onsdag 12 augusti 2015

Att uppfostra döttrar

Rekommenderad litteratur till föräldrar, pedagoger och övriga medborgare
Jag har precis lyssnat på både Sanna Lundells och Zara Larssons sommarprat. För fjärde gången. Lika gripande varje gång. Tårarna rinner. Av ilska. Sorg. Frustration. Maktlöshet. Framför allt noterar jag en växande klump i magen. Ångest. Jag har själv lärt mig hantera förtrycket. Oftast går det bra. Ibland faller jag samman i en hög och bara gråter. Särskilt när jag upptäcker hur mitt hopp om framtiden slaktas av den strukturella ojämställdhet som råder. Jag är rädd för grupper med män om jag går ensam hem på kvällen. Jag får vågor av äckel genom kroppen av medelålders män som ogenerat använder sig av deras medfödda privelegium genom att kalla mig lilla gumman eller benämna alla kvinnor som fruntimmer med nedsättande ton. När jag läser om det ökade våldet mot kvinnor blir jag livrädd. Festivalvåldtäkter. Gruppvåldtäkter. Mord. Misshandel. Näthat. Ökad psykisk ohälsa bland unga flickor. Anorexia. Och i detta samhälle jag ska uppfostra mina kommande döttrar.

Jag och Magnus har pratat mycket om det här. Vilken blir vår roll som föräldrar till just döttrar? Hur ska vi lära dem att vara starka och stå emot? Att våga ta plats och tycka om sig själva? Att stå upp för de svaga och utmana sina förtryckare?

Vi vill inte att de ska behöva vara rädda för män (läs: män som folkgrupp, ej alla män som enskilda individer). Men ändå, är det rationellt att vara rädd för män med tanke på att det sker omkring 45 våldtäkter per dag i Sverige. 2012 anmäldes 17 700 sexualbrott mot kvinnor. I 98 % av fallen var förövarna män. I 32 % av fallen var brottsoffret under 15 år. År 2013 gjordes 27 056 anmälningar om mäns våld mot kvinnor. I 45 % av fallen utfördes våldet av en man kvinnorna hade en nära relation med. Varje år mördas omkring 20 kvinnor av sina män i Sverige. (Källa: Roks)


Generellt utsätts män för mer våld än kvinnor. Skillnaden är att våld i nära relationer nästan bara drabbar kvinnor, likaså det sexuella våldet. Det våld som drabbar män utförs generellt av andra män. 2 % av alla våldsbrott mot män begås av kvinnor. Statistiken är tydlig och fruktansvärt skrämmande. Jag förstår att detta kan vara provocerande att läsa, särskilt för män. "Ameh, alla män är inte så, de som begår dessa brott är ju enskilda galningar som måste låsas in!" Tyvärr är det inte så enkelt. Det finns helt enkelt inte tillräckligt många män med psykisk sjukdom för att alla dessa brott ska täckas in. Ett annat argument brukar vara "Kvinnor kan också slåss och mörda." De kan de absolut, och det är vidrigt det med, men statistiken får här vara vägvisare. Bakgrunden till siffrorna är att det i mansnormen ingår att män inte ska respektera kvinnor på samma sätt som de respekterar andra män och att män har rätt till kvinnors kroppar och sexualitet - Kvinnokroppen blir redskap i mannens utövande av makt och sin egen sexualitet. Kvinnokroppen förlorar därmed sitt egenvärde. Så bli förbannade istället, kära medborgare - på maktstrukturen, inte på de kvinnor som belyser problemen. Vi behöver mötas och kämpa ner den här skiten i skorna tillsammans. Som Silvana Imama sjunger "När du ser mig, se dig."  

Så, ska vi då lära våra döttrar att hela tiden vara på sin vakt och ta omvägar? Det är att leva i ofrihet att vara rädd för 50 % av befolkningen. Det är inte demokratiskt och det går emot mänskliga rättigheter. Vill vi då sätta dem i självförsvarskurser? Om de själva vill det kanske. Detta löser dock endast enskilda situationer för enskilda kvinnor, vilket förstås i stunden kan vara oerhört viktigt, till och med livsavgörande. Men samtidigt som en kvinna lyckas avvärja en förövare, våldtas en annan av sin man i sitt eget hem. Så självförsvarskurser löser inte själva kärnan av problemet: Hur får vi pojkar och män att sluta våldta och misshandla? Hur får vi dem att respektera kvinnor? Hur får vi bort det kvarsläpande patriarkatet?  

Exempel ur verkligheten: När jag arbetade på en gymnasieskola fick jag ofta höra om korridorshatet mot kvinnor. Mina elever som var kvinnor berättade att de ofta blev tafsade på. Sade de nej, blev de kallade horor. (Detta i en samtid när expressens söndagskorsord v. 32 2015 hade lösningen "slinkor" på frågan "dåliga kvinnor".) Jag berättade detta för en chockad blivande pappa till döttrar. 

"Men vad är det som händer? Var det så när vi växte upp?"
"Kanske. Men inte lika öppet. Dessutom kanske flickor och kvinnor idag i större utsträckning vågar berätta om dessa brott. (Det är nämligen ett brott att tafsa på en person som säger nej till det) Men visst har kvinnohatet ökat."
"Varför?"
"Jag tror att det kan handla om att fler och fler flickor och kvinnor hittar gemenskap och styrka i en gemensam kamp - feminismen. Detta hotar så klart vissa pojkar och män. De märker att de inte längre har samma makt över kvinnors kroppar och själar. Det är frustrerande för dem eftersom de blivit uppfostrade till att tro att de är kungar över hela jävla världen. För att återta makten går de till angrepp. Särskilt mot kvinnor som är drottningar över sina egna domäner. Det är ju detta våldtäkter handlar om också. Makt och ägande av kroppar för att upprätthålla och bevisa den. Sedan har förstås sexualiseringen av kvinnokroppen gått bananas. Reklam för jeans görs av nakna kvinnor. Jeansen är inte ens med på bild. Vad sänder detta för signaler egentligen?"
"Jag vill att vi visar våra döttrar att de ska äga sin egen kropp. Att de ska respektera sig själva nog för att inte underkasta sig. De ska säga ifrån till "tjatsex" utan att tänka att de då kan bli sedda som olydiga kvinnor. Det ska vara naturligt för dem att de är sina egna och ingen får göra anspråk på något annat. Jag hoppas att vi ska kunna visa dem en annan väg än det normen säger. Jag vill inte att de ska vara rädda och känna sig små."

Och det är väl precis det vi vill. Men det är svårt att hitta rätt väg i denna könsförtryckets snårskog. Jag tror inte att vi kan lära våra döttrar själslig styrka genom högläsning ur "Det andra könet" av Beauvoir, eller komplicerade diskussioner om strukturell makt och våld. Vi måste försöka lära dem detta genom att vi som föräldrar visar dem att en kan älska sig själv som kvinna. Att mannen inte behöver utöva explicit och implicit makt i hemmet. Att vi kan dela på hemsysslor. Att normativt feminina uttryck inte är sämre än maskulina, till exempel att det är sämre att ha vårdande egenskaper än att kunna borra upp hyllor eller laga bilen. Att kalla en man för feminina begrepp ska inte vara skällsord eller något förnedrande. Att Mamman kan ta lika mycket plats som Pappan och det är okej för båda parter. Att Mammans månadslön är högre än Pappans och det gör inte honom till "less of a man". Vi försöker nog låsa upp detta komplicerade problem med extra mycket kärlek och respekt för både självet och andra. Dock har jag inga illusioner om att alla heterosexuella relationer bär på maktobalans beroende på att de är pusselbitar i en större struktur. Det kommer vi inte ifrån vad vi än gör. Men vi kan kanske märka obalansen och försöka ge den en match på ett individuellt plan.

Sen måste vi nog också acceptera att vi som föräldrar inte kan förändra hela samhällsäcklet. Accepterar vi inte det är ju risken att vi blir deprimerade och desperata. Det vi kan göra är att försöka lägga en grund som våra döttrar han stå på när de möter de stora utmaningarna utanför föräldrahemmet. Vi kommer att göra episka fails då och då. Det gör alla människor i deras olika roller i livet. Den mänskliga faktorn påverkar förstås också föräldrarollen och det är naturligt och helt okej. Men vi kommer att göra vårt allra bästa för att ge båra döttrar verktyg att kunna hantera det kroppsliga och själsliga förtrycket. Vad de sedan gör med det vi lärt dem, kan vi nog inte kontrollera när de går framåt i livet. Men en sak är säker: varje gång de vänder sig om när osäkerhetens vindar blåser, ska de både se och känna att Mamman och Pappan finns där som stöd och kompass.

//Tiderman
PS. Jag tar gärna emot mail och kommentarer kring hur ni som uppfostrar pojkar tänker kring detta! Vore guld att ta del av era tankar :-)



2 kommentarer:

Unknown sa...

Klurat lite på det där.....hur man uppfostrar söner och döttrar. Har ju en av varje och dessutom fyra döttrar i bonus........ Efter att ha rannsakat och granskat mig själv så slog det mig. Jag uppfostrar människor. Inte söner eller döttrar. Jag vill att både sonen och dottern ska vara/växa upp till ödmjuka, självständiga, starka individer som behandlar alla väl och törs säga ifrån när saker är fel. Att ingen av dom säger jag kan inte och hänvisar till sitt kön.......och att dom trivs med sig själva och livet. Min pappa född 1915 tyckte att det var viktigt och uppfostrade oss 4 systrar så. Det gillar jag så jag gör lika. Kram, Ninni

Tiderman sa...

Håller helt med att en vill uppfostra människor, inte kön. Men hur det än är så kommer samhället/normen/kulturen kräva olika saker/personligheter av dem beroende på kön, oavsett hur vi här hemma har gjort. Män och kvinnor tvingas ofta leva i helt olika världar och döttrar måste förhålla sig till vissa saker, till exempel risk för våld, lägre löner, mindre uppskattade normativa drag osv. Män måste förhålla sig till styrke/aggressivitetsnormer, högre status och makt.
Vi kan ju konstatera att detta inte är lätt....när föräldrarna vill ge pojkar och flickor samma förutsättningar, men sen kommer society och totalt krossar det. Det är min största oro i föräldraskapet.