Kärlekslös?

-Kan du inte skriva om något du tycker om någongång, frågar min sambo efter att ha läst ännu ett argt inlägg.
-Det har jag ju gjort. Två gånger. Typ, säger jag.
-Men det är ju meningen att min blogg skall vara som en klagomur. Ett sätt för mig att skälla ur mig lite om saker som jag är jävligt missnöjd med i samhället. Society sucks!

För det mesta i alla fall. Jag kan inte bara ränna runt med hoppsasteg på en blommande äng medans folk förtrycks och pinas runt omkring mig. Både av krig, religion och av vidriga normer. Men okej. Jag kan väl göra det då. Skriva om saker jag tycker om.

Jag tycker om mina vänner. Jag älskar mina vänner. Enormt. Vad är bättre än att spela grym musik med So, He och Ma? Vad stimulerar mig mer än att prata om politik och genusfrågor med en annan So? Vad gör mig mer ödmjuk och öppen än att diskutera religion och kurdisk kultur med Le? Vad gör mig mer glad än att sjunga tillsammans med Ch eller att lyssna på "thuut" från Ce? Att åka hem till Sa och bli omhändertagen med humor och ett varmt hjärta, eller att skratta åt minnen med Ma uppfyller min själ till bredden. Jag älskar också att åka på vägarna i Bosse med en tredje So, Eb, Ca och ibland även Jo. Alla djupa filosoferande möten med J, trots att han kör nålar genom min hud, är alltid höjdpunkter i tillvaron. Stunderna på BAR på Nisserska där jag ibland ville strypa Ko men lät bli för att jag gillar honom trots blå idioti. Parmiddagar med Ke och Hå smakar alltid gott av både mat och vänskap. Alla utvecklande samtal med Ti underlättar vistelsen på en plats jag inte alltid älskar. Hurra för mina vänner!

Jag älskar också min familj. Min syster är bäst i hela världen och hon är underbar på alla sätt. Hon är också en av få som vågar ryta till åt mig när jag kör på som ett ånglok i 180 km/h i alla situationer. Dessutom är hon den grymmaste mamman jag sett "in aktion". Allra käraste syster. Min stolthet och bästa vän. Min mamma är även hon enorm på alla sätt utom när det gäller längd och bredd. Hon har tagit sig jävligt långt och förtjänar att hyllas varje dag. Hennes nuvarande man är även han ett förgyllande drag i mitt liv. Dessutom älskar han opera. Resten av min släkt har jag redan hyllat i ett tidigare inlägg. De är galna men jag älskar dem trots detta och även på grund av galenskapen för det är den som gör dem så speciella.

Jag älskar även mina två fluffbollar I och L. Ni är ett större stöd än många människor, mina söner!

Musik är min största abstrakta kärlek. Jag har ett intimt förhållande med musiken. Alla situationer har sitt eget soundtrack. Sitt egna ljudspår som jag hör i mitt huvud. Jag ägnar mig åt musik 24/7. Den är mitt yrke, min hobby och mitt liv. Utan musiken är jag ett intet.

Min kärlek. M. Vad vore jag nu utan ditt ingripande i mitt liv? För det var det det var. Ett ingripande. Jag hade nog fallit till botten av avgrunden utan dig. Jag hade inte haft en chans att se den där lilla avsatsen på klippbranten som blev min räddning. Tack vare dig är jag nu över kanten. Kanske för gott. Du och jag, Alfred!

Till sist måste jag säga att jag tycker om mig själv. För om jag inte hade gjort det, hade jag inte nått ända hit. Jag hade inte kunnat leva min dröm. Eller åtminstone delar av den. Tack J för att du kämpar på varje dag. Du är fucking fab!

Så. Nu har jag skrivit om det jag älskar. Förvänta er riktigt bitchigt gnäll nästa gång.