher och psykologer munhöggs om vad som var den bästa vägen att gå för individer som vill tillfriskna. Jag undrar dock: är det egentligen individerna som ska tillfriskna, eller är det samhället?

I april i år publicerade ÖP en artikel där fler unga kvinnor fick komma till tals och berätta om de krav de upplever utifrån. De behöver lyckas bra i skolan och få toppbetyg. Alla vill enkelt komma in på högskola och universitet så de kan bli akademiker eller tjänstemän, alternativt småföretagare. Att stanna kvar på uppväxtorten och arbeta på ICA vore bra jävla skamligt. Samtidigt som toppbetygen ska sättas, är det också viktigt att vara snygg, ha "rätt vikt" och använda moderiktiga kläder. Att vara attraktiv enligt normer är oerhört viktigt. Och påfrestande.

Längre fram i livet är det också viktigt att du är en toppenfru, bästa mamman, hembiträdet från himlen och Leila Lindholms like i köket. Samtidigt ska du jobba på din karriär. Stagnera icke! Och glöm inte att du hela tiden ska banta och vara snygg.

Prestera, prestera, prestera. På jobbet, i hemmet, på gymet, i sängen. När en sedan bryts ned totalt av pressen, då ska vi läsa Mia Törnblom och få veta att vi minsann kan bygga upp en stark självkänsla bara vi vill jobba hårt på det. Kanske går vi också i KBT och får då veta att det är vi som måste ändra vårt sätt att tänka kring saker och ting. Ännu en tyngd på våra axlar. "Det är mitt eget fel att jag uppfattar kraven som verkliga". Sedan nästa tyngd: stigmatat. Att må psykiskt dåligt ska helst döljas för att undvika socialt utanförsskap.

Människor är självfallet inte passiva subjektiv som faller offer för ett hemskt samhällsklimat. Vi ska absolut försöka förändra vår perception av alla krav. Att lära oss att se dem som osanningar och lögner. Att låta vikthetsen flyga oss över huvudet. Eller lära oss att det är okej att bara vara tillräckligt bra, eller i vissa fall lite smådålig. Detta har varit oerhört viktigt för mig så att jag oftast kan leva med någon form av "peace of mind".

Men jag kan inte låta bli att tycka att den utbredda mentala ohälsan inte bara är upp till individen att rå på. Personer med mental ohälsa måste också ses som ett kollektiv, inte bara en samling sjuka individer. Psykisk ohälsa är för utbrett för att vi inte ska se det som ett stort samhällsproblem. Gång på gång visar det sig att människor mår dåligt av krav utifrån, som de till slut förkroppsligar och förvandlar till krav inifrån. Ska vi då hela tiden lägga ekonomiska medel och tid på att förändra alla sjuka individer, eller ska vi också försöka göra något åt de normer som totalt bryter ner medborgarna?

Det är bara så jävla amerikanskt att förminska problemet och göra det ensidigt genom att bara tjata om individens ansvar och förändring inifrån. Men det är enklare, snabbare och billigare med individbaserad KBT än rejäla insatser för att förändra nedbrytande normer. Att till exempel arbeta mycket med normkritik i tidiga skolår vore guld, eftersom det är människor som både skapar och upprätthåller de skadliga, socialt konstruerade, regler som senare tar knäcken på den starkaste av själar.

Nu kommer jag låta pessimistisk, men: I allt detta äckel som vi tvingas leva i (skenande kapitalism, fattigdom, skönhetsfascism, retuscheringar, könsstukturellt förtryck och en marknad som livnär sig på kvinnors dåliga självkänsla) kan jag ibland tycka att total jävla ångest och depression är en rätt naturlig reaktion på allt vi upplever.

Change has to come in both ways - Human AND society.

//Tiderman




Inga kommentarer: