Jag älskar Italien. Jag tror det har mycket att göra med mitt hysteriska intresse för opera, sydeuropeisk arkitektur och italiensk konst från renässansen och barocken. När jag var till Italien första gången, då Rom, var jag som ett barn på uppåttjack i dagarna fyra. Jag rusade runt staden och vältrade mig i kulturhistoria. Vi gick då 3 mil om dagen och jag hade 12 vattenblåsor på min högra fot.
Nu har jag nyss kommit hem från min andra italienresa. Den här gången Milano. Det var lite lugnare här. Jag hade till och med tid att sitta ner och äta. Milano inger en helt annan känsla än Rom. Milano är metro. Den är europeisk, modern och pulserande på ett helt annat sätt än huvudstaden. Här är det okej för två män att strosa över Piazza Duomo hand i hand. På många sätt känns Milano som en mer modern stad än Rom. I alla fall på ytan.
MEN. Precis som Rom är Milano väldigt präglad av Italiens katolska historia. Kyrkor finns överallt och det sitter ikonbilder på varje hus och i varje rum. Il Duomo slukar staden med sin väldiga kropp som en symbol över kyrkodomens makt. En kyrkodom som har gjort många människor till irrationella, undfallande imbeciller som totalt ignorerar att det mesta som står i Bibeln saknar vetenskaplig validitet.
Kvinnosynen är den samma som på medeltiden. I alla fall i stort sätt. Kvinnor är följeslagare och inget annat. Överallt går männen före kvinna och barn i gatans grupperingar. Kvinnor anses vara veka och svaga. Överallt blir man behandlad som en mindre vetande idiot. Man får inte bära sin egen väska, man får inte dra ut sin egen stol och man får absolut inte prata högt. När jag beställde öl blev jag tillfrågad om jag ville ha "the lady size" eller "man size". Jag tror jag spydde i min egen mun av förolämpning. Jag beställde så klart "the man size" och då såg man ner på sambon som inte hade tuktat sin flickvän tillräckligt så hon skulle ta en liten öl och hålla käften.
Jag blundade dock för vissa orättvisor ibland. Jag var ju tvungen. För jag njuter faktiskt av kyrkorummets estetik. Där finns så mycket vackert. Hur det än är har den katolska kyrkan alltid haft pengar (förvisso genom vidriga medel) att beställa konstverk av de mest framstående konstnärerna. Därför är kyrkorna fulla med underbara skulpturer, vackra målningar och hisnande arkitektur. Jag låter mig förföras av denna tillfredställande yta. Det ska jag erkänna. Jag tror inte att det alltid var ytligt för de konstnärer som skapade detta. Vissa trodde ju att de skapade för Gud. Vissa skapade för sitt levebröd. Vissa av lust för konsten. Men deras känsla, kan jag aldrig känna.
Det är ju förstås så, att även om konsten är skapad av en anledning jag inte vill kännas vid (till sagofigurer som exempelvis Gud) och med medel jag tycker är äckliga (hårt skattetryck på fattiga) är mötet mellan den och mig stimulerande på många olika sätt där och då. När objektet möter subjektet. Ett subjekt med en särskild kunskap, med särskilda föreställningar och med ett särskilt sammanhang. Jag tittar på konstverket, upplever det och funderar sedan på varför jag upplever det på just det sättet. Jag kommer alltid fram till att jag upplever det på ett särskilt sätt eftersom jag har kunskaper om skapandekontexten och att jag är präglad av den förväntade reaktionen. Min perception är knappast fri. Men jag njuter av den ändå.
Sen älskar jag Italien för att man framför Bach´s cellosonater i en galleria. För att man sjunger opera på gatan. För att man har bevarat så mycket av kulturhistoriskt värde. För att folk på gatan känner igen Turandot-motiven i min tatuerade högerarm. Och för att maten och vinet är fantastiskt.
Religionens förtryck av mänskliga sinnen, kvinnornas position och kapitalismens förtärande kraft finns trots allt över hela världen och det är lika vidrigt i Italien som det är i resten av världen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar