fredag 11 november 2011

Avstånd

Ett avgrundsdjupt avstånd som ingen kan ta på men som är starkare än den hårdaste granit. Det ska alltid göras skillnad. Män och kvinnor är olika. Så får vi lära oss, och så ska det vara hela livet. Redan i småbarnsstadiet lär vi våra försvarslösa barn att det är en enorm skillnad mellan flickor och pojkar. Dotterns barnkalas blir en fest med bara flickor. Sonen firas av pojkkompisarna. Så att SKILLNADEN kan firas samtidigt som barnets födelsedag. Varför gör vi så mot framtiden?

Leksakerna är könsstereotypa och sagoberättandet understryker skillnad, inte förbund och vägar att relatera till varandra. Prinsen och prinsessan lever helt olika liv. Det enda som förenar dem är det heteronormativa förhållandet som alltid kräver hennes underkastelse. Hon som passiv skönhet, han som aktiv krigshjälte. Hon som vårdare av barn, han som kraft i samhället. Så går leken vidare och indoktrineringen fördjupas in i minsta cell.

Detta förstärks genom skillnaden i fritidsaktiviteter, kläder, färger, beteenden och tankar. Kvinnor ska ägna sig åt passivitet och ytlighet, män åt fysisk aktivitet eller tankekraft. De är olika. De är inte ens av samma art, samma sort. Det feminina är alltid underlägset det maskulina. Därför tycker de flesta recensenter att Die Hard är så jävla bra filmer, medan filmer med ett feminint narrativ klassas som trams. Machokultur och våld. Chick flicks. Båda är så könsstereotypt och innehållsslöst att jag vomerar bara av tanken på att spendera tid åt sådant vidrigt skit.

Män och kvinnor börjar tro saker om varandra utan att veta. Kvinnan förmodar att mannen beter sig på ett sätt genom att tänka på honom som motsatsen till sig själv. Lika gör Mannen. Han bildar sig en uppfattning om Det andra könet genom att måla upp en bild av ett väsen som är den totala motsatsen till sitt eget jag.

Våra nära vänner får inte vara av det motsatta könet (bara det är ju en värdelös och avståndsskapande benämning. MOTSATTA.) Då misstänks genast en sexuell relation eller homosexualitet hos någon av parterna. En man och en kvinna kan inte vara lika nära vänner som två män eller två kvinnor. Det är onaturligt. Vi måste göra skillnad. DET är naturligt. Tror vi.

Alltså, han är typ bästis med en TJEJ. Han måste vara bög.

Detta är vansinne. Galenskap. Äckligt. Retarderat. Att vi dömer bort varandra som något annat tack vare vilken typ av kött vi har i skrevet. Längre och längre glider vi ifrån varandra. Vi tar inte varandras händer. Vi sträcker oss inte efter varandra. Vi relaterar inte till varandra. Vi förstår inte varandra. Vi får heller inte önska att förstå varandra.

Individualismen och marknaden bidrar starkt. Tydliga målgrupper ger mer profit. Rikta reklamen till män, respektive kvinnor. Förslava dem ytterligare under flaggan OLIKA. Den hegemoniska maskuliniteten och normativa femininiteten eftersträvas och ingjutet i dessa ideal finns ojämställdhet och avstånd. Och vi vill så gärna reproducera idealen eftersom de inger trygghet. Då blir det som det alltid har varit. Det blir NORMALT och skönt. Söner och döttrar stöps i samma former som mamma och pappa. Borta är de kritiska verktygen och känslan av befrielse. De som inte kan relatera till det normala hamnar antingen utanför gemenskapen, eller så blir de ändå indragna i skiten mot sin vilja.

Jennie, du som är kvinna gillar väl mode?

FUCK YOU

Varför reser vi murar istället för att bygga broar?

2 kommentarer:

Quelle horreur sa...

Jag vet inte om den här bloggen blivit nedlagd eller ej, om du ens kommer se den här kommentaren.

Men fan vad lycklig jag blir över att läsa det du skriver. Så härligt uppiggande med någon som tänker i samma banor som en själv, som har samma syn på saker och ting. Det må vara givande att diskutera med människor som inte delar ens uppfattning, men efter att ha blivit kallad överkänslig och löjlig, genuskärring, feministflata etc. så är det rätt gött att hitta någon med samma point of view. (och det är alltid kul att ha samma intresse; lirar elgitarr i ett rockband, samt jazzar på tvärflöjten ensam då och då)

Cheers, ha ett rågött liv! Du är inspiration!

Jen von T sa...

Hej och tack för din kommentar! Egentligen kan en väl inte säga att bloggen är nedlagd, men jag har inte haft tid att skriva på länge då jag också skriver feministiska krönikor i Dalarnas Tidningar (kolla dt.se och sök på Tiderman). Jag har också börjat doktorera i Stockholm där jag forskar om genus och populärmusik. Jag hoppas kunna ta mig tid att ruska liv i bloggen igen!

Jag blir också glad av att läsa om dina intressen men samtidigt ledsen när jag ser vad du får stå ut med. Men fortsätt kämpa i alla fall!!