fredag 5 november 2010

Män bör avundas oss



























Det brukar ju sägas att kvinnor är känsligare än män. Generellt kanske det stämmer också. Det är ju egentligen inte intressant att de är det. Det som är intressant är varför kvinnor är känsligare än män, och vilka konsekvenser det får i livet.

Kvinnor skolas tidigt in i föreställningen om att de inte har en plats i de stora skeendena i samhället. De behöver inte sätta sig in i politik och samhällssfrågor. De ska helst inte tänka stort överhuvudtaget. Kvinnor får tidigt lära sig att istället bekymra sig över deras lilla tilldelade sfär. Mestadels handlar detta om att sköta sitt yttre eller sådant som de dagligen kommer i kontakt med nära inpå, såsom hemmets utseende eller vännernas privatliv. Kanske också grannens son som kom hem full inatt. Detta har jag tagit upp tidigare i mitt inlägg om skvallerkärringarnas födelse.

Eftersom flickor inte har tillgång till den stora världen på samma sätt som pojkar, får hon heller inte lära sig att rikta sina känslor utåt. Hon får inte omvandla sorg till ilska och projicera den på samhället. Om hon någon gång skulle göra det misstaget, blir hon genast en dramaqueen eller en frigid idiot. Hon blir då besvärlig i hennes katarsisliknande tillstånd, och hon förvandlas till en last för hennes omgivning. Speciellt blir hon ett tjatigt och emotionellt monster som ingen man vill närma sig.

Därför får flickor lära sig att inte utagera sina känslor mot omvärlden. Ilskan kontrolleras. Hon får inte ha åsikter om "det stora", utan bara över "det lilla". Gråten kommer ofta, och då skapas den där bölande vekheten som den kvinnliga känsligheten förknippas med. Hon gråter till filmer, Oprah och vackra texter. Hon får däremot inte gråta över att världen är ett stinkande rövhål och förlorade riksdagsval. Det vore väl för konstigt om hon gjorde det!

Den starka och beskyddande hanen får inte visa känslor öppet. Det försvagar honom. En gråtande väktare av flockens näste är till ingen nytta, ej heller en bölande alfahanne. Män tvingas att hålla tillbaka gråt och andra tecken på "svaghet".

(Gråt - ett svaghetstecken? Samhället anser att det är svagt att släppa fri en salt vätska och ett fetthaltigt sekret från Meiboms körtlargon till följd av ett känslomässigt klimax. Idioti. Att visa svaghet är tecken på styrka. Styrkan att bryta sig fri från en påtvingad och onaturlig maskulinitet.)

Känsliga män kan aldrig vara hegemoniska. De kan aldrig bli alfahannar. De kan inte bli en del av det allra högsta. Känsliga män blir per automatik homoaktiga, feminina eller mesiga. De blir tofflor på sina dominanta hustrurs förhårdnade fotsulor.

Självklart är den kvinnliga känsligheten en begränsning. Att vara tilldelad en känslighet utan att kännas vid den tack vare sin medfödda könstillhörighet, är tröttsamt. Det är också statiskt och uttjatat att den kvinnliga överkänsligheten gestaltas så flitigt i samtliga kulturuttryck. Den kvinnliga gråten används också som symbol för kontrollen över männen. Varje män blir förslavad i sin vilja att rädda den gråtande kvinnan.

En annan negativ följd av den kvinnliga känslighetsnormen, är förstås att man som kvinna förväntas vara överdrivet känslosam när det kommer till att "bli rörd" av någonting. Man ska visa upp sin mjuka sida och vara sårbar. På det sättet får männen känna att de kan ta hand om oss. När det istället gäller att visa sin ilska eller sin avsky mot någonting, blir man direkt manhaftig och obehaglig. Kanske till och med skällig, gnällig och outhärdlig. Man visar upp ett mörker som ingen man kan rädda oss ifrån.

MEN! Konsekvenserna av den känslighet som tilldelats oss är faktiskt också positiva. Tack vare att vi tilldelats en känslighet, har vi också fått mögligheten att utveckla intima och betydelsefulla vänskapsrelationer. Vi är lyhörda och empatiska. Vi utvecklar en känslighet för omgivningens humör. Vi får relatera till en annan människa på ett mycket nära plan. Vi kan umgås två och två, utan att få en homostämpel.

(Unga pojkar skolas tidigt in i "lagandan". Att umgås fler än två i exempelvis sportlaget, rockbandet och i gruppen av onlinespelare, är någonting som män lär sig under uppväxten. Detta påverkar mäns sätt att umgås. Flertalet forskningsrapporter inom sociologi visar att manlig vänskap baseras på en gruppnorm mer än på relationen mellan två individer.)

Att ha en "bästis" är typiskt "tjejigt". Pojkar kan ha en bästis i tidiga år, men detta går de ifrån när de kommer upp i de tidiga tonåren. Män har berättat för mig att de aldrig har umgåtts på två och två en längre stund, för då skulle ju folk tro att de var bögar! VE OCH FASA!

Vi kvinnor har också, tack vare vår uppfostran till känslosamma varelser, fått möjligheten att visa våra känslor öppet. Vi får gråta när vi är ledsna och vi får gråta när vi är glada för någon annans skull. Vi får också omfamna våra vänner i varma och uppmuntande kramar. Vi kan säga "jag älskar dig" till vår närmsta vänninna. För det är vi inte lesbiska. Vi är bara känslosamma. Det är inte alltid en last. Ej heller ett gissel. Det blir det bara när man beräknas vara det "till naturen", inte när situationen inbegriper det.´

För vår rätt att visa känslor öppet och för våra nära vänskapsrelationer, bör männen avundas oss. De bör genomgå en känslomässig metamorfos. Det finns en anledning till att Riddar Kato är ensam i sagan om Mio min Mio; för att han har ett hjärta av sten.

Tillägg:
Den kvinnliga känsligheten kan inte vara medfödd. Det finns för mycket avvikelser för att den biologiska förklaringen skulle kunna appliceras på detta, exempelvis Jeanne D´Arc. Det finns även mängder av matrilinjära samhällen där det har varit kvinnorna som försvarat flocken och krigat mot begränsande stammar. Där fanns heller ingen plats för kvinnlig känslighet. En människas emotionella uttryck kan självklart skilja sig mellan individer, men generellt uppfostras vi, som vanligt, på två olika sätt beroende på om vi föds med en missbildning (Ja. Snoppen är faktiskt det enl. flertalet läroböcker i biologi) eller en slida. Vi uppfostras till att ha en funktion i samhällsmönstret, helst "rätt" funktion.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Kännde du joan darc`så du vet att hin var okänslig?

Jen von T sa...

Nej, det gjorde jag naturligtvis inte eftersom hon dog 1431.

Sedan ska man också skilja på okänslig och en fabricerad känslighet som tilldelats en individ utifrån ett könsmönster.

Historien om J. D´Arc förtäljer sådana framgångar i diverse slag som tyder på att hon inte direkt kan ha satt sig ner och gråtit när någon av hennes egna soldater dog, eller om hon förlorade en "heads up."

Hon iscensatte tydligt maskulinitet. Det var en av anledningarna till att hon avrättades på bålet av engelsmännen för häxeri. Häxprocesserna var tydligt ett krig mot fritänkande kvinnor. Mer om detta i ett senare blogginlägg där jag går igenom Malleus Maleficarum.

Cammen sa...

"Hon får inte omvandla sorg till ilska och projicera den på samhället. Om hon någon gång skulle göra det misstaget, blir hon genast en dramaqueen eller en frigid idiot. Hon blir då besvärlig i hennes katarsisliknande tillstånd, och hon förvandlas till en last för hennes omgivning. Speciellt blir hon ett tjatigt och emotionellt monster som ingen man vill närma sig."

Jag HATAR det här!!!! Det är så förbannat orättvist! Ställ två raseriutbrott bredvid varandra varav ett är en tjejs och det andra är en killes så är det alltid tjejen som människor blir förundrade över, och inte på ett positivt sätt! Då jävlar är det något knäppt i huvudet på tjejen! VAFAN!!!!!!!! Förbannad!