måndag 8 november 2010

Femismen eller – Typiskt den där läskiga kärringen som ska va’ som en man!


Det är dags för min första gästbloggare: konstvetaren Mats Ranaxe. Här skriver han om hur han upplever könsordningen.

Sitter och lyssnar på Dido & Aeneas en barockopera av Purcell. I dessa gamla musikteaterstycken framfördes könsstereotypiska roller av i dag fantastisk förlegat gammalmodigt slag: eller kanske inte? Jag brukar jobba med att visa direktsända operor från värdens ”bästa” operahus; The Metropolitan Opera i New York, till svenska biografer, och dessa operors regissörers genuskritik är helt frånvarande i dessa produktioner.

Överhuvudtaget är dessa föreställningar museala på det viset att man oftast, med få undantag, framställer den tid den är skriven i, eller den tid operan beskriver handlingen i. Opera är en konservativ konstform på de allra flesta plan och så även i genuskritiskt tänkande.

Kvinnor är förtryckta och sköra varelser som väntar på sin hjälte som ska rädda henne och hon får offra sin kropp för att rädda sin kärlek. Mannen är mest ute efter äran eller att rädda densamma. Mannens kärlek är lika med heder och hjältemod. Trots att man på sexton- och sjuttonhundratalet hade kastrater, d v s män som sjöng med samma omfång som kvinnliga mezzosopraner, var dessa ansedda som sexobjekt av den kvinnliga publiken! Dessa var män som i barndomen blev berövade sina testiklars testosteronproduktion, varför deras röster stannande i pojkens läge. Dessa spelade hjältar i stora operaproduktioner och blev superstjärnor, även med dagen mått mätt. Hur gör man i dag då vill man ha en man som kan sjunga dessa partier? Oftast får en kvinna sjunga en mans roll som ska låta som en kvinna! Denna kvinnliga ”kastrat” ska uppvakta en kvinna och bete sig som en man och ibland sjunger bägge med exakt samma röstläge.

Kan detta vara ett operamässigt tecken på förvirringen om könsroller som många män och för all del kvinnor upplever med män som har feminina drag och rörelsemönster, men är rent sexuellt heterosexuella? Flickor då? Hur har en flicka det som är manlig i sitt beteende och har mörk röst? Kan hon vara intresserad av pojkar egentligen? Vad tänker omgivningen som ser dessa två? Vad säger oss den omedelbara fördomen?

Men om vi går till den plats som de allra flesta förknippar med könsroller; hemmet. Här diskuterar vi oftast vad som är typiskt kvinnogöra och om mannen borde tvingas göra mer i hemmet för att avlasta kvinnan som dubbelarbetar. Vi diskuterar om mannen ska tvingas med lagens hjälp ta ut mer pappaledighet. Hur ska mannen ta mer ansvar för barnen och hämta på dagis oftare o s v.

Här har vi tre olika typer av genusdiskussioner, men är inte dessa ganska irrelevanta egentligen? Om man har klart för sig att det finns en ojämlikhet mellan könen och att man vill ändra på det; är man per definition en Feminist! Vill man inte ändra på det faktum att kvinnor och män har olika möjligheter i vårt samhälle att uttrycka sig, på stan, i film, på scenen, i arbetslivet och i hemmet. Om vi ser att könsroller är inpräglade i oss alla av normer hur vi ska bete oss, t ex att raka benen,armhålorna och underarmarna innan man tar på sommarklänningen och går ut på staden. Att vara lätt kritisk och inte skratta högt och inte hoppa jämnfota på tåspetsarna och klappa händerna och ropa Oh! Så roligt! om du är en artonårig yngling med hopp om att få åka med på raggarrundan på stan en lördag kväll i Benkes Cadillac! Skulle detta spela någon roll egentligen i vart sätt att vara mot varandra? Eller hur vi vill vara mot varandra och andra även mot de som inte är som vi vill att folk ska vara och se ut.

När en kvinna blir trakasserad av sin chef som hela tiden kommer med sina antydningar om penisliknande frukter i lunchrummet och hennes kvinnliga och manliga kamrater säger samma förgörande repliker; lite får man ju tåla. Säg i från med samma saker, ge i gen. Man måste kunna slänga käft. Ingen frågar på allvar varför chefen säger sådana saker som ”En sån där skulle sitta fint i kväll va! Fast jag har en större på mitt kontor, he he.” Det är inte bara olagligt, det är förnedrande för kvinnan, förnedrande för chefen själv och för hans fru och barnen att ha en sådan i familjen.

Om en man blir tagen på baken av en kvinnlig arbetskamrat utan att han vill det, vad skall han göra? Om en kvinna helt plötsligt visar brösten för en man på arbetsplatsen, hur ska han reagera? Om en kvinnlig matgäst är full på en restaurang och börjar smeka på den vikarierande kyparens bak, hur ska han reagera? Nu tänker ni kanske att; men sådär har kvinnor alltid haft det! Min poäng är att om man ser att det är ojämlikt mellan könen och man vill ändra på det, är man Feminist! Om vi alla behandlar varandra med respekt i varje given situation skulle vi kunna avskaffa Feminismen.

Om män verkligen vill att det ska bli balans i respekten mellan könen i vårt samhälle skulle problemet vara borta. Var är Feminismens män?

/fil. mag; konstvetenskap Mats Ranaxe

Jag tackar Mats innerligt för de orden. Att många män vägrar att arbeta för jämlikhet och ömsesidig respekt är ett stort problem för feminismens framfart. Lagen borde inte behöva tvinga män till att hjälpa till mer hemma och ta hand om sina barn. Detta borde vara en naturlig vilja hos samtliga män! Partiarkatet ger män makten tack vare att de tillhör människorasens överlägsna kast. Någon som fått makten utan att ens anstränga sig, lämnar ogärna ifrån sig den. Om inte män i den rådande ordningen arbetar för jämlikhet ens på individnivå, har vi långt kvar till det stadium då män och kvinnor behandlas likadant. Det är verkligen absurt att inte fler män vågar stå upp för demokratiska principer. Hur kan man förvägra kvinnor en fri existens? Det går inte bara att stå och säga: "Ja, visst är jag för jämlikhet." och sedan totalignorera hur man själv bidrar till könsordningen. Upp och hoppa, män! /Jen von T

2 kommentarer:

Anonym sa...

Jag fattade inte så mycket av texten men jag kan säga att jag är man och stolt feminist! Jag röstade på F! de senaste riksdagsvalet eftersom de andra partierna bara låtsas bry sig om jämlikhet mellan könen!

/Fredrik

Jen von T sa...

Det ska du sannerligen vara stolt över Fredrik! Jag önskar att alla män vågade släppa in kvinnorna i samhället på alla nivåer!