onsdag 31 mars 2010

musik, tramstematik och politiska lik.

Musik används inte som den har gjort. Den brukade handla om så mycket mer. Den brukade handla om innerlighet. Den brukade handla om verkligheten. Den brukade också i de bästa fallen handla om politik. Inte alltid så explicit som "Staten och Kapitalet" utan också implicit där orättvisor berördes i det tysta. Nu handlar musiken oftast om ekonomisk vinst. Det passar sig då inte att sjunga om obekvämligheter. Det passar sig inte att sjunga om verkligheten som ligger långt ifrån kärlek, fred och sexuella relationer. Besjung kärleken mina vänner. Men vagga inte in världen i en djupsömn på rosa moln. Förblinda inte människor med mjukporr på MTV. Genom påhittade erektioner och overkliga sexuella relationer somnar musikvärlden.

Vissa menar att det idag inte finns lika mycket att protestera emot som det gjorde under progg- och punkeran. I fallet Sverige kan det inte bli mer fel. När punken erövrade Sverige under det sena 70-talet var samhällsklimatet lika välmående som en cigarrökande Berlusconi i Milanos kvällssol. År 2010 är klyftorna i Sverige större, djupare och mer infekterade än på mycket länge. Detta borde väcka politiska kulturarbetare. Framför allt borde det väcka musiker som vill agera mot orättvisor och egoism. USA´s toppsäljande artister kan vi glömma bort. Varför skulle 2000-talets mupp-elit säga ifrån till ett klimat som ger dem lyxvillor, Manolo Blaniks och rubriker?

Tack och lov finns det ljus i detta mörker där tramsmusiken släcker både hopp och tro. Från Fagersta kommer Bruket. De har nyss gett ut debutplattan "En annan klass" där de vågar sjunga om de röda rosorna som blivit blåa. I byn Julita i Södermanland föddes Sanna Carlstedt. Samtidigt föddes en ljusning för musikens politiska berättelse. Sanna har kamplust. En modern kamplust. Själv uttrycker hon det som:

"Samma längtan – andra ord…
Samma törst – andra mål…

Sluta aldrig tänka, fortsätt slåss!
Men var god!"

Michael Wiehe har länge stått i fronten för kampsång och politiska ord. Han har nu äntligen släppt en dubbelskiva. "Ta det tillbaka" innehåller gammalt och nytt. Den krossar regeringen till grus och aska. Den innehåller mellansnack som borde få Reinfeldt och co. att pissa på sig. Eller så bryr de sig inte. I deras ögon är nog Michael en liten människa som bör ignoreras. De tenderar att inte se små människor. Inte ens med hjälp av deras förljugna monocklar.

"Det var inte alls längesedan som de flaxade runt som kostymklädda gamar runt välfärdsstatens kadaver i hopp om att rafsa åt sig en liten bit...och nu, i nederlagets timme sitter de likt Hitler och hans kompisar i bunkern under Berlin, och fastän deras värld har rasat samman runt dem så har de inte till fullo insett att deras tid är ute!" - Michael Wiehe

Tack och lov för de små människorna. Jag vill gärna tro att det är de minsta människorna som hyser den största kärleken. Och den största musiken.

4 kommentarer:

Matte sa...

Kul att du nämner Wiehe. Det var först häromdagen jag har förstått att hans låt Titanic är en politisk låt - en pik åt den borgerliga regeringen i början av 80-talet.

Tiderman sa...

haha! Titanic den gamla klasskommentaren! Underbar text. Och tragisk.

Michael är otrolig.

Cammmmmmmen sa...

Hurra för Sanna Carlstedt!! :D:D:D:D

Anonym sa...

Nyliberaler. Hur fan står de ut med varann???