När jag blev gravid behövde jag fortfarande äta antidepressiv medicin. Jag åt 50 mg Sertralin per dag. Detta hatade jag mig själv för. Detta trots att jag fått information av både psykiatriker och förlossningsläkare att detta var helt okej. De ansåg att det finns betydligt fler risker för skada på fostret om modern har upprepade ångestattacker.
Jag läste massor av studier som gjorts på barn vars mödrar ätit Sertralin under graviditeten. Något förhöjd risk att barnet får lägre apgarpoäng efter fem minuter. I en av studiegrupperna var 7,8 % av barnen för tidigt födda med någon vecka. 1,8 % hade en missbildningsdiagnos. I fall där modern INTE har ätit Sertralin, låg missbildningsprocenten på 2,1 %. Vad gäller övriga diagnoser, så som hjärtfel, njur- och leverproblem, hypospadi och kromosomdefekter fanns ingen ökad risk för barn vars mödrar ätit Sertralin. Slutsatsen i samtliga studier var att det inte finns någon påvisbar risk för skada hos foster vars moder har använt Sertralin under graviditeten.
Allt detta till trots hade jag otroligt dåligt samvete varje dag då jag svalde den där tabletten. "Fy, vilken dålig mamma jag är som drogar ner mina barn med antidepressiv medicin innan de ens är födda". Jag pratade ofta om detta med min ob/gyn. Hon sa: "Släpp det där nu, Jennie. Dina barn mår hur bra som helst i magen."
Jag fortsatte att slå på min själv. Det dåliga samvetet åt upp mig fullständigt.
Jag bad om tips från min terapeut.
"Arbeta med acceptans. Nu är det så att du behöver äta den här medicinen ett tag till. Din kropp är gravid, men din själ är, eller i alla fall har den varit, sjuk. Den har behövt hjälp. Att du får må så bra du kan under graviditeten är också viktigt för fostren. Du är ingen dålig mamma för att du behöver äta en medicin som bevisligen är ofarlig för barnen i magen."
Kampen fortsatte. Tanken var att jag skulle trappa ner medicinen efter halva graviditeten för att undvika utsättningssymtom i tredje trimestern. Men jag ville inte trappa ner innan jag blev kompis med mig själv när det gällde medicinen. Tack vare extremt hårt jobb med acceptans nådde jag till slut någon form av frid och lugn inför Sertralin-tabletten. Då var jag redo att trappa ner.
Idag är jag helt fri från psykofarmaka och det har gått bra. Hade det varit så att jag hade börjat må mycket sämre utan medicinen, hade jag förmodligen trappat upp igen. För det är viktigt, mina vänner, att också mamman får må bra under graviditeten.
Det dåliga samvetet har förstås gjort sig påmint i många andra situationer. När en blir gravid, då tänker en ju att det kanske kan vara lite kul att bläddra i graviditetstidsskrifter. Fy fan, vad jag ångrar mig.
"Nu förstår ni, nu väntar den här toppmodellen barn och så här gör hon för att hålla sig i form under graviditeten."
Du ska träna minst en timme varje dag. Jaha. Det var ju enkelt när en spydde som en brandslang dygnet runt fram till v 14. Jag kom inte ut. Jag låg på badrumsgolvet och grinade. Dåligt samvete. Hur ska det nu bli för barnen i magen när mamman inte tränar?
Första tiden åt jag ju bara Piggelin. Åh nej. SOCKER! Det är inte alls bra för fostren. Ät istället kokt torsk med rå zucchini. Namnaranam. Nej. Det kunde jag bara inte i början när jag mådde så illa. Isglass, Ramlösa och gröna äpplen var min diet. Dåligt samvete. Nu kommer kanske mina barn komma ut med grav övervikt och diabetes. På ultraljudet sa de att ungarna växte över kurvan. De var lite runda om magen. Dåligt samvete. Jag har ju ätit en hel del hembakade havrekakor på senaste tiden.
När en bär sina älskade ungar i magen blir en överbeskyddande av bara farten. Du bygger upp ett inre dåligt samvete där du ihärdigt kritiserar dina val. Som om detta inte vore nog, ska du också behöva ta en massa så kallade tips från diverse tidsskrifter som ständigt påminner dig om att du inte duger. Nej hörrni, detta tror jag vi skiter i. Vi får nog lov att sålla i informationen, vända ryggen till och klappa om oss själva. Vi blir nog supermorsor ändå, även om vi blir äcklade av kokt torsk med rå zucchini och då och då väljer en schysst TV-serie framför en smärtfyllt träningspass där foglossningen gör så att hela "the va-jay-jay" håller på att falla sönder och samman.
//Tiderman
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar