Third Trimester Tantrum

Är det så här vi känner oss under tredje trimestern?

Hör och läser om att många kvinnor förväntar sig att hela graviditeten ska vara inbäddad i rosa fluffiga moln. Du ska sitta på en divan i solnedgången och bara njuta av din nyvunna femininitet och det mirakel som din kropp går igenom. Det är det som är bilden. Rosenkindad och med glödande aura ska du ta dig an livet med ett stort leende. Vad som sen faktiskt händer, kan chocka dig. För det är ingen dans på rosor att vara gravid. För vissa undantag kanske. Men absolut inte för mig.

Eller så här?

Efter att ha kräkts dag och natt de första 14 veckorna mådde jag ganska bra. Jag levde nästan som vanligt. Tog långa promenader runt Dalälven och gjorde en massa roliga aktiviteter med släkt och vänner. "Fan, det här funkar ju rätt bra", minns jag att jag tänkte. Runt graviditetsvecka 19 började det dock bli lite kärvare. Foglossning. Det känns alltså som att någon har hackat sprickor i hela jävla pelvis. Du har inget stöd what so ever. Känslan av att hela vulvan ska ramla ut är slående. Ganska snart behövde jag använda ett grovt bälte som liknar de som tyngdlyftare har, fast bredare. Efter ett tag kunde jag inte gå i trappor. Inte heller sätta mig i bilen utan att skrika. Vända sig i sängen på nätterna går inte utan att jag börjar gråta av smärtan. "Ta en alvedon", var rådet. "Och sitt inte bara stilla. Ta lite kortare promenader." Det kunde jag inte göra på egen hand, utan stöd. Jag fick lov att skaffa kryckor och släpa mig runt kvarteret. Foglossning är inte bara smärtor i skelettdelarna när en rör på sig. Det är också värk i muskler och ligament runt bäckenet. Ungefär som att blodet har ersatts med kokande lava just där. En underbar känsla. Men jag tar väl en alvedon och lägger mig och vilar. 

Nu när jag har gått in i tredje trimestern har det uppkommit en hel del andra sköna grejer:

Ödem. Alltså vätska i lederna. Mina fötter ser ut som griljerade julskinkor med något som en gång har varit tår. Det gör ont. Att stå på dessa svullna fotsulor känns som att gå på glödande kol. Fingrarna, de kan jag inte böja mer än till hälften. Glöm att jag kan spela piano som förr. Inte heller kan jag skriva i denna blogg utan att svullnaden hindrar min annars så eminenta tangentbordsteknik. Att fingrarna ser ut som prinskorvar vore att underdriva. Bratwursts ligger närmare sanningen. Sen är det inte bara fingrar och fötter som är svullna. Jag känner mig som en livs levande floating device hel och hållen.

Halsbränna. Det är egentligen ett för mjäkigt ord för att beskriva vad som händer med magmunnen i tredje trimestern. Den är slappare än sinnet hos dem som inte röstar i riksdagsvalet. Och att beskriva det som kommer upp som "sura uppstötningar" är att fara med osanning fullständigt. Föreställ dig att du ligger och sover en relativt skön djupsömn med soundtrack "Morning from Peer Gynt" av Grieg. Plötsligt slits du upp ur sömnen på grund av att din mage har stött upp något som känns som flytande stål och smakar som thinner. För att inte hela sängen ska bli full med den uppstötta vätskan måste du alltså svälja ner den igen. Det känns alltid lika gött när detta händer.

Sammandragningar. Livmodern är en muskel som måste träna inför förlossningen. Därför drar den då och då sig samman. Ungefär som när vi går på gym för att pumpa upp oss inför diverse aktiviteter. Detta är förstås helt normalt och du kan ha omkring 10-20 sammandragningar per dag utan att det behöver vara någon fara. Detta känns ungefär som att sitta fast i något medeltida tortyrredskap där hela mellangärdet pressas samman så du inte kan andas. Pulsen ökar och du börjar svettas som någon som väntar på en arkebusering. När du väntar tvillingar är detta förstås något som blir värre, eftersom din livmoder tänjs ut mycket mer än vid en singelgraviditet. Hurra!

Smärtfulla gaser. Japp, även en kvinna kan släppa väder. En gravid kvinna kan dessutom göra det både högljutt och ofta. Du kan som inte kontrollera det. Dina tarmar har ingen plats att arbeta som de ska och därför bildas små ljuvliga fickor med luft. Det gör skitont rent ut sagt. Så fort du reser dig från liggande eller sittande position kan du räkna med att det kommer luft ur någon kroppsöppning. Rapar eller rejäla jävla brakskitar. Du är som en vandrande pruttkudde. Miranda i "Sex and the City" hade dock rätt. Destå mer svullen du blir, destå mer kan ditt underhudsfett och din vätskefyllda vävnad dämpa ljudet. Men inte lukten.

Storleken. En tvillinggravid kvinna har i vecka 30 samma livmodermått som en singelgravidkvinna har i v 40. Ni kan ju tänka er själva att det är ett rejält mått runt magen. Jag älskar verkligen min mage och jag tycker att jag är så fin med den, men fan, det är tungt att bära den. Särskilt när det känns som att ungarna åker skridskor på urinblåsan, eller eventuellt steppar på den med spikskor. Bäckenbottenmuskulaturen är så uttänjd av relaxinet, så den liknar snarare en utnött hängmatta än en spänstig och hjälpsam vävnad. Att försöka vända sig i sängen med denna mage och foglossning är omöjligt. Du behöver ha någon som puttar på. Och den enda personen som kan göra det sover i ett annat rum eftersom dina svullna slemhinnor i näsan har gjort att du snarkar högre än en risig jetmotor.

Flåsigheten. Alla gravida producerar en hel del extrablod under graviditeten. En tvillinggravid skapar förstås ännu mer. Blodvolymen har för mig ökat med omkring 0,8 liter. Hjärtat är större för att det ska orka pumpa runt allt blod till mig och barnen. Detta gör oss gravida extremt flåsiga. Bara genom att gå från soffan till toaletten gör att jag flåsar som om jag vore en 400 kilos rökare som gått upp och ner för Spanska trappan i Rom 30-40 gånger. En känner sig oerhört smidig och lätt när det händer.

Gråtattacker. När du väntar tvillingar är dessutom dina hormonnivåer dubbelt så höga som hos en singelgravid, och nästan 1000 gånger högre än de du har när du inte är gravid alls. Detta är inget skämt. Ni kan ju tänka er vad detta kan göra med en redan gråtmild människa. "Uäääh, jag kommer inte upp ur soffan!" "Jag tappade TV-dosan på golvet" "Ingen förstår mig!" och så vidare. Ge mig en prenumenation på Cleanex, tack.

Lägg sedan till svårt att hålla tätt, svettningar, ständigt spring på toaletten, hjärtklappning, yrsel och ömma bröst så är vi nästan där.

Jag är förstås lycklig över att bära våra barn. Jag älskar dem redan så offantligt, fast jag aldrig har träffat dem. Att längta så mycket efter två små personer som en aldrig ens har träffat, är en fantastisk känsla. Så att jag upplever tredje trimestern som en riktig skitperiod, har inget att göra med hur jag känner inför mina barn. Det är bara det att det att jag behöver berätta om graviditetens baksidor för att ge en mer nyanserad bild av hur det faktiskt kan vara.

Så - nu kan ni gå right ahead med att uppgradera alla gravida i allmänhet och tvillinggravida i synnerhet, till legendstatus.

//Tiderman