måndag 27 september 2010

Reflektioner efter en chartersemester





















Jag har nyss kommit hem efter en veckas semester på Rodos. Det var faktiskt skönt. Jag kunde vila kroppen. Jag var inte ens speciellt brydd över att jag befann mig väldigt nära andra människors avklädda kroppar, vilket jag brukar avsky. Kanske beror det på att jag hade "Det andra könet" som främsta sällskap på stranden eller vid poolkanten, vilken är kanske världens mest stimulerande bok. Där blir det aldrig stilla. Det blir aldrig utfyllnad. Texten föder hela tiden nya tankar och djupgående reflektioner om min egna situation. Där kunde jag gräva i mitt medvetande, i mina relationer till andra människor och till det samhällsklimat jag lever i. Tack som fan för det, De Beauvoir! Tack för att du stimulerar mig till och med i vila!

Jag betraktade då och då, som jag alltid gör, andra människors beteenden under min vistelse på den grekiska ön. När jag på den första dagen lät min blick vandra runt området kunde jag inte annat än ta in det totala kroppsliga förfallet. The Decline of Western Civilization in real life, skulle jag vilja säga. Fett. Fett. Fett. Här menar jag inte hälsosamt underhudsfett, vackra och naturliga fettdepåer och mulliga former. Nej. Det var sannerligen ett hav av fett.

Och kan ni tänka er, det var främst feta män. Vi kvinnor har tidigt lärt oss att hata våra svällande former och runda magar. Vi har utsatt oss för självsvält eller pryglat våra kroppar i gym för att få till size zero i många år. Visst fanns det mulliga och feta kvinnor på Rodos också, men det som var mest slående var alla dessa manliga ölmagar. Inte små rundade kulor som kan vara charmerande där de sitter, utan en stor svällande svulst som både putar och hänger samtidigt. En mage som täcker könet. En mage vars navel ser ut att kunna flyga ur som proppen ur en champangeflaska när som helst.

Magarna visas upp på dessa män som vältrar sig i västerlandets slappa livsstil med tillhörande ohälsosam kost. Vilandes på rygg med den röda inoljande magen som reser sig mot skyn som en bergstopp, håller de chipspåsen i ena handen och ölen i den andra. När de ätit färdigt den ena gången, suktar redan deras ögon bort mot buffébordet och den friterade potatisen. Och ännu en öl.

Det är inte främst av estetiska skäl jag reagerar mot detta. Det vore i så fall sannerligen ett bevis på total kollaps av min motståndkraft mot ytligheten och kontrolleradet av kroppens naturliga funktioner. Nej, jag reagerar mot detta för att det är total självspäkelse att vräka i sig sådana mängder, för att sedan inte göra annat än vila. Att man vilar på sin semester är inget konstigt. Jag vilade själv fem dagar av åtta. Men dessa magar, de har inte skapats för att man har vilat under en semester. De har skapats för att man vilat sig igenom livet med tungan i en bearnaiseklick. Livsnjutare kan man vara utan att man låter sin kropp falla in i mönstret som leder till framtida sjukdomar.

"Man måste få unna sig", säger folk. Ja, absolut ska man få unna sig! Det vore ju tråkigt annars. Men att unna sig 24/7 är att leda sig själv till en säker död. Det finns massor an anledningar till sjukdomar och död förstås. Men varför välja ännu ett sätt att snabbt ta kål på sig själv?

Peter Siepen skrev ett debattinlägg i Aftonbladet för ett tag sedan där han ifrågasatte det kroppsliga förfallet. Jag är beredd att hålla med till viss del, även om han mest koncentrerade sig på hur man ser ut. Så minimalt med kroppsfett som han har, kan man dock inte uppmana folk att eftersträva. Man kan däremot uppmana folk att ta hand om sig själva åtminstone. När vi får allt mer stillasittande arbeten kan man inte fortsätta med matvanor som skapades när tre fjärdedelar av Sveriges befolkning var kroppsarbetare. Gräddsåser, gelé och mängder av potatis ska gå bort om man sitter på sitt inaktiva arsle och knapprar på ett tangentbord hela dagarna. Ja. Jag vet att vissa har problem med långsam metabolism, men 45 av 50 män kan då rakt inte ha det. Och ja. Jag vet "att det inte är så lätt". Jag tycker själv att det är asdrygt att träna ibland. Men ansträngningen kan faktiskt rädda liv.

Jag vill här också påpeka att jag vet att matmissbruk är bland de djupaste och svåraste missbruken att bli kvitt tack vare en mycket komplicerad problematik. Det går inte bara att sluta äta, eftersom vi behöver mat för att överleva. Hur hittar man då en balans mellan bruk och missbruk? Det är en gåta. Dessutom kan mat bli till en utfyllnad i varje subjekts tomrum som kan skapa en känsla av ensamhet och overklighet om det inte ufylls av ett objekt som en kvinna eller en blodig biff med vitlökssmör.

Men alla dessa feta män kan inte vara missbrukare. Så tät är inte statistiken. Det är kan däremot vara så, att en gammal energirik matkultur inte faller samman med nutidens lågenergikrävande sysslor. Livsnjuteriet går också hand i hand med den rådande konsumismen, vilken innefattar intagandet av mat och dryck.

Många studier visar att kroppslig inaktivitet är bra mycket hälsofarligare än fet mat.

Upp och hoppa!

Inga kommentarer: