På radio sjunger de om kärlek. Hopplös kärlek. Het kärlek. Förlorad kärlek. Svåråtkomlig kärlek. Ibland kan de också sjunga om materiell njutning. Bilar. Sprit. Kvinnokroppar. Då och då hör jag också en del ytliga uppmaningar om att man "ska vara sig själv", även om artisten som framför budskapet har genomgått diverse operationer och behandlingar för att inte vara den han/hon var från början. Ibland blir också låtar om rumpor, sjungna av hopplösa idioter med fruktnamn, etta på singellistan.
Tramstexter pumpas ut och in i våra hörselgångar. Hela låtar om höfter som inte kan ljuga eller om någon man som bara gillar kvinnor med jätterövar. Meningen med dessa låtar är att man ska "ha kul." Ha kul innebär oftast inte tänka - bara dansa. Eller knulla. Kanske ibland också festa hela natten lång. Obekymrade ansikten ler mot oss med blekta tänder. Ögonen ljuger.
Kill me now...
Vi vill bara att du köper, köper, köper. Köp vår skiva och ärv vårt liv. Lyssna på mig och du skall få ett blomstrande liv. Sug i dig min musik och förvandlas till mig. Förkroppsliga konsumismen och det otillräckliga intellektet. Dansa en makaber dans du lättkontrollerade pappersdocka!
Även jag lyssnar då och då på tramsmusik. Det finns många plattor i min samling som bara innehåller ytlighetsmusik som inte alls ifrågasätter eller kräver tankeverksamhet. (Som exempelvis alla skivor med Kiss och AC/DC.) Det jag känner då är ren och skär lycka, som även om den är flyktig, spelar stor roll just då. Det är skönt att fly för en sekund. Musiken svänger och jag kan obekymrat sjunga med i mitt tillfälliga energirus. Så fort jag stänger av musiken tar det dock inte lång stund innan jag kliver ur ruset.
För att ruset ska bestå behöver jag något mer. Jag behöver en total jävla utrensning av tankar och känslor. Jag vill höra musik som fylls av en sådan massiv kraft att jag får svårt att andas när jag upplever den rakt på. Jag vill ha texter som speglar mina egna idéer och tankar. Jag vill att musiken gestaltar hur jag uppfattar mig själv och min relation till omvärlden. Jag vill att musiken tuggar på mitt kött och pulserar i mina ådror. Jag vill att den angriper min benmärg och får min själ att vibrera. Jag vill ha samhällskritik och en total hänsynslöshet mot sådant som förtjänar hat. Jag vill förlösas.
Därför var gårdagens upplevelse av Raised Fist live i Borlänge helt fantastiskt. Det var förvisso ett segt söndagsgig med nyktra stelopererade människor i publiken, men fy fan vilken kraftfull musik. Raseriet flödade mot rasismen, girigheten och krigshetsen. Allt mitt svarta försvann ut i tomheten som infann sig efter slutet. Det kändes som en exorcism. Det var fan det det var. Utdrivning av demoner som matas och växer genom mitt infekterade hat mot sexism, rasism och nyliberalism. Min starka reaktion på tempot i musiken och den vassa sången, satte dem på flykt. Eller åtminstone var musikens mening ett verktyg i kampen som idag inte känns lika hopplös.
Riktigt bra musik känns. Kroppsligt, själsligt och intellektuellt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar