söndag 8 augusti 2010

Här får jag frid nog att känna tacksamhet


Hobbyaktivisten. Lobbyisten. Feministen. Sångpedagogen. Skribenten. Sångaren. Musikern. Musikarrangören. Körledaren. I de flesta sammanhang antar jag en eller flera av dessa olika roller. Alla är fantastiska att vara i. Det utmanar mig och gör att jag är igång hela tiden. Det kan aldrig förmultna i mitt huvud. Det är alltid full frekvens. Vissa kallar det stress. Jag kallar det kall. Mitt livs kall. Att vara i elden hela tiden. Ibland behöver jag dock komma bort. Bort från samhället. Bort från allting jag irriterar mig på och blir ledsen av. Bort från sexismen, ojämlikheten, moderater, militärer, reklam och trams-TV med Lotta Engberg. Bort från genomträngande ljudnivåer och sång på halvfjärs. Bort från mitt egna sätt att pressa mig själv och hata mina fel. Bort från livet helt enkelt.

Då går jag ut i skogen. Springer. Joggar. Löper. Ganska långt springer jag. Så pass långt att jag hinner slita ut mina knäleder. Det är inte så bra. Jag vet. Det som däremot är bra, är att i skogen och i den friden jag känner där, är ett av få ställen jag kan känna full tacksamhet över det som faktiskt är bra i livet.

Jag har sagt det många gånger här på bloggen; VÄRLDEN SUGER!!! Det gör det verkligen. Så pass mycket att jag inte alltid vill vara kvar här. Helst skulle jag vilja bo i Fylke bland hober. Så sjukt brukar jag faktiskt tänka. Då förstår ni hur mycket jag avskyr samhället och många människor i det. Kanske är det därför jag behöver fly bort från tätbygden för att kunna ignorera det för en stund.

I skogen, i min stund för mig själv, känner jag mig enormt tacksam för mycket. Jag har massor av vänner. De är enorma många av dem. De viker aldrig av. Bara det att de alltid kommer för att visa sitt stöd när jag deltar i diverse offentliga framträdanden. Det är stort av dem. För det är jag tacksam.

Jag är tacksam för att min mamma står fast trots alla motgångar i hennes liv. Hon är mitt största fan. Hon läser allting jag skrivit, både vetenskapligt och som frilansskribent. Jag kan alltid se hennes ansikte i publiken när jag sjunger och spelar. Min mamma. Hon finns där hon. Alltid.

Allra käraste syster. Mer behöver jag inte skriva. Hon förstår. Hermana.

Jag är tacksam för att jag lever med en man som respekterar mig som människa. Han har inga som helst föreställningar och invanda könsmönster som begränsar och marginaliserar mig som kvinna. Fy fan vad bra jag har det!

Allt detta kommer jag på bara efter några kliv på stigen i skogen vid Jungfruberget. Ju längre jag springer och ju fortare mitt hjärta slår och andhämtning blir tyngre, kommer jag på att jag nog är ganska lycklig ändå. Det svåra är att komma ihåg det när jag nästa gång ser, hör eller upplever all smuts i världen. För även om världen är ett skithål som jag ska ägna mitt liv åt att rensa, vill jag då och då känna att jag inte faller sönder med den för varje dag som går.

Ja jävlar vad soft det blev. Men det behövs i min arga blogg ibland. För dynamikens skull. Och för sinnesfriden.

Inga kommentarer: