måndag 30 augusti 2010

Sysslofanatism



Vad ska du bli när du blir stor?

Vad gör du nu för tiden då?

Vad vill vi egentligen veta när vi frågar varandra dessa saker? Vi frågar barn och ungdomar vad de ska bli när de blir stora. Då ska de bli någon. De ska kanske bli läkare. Jurister. Lärare. Sjuksköterskor. Snickare. Svetsare. De ska bli ett yrke. Eller en examen. De ska bli någonting som är värt mer än att vara människa. Så vi har någonting att svara när folk ställer de här frågorna till oss. Man kan ju inte gärna svara: "Jag vill bli intresserad av vårt samhälle" eller "Jag samlar frimärken på fritiden."

Jag själv har frågat de här frågorna massor av gånger. Och jag menar alltid vilken sysselsättning de har. Då menar jag oftast yrke eller studier. Det är det man frågar efter. Inte vad de gör som hobby eller vilka andra fritidssysslor de har. Är vi så koncentrerade på våra yrken och utbildningar, att vi inte kan prata om annat när vi ser varandra för första gången på mycket lång tid?

Ja. Det är vi faktiskt. För vi lever i ett samhälle som är så fokuserat på att arbeta största delen av vår vakna tid, vilket gör att vi inte värdesätter det vi gör utanför arbetsplatsen lika högt. Men när man tänker efter så svarar folk alltid på frågan GÖR med svaret ÄR.

"Vad gör du nu för tiden då?"
"Jag ÄR läkare."

Sällan svarar vi: "Jag arbetar som läkare." Man identifierar sig så nära med det man gör att man till slut har svårt att skilja på den jag ÄR som människa och det jag GÖR som människa. Självklart är detta nära sammanlänkat, men jag tror att det inte alls är bra att endast leva igenom en yrkestitel eller en examen. En dag kanske vi står där utan jobb. Vem är man då?

Därför är det inte konstigt att köerna till terapimottagningarna blir längre och antalet recept på antidepressiv medicin blir fler, när arbetslösheten stiger. Det är en skam att vara arbetslös. Utan arbete, är du ingen i vårt samhälle. Du ingår inte i ett socialt sammanhang. Du kan inte berätta för folk vad du ÄR. Du kan inte heller konsumera för att visa upp din framgång. Vi mäter framgång i arbete och lön. Inte i lycka som kan uppnås utan någon som helst hjälp från materiella ting.

Kanske är det också därför har vi har så svårt att skilja på det vi ÄR, det vi GÖR och det vi TYCKER. Vi ÄR varken våra yrken eller våra åsikter.

(Som jag kar skrivit förr: angriper jag åsikter - angriper jag inte DIG SOM PERSON. bin Laden, Carola, Gardell. Alla har samma människovärde och rätt till en åsikt, men deras åsikter I SIG ska kunna kritiseras utan att deras människovärde sjunker.)


Vi är alla människor i slutändan, oavsett sysselsättning. Därför är det otäckt när politiken idag inte koncentreras alls på grundläggande människovärde. Vi blir alla dömda som mer eller mindre värda i detta samhälle beroende på vad vi GÖR. Väljare blidkas med pengaperversioner. Arbete. Arbete. Arbete.

Och. Vad ÄR ett arbete? Något man inte riktigt tycker om. Något man MÅSTE göra. Gillar du ditt jobb, anser många att det inte är ett riktigt jobb. Ett jobb ARBETAR du på.

Jag är inte emot arbete. Tvärtom. Jag är däremot motståndare till vår sysslofanatism som reducerar människor till en titel, och under den? Ingenting?

Så. Vilka ÄR vi utan våra yrkestitlar, universitetsexamen och talanger? Skulle mitt männisovärde sjunka utan det jag KAN och det jag GÖR?

/Eder förvirrade och filosoferande Röstcoach? Musikarrangör? Kulturskribent? Musiker? Sångare? Boxare? Aktivist? Författare? Forskare?

Människa.

4 kommentarer:

Kia sa...

Åh nej!2 Så frågar jag också jämt!

Alla tror ju att man ska arbeta BARA därför att man måste!!!! Man anses ju konstig om man älskar sitt jobb och inte uppdaterar facebook statusen till "Äntligen fredaaaaaaaag" eller "SEMESTERRRRR" så fort man blir ledig!

Bra inlägg. Tänkvärt.

Jen von T sa...

Jag tror förvisso inte att man måste hata sitt jobb för att vara glad över semester men jag förstår hur du menar Kia!

Det är mycket fokus på att man ska arbeta för att man MÅSTE, därför är det så paradoxalt att man samtidigt ÄR ett arbete som man innerst inne kanske avskyr :p

Anonym sa...

Men du som tjatar om bildning hela tiden!

Jen von T sa...

Ja, visst gör jag! Men jag har också många gånger förklarat skillnaden på utbildning och bildning. Kolla upp det tyska begreppet "bildung" så ser du att "utbildning" är en ganska liten del i hela begreppet.

Jag kommer fortsätta tjata om bildning. Det är oerhört viktigt. Det kan, till skillnad från yrke och examen, hjälpa till med kontakt med omvärlden, dig själv och relationen där emellan.

Var inte rädd för begreppet "Bildning". Det är inte alls elitistiskt. Det är bara kidnappat. Viss bildning kan man uppnå bara genom att se inom sig själv, vilka kunskaper man redan besitter men inte använder för att man är så förslappad.

För säkerhets skull: Jag angriper INTE obildade människor PERSONLIGEN. Ej heller deras rätt till åsikt. Bara deras förmåga att förminska sig själva genom rädslan för kunskap.