Jag har i hela mitt liv varit en person som kopplar det jag presterar till mitt värde som människa. Som flicka fick jag tidigt indikationer på att det var så det skulle vara. Jag hade inget inneboende värde om jag inte var duktig eller söt. Senare i livet, när jag läste "Det andra könet" av briljanta filosofen och författaren Simone De Beauvoir, förstod jag varför det var så. Generellt sitter kvinnans livsfunktion i hennes kropp, medan mannen generellt kan trancendera (förflytta sig, bryta sig ut) ur det kroppsliga fängelset.
Detta låter rätt svårt och akademiskt, men det är ändå ett faktum. Har ni provat att bara ligga på soffan och duga en hel dag? Utan att sminka er, kliva ur morgonrocken, städa, laga mat, diska, tvätta och vara sådär fräscht aktiv som en alltid ska vara? Hur har det gått? Känns det bra? Får ni dåligt samvete när karln/partnern får göra allt hemarbete och ni bara ligger där och ångas i er egen skit medan ni tittar på skräp-TV? Och om det hade varit "the other way around", tror ni att karln/partnern hade fått dåligt samvete för att hen slänger sig på soffan medan du agerar 50-talsfru på heltid?
Och inom yrkesliv och fritid, har ni provat att bara vara tillräckligt bra när ni gör en presentation på jobbet? Varit lite sådär halvdålig när ni på er fritid idrottar, musicerar eller "slappnar av" med handarbete?
För mig har detta tidigare varit jättesvårt. Inte att skita i hemarbete, det har jag väl nästan alltid gjort, men det fanns andra områden som jag jämt skulle vara så inåt helvete duktig på. Om jag skulle sjunga på ett dop eller liknande, då skulle jag göra det så jävla bra att alla åhörare skulle tro att de hamnat på La Scala. I gospelsolon skulle alla förväxla mig med Whitney Houston. Mina uppsatser skulle förändra hela det forskningsfält där jag befann mig och alla mina publicerade texter skulle få läsaren att dra tankarna till just Beauvoir. Blev det inte så, fick jag ångest och frågade mig "vad kan jag göra för att alla ska ramla omkull av häpnad över mina övermänskliga prestationer?" Nu för tiden skulle en kunna kalla det "en jakt på likes".
Jag var en duktjävel. Detta gjorde att jag brände ut mig två gånger innan jag fick nog. I terapin fick jag hemläxa. Jag skulle prova att göra lite halvtaskiga och orepeterade sånginsatser. Ångesten innan jag fick bukt med detta var obeskrivlig. Jag slog på mig själv i timmar efter att ha sjungit en falsk ton på en repetition. Men det gick bättre och bättre. "Jag sjöng inte bäst av alla idag, men det är helt okej. Jag är värdefull ändå." Detta pressade jag in i mig själv tills jag trodde på det.
I somras sjöng jag några arior i Gustafs Kyrka. Historikern Christopher O'Regan var på plats och hela kyrkan var sprängfull med publik. Jag och organisten Daniel hade repat endast två gånger innan. (Vi hatar båda att repa) Inte hade jag repat så mycket hemma heller. Jag fick en Händel-aria att öva in på torsdagen. Den skulle framföras på söndagen. Prestationsångest. Men jag bestämde mig att det får bli som det blir.
Det gick helt okej, men det var mycket långt ifrån perfekt. Som gravid har du varken lungor eller diafragmamuskulatur att tillgå och detta påverkade förstås, men främst var det för att jag hela tiden kände att det gör inget om det är lite sådär småbrunt ibland. För det var det. Lite småsura toner, flåsigt och ostadigt, men jag överlevde med människovärdet i behåll. Efteråt satte jag mig i bilen, släppte konserten och drog till American Take Away och betedde mig som en extremt olydig kvinna - jag smällde i mig en fet pizza utan att få dåligt samvete efteråt. Detta hade aldrig hänt för 3 år sedan. Trycket har lättat. Både på kropp och själ.
Visst kämpar jag fortfarande med prestationsångest och duktighetssyndromet. Det gör sig påmint ganska ofta fortfarande. Särskilt i graviditeten. Ungefär som att en kan vara mer eller mindre bra på att vara gravid. Det kan en ju inte. En kan inte påverka provsvar, ultraljudsresultat och krämpor. Bara för att jag är sängliggande med foglossning och massiva prematura sammandragningar, är jag inte sämre på att vara gravid, även om det känns så ibland. Men nu märker jag alla dessa destruktiva tankar och skickar dem åt helvete.
Så kan vi inte bara skita i att säga "åh, vad duktig du är" när en imponeras av något? I alla fall varannan gång kan vi byta ut det till:
- Åh, vad du berör mig när du sjunger!
- Jag ser att du har publicerat en essä, vad roligt för dig!
- Vad häftigt att du kan sjunga på så många olika språk!
- Jag såg att du fick det där jobbet du sökte. Vad härligt, gratulerar!
Det är såklart inte alls fel att få vara duktig ibland och att påpeka för andra när du tycker att de har presterat bra. Men när det blir bara fokus på duktigheten i bra betyg, en välsvarvad kropp och perfekta toner, blir det helt fel. Då kan så lätt människovärdet kopplas samman med dina prestationer och så ska det inte vara. Det är då det finns risk för utmattningsdepressioner och andra härliga diagnoser som orsakas av den inre stress som kommer ur prestationsångest - något som enligt statistiken främst drabbar kvinnor. Högpresterande och samtidigt snygg och smal. De kraven kan bryta ner även en dotter till vikingar.
Var snälla mot er själva.
//Tiderman
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar