Att min och sambons relation ska bli allvarligt skadad. Magnus är mitt livs kärlek. Vi har gått igenom enormt mycket tillsammans, både lycka och totalt jävla mörker. Som jag älskar honom. Kommer vår relation palla sömnbrist, bebisskrik, föräldrahormoner och avsaknad av "egentid"? Vad kommer hända med samlivet? Kommer vi någonsin ligga igen? Kommer vi vakna upp en dag, titta på varandra och fråga: "vem fan är du?"
Att jag inte ska hinna rida ibland. Inget saknar jag så mycket som hästarna och ridningen nu under graviditeten. Att sätta sig i sadeln och samarbeta med dessa magnifika djur är livets fröjd. Älskade häst, snart kommer jag tillbaka!
Intellektuell torka. Kommer min hjärna att bli så hormonstinn att jag glömmer bort min akademiska träning? Tänk om jag förlorar mitt sug efter ny kunskap? Tänk om jag faller bakom linjen och tappar kontakten med ny forskning och nya tankesätt? Tänk om jag helt enkelt blir totalt jävla dum i huvudet?
Saknaden efter mitt arbete. Jag älskar mitt jobb. Nu har jag varit sjukskriven i lite mer än en månad på grund av foglossning, prematura värkar och ödem. Jag hatar det nåt så inåt helvete. Att ligga i sängen. Passiv och uttråkad. Tänk om jag totalt tappar kontakten med mina kollegor och med mina arbetsuppgifter? Tänk om det händer en massa spännande saker på museet som jag missar? Kommer jag någonsin att komma in i det igen?
Förlorad tid med min kör. Jag leder GustAfro Gospel Choir i Gustafs, Dalarna. Världens bästa och galnaste samling människor. Jag älskar våra repetitioner - glädje, passion och fokus. Gospel är helt rätt musik för mig - en historiskt viktig genre med groove, feeling och uttrycksfullhet. Min kör låter dessutom riktigt, riktigt bra. Vilka kämpar. De tar alla mina utmaningar med glädje. "Inget är för svårt för oss-attityd". Gospelrepen är oerhört viktiga för mig - social stimulans, musik och skratt. Jag får då också chansen att hänga med min fantastiska "music husband" Daniel. Organisten, jazzpianisten, gubben. Han bor numer i Stockholm och enda chansen att se karln är på körrepetitionerna. Tänk om det blir så att jag inte kan vara med på repetitioner och konserter?
Att vara förhindrad att resa. Jag älskar att resa till spännande platser. Och med spännande menar inte jag städer med bra shopping eller All Inclusive-charter. Jag menar Pompeji. Petra. Machu Piccu. Kinesiska muren. Vandring på Nya Zeeland. Springa i kyrkor i gamla pittoreska italienska städer. Vandra genom biblioteket i Alexandria. Besöka Egyptens nationalmuseum i Kairo. Nilenkryssning. Musikresa till New York. Kommer jag kunna göra det efter bebisarna har kommit? Måste jag åka till Kanarieöarna och vara med i Bamseklubben nu? Älskar alla barn familjecharter, eller är det något vi vuxna förutsätter att alla barn gillar trots att de är för små för att berätta det själva?
Alla dessa rädslor är totalt känslostyrda och ibland ganska löjliga. I stunder av oro och självtvivel drabbar de mig. Jag är rädd att förlora själva Jennie i föräldraskapet. Jennie som hon är nu alltså, med alla de saker hon gillar just nu. Jag är fullt medveten om att allt kommer att förändras den stund barnen häver ur sig sitt första skrik i operationssalen. Då kanske inte längre Jennie, som hon är nu, existerar längre. Annat fokus - andra prioriteringar. Jag välkomnar det med glädje. Dock tror jag att jag är en person som kommer att vilja behålla vissa delar av Jennie som hon är nu. Jag är nog en person som behöver få vara denna Jennie några procent av tiden. Jag behöver min kärleksrelation, intellektuella diskussioner, mitt arbete, mitt musicerande och lärorika resor. Ni kanske tänker att det är omoget och egensinnigt. Men. Det måste vara okej att kvinnor i den heliga modersrollen också längtar efter en stund då en kan släppa amning, blöjor, sövande, vaggande, utan att drabbas av "Det Stora Dåliga Samvetet". Detta gör inte att en är en sämre mamma. Bara en mamma som har personliga behov, hur de nu må se ut.
//Tiderman
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar